The Project Gutenberg EBook of Folkungatrdet, by Verner von Heidenstam

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Folkungatrdet

Author: Verner von Heidenstam

Release Date: September 4, 2004 [EBook #13371]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKUNGATRDET ***




Produced by PG Distributed Proofreaders.




VERNER VON HEIDENSTAM

FOLKUNGATRDET





_Folke Filbyter_




1.


Hur dvrgarna lmnade frn sig hornet Mnegarm och hur ett fr gmdes i
mullen, innan ett stort trd kunde vxa, det skall hr beskrivas. Hr
skall berttas om en slkt, som vann hgsta ra och sedan sprlst
sopades frn jorden. Vad de mktiga av denna tt tnkte om sina
guldkronor, nr deras livsdagar stupade som kalla och slippriga
trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och mkade om sina
fjttrar, det skall ocks bli sagt. M de, som vilja veta det, lyssna.
Ingenting skall bli frtegat. Overskdliga avstnd breda sig mellan dem
och oss, men alla mnniskoden susa under fingrarna p samma
spinnerskor.

P landets stra kuster krkte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En skldm hade dr blivit gravsatt p sin stol, i full hrbonad med
spjutet mot axeln. Hgen var den vldigaste i nejden och syntes lngt
frn yttersjn till ett mrke fr de seglande.

Mnga minnesstenar voro ocks resta p stranden, ngra ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen vg ledde dit, och det var lngt
till ngon kpstad eller grd. Under vintertiden syntes sllan ngra
spr efter mnniskor, fast nda till trettio skepp kunde st uppdragna i
snn, vl vertjllade med nver och granris. Frst efter Gje mnad,
nr det vrade, kommo vikingarna ned frn bygderna. De frde d med sig
verktyg och timmer p sina klkar och tfljdes av en mngd sljare, som
reste sina vadmalstlt i en rundel omkring skldmns hg. Under ngra
veckor rdde dr nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna hggo och
tjrgrytorna kokade, nda till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan lg snart trakten ter lika vergiven.

En gng p senhsten kom ett hrt vder frn sjn. Msarna kastades
baklnges av blsten och satte sig som krkor innerst p ngsmarkerna.
Det stod en vgg kring havet, s att solen gick ned utan aftonrodnad. I
rmnan p en stormsky, som stannade ver gravfltet, upptindrade redan
den frsta stjrnbilden.

P skldmns hg stod den kvllen en finndvrg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hllet kldd i ludna rvskinn. Trolltrumman hngde p
ryggen, och i den silverkedja, som tjnade till blte, bar han en mngd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen t havet och lyddes int
landet. Slutligen lyfte han bda tummarna och bjde sig och ropade ned i
hgen:

--Hgbor! Hren I? I kvll grta kvinnorna i hganloftsalen p
Fresvall. Lng r vgen dit, sju dagsresor lng, men aldrig frr hrde
jag en sdan veklagan. Aldrig frr gick en sdan fasa ut ver landet.

En stund skte han i det frusna grset och hopsamlade ngra torra rter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.

--Sl ett hrt slag p din skld, hgjungfru! sade han. Vck dina
gelikar ur ddssmnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det r Asa-Tors belte, som sklver.
Frbarmande, frbarmande ver allt levande!

Som han nnu talade visade sig en hemvndande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jmsides i rad med lutande master och
svllda segel. En lurs blande ljd genom stormen, och tre av skeppen
fllo drvid undan fr vinden med skldmns hg till inseglingsmrke.

De andra brusade vidare sterut i ett moln av yrsn och vnde runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, tv och tjugu i antal. Hotande voro de ocks att se med sina
mordrunor p seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stngande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gllde att
fre islggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och ngra mnade sig
nda till de vassrika dystrnderna vid Aros. Dr skulle fetaktig
offerrk hlsa dem frn var sten. Horgabrudarna skulle komma nda ned
till vattnet och signa skeppen med blodstnkning och vifta med kvistar
frn det evigt grnskande, heliga trdet vid Uppsala hgar. Till allt
detta lngtade svearna, och det fanns inga rev att taga in p deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig vja fr en stormby eller g i
ndhamn.

Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farvl, bar dremot Freyjas huvud i frstammen. Det hade likvl
slutligen blivit s stort genom alla hngande och upptvnda istappar,
att p detta bestndigt vxande havsvidunder ingenting lngre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och ppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i fren, tog drfr yxan och lossade p ishret och lyfte in huvudet
under bnken, s att det ej skulle skrmma landvttarna. Skeppet var
namnfst med gudinnans binamn Mengld, som ocks mlats i stora runor
tvrs ver seglet. nd rdde dr ingen freyjagldje ombord, fast dr
satt en vrvad skara av det guldhriga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida frn gstabud till gstabud fr att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla skldarna uppsatta
utefter relingen, men dr var uppror och mummel. Fr var gng stambon
bjde sig och utpekade sundet, dr de skulle styra in, kastade han
skllsord akter ver. Till och med rorgngaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styrran utan att taga gat frn ttehgen under
stormskyn, talade s hgt om sitt missnje, att ingen behvde frga
honom om hans tankar. Det fanns nmligen en sedvnja bland gtarna frn
den kusten: s lnge de rodde ledung eller voro ute p vikingafrd lydde
de blint och tyst sin anfrare, men den stund, som frflt mellan
hembygdens frsta anblick och ankarets fllande, fingo de fritt begagna
till att versa honom med allt det klander och hn, som under frden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem ppet att prisa honom i en
hjltesng eller att likna honom vid det mest fraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att gra av fullaste
hjrtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanrats genom att
bra en slaktfetare so. Dr fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt ver dem alla, Folke Filbyter,
hvdingen, sjkonungen.

Han satt borterst i lyftningen, en halv manshjd ovan rorgngaren och en
hel manshjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt p hjlmen reste sig en
havsrns upptbjda vinge, som gjorde honom nnu hgre, och nd
frefll han icke att rtt passa till en s ansedd plats. Blsten hade
plockat vingen p hlften av fjdrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas lnga och sneda stygn lto ana, att han sjlv sktt smnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes gmma den sega styrka, som kan grva och bra. Det ljusa
linhret, som blev vitt i skymningen, lindade sig lnga stunder skylande
om bde haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gng hret flg
i sr blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.

Han sg bort ver skren, dr sjlarna knuffades om det bsta
sovstllet eller stodo upprtta i brnningen och spejade efter ett
isflak, som kunde bra dem till havs fr vintern. Nr han hrde deras
hemska stn och svordomar, skakades han av ett drygt lje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hrsel, fast han satt tyst.

Stambon lg nu nstan framstupa i stven fr att hlla utkik p alla
grund, och han var en vild och rrig brsrk. Han stack handen bakom
ryggen, och den trffade med flatan rtt ver hjssan p en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.

--Tala nu, du trl! sade stambon. Du har varit med fr att koka vr mat
och vakta ver vattenkaret, och du har sktt dig vl. Knappt mer n tv
eller tre gnger har du ftt stryk. Men nnu ha vi inte hrt, vad du
tnker om hvdingen. Var nu frisprkig, du trl. Kan du likna honom vid
ngot bttre n en so, d r du mlsnllare n jag.

Trlen brjade genast lydigt att hrma en skeppsskald genom att knppa
med fingrarna p mastrepet liksom p en harpstrng. Hans nsa med de
rdsprngda drorna var mjukt och vackert bjd som p allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, nr
hon ter lingon. Sjungande i nsan vnde han sig int skeppet och stmde
upp.

--Fager var snckan, nr hon speglade sitt freyjahuvud i Nirva sund. Vi
sgo Bllands berg, men ingenting sg vr hvding. Han sg ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
bermda kmpar till envig. Och d vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
belte i munnen, sttte han undan oss fr att f rycka till sig hennes
fingerguld. Han trtte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den frsta gngen, d han vrvade oss, ty han kom frn avlgsna
trakter. Men s ofta han hll trta, skrt han av sin hrkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondetrtan gr aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans grd, om han fr ngra barn. Men jag tror inte han
duger drtill.

--Vi ha en skickligare skald ombord, n ngon kunde ana, sade stambon.

Trlen blev d nnu modigare och sjng:

--S blevo vi d vinddrivna nda till Jorsalalands ovnliga kuster. Dr
slutligen fick vr hvding stora gon. Dr steg han i land och stod och
stirrade intill kvllen. Han sg, att kvarnarna dr drevos av vinden, s
att mjlnarna bara behvde hlla fram scken fr att f den fylld.
Aldrig hade han hrt om ett strre under. Drom talade han sedan under
hela frden, nr vi andra ville ha nattro. Hvding, har du frsttt mig?
Nu r du hemma! Mjlkonung, gack nu och hissa mjlsegel!

--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu frst hade han rtt
att svara.--ro ni kanske inte alla frn mjldammets land sunnanskogs?
Vore det sommar, skulle jag nda hit tro mig hra kornsuset frn
stergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten r mer snartalig
n du.

Mnnen tystnade med ett undertryckt mummel, och tv av dem stego i
vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och skra steg gick
han upp p hgen utan att stort giva akt p dvrgen, som nnu stod kvar
och lyddes int landet. Ur fickscken p den trasiga kappan tog han upp
en handfull jord och kastade den i grset. Drvid bjde han sig framt
och talade till skldmn nere i stenkammaren, som det var terkomna
vikingars sed.

--Nr jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hg, att den
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag d
jag for, bortjagad frn fdernegrden, dr alltfr mnga sner trngdes
p bnken. Hemls var jag som den klagande lommen under hsthimmeln. Ej
har jag sedan dess tmt hornet under sotad s, ej sovit p bddad dyna,
men sju borgar brnde jag i Frankland. Nu r jag rik nog att kpa egen
mark, och jag r trtt och led vid det hav, som mitt knotande folk s
ogrna vill lmna. Havets tjnare ro trlar t en nyckfull husbonde.
Trlar ro ocks de, som vrida sig under lngtan efter bermmelse eller
som i var drm se en kvinna. Drfr ro mina mn trlar, men jag ensam
r fri, ty jag har ingen lngtan och jag lskar ingen kvinna och
ingenting under solen. Hgkvinna, nr talade ngonsin till dig en s fri
man? Nr stod en s lycklig mnniska p din grav? Hr offrar jag t dig
mina trltecken: hjlmen och svrdet. Fr mig m vrlden g, som den
vill. I ro skall jag njuta mina r. Tidigt var morgon skall jag g till
min varggrop fr att hmta, vad den fngat under natten. Sedan skall jag
p min torvbnk blunda i solskenet och hra kornet vxa.

Han sttte fast svrdet i grset och hngde hvdingahjlmen ver
knappen, s att han sedan stod barhuvad.

--Och jag sger dig, att bttre gjorde du, om du ter stege p ditt
skepp, svarade dvrgen med ett gllt anskri. Jag sger dig, du hvding,
du bonde, att r det frid du sker, d skall du fly. I orkneliga
mansldrars tal har ingen skdat sdana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet fr att uppska ett vxtkraftigt fr, och ingen
vet, vilket de vlja. Icke vlja de det sknaste och dlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta fr skall det vxa
ett lummigt trd med ovder och stilla stjrnor i sin krona. S hgt
skall det trdet stiga, att det skall verskugga allt, som hr r
levande, icke bara mnniskorna utan stridshstarna i spiltorna och ken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola knna, nr
det droppar solregn eller blod frn grenarna. Och alla skola sras, d
stammen rmnar och faller. S tala i natt genom mig de hga asagudarna.

Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvrgen och knt hnderna ver
hans luva.

--va din trolldom p de dda under hgarna, du dvrg, och srj ej fr
de levande! P inga gudar tror jag men vl p egen kraft. Lng r vgen
till de mktiga p Fresvall, och i deras ker mnar jag icke grva. Och
nu, skeppsfolk! Hitt med scken och trningar och vg, s att vi f
dela bytet, innan det blir nnu mrkare. Stora vagnen och Freyjas
spnten brinna redan p himmelen.

Viken glittrade i den sista kvllsstrimman som ett nt av otaliga vta
maskor, och mnnen stodo till knt i vattnet fr att bra i land lasten.
De hrde honom icke fr det dn, som rullade utefter marken, men de
frstodo honom p hans vinkande. P andra frder hade deras skepp blivit
fyllda nda till relingen med vapen, tygbalar, vinsckar och psar med
valntter och kryddor. Hr fanns det bara en enda sck, men den innehll
myntat eller nedbrnt guld och silver. De mste vara mnga om den fr
att f upp den p hgen.

Folke Filbyter lste frseglingen och rrde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar sden mellan fingrarna fr att prva,
att den r god. Noga och varsamt mtte han sedan ut p vgen t var och
en den utlovade andelen. Det frband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stttade. I stambons hjlm kastades
allra sist lott om nornornas vngva. Var karl, som slog upp minst fem
gon p trningen, fick taga s mycket, som kunde lggas i ppna handen.
Men d de framstrckta hnderna blivit fyllda, strk Folke Filbyter
girigt tillbaka i scken s mnga mynt, som han i en hast kunde n.

--God hvding krver offergrd, sade han och knt fort igen scken.

Med stor svrighet lyfte han upp den p sin rygg. Han sg ut som en
stavkarl med pse, dr han vandrade bort ver gravfltet. Scken var s
tung, att han ofta mste stanna och luta sig mot minnesstenarna.

--Hgbor! ropade dvrgen och vnde sig terigen int landet. Jag hr
blotbrudarna ppna porten till Uppsala tempel, och p tunet vid
kungsgrden springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskggig gubbe
ligga inne i lucksngen med ppna och orrliga gon. Nu dr den sista
drotten av Ivar Vidfamnes tt.




2.


I tv ntter vandrade Folke Filbyter int skogarna, dr ett tunt hlje
av sn redan lg ver marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan fr stigmn, och till och med under smnen hll han om
scken.

Nr tredje dagen var till hlften liden, kastade han sig p en lg kulle
i skogen. Den var s ttt bevuxen med unggranar, att ingen sn trngt
ned. Endast p ett stlle glesnade det mellan topparna, s att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
frg. Hans huvud sjnk viljelst t sidan, s att rat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att frtra, och den sn, som han ibland lade
p tungan, brnde mer n den vederkvickte. Han stred mot smnen genom
att tvinga sina ron att lyssna och sina gon att se p den raglande
solskivan.

--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans gon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt lngre n under ett par andedrag.
Men hrseln, som drigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skrpts.
Han var sker p, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
ra. Sedan han vl en gng brjat att lyssna, kunde han hra det, ocks
nr han satt upprtt. Det lt nrmast som en springdans, men det var
icke ngot stampande av skor eller smllande av bara ftter, utan stegen
voro mjuka och ludna. Ngon slog takten p ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det pminde om nr en fgel hoppar med sina klor p ett
nvertak. En sur rklukt stack honom i nsan, och som han nnu icke
ppnat gonen, var det nra att han p fulla allvaret somnat in i en
drm om svedjeflt och hjlpsamma mnniskors boningar. Men s kom han
ihg scken, och med ett nytt tag om den sg han upp.

Han krp frsiktigt framt fr att prva om ljudet p ngot stlle lt
fylligare och nrmare. Nr han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
mrkte han, att rken blev ttare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram nnu en armslngd genom riset,
och d upphrde de stickande barren under fingrarna, och det kndes lent
och mjukt, som hade han strukit ver ryggen p en hund. Det var en
skinnfll. Nr han rrde vid den, gled den litet t sidan frn en trng
ppning, som ledde in i den upplysta hgen. Den var s full av rk, att
han i brjan icke urskilde annat n ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och ngra ludna sockor, som dansade runt p jordgolvet. Smningom
upptckte han lngre bort i vrn, ovanfr ngra jaktdon och avgnagda
ben, tv hnder, som med naglarna knackade p ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invnare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, s att de tisslade fram vart ord p en gng och liksom med en
rst. Det var bestndigt samma terkommande besvrjelse:--Stenga,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjlp oss!

Han lt fllen glida igen ver ingngen och grep ter om scken, fullt
besluten att icke lngre n ndigt drja hos s hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likvl upp brdan p sin vrkande rygg, innan
han hrde hur en dvrgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flmtade fram:--Far, far, jag hr mnhunden sklla. Mnegarms runda gap
vill nu sluka sjlva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!

Ett lerlock lyftes frn en kruka och det plaskade och bubblade, nr
drycken rann i hornet. D kunde han icke lngre bemanna sin trst utan
ryckte hftigt undan fllen. Rken strtade ut med ens, och han fann,
att det var tv dvrgdttrar, som hllo varann i hnderna och utan
uppehll svngde om p samma stlle. Nr de fingo se honom, slppte de
varann och vacklade baklnges mot vggarna, och deras yra gon stodo som
blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
sm utstende brst. Det enda, som de buro p sina gulaktiga kroppar,
var ngra slngande lnkar av glasprlor. Om ftterna hade de sina mjuka
rvskinnssockor, som nd icke kunde frtaga skakningen i marken. En
dvrgman, som tycktes till ren, fast det fltade hret var ramsvart,
reste sig frskrckt ur benhgen i vrn. Han skt ifrn sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.

--Lnnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans gon fylldes av falska
trar. Du gr mycket illa, som smyger dig ver dvrgen i hans kula.

Rken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det drjde en
stund, innan han kunde svara. Drfr fortsatte dvrgen:

--Mycket illa gr du, ty detta rum r inte fr oheliga blickar. Vet du
inte, frmling, att nr vi dvrgar dansa, sluta vi frst, d vi falla.
D springer hjrtat upp i huvudet, s att det knns, hur det bultar
under tinningen. Och d hnga vi ver kanten p jorden och hisna. Vi
tala d med Den engde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som rder ver oss. Han berttar oss allt, som hnder och skall hnda.
Mycket har han ocks redan sagt oss denna morgon. Men vad sker du hr?
Vill du kpa dvrgasmide eller torsviggar?

--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i hgen, s snart han terfick mlet. r detta ett heligt
rum, s vanhelgas det inte genom en god grning. Den hungriga och
trstiga, som skakar av vinterkyla, begr bara en strkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i stllet att rycka dig i hret och kvida,
och dm sjlv, om en vapenls man med en sck p ryggen ser ut att komma
av ond vilja.

--Ocks p kummel och jordkulor vxer det nytt grs var sommar, svarade
dvrgen. Men vad som nu skall vxa, drom m vi vl med dans sprja Den
engde. Mina dttrar, om vi ocks skulle frga honom, vad denne vandrare
br i sin sck!

Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula t sidan.

--I scken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obevpnad man
gr skrast fr fridstrare. Sg mig nu, om det r lngt till bebyggda
marker.

--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvrgen med gnistrande gon, men
utan att ltsas mrka hans oro. Andras svettdroppar har du i scken, men
de ha blivit s hrda, att de klinga mot varann. Rovgods r tung brda,
och nnu har du lngt till grdarna. Dr grdsfolk stter r och rr,
fr dvrgen flytta. Dvrgen minns varken mor eller far, vet inte
varifrn han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina dttrar. Vart
jrtecken frskrcker honom, och hela hsten har det sttt hotande
stjrnbilder p himmelen. En god konung har lnge hrskat ver landet.
Fager, fager var han till att hlsa, d han red till tings i sin
lderdoms vita krona. Djupt i skogarna hrdes sklddundret och de fria
odalmnnens rop, nr de delgvo honom sin vilja. Emund, han som var av
lngfedgatt och hrstammade frn gudarna, frtryckte ingen. Lugnt steg
rken frn dvrgens kula, och de, som blotade t Tor och Frey, hade hans
skydd. Drfr nmnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen r han nu dd, och jag sger dig,
lnnvandrare, han r dd utan son.

--Ni dvrgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu knner jag
igen, att det var du, som stod p skldmns hg. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mngen omvg. Men vad angr det
mig, vem som rder ver Uppsala d? En konung r en matfriare, som
ltsas husbonde vid det bord, dr andra best kosten. Mina fder voro
stormodiga odalmn, och ingen av dem slde sig till hirdtjnst. Rck mig
nu hornet, pyssling!

Dvrgen utsttte ett hnfullt vsande mellan framtnderna och tryckte
bda tummarna mot brstet.

--Har du aldrig hrt talas om den strsta klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hrt om ulvhunden Mnegarm, som tjutande och skllande
jagar efter mnen fr att sluka honom? En urtidskonstnr tog en gng ett
tjurhorn och satte det p ftter och sjng runor ver det. Han tvdde
det med staktig odrt, som gr mnniskorna galna, och lejkingrs, som
gr dem stela och hrda. Det hornet namnfste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker drur, grips av en s vild segerknsla, att han vill
svlja bde mnen och stjrnorna och allt som r synligt. Till sist
frskrcktes konstnren fr sitt eget verk och gmde det i en ihlig
trdstam hgt uppe p ett berg. Bina byggde sina vaxkakor ver hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog rd av sina gudar och
hittade klenoden. r det ur hornet Mnegarm du vill stilla din trst?
Det r mycket begrt.

--Jag tror lika litet p dina ulvhundar som p dina gudar.

Jorgrimme kom lngsamt till ingngen med krukan i den ena handen och det
vta hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn p tv
klumpiga jrnftter med en grov ring av jrn omkring den ppna rundelen
och en trplugg i spetsen.

--Du skall aldrig frneka ngra gudar, sade han. Vi dvrgar veta s
mycket mer om dem n du. Ju lngre bort vi flytta frn mnniskorna, dess
oftare kunna vi verraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var klla, vart trd, var mistel i de hga ekarna. Det bor gudar i
mjdet, i hanen, som ropar p soluppgngen, och i fisken, som str i
vattnet nedanfr forsen. Herdarna kunna bertta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. Nr han fr se oss,
slr han vredsint hammaren i klippan, s att stenviggarna stnka efter
oss, men vi plocka upp dem och gmma dem i vrt blte till frsvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och tnka p att gra dem njda och
glada, d bleve aldrig tid till annat. Drfr valde vi dvrgar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi lska mest: guldet och silvret.
Det r stenens dlaste inlvor. Och nu frgar jag dig, frmling: r det
inte sknt att g fram i en vrld, dr allt sjunger av gudom? Ler du
nnu t Jorgrimmes visdom?

--Jag ler t Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret r det, som du lskar mest, r jag kanske man att glda en
vederkvickande dryck efter vrde. Sg ut, vad du begr.

--Vi dvrgar begra ingenting, ty vi f nd aldrig s mycket, som vi
nska. I tysthet bestmma vi sjlva, vad vi anse rttvist, och stlla s
att det sedan blir vrt. Redan p ttehgen band jag dig genom att rita
tecken i grset, s att du skulle g vilse och nd slutligen stanna
just framfr min kula. Jag knde, att dina och mina den skte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vgsammare fr dig n fr
oss, efter du inte r kristen. Och nu sger jag dig ngot, som du skall
lgga p minnet. Det r en sgen, att om en kristen dricker ur Mnegarm,
d kommer han inte bara att lngta efter stjrnorna och mnen utan ocks
efter det osynliga drbakom. Och en sdan mnniska blir fruktansvrd.

Folke Filbyter tog hornet och tmde den sura drycken med vlbehag. Under
tiden drog dvrgen en torsvigg ur bltet och skar ofrmrkt en rispa i
hrnet under scken.

--Ditt enbrsl r gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag knner
mig styrkt. Efter du ingen ln begr, s tack och lev vl!

Han makade scken bttre upp p ryggen och fortsatte sin frd.

Mellan granarna framskymtade till sist ppna ngsmarker och en
vasskantad sj. nnu lngre bort i fjrran bredde sig odlade flt med
enstaka grdar, och han inbillade sig, att scken blev lttare att bra.

P en sluttning bevuxen med avlvade ekar upptckte han en vergiven
fbod utan drr. Dr satte han sig till en stunds vila p trskeln, som
var lika hg som en bnk.

Nr han skulle stlla ifrn sig scken, stannade hans gon alldeles
orrliga och han bleknade under solbrnnan, skakad av en frossbrytning.
Han sg, att scken hade sjunkit ihop ngot i ena hrnet som en vissnad
frukt. Med fingret knde han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehllet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
fljde sina spr tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
p golvet visade, var elden hade brunnit. Med nnu tyngre steg, n d
han bar den fullastade scken, kom han efter en stund ter till fboden.
Ngra mynt hade han hittat, men mnga voro de icke, och snn lg djup
nog att gmma de frlorade t dvrgarna nda till nsta t.

Han satt p trskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
sjl brjade smningom att tergiva honom hans vanliga lugn.

--Varfr skulle hemls viking lngre strva omkring och ska efter jord!
utropade han slutligen s hgt, som ville han, att var ek och var buske
skulle hra honom. Hr r kulligt och vnt. Har jag stt mark med
myntat guld och silver, fr jag ocks stanna och sjlv brga skrden.
Hr skall jag bygga mig en grd, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvrgar, ni skola bli mina trlar.




3.


Innan Folke Filbyter hmtade eld frn grdarna och begynte svedja och
rja, tog han laga fasta p sitt kp. Fem goda minnesmn fljde honom
genom skogarna och uppsatte rmrkena. Han var s lysten efter mark, att
han icke frsmdde det vrdelsaste krr. Allt betalade han i vittnens
nrvaro, och Ulv Ulvsson, som var sljare, nedsmlte genast kpsilvret i
sm stnger och grvde ned dem p ett obekant stlle.

P den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting gde, sutto hos de rikare och
voro njda. I en trakt, dr det mest bodde vilda jgare, som tillbdo
stridsguden Ti, fortlevde drfr en gammal lag. Det hette dr, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle f behlla det; den, som stal,
skulle terbra hlften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen rdde ocks bland de bofasta bnderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och srskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Nstan genast fick han drfr fullt upp med folk.
Ngra blevo bodstar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gvotrlar, och om ntterna vankade en talrik vakt kring eldarna p
sveden.

Folketunas vldiga stuga stod snart under s, sammanokad av friskt
ektimmer och ttad med nnu grnskande mossa. Starka smllar hrdes i
vggarna, nr virket brjade torka i sommarsolen. Dr funnos inga
hgstesstolpar eller lucksngar, inga fllar eller hyenden. Husbonden
knde sig njd med en lngbnk vid hrden och en halmkrve p det
tilltrampade golvet. Det frsta, som han skaffade sig, var varken
vggbonader eller prydliga sklar utan tolv vita hns med en rd hane.
Sedan kpte han getter och fr. t alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hrnet, s att de fritt kunde g ut
och in genom stugan. Drren till frstugan vid gaveln stod nstan
bestndigt halvppen. Den var s lg, att den intrdande mste buga. Och
var det en fiende, vntade honom banehugget frn den masurklubba, som
alltid lg p bnken.

Smningom fyllde han ocks bodar och fllor med brandig boskap och sm
lurviga hstar. Ingen satte heller en mjlkstva till munnen med en s
skinande hlsa och beltenhet som han. Kinderna voro rundare n p en
husfreyja, som har vanan att alltfr lnge drja bland sina bunkar.
Rsten var djup och mrk som en jttes, och hans hnder sgo ut att
kunna brcka upp kftarna p en slagbjrn. Var morgon, nr den rda
hanen gol p avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsvd ur
halmen. Hans frsta steg gllde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till trlarna p kern. Storplogen hll han i en
sdan heder, att ingen trl ngonsin fick stta den i jorden eller hlla
om styret. Han mjlkade sjlv sina kor och ryktade sina oxar och hstar,
och han frde med sig en lukt av herde, d han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hrd mot sina trlar, ty de voro som hr p hans egen
hjssa och hud p hans egen arm. Det var tvrtom hans stolthet att klda
och fda dem vl. Fast de knappt kunnat hitta en bttre husbonde, skulle
de dock grna ha frltit honom, om han slagit och svlt dem, bara han
hllit sig hgre och frnmligare, s att avstndet mellan honom och dem
blivit strre. De nskade, att han skulle ha hngt bjllror p hstarna,
bldragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk p det bord,
som de icke sjlva fingo sitta vid. Drmed hade det kommit mer glans och
anseende ver grden. Nr nu en frmmande steg in, brjade han sin
hlsning med att dra p munnen t husets herre och t all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta frgrymmade till den grad trlarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men d hll han bondetrta och
blev seg som bast och omjlig att flytta som en sten.

Vgfrdande kpmn kommo ibland med hallndskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Hnde det, att de klvjade genom skogarna
med nnu strre dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lt plundra
dem. P det sttet vxte bestndigt hans rikedom. De ihjlslagna blevo
snkta i ett krr, som han sedan aldrig sjlv tordes rida frbi annat n
i stort flje och vid full dager. Bde Tor och Frey och Oden och Kristus
hdade han av hjrtans lust och trodde p ingendera. En torsvigg, som
hittades i kern, hgg han nd fast i drrtrt, fr att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, s att ej trlarna skulle se det, lt han en
kristen man lsa ver storplogen. Han trodde lika litet p mannen som p
torsviggen, men han ansg, att i s allvarliga ting var en god bonde i
sin rtt att frska alla medel. Varken regn eller sn kunde heller
avhlla honom frn att p Tors dag tga stad med sitt husfolk fr att
blota. Han begav sig d till ngot av de sm skurdtempel, som byggda av
plar och alldeles runda stodo under ekarna vid vgen med insjunkna
nvertak och mossiga belten. Visade sig hotande jrtecken i
offerdjurets inlvor, greps han av s vidskeplig ngest, att han hela
natten lt brnna facklor och utstta vakter. Knappt tndes likvl den
frsta ljusningen p skyn ovan vindgat, innan han ter blev lika
stormodig och trygg fr sju dygn.

Allt detta genomskdade trlarna och de frskte att dmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.

En morgon, nr han gick sin vanliga gng till varggropen, kastade han
spaden ver axeln. Trlarna hllo p att skra grs och han sade till
dem:

--Stort och ljuvligt r mitt Folketuna, fet och lucker r jorden, och
allt hr r till nytta. Varggropen r det enda, som aldrig givit mig
ngot, varken en pls fr vintern eller ett villebrd fr spettet.
Drfr tnker jag nu s, att det r lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?

--Vi mena, svarade bryten, som var trlarnas frman, att det vore oklokt
arbete. P tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.

Dejan, som var trlkvinnornas frestyre och bar nycklarna till skmman,
ville ocks sga ngot, men hon tvekade. Frst d hon mrkte, att han
enkom vnde sig till henne, sade hon:

--nda hit kan du sjlv se, att grankvistarna som ro lagda ver
varggropen, blivit rubbade. I dag fr du byte. Men jag sger dig,
husbonde, r det en grann mussla, s akta dig att den inte skr dig i
fingrarna.

Det hade han icke vntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.

S snart han bjt sig ver gropen och makat kvistarna t sidan, lt han
ter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans sjl susade upp som
jsande vin, nda till dess hela ansiktet blev blodrtt.

--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. Nr hittade en bonde en
sdan fngst i sin varggrop!

En s lng stund stod han sedan orrlig och tyst, att trlarna varken
frr eller sedan hade sett honom frsjunken i s djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbr och Friggas
ga blommade p tunet, och p kervallarna gulnade lnge sedan kornet.
Borta p sjn vickade en fiskare sin ekstock, och den var nnu svart
efter elden, som hade urholkat den.

Trlarna kommo efter hand ocks fram till gropen och stllde sig i en
ring. Endast dejan, som frut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
hll sig ett stycke bakom de andra. P botten i gropen satt en liten
spd finnm och lyfte skrmt och bedjande sina hnder. Fast hon nda upp
under kinderna var gmd i sin psiga rvpls, igenknde han henne
genast. Drom misstog han sig ej. Hon var en av dvrgdttrarna, som
dansade i hgen, fast hon d icke hade annat p sig n skinnsockorna och
de slngande lnkarna av glaskulor. Lnkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i rvhret som regn. gonen, som d voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som tv bruna vildsjar, men
de voro nd desamma. En gng sedan dess hade han drmt om henne. D i
drmmen hade hon suttit och brutit snder glaskulorna som ntter, och ur
alla krp det sm svarta larver med horn.

--Nr jag ser rtt efter, sade han, upptcker jag p ditt blte en hel
rad av de mynt, som jag frlorade i snn. Du kan inte skylla mig fr att
ha brdskat med att taga hmnd p er, dvrgar. Sg nu, hur har du kommit
hit?

--Ensam och vilse gick jag i nattmrkret, kvidde hon och smllde med
tungan och talade med tummarna p finnvis. Ingen hade ra nr
vildmannens dotter ropade. Ingen hjlpte henne, nr hon stupade genom
gillret, och hon var fr liten att taga sig upp.

Dejan kom nu litet nrmare.

--Hon r nog frid och vl danad, den lilla, men du skall inte hra p
henne, husbonde. Nr en av hennes folk ser en rd rv, kallar han den
vit, bara drfr att en dvrg aldrig kan sga ngot sant. Var du sker,
att hr r ngot frst med i detta. Jag har hrt mycket ont om
Jorgrimme och hans kula. Hade han rligt i sinnet, komme han sjlv till
grdsgrinden med sina dttrar och bad dig att kpa dem. Upptar du henne
bland husfolket, s kan drav komma mycket ont.

Han sttte fast spaden i marken och brjade tnka.--Tror ni d, frgade
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha
annan gonfgnad n era sotiga huvud?

--Vad oss trlfolk angr, svarade hon, knner jag mer hgttade odalmn
n du, som inte hllit sig fr goda att stta trlkvinnorna bredvid sig
p dynorna. Jag har varit i grdar, dr var trlinna hade en pse p
ryggen, och i var pse skrek det ett barn. S brukar det g till hr
sunnanskogs.

--I min stuga fr trlkvinnorna nja sig med halmen.

--Vi menade ocks bara, att du skall lta henne sitta kvar i gropen, s
att ingen behver rra vid henne. Vill hon taga sig upp, knner hon nog
runor, som hjlpa henne lika bra som ngon stege. Och s menade vi, att
du borde tnka p att skaffa mer heder t grden. Du r redan ver din
medellder, och en s rik bonde som du behver vl bara ka till
nrmaste granne fr att gra ett gott brudkp.

Han vnde henne ryggen och begynte g utt kern. Nr trlarna sgo det,
fljde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:

--Jag har nog hrt om de stormodiga bondedttrarna, som draga sina
brder med sig in p bnken och sl efter husbonden med nyckelknippan.

Nr det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han tnkte p dvrgdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i drmmen och den gngen hon dansade. Men p samma
gng tnkte han p ngot helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att trlarna begynte tredskas och ville giva honom
rd. Det var d lnen fr att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalsklder varannan hst. Drfr teg han envist och blev terigen seg
som bast. D han emellertid sg, att trlarna icke genast fljde med in
utan togo spadarna med sig och i en gr flock linkade bort till
varggropen, ropade han p bryten.

--Vi tycka att det r bst att skotta igen gropen, s fr hon bli dr,
sade bryten och hejdade ett gonblick sin gng. Det enda r med allt
guldet och silvret, som hon har p bltet, men det kunna vi taga upp
sedan till nsta sommar och lmna dig d.

Folke Filbyter satte sig p bnken, dr grtfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blste p den, och genom drren sg han hur
trlarna stllde sig kring gropen. De vntade p bryten, och nr han
utan att gra sig ngon brdska slutligen hade hunnit fram, rdgjorde de
en stund. De gingo n till den ena sidan, n till den andra och sgo ned
i gropen. Bryten tycktes vilja vertala dem att frst giva sig en stunds
ro och icke lta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otliga.

--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig s illa? klagade
dvrginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver fr mitt liv. Stenga, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjlp oss!

--Nu kan ingen stengud lngre skydda dig, hnade bryten nstan
godmodigt. Men blunda och bj dig litet framt, s gr det fortare fr
dig.

Trlarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
frut, bjdes nnu mer och frskinnen smllde. En sakta grt var annars
det enda, som hrdes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var mnad t vildmarkens vargar och rvar men ej t hennes olyckliga
dotter.




4.


Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han fr att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Frst nr han hade tit sig mtt, skt han
ifrn sig fatet och gick till varggropen.

--Vi fylla gropen fr vr egen skull, men nd mer fr din, husbonde,
sade bryten och makade p piskan i bltet. Du kommer att bli njd med
oss sedan eftert.

Folke Filbyter gav honom icke ngot svar. Nr han bjde sig fram, sg
han, att hon nnu hade huvudet fritt och bart. Hon hll den ena handen
strckt uppt liksom fr att i det sista rcka sig efter hjlp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
s het, att han knde, hur det sved inne i handen p honom. Utan att
slppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka nda in i salen och
satte henne i halmen.

Drefter gick han bort i hrnet och ppnade kistan. Den hade mnga
hngls och bommar och var dessutom kantad med fastlnkade grstenar, s
att den skulle bli nnu tyngre och tarva mnga mns kraft fr att
flyttas ur stllet. Det klingade och rasslade, nr han rrde i kistan
bland smycken och silvertackor, och en stund letade han ngot och
tycktes tveksam. S tog han upp en guldkedja och kastade den ver
takbjlken mitt i salen, tv steg frn hrden. Det var en kedja av fina
ringar och med mnga sm och stora prlor. Knppet glnste p lngt hll
med blaktigt och stilla sken som en aftonstjrna.

--Vad heter du? frgade han.

--Jag heter Jorgrimmes dotter.

Han klappade henne p luvan.

--Srj ej, du lilla dvrgm, sade han, ty nu skall du stanna hos mig p
Folketuna och aldrig mer behva skrapa ett rvskinn till kjorteltyg. Var
dag skall du betrakta denna guldkedja, nr du gr i dina sysslor. Den
skall vara det sista fr dina bruna gon, d du somnar, och det frsta,
nr du vaknar. Och nr jag blir njd med dig, skall du f hmta den
kedjan frn bjlken och behlla den som din.

D torkade dvrginnan bort sina trar och begynte trivas i grden, s
att hon sedan nstan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid
klart stjrnvder smg hon sig ibland undan till sin syster fr att
dansa och sp. Med svek eller fagert tal stllde hon det d alltid s,
att hon p terfrden hade med sig ngra av de mynt, som hade fallit ur
Folke Filbyters sck och som dvrgarna sedan plockat upp efter
snsmltningen. Grdsfolket begynte drfr smningom frlika sig med
henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet
framfr stugan var omgrdat med en skidgrd, och slutligen hnde det
ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smgo sig fram till
grinden. Dr stodo de med luvorna nda innanfr grindstolpen och bdo
att f lna en kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot ngot
fllt villebrd. Hon lade d ut det begrda i grset och gick sedan in i
stugan med alla trlarna och slt drren. Dvrgarna skyndade sig att
verkstlla utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, nr Folke
Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindgat och skt efter dem med
pilar.

Nsta sommar fdde hon honom en son. D lyfte Folke Filbyter henne frn
golvet och bar henne bort till guldkedjan, s att hon sjlv kunde lsa
den frn bjlken. Sedan lg hon i halmen och lekte bde med pilten och
smycket, och redan nsta dag stod hon vid hrden igen och sktte
kitteln. Hennes plats var bland trlarna, ty hon bar varken nyckelknippa
eller kappa som en lagkpt odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan
stack d och d litet djurmrg i hans mun och lt honom sedan ligga.

Gossen fick namnet Ingemund. Sedan fdde hon Hallsten och p tredje
sommaren Ingevald.

Hon tog ofta barnen med sig i en pse p ryggen, nr hon strvade i
skogarna. De lrde sig tidigt att med skidor under ftterna g i kapp
vargen och sl av hans rygg med staven. Nr de blivit halvvuxna gingo de
in fr fadern, dr han satt p bnken. Han frgade d om de ville kasta
lott om sin arvsrtt till Folketuna eller g till hirdgrds som andra
rika bondesner. Det gjorde han endast fr att prva dem. Ingemund och
Hallsten visade honom, att de redan skftat tre tolfter pilar var och
att de kunde slunga masurklubban tvrs igenom salen nda ut i grset.
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan frdighet att
visa honom n att han var snartalig och kunde svara p vilken gta som
helst.

--Vlan, sade Folke Filbyter till sina sner. Du, Ingevald, som r yngst
och svagast, fr stanna under mitt ris, s lnge jag lever. Men sedan
rver du ocks ensam hela Folketuna. t er bda andra sknker jag
dremot genast s mycket ur kistan, att ni kunna vrva femtio mn och
skaffa er sjlva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Mengld och tv
andra skepp, som ocks voro mina, st nnu p havsstranden vid skldmns
hg. Dem skola ni taga. De ro av ek och vl vertjllade, och ni skola
medfra verktyg och timmer fr att stta dem i stnd. Ngra rd fr
livet kan jag inte giva er, ty jag r en fkunnig man och har lngt till
ord. t inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni f se mnga olika, och
alla svika de er, nr er egen arm sviker. Men sitter jag i hgen, nr ni
tervnda, blygens att betrda den, om ni komma fr att tigga.

Ingemund och Hallsten drogo nu i sterviking, men Ingevald fick sitta
hemma hos trlarna. Han var moderns kelpilt. Hon kldde ut honom i
skrikande tyglappar efter dvrgfolkets tycke, men han fljde trlarna i
arbetet och hgg strar och repade vidjor som de andra. Om kvllen krp
han in mellan dem, nr de sutto kring hrden och bundo bast eller
gjorde kardor, och han lrde sig att hrma deras tungsinta och slpande
tal. En trl frblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting
annat om vrlden n vad trlarna visste.

Det var Folke Filbyters frjd att hlla brllop fr sina trlar. Helst
stllde han det s, att han gifte ihop en ung trl med ngon av de
fulaste och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en trlkvinna, som han
kallade Tova Halmkr, drfr att hon var gammal och utsliten och mest
lg bakom avbalkningen och suckade. En dag, nr tiden blev honom lng,
gjorde han brllop fr henne och en ung trl, som hette Kalv. Bryten
manade in alla trlarna och stllde upp dem med viskor under armarna,
som det var bruk nr de skulle leka brllopsdans. Han var miskundsam mot
dem, nr de arbetade, ty han var mn att likna sin husbonde; men nr de
skulle leka, voro de s trga, att han mste taga till piskan och snrta
efter deras lnga hlar och platta ftter.

--Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, s att det skymde fr
gonen. Tror du, att du fr ligga kvar hos baggen i frfllan, nr du
skall i brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vnta litet, Tova!
Sg oss frst, om det r sant, att du fordom i din ungdoms och drskaps
dagar rvades frn skepp till skepp fr dina vita armars skull?

Hon strk sig ver hrfstet med sina tjocka och krumpna fingrar och
stod alldeles frbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden nnu mer
till att fortstta gycklet.--Du r fr blyg att svara p sdant, Tova
lilla. Och du r rdd fr brudgummens vrede. Han r s ung och hetsig,
brudgummen. Men sg oss d tminstone, om det verkligen kan vara sant,
att du r dotter till en stor och mktig hvding i Frisland?

--Honom minns jag inte, svarade hon lngsamt och slpande. Men jag minns
en ung kvinna, som var min mor och som satt i det trnga borgfnstret
och plockade krsbr t mig frn trdtopparna.

--Trodde jag inte att det var sant! Du fr en del brud, Kalv. Och hon
blir liggkr och stillsam. Smll nu i med ftterna! Mana p dem en
smula, bryte! Stryk brudgummen om hlarna! S skall det lta.

Ingevald hll sig gmd bland de bortersta och mest frlgna, som voro
omjliga att f fram p golvet. Ngra voro s vana vid arbete, att de
leddes vid att st och hnga med armarna. De begynte feja i vrarna och
hissa p kitteln, under det att de sgo p. Hnsen lupo kacklande
utefter vggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde hgt upp. I den
tta rken vnde sig de dansande. Den knappa dagern fll d och d p
trumpna och hoptryckta ansikten, men frsvann sedan ter igen lika
hastigt.

Dejan hade redan hllt upp honungsgrten och satt den p bnken framfr
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet fr att g till brygghuset
och hmta mungott. Svligt och godmodigt banade sig d bryten en vg
mellan armbgarna. Genom att hja piskskaftet upp- och nedvnt gav han
trlarna ett tecken att hlla upp.

--Husbonde, sade han, det har kommit ngon frmmande oxe p gorna, ty
vra oxar rma i fboden.

--Du talar rtt, svarade Folke Filbyter och pekade mot drren, dr en
blmlad vagn stannade.

Den var frspnd med en silkesglnsande och vlryktad oxe. Tmmarna hade
tofsar. Oket var utskuret med rosor och lv i alla sommarens frger och
fullsatt med orkneliga sm pinglande klockor och bjllror. Mannen, som
steg ur och kastade tmmarna, hade benen nda till knt korsvis lindade
med band. Ett grtt och revrdigt skgg bredde sig ver hela brstet,
men hans klara och kloka gon blevo frst synliga, nr han bjde sig ned
utanfr den lga drren och frundrad sg in i salen. Hnsflocken mtte
honom p trskeln och vnde flaxande och spridde sig terigen utefter
vggen i en lng och springande rad. Och trlarna stodo dr med sina
viskor utan frstnd att g ur vgen. Det drjde tydligen ocks en
stund, innan han vande sig s pass vid rken, att han upptckte Folke
Filbyter, som satt kvar p bnken med grtfatet mellan knna.

--Ulv Ulvsson, grannen, hlsar grdsbonden, begynte han. I stllet fr
att drvid hnle som andra frmlingar alltid brukade p Folketuna,
rynkade han gonbrynen och stannade fientligt flera steg frn
bnken.--Trhnda minns du, att det till stor del var av mig du kpte
din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag
giva dig en ltt gta att tyda, Folke Filbyter. Nmn mig den man, som
borde fruktas som en slagbjrn och hedras som en odalman, men som nu
alla se snett p med lje.

Folke Filbyter sttte fast skeden mitt i grten.--Ingevald, Ingevald,
min son, sade han, kom hit och visa, att du r ordsnll och har din mors
huvud! Din far frstr sig inte p gtor. Tala nu inte slpande, som nr
du sitter med trlarna. Kom fram utan frsagdhet, Ingevald! Nmn mig den
man, som borde fruktas som en slagbjrn och hedras som en odalman, men
som nu alla se snett p med lje.

Ingevald strk sig bondblygt mot vggstolparna, men s tog han mod till
sig. Han hade kvicka bruna gon och moderns gulaktiga ansikte.
Silverringar sutto i ronen. En mngd gula och rda lappar voro
fastsydda p klderna, och mitt i sin frlgenhet knde han sig smickrad
och lycklig ver att beskdas. Smal och trasgrann gick han fram nda
till hrden och svarade djrvt:

--Det r Ulv Ulvsson, nr han kommer obuden till brllop just d
vlfgnaden burits fram.

Ulv Ulvsson bet sig i lppen.

--En god gta kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskmd i ditt
hus, Folke Filbyter, s fr jag tla det. Sjlv kommer jag inte fr att
visa dig ngon ra. Svrt r det ocks ana, att hr hlles brllop. Jag
ser inga lvruskor i vrarna, inga blommor p golvet. Men nog snavar
jag i groparna ver barkbitar och spnor. Takbjlkarna ro p
undersidan sotiga och svarta men ovanp vitkalkade av hnsens spillning.
Och nog har jag hrt att brllopsstugan brukar bldragas med bonader,
men de halvfrska kalvhudar, som du hr torkar p vggarna, sprida en
sdan lukt, att den genast botar bde hunger och trst. Hr sitter du
och tmjer trlar utan tanke fr annat, och nd r du storrik och kunde
glla mest i hela hradet. Det var dig jag menade med min gta, om jag
nu skall behva sga dig det. Det finns inte en krmare, som inte
skrattar dig i synen, nr han ser dig sitta och pusta ver grtfatet.

Folke Filbyter stirrade p honom och knde hur ronen och huvudet
fylldes av hans ord, men han frstod dem icke. Det fanns hos honom en
bred fromhet p botten, fast ingen hade lrt honom att bruka gvor, som
syntes honom sjlv s misstnkta. Det vllade honom en nstan blyg
frlgenhet, om de ngon gng kommo till synes. Han frstod icke annat,
n att han var den bsta bland husbnder, men han hade nd en
frnimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt var hans verman--och han gladdes
icke t att se honom.

Ulv Ulvsson stod kvar p avstnd.

--Varfr kommer du aldrig till tings som andra odalbnder? frgade han.
Vi behva mn. Eller vet du inte, att nr gamle konung Emund vl blev
satt i hgen, kom hans jarl Stenkil till makten? Nr han sitter vid
vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned
p marken och viskar med sin kristna hird.

--Stenkil klipper inte mina fr, svarade Folke Filbyter, och skor inte
mina hstar. Hr p Folketuna rder jag och ej den usla jarlatt, som
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att
frtlja, Ulv Ulvsson?

--Jag har.

--Sg det d fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.

--Nvl, s skall du nu hra min nyhet. I gr kom till vr bygd den
frsta tiggaren.

--Jag frstr dig inte, Ulv Ulvsson.

--I gr kom fr frsta gngen en man, som vandrar kring och ber om
ndegvor.

Folke Filbyter reste sig, rdflammig av harm.

--Det r stor skam att hra om sdant. Lna mig den lskekarlen. Jag
skall taga honom med mig ut p kern och spnna honom fr kroken. Har
han d en snl och dlig herre, som inte klder och fder honom?

--Drom fr du sjlv frga honom, nr han kommer, ifall du vill byta ord
med en, som tigger: Men kom ihg: drper ngon utlndsk prst, bte fr
honom som fr inlndsk man. Det sger redan vr lag fr att skona de
kristna. Han r p vg hit, och jag har kt det fortaste jag kunde, s
att jag skulle hinna fre honom och varsko dig. Du skall inte tro, att
jag gjorde det fr din skull. Du lr inte stoppa mnga gvor i hans
pse. Men jag vill rligt sga dig, att i onda tider som nu f vi tnka
p att hlla ihop, vi tv, fast ingen av oss likar den andra. Och ser
jag rtt, r det han, som redan nrmar sig dr ute p grsvallen.

Alla vnde de sig nu igen mot drren. I solskenet kom en gammal man med
en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar
ett grovt rep om livet och var barfota och gick s fort och ivrigt, som
sge han en lng vg framfr sig och fruktade var ondig vila. S snart
han hade kommit fram mitt fr salen, bredde han ut armarna vnligt och
utan stora thvor och sade helt sakta:

--Fr Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har
ingen talat med er om den gamle Jakob? Det r inte fr min skull jag
tigger utan fr min gode herres skull. dmjukt tackar jag fr det
minsta, men r du rik, bonde, s giv tiondet, och r du rttfrdig, s
sknk allt.

--Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans rst stockades av
vxande vrede. Hr r inte sed att giva utan att taga, ty marken r min.
Tag du pungen frn den gamle. Giv honom sedan tv slag med hans egen
kpp, det ena fr hans egen skull, det andra fr hans herres, efter han
klder och fder honom s illa, att han behver tigga.

Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lgo ngra mynt och
fingerringar och ett stycke torrt brd. Brdet lt han honom behlla,
men pungen knt han fast vid sitt eget blte. Sedan gav han honom med
glad lust det frsta slaget ver ryggen, s hrt han frmdde. Men
redan nr han skulle utdela det andra slaget, fll det lamare och
mjukare. Han knde sig rdvill, ty den gamle tog honom om halsen och
kysste honom p bda tinningarna.

--Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du lter mig lida fr min gode
herres skull, sade han. Och jag tackar och vlsignar er alla, ty ingen
kan lska er mer innerligt n jag, kra, kra brder. Jag hade tnkt att
f stanna ngot hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i
dag skulle ni inte hra mig. Jag fr vlja en bttre stund.

Drefter fortsatte han genast sin vandring med samma brdskande iver,
och hans gon, som fuktats under smrtan, glnste s lyckliga som i den
strsta gldje.

--Det dr r farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned gonen och
strk genom skgget. Folke Filbyter frstod alltjmt ingenting utan
hjde bara nnu myndigare sin rst.

--Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak vl, och nu skall du stlla dig
framfr Ulv Ulvsson, s att han fr fsta dig med handslag. Var inte
rdd, Ingevald. Han r vr granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
s skall jag sjlv leda dig fram till honom. Han talade med strnga ord
som alla storbnder, men nu brjar jag ana, vad han menar. Det behvs
mn p tinget. Men jag har lngt till ord, och jag har suttit lnge
stilla. Min brynja hnger s ihoprostad, att jag inte lngre kan skaka
ut den. Du skall f vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall g
till tinget i mitt stlle.

Han skt fram sonen, men Ulv Ulvsson, som nnu mindes det spetsiga
svaret p gtan, knde fraktfullt p hans strva hsthr och gav honom
ett slag tvrs ver kinden.

--Se hr, sade han, din son har hsthr, och kinden r lderaktig och
kan inte rodna, inte ens fr ett slag. Det r tecken p finnblod. En
finndvrg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slr honom i ansiktet
eller skmmer ut honom. Bland fria mn p tinget skulle inte mnga
lyssna till en sdan, om du ocks sjlv ginge med och erknde honom. Det
hade varit bttre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, r
det med slik avkomma du tnker grunda grd och tt?

Folke Filbyter grep honom i manteln. En sdan skymf mitt infr det
samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
hgdragna och lugna hn frbryllade och frstummade honom. Den storrika
husbonden p Folketuna brjade stamma, och Ingevald viskade till honom:

--Vill du, far, s gr jag och stnger drren, medan du slr ned honom.
Bryten och jag fr sedan bra honom till krret.

--Jag har god hrsel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog ocks, att om
jag krar mot dig vid tinget och lter grva i krret, blir du illa
fast. Drmed skulle jag heller inte drja en enda dag, om inte klokheten
sade mig, att vi bnder och grannar nu behvde hlla samman mot de
kristna.

Folke Filbyter besinnade sig och slppte hans mantel.

--Du r vapenls, Ulv Ulvsson, och du str under mitt tak. r det med
skymf du tnker lmna mig, d lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
i natt. Men var det allvar nyss, nr du ville, att det skulle bli
annorlunda hr p Folketuna och att vi skola bli bundsfrvanter, d kr
du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste grden i hela hradet.
Och dr blir du bneman fr min son, s att han gr ett gott gifte. Jag
har nog sjlv lnge betnkt, att allt inte kan g som hittills. Fr min
del kan det vara detsamma, men Ingevald brjar bli vuxen och han fr ett
stort arv. Har du frsttt mitt villkor, s lna mig nu din bl mantel.
Min gr vadmal r ingen brudfgnad. Jag vill se den bonde, som kan sga
nej, nr Folke Filbyter friar fr sin son med dvrgkvinnan!

--Den rikaste grden i hradet, nst Folketuna, det r min.

Folke Filbyter ryckte till, som hade en lnndrr ovntat sprungit upp
och visat honom en trappa, om vilken han frut aldrig haft en
frestllning. Han var icke skicklig nog att frstlla sig. Nya och
pltsliga tankar korsades i hans huvud. Det frefll honom, att han
sjlv i en hast hade frvandlats till den verlgsne, som hade att tala
och rda. Med en sidoblick, som blev frnrmande i sin misstro, snkte
han rsten och halvviskade:

--Granne, du br flera renden p hjrtat n du ltsats.

Drmed gav han Ulv Ulvsson ett slag p skuldran, men nnu en gng ryckte
han till av frundran. Det var infr det dystra allvar, som vid hans ord
lgrade sig p gstens ansikte.

--Mitt rende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson
efter att lnge ha sttt tyst, som ville han helst slippa alla
beknnelser. Likvl br jag inte neka att under vgen hit kom jag p
mnga tankar. Hur du hade det inom skl och vgg visste jag inte mycket
om. Nr jag stod vid rmrket mellan vra gor och vattnade oxen i
bcken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett
gifte skrare n annat kunde betrygga ett frbund mellan grdarna.

--Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.

--Och drmed skall jag fortstta. Nr jag fick trffa dig i din sal och
se din son, voro de tankarna fort bortblsta. Din son r en vanbrding,
och jag hller min dotter fr god att bttra upp ditt tteblod.

--Dagarna bli lnga fr en m, som sitter och vntar p friare, kra
granne, och du skall inte vara hrd mot henne. Hr skall din dotter f
det bra. Hon skall f bo hos mig och vara samman med mig om disk och
duk.

--nnu har jag inte sett ngon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min
dotter trivs gott dr hon r, under mitt ris. P ditt Folketuna rder
varken skick eller sed. Trlarna stirra, som om de aldrig frr sett en
mnniska i hela klder.

--Vet du, att jag har varit hvding och haft tre skepp p havet?

Ulv Ulvsson log.

--Det lter som en saga, men det sgs, att den skall vara sann.

--Den frste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad
sdana vrfglar varsla, har du nyss sagt oss. Vlj sjlv, om du vill ha
frbund eller strid mellan grdarna.

Ulv Ulvsson vnde sig halvt t sidan fr att g, men betvang sig.

--Drver bestmmer inte jag ensam, svarade han motstrvigt.

--Du har d vuxna sner?

--De bli hrda ntter att kncka p en fstningastmma. Du skall likvl
inte tro, att jag r vermodig, drfr att jag r av gammal
lagmansslkt. Vem kan sga det frut, om inte din smalaxlade sons granna
klutar bttre behaga mina barn n mig? Jag har trtt in under ditt tak,
och du r drfr i din rtt att ocks stiga under mitt. Du kan d sjlv
framstlla vilka frgor dig bst lyster. Vill du utstta dig fr avslag
och kanske spe, blir det din sak. S hotande som tiden r, skulle jag
ka hem lugnare, om jag kunde tnka mig en klok uppgrelse. Vnner bli
vi aldrig, men det r min nskan, att vi tminstone aldrig bli fiender.
Hr har du min mantel. Var det inte s, att du ville lna den?

Folke Filbyter svepte om sig manteln och hktade den. Han gick bort i
hrnet till sin kista och tog fram en ask av lindtr. I den lg det en
liten krona, vars gyllene eklv voro alldeles mjuka och bjliga som p
en levande krans. Trlarna hade aldrig beskdat en sdan hrlighet. De
strckte sig ver varann fr att kunna se bttre, och i detta gonblick
knde de fr frsta gngen en verklig vrdnad fr sin husbonde.

--Denna skall hon f, sade han. Och en silversmmad huvudbindel skall
hon f och fingerguld och rmkappa och nyckelring... och en sadlad
mjlkvit gngare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda hgt!

Ulv Ulvsson hjlpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
trng fr en s bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knt, och
under det att vagnen vnde p grdsvallen och kte bort, hrde de
kringstende trlarna, hur han fortsatte att bjuda.

--Tv silverskedar skall hon ha, ropade han, och tv hundraden vadmal
och tjugu alnar linne... och klde och underdyna, stoppad med
fgeldun... och bnkdyna med gudvv... och femtio mark brnt silver med
flmskt stadsmrke. Och var och en av brderna skall ha en skjorta med
silverknappar... och sjlv skall du ha s mycket trskad sd, som tv
par oxar kunna kra i tv vnnor. Jag vill se vem som sger nej. Du
kutige och hjulbente Asa-Tor!




5.


Det blev tyst i huset, nr vagnen hade rullat bort. Genom att nnu en
gng hja piskan omvnt lt bryten trlarna frst, att de voro lediga
fr kvllen. De linkade ut i en gr flock.

Ingevald stod kvar innanfr drren. Skymfen brnde i hans sinne med en
sdan smrta, att den tycktes honom olklig. Med ens hade den ppnat
hans gon, s att han sg barkbitarna och smutsen i rummet. Han knde
fr frsta gngen, hur frnt det luktade frn hudarna p vggen. Han sg
pinsamt klart, hur frvildad och litet vrdnadsbjudande fadern tett sig,
nr han med sin ask i knt skrytande och hgrstad kte bort bredvid den
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hrt ngon tala s stolt
och manligt som Ulv Ulvsson, och begrligt hade han lyssnat efter vart
hans ord. Det gnagde och plgade honom ocks, nr han tnkte p den
gamle Jakob, som han hade slagit. nnu kunde han p sina tinningar knna
de kalla lpparna.

Han sprang ut fr att flja med trlarna, som han brukade, men han kunde
ej finna dem. Vad var det d de viskade om nyss, nr de gingo frbi
honom? Det frundrade honom ocks, att Tova icke krp tillbaka in i
frfllan i hrnet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
slpande rst frn bodarna, men nr han kom dit fanns ingen mnniska.
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma bsen, dr
spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan trlstmma lngt borta p
andra sidan stugan, men dr kunde han heller icke hitta ngon. Han
brjade ana, att trlarna smgo sig undan och med flit skte vilseleda
honom genom att kalla p honom frn olika hll. Hade han d nu blivit s
fraktad, att till och med trlarna gmde sig fr honom? Var det d hans
skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?

Hur han n letade, kunde han icke trffa ngon. Den smala och trasgranna
bondesonen, som skulle rva hela den storrika grden, stod ensam mellan
hjulspren i det nedtrampade grset, och p gavelhrnens ormhuvud sutto
skatorna och skrattade t det de Folketuna.

D drog han sig till minnes, att flera av trlarna smugit sig bort under
de sista ntterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
men alltid tystnat och ltsats sova, s snart han satte sig upp i
halmen. Det var ngot, som de ville dlja fr honom. Han ruvade drp,
frbittrad som han nu knde sig mot alla p grden och mot sitt eget
liv.

Han begynte g utan ml och mening uppt skogen, endast fr att kunna
kvva den grt, som tryckte honom om strupen. Sommarkvllen bredde sig
klar och stilla, och ekarna frefllo nnu strre i sin orrlighet.
Flitigare n bina brummade nnu en stund de raggiga humlorna i luften,
innan de krpo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han lnge och
sg p en ekorre, som stack ut huvudet genom fnstret p sitt hus fr
att underska vdret. D det befanns klart och utan minsta stormsky,
slet den rda vderspmannen bort stoppningen ur drren och begynte att
kasta ut ntskal ver skurdtemplet nedanfr trdet. Smattrandet mot det
trasiga nvertaket vckte Ingevald, och han vnde sig bort fr att
slippa se beltet inne i templet. Det gjorde han halvt av rdsla men
nnu mer av blygsel. Han tyckte sig icke lngre tillhra den stam, som
skogstemplens gudar beskyddade.

Vid vgen lg ocks en klla, som var bermd fr sin goda och
mnniskovnliga vattenande. Han brukade ofta sitta dr och
sjlvfrlskad spegla de skrikande lapparna och ronens stora
silverringar. Nr han mycket lnge sg i det klara vattnet, hnde det,
att han till sist tyckte sig sknja klldisens bleka ansikte och greps
av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men nr han
nu bjde sig ver kllan, sg han sig sjlv med Ulv Ulvssons gon.

--Se hr, snyftade han, kinden r som lder. Hur hrt jag nyper och
slr, kan den inte rodna. Och hret r strvt hsthr. Aldrig fr jag
st p tingsstllet bland friborna odalmn. Gr jag nu dit, lr ingen
vilja hra mig. Och alla komma att le t mina klutar.

Han slet i den brokiga skjortan och spottade fraktfullt p sin egen
bild i kllan.

Bestndigt driven framt av sina gckade nskesyner, var det hela tiden
just mot tingsstllet som han vnde sin gng. Den blev allt hftigare
och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig st dr med andra,
skulle han tminstone ensam tala till de dva domarstenarna om sina
olyckor.

Ekskogen glesnade smningom fr odlade flt, som lngre bort kantades av
mrka sar. Dr grdet tog vid, reste sig tingshjden. Till sin hpnad
fann han, att det var fullt av mnniskor innanfr ringen av de vldiga
stenarna. Drfr att han vant sig att alltid knna som en trl, var hans
frsta tanke att gmma sig, liksom om han varit ute i olovliga renden.
Han bjde sig ned bakom en buske. Likvl upptckte han snart, att det
icke fanns ngra bl mantlar bland de frsamlade utan endast trlars gr
vadmal. Han igenknde flera av de trlar, som hade smugit sig undan frn
faderns grd, och vid en av stenarna satt den livstrtta Tova och
suckade som alltid. Det var d fr att i skymning och hemlighet hlla
trl-ting, som de varit borta de sista ntterna? Och lagmannen, som stod
i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. Nr han stundvis
knppte hnderna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
grshopporna slipade i det vta och doftfyllda grset.

Ingevald hrde, hur den lgmlde predikaren slutligen stannade framfr
Tova och frgade, vad hon trodde om dden.

--Drom tnka vi trlar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta
oss, och Den engde vid forsen r finndvrgarnas gud. Jag vet bara,
Jakob, att jag har stor trst av att hra dig.

--Bttre n du, Tova, har jag d frsttt, vad Jakob talat med oss om,
sade bryten, som stod bredvid henne och nnu hade piskan i bltet. Nu ha
vi trlar ocks ftt en gud.

--S r det, s r det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom
fr att ni skola gldjas och vnta och inte stta er upp mot era
husbnder, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen
trivs inte lngre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre
nr mina brder i Skara. Hundratals tignarmn och hvdingar samlas dr
var psk och midsommar fr att taga kristnan. Tlamod, tlamod och
lngtan, det var er arvedel, men hdanefter skall den tindra. Jag giver
er nu var och en en nypa salt, s lngt saltet rcker i min pse. Jag
besvrjer dig, saltets vsende, vishetens lga, att du i din
hemlighetsfulla kraft blir ett hlsosamt botemedel till allt onts
frdrivande. Jag besvrjer dig vid den nye guden och hans sons krlek.
Och jag gr nu fram till s mnga av er, som jag kan n, och blser er
ver ansiktet. Fly bort, du mrksens hvding, du djvul, ur de kroppar,
som jag inviger till boningar t Gud Herren. Korsets bild tecknar jag
med sot och salt mellan era gonbryn, att Satan mtte frskrckas, om
han vnder sig om fr att ter krypa in i ert innanmte. Enfaldigt som
jag har lrt det, primsignar jag er alla, bde de som st nrmast och de
som hlla sig gmda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er
till Guds krleks verktyg.

Jakob lade sina hnder p Tova och bryten och bad lnge. Sedan kysste
han de nrmaste och tog upp tiggarpungen ur grset och begynte ter sin
brdskande vandring. Trlarna knde sig stolta och styrkta, ty de
trodde, att det var Tors hammarsmrke, som han hade tecknat mellan deras
gonbryn. Mest frundrade det dem likvl att hra berttelsen om, hur
han p det vilda Folketuna tackat fr kppslagen.

--Mnne han r en trl liksom vi? frgade de och brjade skiljas t fr
att smyga sig hemt.

--Jag ser rda lappar bakom enbuskarna, viskade d en kvinna. Det mste
vara sonen frn Folketuna. Har han ocks lyssnat?

--Jag skall inte angiva ngon, svarade Ingevald mellan tnderna. Nu har
jag ftt veta, var min gud r att finna. Till honom skall jag g. P
klippan vid forsen str dvrgarnas gud. Dr str Den engde, som jag kan
misshandla och sl, utan att ens en trl skall mka honom.

Han hrde, att ngon fljde efter honom med ludna och trippande steg,
men han vnde sig icke om. Han vek av t sidan in p ljungen under
tallarna. Ngra nstan igengrodda skror i trdstammarna visade honom,
att han var p rtt strt, men det hade blivit sent och ibland mste
han stanna fr att urskilja dem. D stannade ocks stegen bakom honom.

Hans skjorta fastnade oupphrligt mot kvistarna. Det var honom en frjd
att hftigt rycka den med sig, s att lapparna sletos loss och hngde
som trasor. Suset frn forsen sade honom snart, att han icke lngre
kunde g vilse. Hr ledde en upptrampad stig, ty hr lg Jorgrimmes
kula, och lngre ut bakom stenrsen yrde skummet.

Dr stod guden i halvljuset p hllen utan att kasta ngon skugga.
Upplyft p fyra andra mindre stenar var han fga ansenlig till sin
storlek och smalnade uppt som en mortelstt. Mitt ur klippstycket
stirrade ett mrkt hl som efter en jttes finger, och det var den
fruktades ga.

Ingevald lutade sig p armbgen ver guden och sg ned i forsen. Han
mrkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
efter offerdjur, som vervuxna med mossa lgo kringstrdda ver berget,
knastrade bakom honom som trampat ris. Han frstod ocks, vem det var.
Genast frn frsta stunden hade han anat, att det var modern, som fljde
efter honom.

Nr han bjde huvudet litet t sidan, kunde han igenknna henne. Hon
stannade ett stycke frn honom vid branten och sg ocks ned i det
brunsvarta skogsvattnet, som frst i virvlarna skummade upp och blev
vitt. De stodo lnge p det sttet, som hade de icke vetat av varann.
Aldrig frr hade han lagt mrke till att hon var s liten och redan s
frhrjad och avskrckande ful. r det hon, som har ftt mig till
livet? tnkte han.

--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trlarna, och jag
hrde, vad du mumlade mellan tnderna. Drfr gick jag efter dig.

--Du r rdd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?

--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod drtill. Tag du hmnd, min
son. Hmnden r lisan och frjden i vrlden. Och lr dig sedan att lska
allt, som r av guld och silver. Det r det enda, som r vrt en dags
mdor.

Hon gick litet nrmare. Nr hon stod dr alldeles invid honom och
tuggade stensta och smllde med tungan och talade med tummarna, fick
han avsky fr henne, s att han ej lngre kunde kalla henne mor.

--Jag knner nog, sade hon och sklvde p rsten, det du i natt lnat
Ulv Ulvssons gon och att det r med dem du ser p mig. Bttre vore, om
de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte nnu i din kind
efter slaget? Inte en stund lngre vill jag stanna hos en husbonde, som
utan att hmnas ltit oss svlja en sdan skymf som i dag. Jag skulle d
frgiva honom eller sticka ned honom under smnen.

--S g d! G hem till Jorgrimmes kula!

--Jorgrimme r dd. Hr p hllen offrade han min syster t Den engde
fr att frlnga sitt liv. Men frn den stunden blev han oglad och knde
aldrig mer ngon trevnad. D gick han in i hgen och stack sig sjlv med
stenkniven. Och nr jag kom dit och fann, att han var dd, stllde jag
hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Mnegarm satte jag i
hans stela hnder. Sedan tckte jag ver ingngen med jord och torv.
lgen betar ver hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han sjlv ej
visste varifrn han kom. Ja, g, g, dvrgkvinna! Det sgs, att du
stammar frn forna hvdingar, som bodde lngt i norr, dr kvinnorna ha
skgg och jaga uroxen med pilbge och vervinna jotnarna med sina
besvrjelsesnger. Dr voro de vida knarna fulla av sn och villebrd,
och dr hrskade dvrgarna. Ack, de ha blivit fattiga och f! Nu hr man
nstan aldrig, att ngon mter en dvrg i skogen, och hr i bygden voro
vi de sista. Ja, g, g, dvrgkvinna, i dagar och ntter, du mter nd
ingen gelike. Men nr dvrgarna sluta att tala, glmma de snart alla ord
och kunna bara vina och skria med stormen.

--Ja, g, g! upprepade han bittert. Vada ver strmmen nedanfr det
sista fallet. Dr sluta alla stigar. Dr brjar demarken. Varfr gav du
mig livet, om du inte vgar att taga det ifrn mig? En trl kan kpa sig
fri och bli lika god som ngon annan, men hur skall jag ngonsin kunna
kpa mig fri frn allt det onda, som jag rvde frn dig. Mina brder
visste vad de gjorde, nr de gmde sig i avlgsna lnder. Vad skall det
bli av Folke Filbyters grd och tt? Varken rnar eller duvor krypa fram
ur en mullvadsgng. Till oss kommer man fr att slja salt, och sedan
spottar man p trskeln. Om jag ocks rakar mitt huvud och frgar mina
kinder, s sitter nd blodsarvet efter dig i mina inlvor. Kan ngon
olycka vara strre? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjlp
oss!

Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
visste icke varifrn han fick en sdan styrka. Fljd av gnistor och
dunder strtade Den engde frn sin tron och rullade ned i forsen. Dr
blev han liggande med ryggen uppt och verskljd av skummet, s att
ingen mer kunde skilja honom frn de andra stenarna.

--Dvrgbarn, dvrgbarn! framsttte modern med ett segerrop. Nu var det
mitt blod i dina armar. Nu frsprjer jag, att du har hmndens eldslga.
Varfr lt jag dig aldrig dricka ur Mnegarm? Varfr satte jag hornet
hos den dde och otrstige? Vi skola riva upp hgen, Ingevald. Vi skola
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga frn honom hans klenod.
Ser du, alla mnniskor ha nskningar, men de ligga som sm vackra barn i
sina hngvaggor och smle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
bjuda dig en dryck, s att de sm barnen resa sig ur vaggorna som
vidunder och varghundar och till sist vilja sluka bde stjrnor och
mne. Och vore du kristen, skulle du till och med tr det osynliga
bortom tingen. Visa mig dina hnder, s att jag fr se, att du har nog
vassa naglar fr att grva. Och sg mig om du vill?

--Jag vill! svarade han.

Hon tog honom om handloven och de sprungo ver ormbunkarna till
Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och nverstyckena och
krpo in till honom.

--Jorgrimme, ropade hon i rat p den dde. Hr sitter du bland dina
fiskdon och grytor, men vi komma fr att taga ifrn dig det bsta du
ger.

Jorgrimme var styv och torr, och nr hon slppte honom, fll han mot
vggen. Dr blev han sittande med knna uppdragna och hnderna om
Mnegarm. D tog hon ifrn honom hornet och fyllde det ur krukan och
drack. Sedan rckte hon det t sonen. Gng p gng fyllde hon det, s
att det rann ver.

--Drycken r surnad och besk, men jag r trstig, sade han.

D fyllde hon det fr sista gngen med den grumlade bottenlagen i
krukan.

--Jorgrimme! ropade hon. nnu sitter du och rcker ut hnderna, men de
ha ingenting att hlla om. Vi ha tagit ifrn dig hornet.

Hon rrde p lpparna fr att forma flera ord, men de ville icke lngre
lyda henne, och vansinne tndes i hennes gon. Det var det vansinne, som
alltid lg p lur i dvrgarnas sjl, men som icke gjorde dem slsinta
och sorgsna utan kom som en glad lttnad och ondlig lycka. Vansinnet
lt deras mnniskohamn falla, s att de terfrenades med allt det
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och vder och vildmark och djur.
Hennes nskningar krpo nu ur sina sm barnvaggor som rysliga
varghundar. Hon lngtade att bli en av de vittbermda valor, som med
lnga kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
grdarna. Med vrdnad och frskrckelse blevo de inledda i stugorna och
rikligt undfgnade, och verst p anrttningen lades ett stekt
ormhjrta. Det visste hon. Att skrmma mnniskorna, att bli skydd fr
sin ondska och hra grt, det var vad hon lngtade till. Ltt som en
liten fgel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
utefter skogssarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
rycka upp stugdrrarna, kasta omkring kvastarna, hlla vatten ver
glden p hrden och med ett ohyggligt skrik vcka de sovande utan att
ngonsin bli sedd och fngad. Sm spenbarn skulle hon stjla och byta
bort. Hon skulle g mnga mil fr att under den heliga midvintersnatten
lgga dem hos en frmmande mor eller hos en ung m. Flera gnger
frskte hon att tala. Munnen gick oupphrligt och blev n smal och lng
och n rund och ppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes ngra
andra lten n de, som hon frr i tiden hade hrt kring Jorgrimmes hg.
Hon pep som en syrsa och knarrade som en grshoppa. Under det att hennes
ansikte med mnga ryckningar frvred sig p olika stt allt efter de
olika ljuden, hrmade hon nattskrrans spinnande och surrande. Slutligen
knppte hon hnderna om nacken p sonen och med ansiktet lyft uppt
framvisslade hon ett skrande och genomtrngande vin. D han sg p
henne, tvangs han oemotstndligt att stmma in i samma ihllande
vin--och det genskallade ver skogarna.

Blodet steg upp fr hans gon s att han tyckte sig stirra p henne
genom rdaktiga hinnor. Sedan frsvann fr lnga stunder allt klart
medvetande, och han visste icke, hur han ter tog sig upp i det fria
eller hittade hemvgen. Hon framvisslade flera gnger samma stormgnyende
vin, och fr var gng fll han in med vild styrka, men hon var redan
lngt borta. Rsten kom frn vadstllet, dr alla stigar upphrde och
demarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
frundrade honom att han gick och bar ngot i famnen, som var halt och
glatt att hlla i men icke tungt.

Frst d han blev vt om ftterna och kvistarna slutade att sticka och
riva honom, frstod han, att han ter trampade i hgt ngsgrs. Han
knde igen, att det var Folketunas mrka gavel, som ntligen kom emot
honom i skymningen och stngde vgen.

Trlarna voro redan tillbaka och snarkade p golvet i stugan. Innanfr
avbalkningen lg Tova bland getterna och fren och suckade. Utan att
slppa hornet, kastade han sig ned i halmen p frsta fria och lediga
stlle. Det frefll honom att modern satt p hans brst och
framvisslade sitt ihllande vin, men att han icke lngre kunde stmma i,
drfr att hon stdde armbgen p hans strupe.

--Du jmrar i smnen, sade Tova. Vnd dig p andra sidan.

--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
vllar onda drmmar.

Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar nnu Ulv Ulvssons mantel,
fast den nu var verstnkt med flckar av mjd och mungott. Han ropade
till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra p under kittlarna.




6.


Folke Filbyter tog ut sina bsta sadeldon p grdsvallen och lt feja
dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson p fstningastmma.
Under det att trlarna sysslade hrmed, begynte de ropa och peka mot
skogen. Fortare n ngon frmdde att uppfatta, vad som var p frde,
hade de flockat sig framfr drren.

Mellan ekarna nrmade sig en brunsvart hop av besynnerliga
mnniskovarelser. Finndvrgar var det ej, drtill voro de fr stora. Ej
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trlars gr
vadmal utan skjortor och mantlar av alla mjliga tyg och frger. Och
mitt ur trasorna blnkte de allra prktigaste sljor och knppen. Deras
ansikten voro otvttade och mrka som klumpar av frknig ekved. P
mnnen vxte skgget nda upp ver kinderna. Ngra av kvinnorna hade
huvudklden, som fordom varit vita och som visade, att de voro frfallna
och frvildade horgabrudar, som lupit bort frn sina offerstllen och
kllor. Frmst gick en man, som var hgre n alla de andra, och p axeln
hll han en klubba av det vanliga slag, som bnderna brukade, nr de
slogo plar i jorden. Han rckte upp hgra handen fr att visa, att han
var god vn och att det icke var frga om ngot verfall.

--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
knner igen gamla vnner? Vi ha annars ofta rkats vid krret och hjlpt
varann med de motstrviga vgfararna. Har du blivit rdd fr lg
Klubbehvding och hans stigmn? Eller har din bekantskap med den dle
Ulv Ulvsson gjort dig s hgfrdig, att du inte lngre vill knnas vid
s tarvliga strykare? Sg bara ut, s att jag fr besked.

Fruktan var ngot, som aldrig ftt rum i Folke Filbyters sinne. S snart
han sg, vilka han hade framfr sig, befallde han genast trlarna att
ter g till sina sysslor. Men d begynte lg Klubbehvding och alla
hans fljeslagare att hlsa med de djupaste vrdnadsbetygelser, och den
mest hngivna och ofrstllda beundran lyste ur deras gon. Det var
frsta gngen som ngon hlsade Folketunas bonde med sdan aktning.

--I ett fall ro vi jmlikar, vi tv, fortsatte lg Klubbehvding och
bjde sig allt dmjukare. Du har begtt urbotabrott som jag. Du har
ltit verfalla badande och sovande. Du r nidingsman som jag, men
tillika vet du att hlla dig som storbonde p din rika grd, och jag r
vid din sida bara en fuskare i yrket. Drfr hysa vi ocks alla hr fr
dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de vra
utan att ens taga s mycket frn dig som ett betande fr. Det har varit
svrt nog ibland, ty vi f bde frysa och svlta, men dig vilja vi inte
gra emot.

Trlarna skrattade hnfullt och Folke Filbyter slog ned gonen.

--Det dr r gott och vl, svarade han med en smula strre hast, n han
annars brukade, men vad vill du mig nu?

--Jag vill bjuda dig vnskap och frbund. Jag har noga reda p vad som
sker hr i bygderna. Jag vet att du tnker dig till Ulv Ulvsson p
brudkp. Slutar det besket illa, d blir det osmja mellan dig och den
dle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag vxa
inte p samma rot. Men d skall jag hjlpa dig och taga frn honom allt,
vad han fr p vgarna. Han r fattig bredvid dig och har ont om folk,
men behver du en dag hjlp, kan jag komma p vakt till din grd.

--Och vad begr du fr en sdan tjnst?

--Bara en enda sak. Men det blir en stor ra fr mig och en lika stor
frnrmelse mot Ulv Ulvsson, nr du friar i hans hgmodiga hus fr din
son. Det enda jag begr som villkor, det r, att du nu p stllet ingr
fostbrdralag med mig.

drorna reste sig p Folke Filbyters korta hals. Men nr han s hrde
husfolkets skratt och betnkte, hur grna han ville utmana sin granne,
p samma gng som han skte att vinna honom, steg ett blint trots i hans
sinne. Han knde sig nog rik att icke frga efter de lagkra bnderna,
som timvis stodo och trtte vid tingsstaden i stllet att sl till.

--Husbonde, du vill inte frnedra grden nnu mer n du redan gjort,
sade bryten. Lt oss g in efter vra huggtyg och frsvara drren.

Det var okloka ord av trlen, ty i stllet att svara, vecklade Folke
Filbyter upp skjortan frn armen. Genast gjorde lg Klubbehvding p
samma stt och kom honom till mtes.

Trlarna vnde sig bort med avsky och lomade av till de upphngda
sadlarna, men vnde sig nd om av nyfikenhet.

De sgo, hur stigmannen drog sin kniv och brt upp en torva ur jorden.
Sedan gjorde han utan mnga omsvep en rtt djup skra i Folke Filbyters
framrckta arm och i sin egen. Nr bdas blod hade blandats i gropen,
lade han tillbaka torvan p sin plats, s att grsrtterna kommo i
blodet.

--Vx, vx, grna grs, liksom vr vnskap! sade han. Folke Filbyter, nu
r du fosterbroder med den smst ansedda mannen i hela bygden.

Drvid fattade han om hans hand och bjde sig ter lika djupt som nyss
med gonen tindrande av tillgiven beundran.

--Du stigman, sade Folke Filbyter och frde honom en stund med sig in i
stugan fr att dricka honom till. Jag har aldrig frr ingtt
fostbrdralag med ngon mnniska.

--Och jag har nu uppntt min relystnads hgsta ml, svarade lg
Klubbehvding. Jag begr ingenting av dig. Du gav mig mer n nog, d
ditt blod rann ned i mitt. Men hlsa Ulv Ulvsson, och kalla p mig,
ifall det blir av nden.

Nr han ter reste sig och drog bort med sin skara, ledde trlarna ut
tv hstar och betslade dem.

--Hur skall det till sist g med oss alla hr? viskade de.

Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons grd.

Vad Ingevald dr fick se, hade han frut bara hrt trlarna bertta om,
och han blev tyst och frsagd, redan dr han satt i sadeln. Den sista
biten av vgen var sltare och jmnare n golvet p Folketuna. I lunden,
som beskuggade den, lg en ttehg med offeraltare, och han rknade nda
till fem runstenar, uppstllda till del hgkomst av fjrran fallna
fder och brder. Fotstegen hrdes knappt, nr han kom in i salen, s
djupt var dr strtt med enris och friska ngsblommor. Vggarna voro
bldragna med bonader, p vilka fullrustade vikingar seglade i sina
skepp eller rnde spjutet genom gapande drakar. Bordet var tckt med en
vit duk, och runda brd lgo bredvid vart trfat. P hgstesstolparna
blnkte vapen av urgammalt dvrgasmide, och under solljuset, som
strmmade ned mot hrden, glnste till och med kittlarna alldeles blanka
i den svarta askan. Trlarna, som sutto i en ring och fltade korgar,
reste sig genast hviskt, nr de sgo de frmmande, och ingen av dem
hade ngon piska i bltet. Framfr kvinnobnken vid gavelvggen stod Ulv
Ulvssons ldsta dotter och mtte ut trd, och hon talade glatt och fritt
med trlinnorna som med gelikar. D en av dem tappade nystanet, bjde
hon sig och tog sjlv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sdan prakt kunde finnas annat n i
de vakna drmmarna hos ngon trl, som lg i halmen och satte ihop
sagor. Han knde sig styv och stel i den nya bl kldnad, som han i dag
hade ftt till sknks, och han hll sig bakom fadern. Steg fr steg
fljde han efter honom och frskte att i allt gra p samma vis som
han. Men nr Folke Filbyter bredde ut sig i gstbnken och lt sin rst
eka genom rummet, mrkte Ingevald, att det icke var rdligt att hrma
honom i allt. Han trngde sig in bredvid honom och behll envist sin
hopklmda plats, drfr att han icke vgade flytta sig, knappt se upp,
men han blygdes ver honom, s att han skulle ha rodnat, om han hade
kunnat det. Smal och tyst satt han p den mjuka bnkdynan och lngtade
hem till trlarna p Folketuna.

Ingenting i hela salen ingav honom dock en sdan fruktan och vrdnad som
Ulv Ulvsson sjlv. Han satt i hgstet och glttade pilar. Men s fort
han fick syn p gsterna, gick han dem till mtes och vinkade p sin
dotter Holmdis och sina bda sner. De voro honom bda ganska lika,
endast mycket yngre, och Ingevald knde p deras fasta handslag, att han
hlsade unga hvdingar, som voro vana att handla och rda. Holmdis bar
fram mjdhornet, och sedan gsterna blivit vlkomnade, satte sig Ulv
Ulvsson p nytt i hgstet och frtljde kmpasagor. Stundom tog han
ocks harpan frn stolpen och spelade.

Han hade ocks en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt fr sig p
kvinnobnken och lekte.

Alltemellant terkom Holmdis med ett nytt horn. Fr var gng var det
nnu strre och prktigare n den fregende, men Ingevald visste varken
hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anstndigt att
dricka. Han litade icke lngre p fadern utan frskte att skicka sig p
samma stt som Holmdis' brder, men det var en svr konst. Hon talade
flera gnger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom
bunden, s att han ingenting kunde svara. En gng kom hon honom s nra,
att hennes hr strk ver hans hnder, och drvid blev det alldeles
genomstrlat av solstrimman. Hon log och vnde sig om.

--Akta dig fr mitt hr, sade hon, ty det r starkt nog att tvinnas till
en bgstrng.

En ltt rynkning med gonbrynen flg hastigt ver hennes ppna blick som
ett eko av det sista ordet. Frst d blev den tanken fullt klar fr
honom, att det var hon som var mnad att bo med honom p Folketuna. En
sdan grnsls lycka tycktes honom omjlig att tro p och ffng att
begra, och han blev nnu rddare fr henne. Han sg uppt ljusppningen
i taket, och hon frstod icke, att han gjorde s i frlgenhet, utan
sade till honom:

--Du lyssnar efter ngot.

--Vad r det som brusar i luften? frgade han och knde sig befriad av
att ntligen finna ngot att sga.

--Vet du inte det heller? svarade hon. Det r den stora linden, det r
vrdtrdet. Det r nu s gammalt och r fr r grenar det allt mer ut
sig ver huset. Den frsta av Ulvungarnas tt satte det fr lnge, lnge
sedan, och lvdisen, som bor i den hga stammen, vakar ver oss alla
hr, nda frn det vi ro sm. Drfr vaka vi ocks ver henne och
hennes trd. Kom ut med mig, s att jag fr visa dig kring p grden.

Han tog fatt om bordshrnet fr att kunna resa sig och gra sig fri ur
sitt trngml p bnken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de bda
unga, nr de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela p harpan.

Det var det prktigaste solvder. Ett sdant sken flg genom hennes hr
och frn sljan p brstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring
henne och fljt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och
frsvann under hennes ftter. Alla blommorna i grset stodo vidppna,
och genomtrngda av solelden hade lven en nnu klarare grnska n
annars. I var klla och var bck lg en sol. Till och med i de
vattenfyllda frdjupningarna p hllarna lgo sm och stora solar, och
alla kastade tvlande sina strlar tillbaka upp mot den lysande modern
p himlavalvet.

--I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut ver vrlden,
sade Holmdis. Vad mnne det vara, som s kan frjda det hgheliga
gudaparet, att de lta allt skapat glimma s hrligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vrdtrdet och visade Ingevald, att det
skulle behvas tre eller fyra mnniskor fr att med armarna n om
stammen. Och hon beskrev, hur hon och trlkvinnorna under vinterfesten
prydde grenarna med ggskal och hanefjdrar fr att gldja lvdisen och
tacka henne fr ett gott r. Sedan skyndade hon sig ngra steg fre
honom, efter det var hon, som knde vgen. Det frvnade honom icke, att
hon var glad, d hon gick i ett sdant ljusglitter, men han skmdes ver
att ingenting ha att sga.

--Jag har hrt, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och
frgade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de bl.

Drp kunde han icke svara. Frst nr de kommo in i stall och fbodar,
tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

--Den hr oxen har fr lnga klvar och blir aldrig ngon god dragare,
begynte han och blev genast en smula skrare p rsten. Och rid aldrig
den hr hsten. Han har oplitliga gon. Hstar ro besynnerliga djur
och det r svrt att bli klok p dem. Att tmja hstar r som att tmja
kvinnor, sger far.

--Det r gott, att man inte kan dma efter hsthret, svarade hon med en
hastig blick t hans eget huvud. Jag var s nyfiken p att f se dig,
Ingevald. Jag trodde s skert, att du skulle ha p dig den dr lnga
skjortan av granna lappar, som far talade om, nr han kom frn
Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina ron. r
det sant, som trlarna pst, att du ibland brukar ligga p kn ver en
klla i skogen och spegla dig?

Han mrkte, att hennes glttighet icke var s alldeles harmls, som han
frst hade trott, utan att hon gckades med honom. Han stod kvar inne i
spiltan och fortsatte att hlla upp hstens ga och granska det.

--Nu vet jag svaret p din frga om blommorna! utropade han pltsligt
och vnde sig om. De vita ro fagrast, ty vitblommig r porsen, och ett
kallt porsl p en het dag gr ver allt, sger far.

--Nej, det r de bl, fr dem stter man i brudkransen, svarade hon lika
tvrt. Och nu skola vi inte lngre stanna hr inne utan g tillbaka ut i
solskenet.

--Den som fr stta brudkransen p dig, Holmdis, blir nog fr yr i
gonen att se frgen p blommorna, sade han.

Han skte henne med en fast blick, ty nu var han sjlv njd med sitt
svar. Hon hade skjutit upp drren och gick ter ett par tre steg framfr
honom.

--Den som fr stta brudkransen p mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag
med honom en gng som liten. Men nej, drp trs jag inte nu tnka.
Kanske har jag nnu inte mtt honom, men jag har hrt mina brder tala
om mnga dla och hugstora kmpar. Nr den stoltaste och mest bermda av
dem rider in genom min fars grind, d kunna vi brja tala om min
brudkrans.

--vermodig m fr lnge sitta och vnta.

--Och medan hon vntar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kmpe,
som styr snckan lngt ute p havet. Ack, hon hr s klart, hur han
ocks sitter och sjunger om henne, fast han nnu kanske varken vet var
hon bor eller vad hon heter.

--Och s stter hon till att grta... och tar bonden i granngrden!

Hon bjde sig och brt en dunig maskros och blste p den.

--Nej, till bonden i granngrden sger hon: akta dig, bonde, fr mitt
hr, ty fast det inte r hsttagel, r det starkt nog att tvinnas till
en bgstrng.

Han tvrstannade ocks och skte ett hatfullt ord fr att kasta det
efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt
till honom:

--Det r ortt av mig att fra dig omkring hr ute s lnge, d far nnu
spelar p harpan. Du kunde ha strre gldje av att hra p honom, ty
skerligen ha ni ingen harpa p Folketuna. Vi ha nu ftt talas vid, och
jag tycker nu bst, att vi g tillbaka igen till de andra.

Nr de kommo i salsdrren, avbrt Folke Filbyter sin vrd mitt i
harpspelet och ropade:

--Du leker fr omstndligt p strngarna, Ulv Ulvsson. De unga ro redan
tillbaka, och nnu har fstningastmman inte begynt. Det r inte sed,
att de sjlva skola vara nrvarande och drigenom hindra oss att tala
fritt vid en s allvarlig frhandling.

Ulv Ulvsson hngde upp harpan p hgstesstolpen. Till tecken att
fstningastmman begynte satte sig alla med ftterna i kors och med
hnderna korslagda framfr sig p bordet.

--Det r sant, sade han och hans rst lt icke lika klar och bestmd som
annars, att de unga inte sjlva bruka f vara inne. Men jag ger dem lov
drtill, s att vi ocks f hra deras tanke. M de stta sig ned p
sina tillbrliga platser, s att jag fr min dotter hos mig och du din
son hos dig. Lt oss nu hra ditt rende, granne. Jag frgar dig frst
efter gammalt bruk: vill du kpa mark?

Folke Filbyter steg upp.

--Nej.

--D frgar jag dig, om du vill kpa sd?

--Nej, jag vill kpa en av dina dttrar, Ulv Ulvsson, och helst den
ldsta. Jag sprjer inte om hennes mor, ty hon r dd. Din dotters frida
vsen talar bst fr hennes eget vrde.

--Det r vl sagt, svarade Ulv Ulvssons sner. De visade sitt
instmmande genom att sl ett hrt slag ver den vnstra handen, som
fortfarande lg utstrckt p bordet.

--S lngt ro vi d eniga. Jag ber er att inte heller sprja om
Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan drfr
ocks kallas dd. Lika mot lika.

Ulv Ulvssons sner mumlade ngot om finnkvinnan, men Folke Filbyter
skyndade sig att fortstta, ty han hade p frhand noga lagt upp sina
ord i minnet.

--Trhnda frundrar det er, att jag med ens blivit s ivrig i en sak,
som nnu fr ngra dagar sedan inte fanns till fr mina tankar. Skulden
r i s fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som
en klok granne, men p samma gng s skymfligt, att jag bara ser en
utvg till frsoning. Och det r ett avtal om gifte mellan vra barn.

Ulv Ulvsson nickade eftertnksamt.

--Blev du skymfad av att hra sanningen, Folke Filbyter, s mste du
veta, att det dock finns mnga stt att f en uppgrelse. Anser du, att
vi bda suttit fr lnge hemma fr att rtt kunna skta ett svrd, ha vi
ju sner, som ro unga nog till ett envig. Det oaktat fr jag inte
glmma, att du i dag som gst str under mitt srskilda skydd och att
det var jag sjlv, som frn brjan kom att tnka p ett gifte. Ja, jag
stter en lugn klokhet s hgt, att jag fr min del vill taga tillbaka
mina hftiga ord och tminstone inte motstta mig ditt frslag. Jag
rkade i vrede, nr jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det
fr du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men p samma gng
mste jag pminna dig, att vid en fstningastmma r var och en fri att
sga sin mening rtt fram, utan att den andra fr misstycka. Och nu
vnder jag mig till er, mina sner. Betnk att jag brjar bli gammal och
att jag sitter ensam hr hemma, nr ni ro ute p skeppen. Jag behver
ngon, som hjlper mig att vrja grd och grund. Ingen vet snart rtt,
vem som r herre ver Svea vlde. Valkyriornas hstar skria efter en
blodsker.

Holmdis sprang upp frn dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta
frn hennes ansikte, fast hon nnu en gng stod mitt i solstrimman.

--Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig fljer jag honom
godvilligt, om han ocks rgade din skld med guld. Och till er, goda
brder, vnder jag mig fr att f hjlp.

Folke Filbyter slog vredsint i bnkkarmen. Som han stod dr i sin vilda
styrka och hlsa med Ulv Ulvssons nedflckade mantel nnu hktad ver
brstet, liknade han nrmast en jttelik vildman. Hans tafatthet i alla
tbrder och hans obehrskade och mullrande stmma tycktes ocks snarare
stamma frn klyftor och skogsstigar n frn det fredliga vardagslivet p
en grd. nd var det omjligt att ej genast igenknna den storrika
bonden. Den svllande fetman tyngde hans gestalt som en brda. Magen var
mer framskjuten n brstet, s att rocken framtill tycktes fr kort. Han
stod brett isr med ftterna, och linhret hngde blankt och sltt p
bda sidorna om det runda, kvinnligt skgglsa, skrhyade ansiktet. Det
lje, som s envist alltid mtte och fljde honom var han kom och gick,
kringrnde honom ter ett gonblick p alla sidor, utan att han sjlv
mrkte ngot drom.

--Ulv Ulvsson, tmj din dotter, ropade han. Lr henne, att ett klokt
avtal r det enda, som grundar barns lycka. Jag r man att gra ett
frikostigare brudkp n ngon annan. Sg henne, att hon skall f tv
hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark brnt silver
med flmskt stadsmrke och...

Ulv Ulvsson satt frlgen och sg i askan p hrden.

--Lugn, lugn, granne! sade han. Det r inte mer n billigt, att ocks
hon fr ett ord med, ty frgan om ett brudkp r mera invecklad denna
gng n den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med ngot skepp
och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag
redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det r blyga
ungmrs sed att neka i frstone. Kanske lyssnar hon drfr hellre till
sina brder n till oss gamla.

Nu reste sig Holmdis' brder och talade. Den yngste nickade vnligt till
henne och talade frst.

--Min syster fr ingen tvinga, sade han kort.

Folke Filbyter tog ett par steg fram ver golvet som fr att gripa fast
var och en som han talade till.

--Ni ro frn vettet, unga mnniskor! ropade han. t er, brder, har jag
lovat var sin trja med silverknappar. Men jag r villig att bjuda nnu
mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni p vggarna och blomster p
golvet, men ni ro fattiga. Om ocks er grd, nst min, har de strsta
gorna, s ro ni nd fattiga, fattiga!

Den ldre brodern tnkte sig fr lnge. Sedan sade han:

--Jag kan inte giva min yngre broder rtt. Nr tv unga flytta ihop bara
fr sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga p. Krleken r ett
mjd, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger ngot att
gemensamt akta om. ro de ocks i brjan kalla i sinnet, mrka de med
tiden de goda sidorna hos varann, och d gldjas de drt och bli njda.
Drfr skola aldrig de unga sjlva sysselstta sig med sitt gifte utan
verlta den angelgenheten t andra, som se klart och lugnt och stlla
allt till det bsta. Kra syster, jag kan en gammal visa. Gifte av
krlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir frjd i borg.

Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att ter stta sig.

--Holmdis, dr kan du sjlv hra, sade han. Din ldre bror har rvt Ulv
Ulvssons frsiktiga klokhet.

--Vl om s vore, fortsatte den ldre brodern, men nnu har jag inte
talat till slut, granne. Det r sant vad du sger, att vi Ulvungar ro
fattiga vid sidan av dig. Nst din grd r vr den, som har de strsta
gorna, men det vxer inte guld och silver i skogar och krr--annat r
nr du gr frbi med ett hl i scken. Nog bruka vi brder annars om
somrarna ligga i vsterviking, men dr ha vi mest ftt handskas med jrn
och sllan med andra metaller. Vi ha fljaktligen skl att lyssna p
ditt anbud men f drfr inte glmma det enda rtta svaret. Och nu
vnder jag mig till dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. Illa hves
det oss, vi som ro av gammal lagmanstt, att knyta frbund med
Folketuna. Guld nr lngt, men inte lngst. Frn Folketuna kommer aldrig
ngon son, som med makt och anseende kan bli vr broder och glimma som
ditt svrd i din lderdom. Ur ett frskmt fr vxer intet trd. Kan du
tnka dig Folke Filbyter som stamfader till en mktig tt? Folketuna r
en fraktad grd, uppfrd av en frmling, om vilken vi inte veta annat
n ont. M han gifta ihop sin son med trlfolk eller finnfolk. Det
anstr den, som efter en manslder skall ligga glmd utan minnessten. Vi
tro, att du menade vl, fader, d du fick din olyckliga tanke p denna
sak, men frimodigt sger jag dig, att i den stunden svek dig din vanliga
frtnksamhet. Tiden str molnig och hotande, det r sant, men t en
avkomling frn Folketuna r min syster fr god. Vi brder sga nej och
resa frbud, ty vi vilja att vr tt skall stiga uppt mot hjderna.

Ulv Ulvsson var den enda, som nnu frblev sittande. Han vnde sig t
sidan och tog sin dotter om armbgarna.

--Skde min goda fylgia i mitt sinne, ty rent r mitt uppst! Och du,
min dotter! Friboren r du liksom jag. Tre frejdade tteled kan du rkna
bakom dig i tiderna. Hjltenamn, som rats i Svitiod, kan du lsa p
stenarna i minneslunden. Gldjefullt kan du drmma om de brder, som
sknt fingo somna p sina skldar under drabbningar i frmmande land.
Drfr bjd jag dig ocks att nrvara i dag och fra din egen talan. Hur
hgt min granne vrderar dig, kan du bst dma av hans anbud, och jag
har dmjukat mig infr klokheten hellre n att skryta om ttetal. Det
oaktat br du ocks lyssna p dina brder. Bestm nu sjlv!

--Jag har bestmt. Aldrig lmnar jag mig godvilligt t Ingevald
Folkesson.

--D terstr mig bara att rcka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson
och gick ned ur hgstet. Glm mina frnrmelser sist och mina sners
ungdomliga hftighet i dag, s att frid fr rda mellan grdarna. Dina
gvor skola rligt terskickas till Folketuna. Vill du, s uppstta vi
gemensamt en vpnad skara till vrt frsvar, ifall konungen skulle komma
fr att dpa oss med svrdsmakt. Hr str jag och vntar p dig med
handen framrckt.

Nu tilldrog sig ngot, som ingen hade vntat. Det skulle ha frefallit
alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och
slagit i bnkkarmen som nyss, men icke ett drag frndrades i hans
ansikte. Han stod dr lika klippfast orrlig och tyst, som hade var
blodsdroppe i hans kropp mist sin vrme och stannat. Uppfdd bland
bnder, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt frnjd med
litet eller ingenting, blev han en helt annan, nr det gick honom emot.
Han stelnade d till den sega kraft, som desdiserna just bruka frlna,
dr de mna att lgga p de strsta olycksbrdorna. Ulv Ulvssons
skymfliga besk hade vckt hans lust att skaffa mer anseende t sonen,
men han blev entrgen och envis frst drigenom att han mtte motstnd.
Ett brudkp, som en annan kanske genast skulle ha ftt till stnd,
visade sig fr honom mot hans frvntan nu som en omjlighet. Han knde
sig st i ett hl djupt nere i jorden, inklmd mellan milstjocka och
ogenomtrngliga jordvggar. Det fll honom icke in att grubbla ver, om
han sjlv bar skulden och om det fanns ngot stt att taga sig upp ur
trngmlet. Han blev endast tvr och stum, och de, som nyss hade dragit
p munnen t hans otymplighet och skryt, blevo oroade och sjlva
tystade.

--Din hand? svarade han efter lng vntan i salen. Nej, Ulv Ulvsson,
nej! Besutte jag din kloka frtnksamhet, skulle jag kanske svara
annorlunda, men bonden p Folketuna r ingen klok man. Han r ingen
passande vn fr dig. Knner du lg Klubbehvding?

--Jag nskar, att jag hade den nidingens huvud p golvet hr framfr
mig.

--Sedan i morse r jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt
till, att hstarna bli framledda?

Trlarna sprungo till och hjlpte honom upp p hsten. Fet och tung som
han var, red han sin vg i lngsamt gende, och sonen red bredvid lika
tyst.

Om kvllen satt Ingevald efter vana inkrupen bland trlarna och viskade
slpande och klagande om dagens hndelser, men till fadern vgade han
ingenting sga. Folke Filbyter drjde lnge vid grtfatet. nda till
dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den fljande dagens
ndvndigaste groml p kern.

Frst om natten knde Ingevald med sig, att han icke lngre kunde bra
tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid
fadern.

--Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen mnniska, som jag
hatar s som Ulv Ulvsson.

--Han r min vrsta fiende, Ingevald. Det r hans frsiktighet och
klokhet, som gr, att man hatar honom.

--Bestndigt skymfar han oss, far. Vet du varfr finnkvinnan smg sig
bort i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen? Jag rkade henne
om natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hg och togo frn honom hans
mjdhorn. Det r det som str dr i vrn. D talade hon om dig. Hon
knde att hon mste frgiva dig, om hon stannade i grden. Hon kunde
inte lngre tla en husbonde, som underlt att hmnas hela grdens
skymf. Kom ihg, att jag har hennes blod, far. Du fr mig aldrig lugn
igen och kan aldrig en natt frlita p mig, frrn du tager hmnd p Ulv
Ulvsson och hans sner.

Ingevald hrde huru trlarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem
drom och de bullrade mer n ndigt. Han frstod, att de gjorde s fr
att mana husbondfolket att tnka p grdens heder. Han intalade sig, att
det ocks uteslutande var skymfen, som sved och brnde, s att han icke
sjlv kunde sova. Men han mindes knappt lngre ngot av det, som hade
blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var fr honom en storordig bondetrta,
som han hade vntat p, redan d han frdades dit. Han mindes bara
Holmdis, och han sg henne mycket tydligare fr sig nu, n d han satt
framfr henne i salen. D hon mtte ut trden t trlinnorna, var det
ljust omkring henne, s att arbetet blev en gldje. D hon gick, lutade
hon p huvudet som en sjungande, fast hon strdde omkring sig de
hnfullaste ord fr att visa honom ifrn sig. De hade trffat honom mitt
i brstet, s att han frn den stunden icke kunde tnka p annat n p
henne. Hon frfljde och plgade honom under det han kastade sig i
halmen och inbillade sig att han upprepade brdrens lnga och
frnrmande tal. Genomlyst av solstrimman strk hennes hr ver hans
hnder, och han knde hur starkt det var och hur hrligt det skulle vara
att sno det till en bgstrng.

--Jag sger dig, far, viskade han med oskrare rst. Ingen annan kvinna
n Holmdis vill jag ngonsin taga till Folketuna. Jag skall stta henne
framfr mig p hsten och hmta henne hit med vld, drfr att hon
trotsade oss och drfr att jag hatar henne. Jag skall tmja Ulv
Ulvssons dotter att krypa fram ver golvet till matskeden.

--Det r manligare talat, n jag vntat av dig, Ingevald, svarade fadern
hastigt, liksom med en knsla av ntlig lttnad. r det nu ocks bara
sant, som du sger, s att du inte frstller dig och ligger och pinar
dig med lngtan efter den kvinnan? D ville jag inte akta dig mycket.
Jag r rik nog att kpa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att
f bra nyckelknippan p Folketuna.

--Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varfr heter hon
Holmdis? Det var i solstrimman hon stod frsta gngen, och Soldis skall
jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa ver hela Folketuna.

Folke Filbyter vnde sig om med ryggen mot honom och drog bttre ihop
halmen under huvudet.

--Du r en stackare, sade han och lt ter trg och likgiltig. Jag kan
nog hra, hur pass mycket du hatar henne. Du vill hmta drskap till
grden! Det r, vad du vill. Men gr som dig lyster. Jag hade tnkt att
flja med och hjlpa dig, men nu fr det vara. Tag med dig bryten och de
starkaste trlarna, om du inte kommer p frnuftigare tankar och stannar
dr du r. Jag rder dig blott att under vgen offra en vit hna vid
skurdtemplen fr god medgng, nsknt jag intet fraktligare och
mkligare knner n gudarna.

Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Bryten och de yngre
trlarna hade redan snrt p sig skorna och stodo beredda, fast ingen
hindrat dem att g till smns. Nr han kom bort till dem, svingade de
med yxorna i halvmrkret, ty de knde sig skymfade samman med hela
grden.

Fr att gra hmnden stoltare och bittrare ptog han sin drkt med de
gula och rda klutarna, fast den nu var alldeles snderriven p ena
sidan. Bryten tnde en fyrsticka i askan och lyste honom. Nr de gingo
frbi Folke Filbyter, sgo de, att han fortfarande lg med ryggen t
rummet utan ngon nyfikenhet fr deras tgranden. Var och en av
trlarna fick visa, att hans yxa satt ngorlunda stadigt och fast p
skaftet och att han till skydd mot terhugg bar en luden vante ver
hgra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade anvnda, nr
de voro ute i Folke Filbyters hemliga renden fr att plundra
vgfarande, och de voro lika vana att bevpna sig som att fatta spaden.
Ingevald gav sig drfr icke lng tid med dem utan var full av otlighet
och hetta. Men t sig sjlv utvalde han en knippe nyskftade pilar och
en bge utan strng.

Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp p den bredaste
och kraftigaste gngaren. Trlarna flockade sig omkring honom till fots
och fljde honom med lnga och slpande steg och yxorna hngde ver
skuldrorna.

Utanfr det frsta skurdtemplet vid vgen stannade han och slaktade en
vit hna, ssom fadern hade rtt honom. Vildhumle och nypon klngde
kring det lilla runda plhuset, som nstan gmde sitt tak under en
lummig hasselbuske. Nr han gick in med offerblodet, sade han:

--Riv upp ett stycke av nvern frn taket, ty visserligen r natten ljus
nog dr ute, men hr inne r det skumt. Jag vet ju, att det r Freyja,
som sitter hr med sitt pple i handen, men hon brukar vara s full av
mossa, att hon mer liknar en vittrad trdstam n en gudinna. Det
frundrar mig drfr, att hennes anlete i natt knnes s litet och
blankt, nr jag bestryker det med offerblodet.

Bryten slet upp ett nverstycke, s att det fll in mer dager, och
strckte sig sjlv till hlet fr att kunna se.

--Ingevald, detta r frfrligt, ropade han till. Vad har hr skett? r
det mnniskor eller skogsandar, som varit hr? Det r ett nytt och
frmmande belte, som du stter rda kinder p. Och det r inte ngot
pple utan ett barn, som den nykomna hller i knt. Freyja var snidad ur
ett enda ekstycke och vida hgre.

Ingevald vek tillbaka nda till ingngen och stod dr, blodig om
hnderna med den slaktade hnan.

--Freyjas bruna och maskfrtta spillror ro kastade t sidan, sade han,
och tvrs ver dem ligger en kpp. Kom litet nrmare, trlar! Svara mig,
ha ni frr sett den kppen?

De hjde p yxorna som fr att frsvara sig mot ngot osynligt, och nr
de frsiktigt gtt nrmre, stannade de.

--Det r den gamle Jakobs stav!

--Ja, det r hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle knna igen den
bland tio andra. Allt hos den mannen har brnt sig fast i mitt minne.
Men ingenting kommer jag tydligare ihg n den stav, som jag
misshandlade honom med. Nu har den frrtt honom. Hur kunde nd den
fromme beg en sdan illgrning?

--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob
gr ingenting hemligt. Du kan vara viss, just drfr har han lagt sin
stav ver de snderslagna trstyckena, att var och en klart skulle se,
vem som var den skyldige. Hur ltt hade inte ngon av oss eller en annan
oskyldig kunnat bli misstnkt och straffad.

--Nvl, utbrast Ingevald med hftighet och vnde sig mot bilden. Jag
knner dig inte, gudinna, men nnu r ditt anlete blankt och ungt, s
att det lyser om det, och jag har lrt dig att rodna. Nu skall jag nda
till ftterna gra dig s fagerrd som en vlsk drottning--och kan du,
s hjlp oss!

Drmed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, ver bilden och
ryckte ter hsten frn trlarna, och ver dem brusade och skakade de
vldiga ekarna.

Han hade ftt blod p rmen, men gav sig ej ro att tvtta bort det.
Under hela vgen tnkte han p Soldis och blev allt hmndgirigare och
vredare.

Nr de kommo till Ulv Ulvssons grd, grydde redan dagen. Det var ingen
rk ver taken och alla bodarna stodo stngda. En hst, som tjudrad
betade mitt p tunet, begynte gngga, men de fllde honom i ett enda
slag med yxhammaren. Sedan hggo de fast ngra yxor i vggen p stugan,
s att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. P dem
klttrade de tyst och frsiktigt upp till taket. Nr de hade krupit
nda fram till vindgat, kunde de se ned i stugan och vertyga sig om,
att inga voro vakna. Ett varmt brandos steg nnu frn hrden mitt under
dem, dr jord och aska blivit hopkardade i en hg ver glden, s de
skulle hllas vid liv till morgonen. De knto ihop tre blten och
hissade sig ned, en efter en. Alla kommo de mitt i askan, s att den
yrde hgt upp, och de mste hjlpa varann att slcka den eld, som
begynte pyra i deras klder och ludna skodon. Till sin beltenhet hade
de redan funnit, att trlarna icke hr sovo inne hos husbondfolket som
p det vilda Folketuna utan lgo fr sig i ngot srskilt smnhus. Men
lucksngen stod halvppen, och de sgo, att Ulv Ulvsson lg dr och sov
med sina sner. Ingevald gick sakta fram och skt igen luckorna. Sedan
fllde han haspen och stllde fyra trlar med ryggarna mot luckorna, s
att de liggande icke skulle frm att ppna inifrn. De andra trlarna
drogo undan bommen frn stugdrren, s att vgen till flykt blev ppen.

Alla dessa frberedelser utfrdes varsamt och ljudlst. Frst nr de en
stund noga hade hrt efter att allt fortfarande var lika stilla i
grden, begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller
gtt mer n halvvgs genom salen, d han fick syn p henne. Yrvaken,
barfota, baraxlad och omsvept med ett brunt klde stod hon i en
sidodrr och stirrade p honom. De stora silverringarna blnkte i hans
ron, och alla de gula och rda lapparna flaxade, under det att han,
nstan springande, kom emot henne. Hon brjade ropa p de sina, frst av
frskrckelse, sedan av harm. Mnnen vaknade i sngen och svarade henne,
men trlarna hllo igen luckorna med sina ryggar. De dunkade och bnde
inifrn men haspen var av jrn och trlryggarna voro sega, och ftterna
togo spjrn mot en av stockarna i det ojmna golvet.

Ingevald grep fatt henne, och s snart hon blivit bunden, tog han saxen,
som lg p bordet bredvid ett tygstycke och ngra nystan. Han klippte av
det gula och tjocka hret och rckte det till bryten.

--Sno mig en bgstrng, sade han.

Bryten tog av vaxet, som lg i en ask bredvid smnaden, och snodde en
strng. Den knt han vid bgen.

--ppna nu luckorna! sade Ingevald.

Trlarna lyfte d haspen ur glan och veko t sidan, s att luckorna
flgo upp.

Ulv Ulvsson satt upprtt i bdden och det var ltt att f sikte p hans
vitsprngda skgg, som bredde sig ver brstet. Snerna lgo lngre in,
s att de icke kunde komma ut fre honom, och ingendera av dem hade
ngra vapen hos sig. Ingevald tog den lngsta pilen och lade den p
bgen.

Det vste till genom salen som hade en jttedla av gammalt drakyngel
slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt ml. Men Ingevald
var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen trffade
endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid sngstolpen,
s att han icke kunde gra sig fri.

--Nu sitter du dr med dina sner, Ulv Ulvsson, frtnksam och klok som
alltid, och kan varken komma in eller ut, hnade Ingevald. Minns du vad
det var, som vi talade om frut i dag? Sannerligen, om jag lngre kommer
ihg det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med vld. Soldis, det
r vad hon hdanefter skall heta. Soldis, Soldis! Bertta mig nu,
Soldis, var din far gmmer sitt mjd, ty jag r trstig, och p ett
sdant brudkp br det drickas.

Snerna bemdade sig ffngt att frigra Ulv Ulvssons hand och att komma
frbi honom ut ur det lga fngelset.

--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att vra trlar kasta yxorna
och springa ut genom drren? Bullret har vckt grdsfolket, och det r
redan full strid ute p tunet. Vill du g miste om ditt rov och kanske
om ditt liv, bara fr ett tomt ordande?

Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och krleksruset ropade allt
yrare och vermodigare genom hans mun.

--Hr mig nu, kre Ulv Ulvsson, medan du sitter s lugnt och gott med
dina sner. Det r ingen brdska, men trlarna ro otliga, drfr att
du slar med vlkomstlet. Rkna upp fr mig namnen p alla de hga
hjltarna i din slkt. Vad fr jag annars att sga, nr din dotter fder
mig en son och han frgar mig om Ulvungarnas lngfedgatal? Om jag
ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skfta sin
frsta pil fr din rkning, Ulv Ulvsson, och stta den lika fast i din
vnstra hand som jag nyss satte min pil i din hgra.

Bryten stllde sig framfr Ingevald, s att han skymde lucksngen.
Mycket betydande sg han icke ut med sin simpla vadmal och sitt
tillplattade ansikte, som var genomvvt av otaliga sm rynkor. Men han
var den frsta, som kom till sig sjlv, och nu knde han sin makt.

--Vart gonblick kan bli det sista, Ingevald. nnu s lnge r du inte
stort mer n en trl p Folketuna och fr trlarna ansvarar jag. Vakta
dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i bltet. Hr kan du se
den.

Det var ord, som vckte trlvanan i Ingevalds sinne, och genast knde
han, att han mste lyda. Bryten tecknade t honom att fatta Soldis under
armarna. Sjlv tog han henne om ftterna och springande buro de henne p
det sttet ur salen. Men i drren vnde Ingevald sig om nnu en gng och
ropade int lucksngen:

--Du ser sjlv, kra fader Ulv, hur ivriga trlarna ro att f oss i
brudhalmen. Din dotter r ocks alldeles ifrn sig av lngtan. Det r
bara jag, som r lugn och frstndig och tycker, att jag vl kunnat leta
upp en anstndigare kvinna. Hon har ju inte ens behllit klderna p
sig. Vore du inte s trg med att stiga upp, kunde du nnu kanske hinna
att hmta fram hennes brudelin. Men sitt nu dr du sitter, efter du har
det varmt och mjukt, och tnk p dina barn och gr stora lften till
gudarna.

Han lyfte upp henne i det bruna kldet och satte henne framfr sig p
hsten. Utan att akta p de flyende trlarna, som sprungo omkring honom,
jagade han bort ver stubbar och ormbunkar. Han tnkte icke p att vrja
sig, fast ekgrenarna sttte honom i brstet och ryckte lapparna ur
rocken.

--Soldis, Soldis! jublade han och verhljde henne med vilda och mma
smekningar.

       *       *       *       *       *

Folke Filbyter stod i sin grind, nr den vilda ritten gick frbi nda in
p grdsvallen. Han sg blodflckarna p sonens rm och frgade:

--Hur mnga mn ligga nu p likbnken i Ulv Ulvssons sal?

Ingevald hll in den svettdrypande hsten utan att i frstone kunna reda
sina tankar. Slutligen kom han ihg, att det var offerhnans blod, och
andfdd berttade han, hur allt hade tillgtt.

--Manligare skulle du ha sktt din pil, svarade fadern, om inte
bgstrngen hade varit en skn kvinnas hr.

Ingevald lyfte ned Soldis frn hsten. Under tiden fortsatte han att
tala om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs kpp.

--Den gamle lr g omkring och predika om en gudinna, som han kallar
Jesu moder. Jag tror, att det nya beltet var hennes. Det var Jesu
moder, som s ledde pilen, att Ulv Ulvsson varken kunde ddas eller
dda.

Folke Filbyter svarade honom fraktfullt:

--Om det r, som du sger, d r Jakob modigare n jag trodde. Sjlv har
jag ofta knt hg att gra som han och sl snder de elndiga
gudabilderna. De st likvl p mina gor, och dr rder ingen annan n
jag. Men lt oss i alla fall vara kloka, om vi ocks inte besitta
Ulvungarnas hga vett. Tag rtt p hans kpp, som ligger kvar vid
Freyjabilden, och stt den ver stalldrren. Vem vet, om den inte kan
skydda mot eld och tjuvar. Och g nu till stugan, Ingevald. I vrn, som
r till vnster om frfllan, har jag tjllat t dig och kvinnan med
stolpar och fllar. Det ser ut som ett grhrigt finntlt, och dr inne
fr du det varmt till vintern. Jag har ocks satt ett nytt ls fr
stugdrren, s att du kan stnga den utifrn, till dess du fr henne
spak och trivsam.

Han gnade icke Soldis en blick, utan lt sonen ostrd f bra in henne
i stugan. Sedan stllde han sig ter i grinden. Han rknade noga
trlarna, som kommo tillbaka frn den nattliga striden, s att han
skulle vara viss, att ingen felades. Ngra av dem bldde i ansiktet och
han tvttade sjlv deras sr och frband dem med jord. Han synade ocks
noga alla hl i deras vadmal och visade, hur de bst skulle kunna laga
dem. Bryten fick stort berm fr sin rdiga strnghet mot sonen, och nr
allt var i ordning, bjd Folke Filbyter de uttrttade p en god och
riklig dagvard med mycket mungott.

--Kanske var det bst som skedde, sade han, fast jag hellre sett Ulv
Ulvsson p likbnken. Men efter detta ha vi mycket ont att vnta. Ulv
Ulvsson r inte en s enfaldig man, att han mdar sig att g till tinget
och kra mot mig. Har jag nnu inte haft tid att rida till tingsstllet,
fr jag det nnu mindre hdanefter. Dremot mste vi betnka, att hans
sner ro djrva och stormodiga, men det r ont om folk i hans grd, och
hans trlar ro inte vana att skta vapen. Drfr drjer det nog om
innan de f rustat, och vi kunna hinna att befsta oss. De av er, som
frst smidets konst, skola nu raskt elda p i smedjan. De andra skola
taga ut hstarna och alla vra vagnar och klkar, fast det r sommar,
och hmta sten ur skogen. Ngot berg finns hr inte i nrheten, men
framme vid kern ligger en kulle, som herdarna bruka kalla Bjllerbo,
drfr att de dr gjort en inhgnad t getterna. En god klla finns dr
ocks, som r prisad fr sitt rena vatten och sin mnniskovnliga
vattenande. Dr skola vi i hast lgga upp en rundel av stenar och brte,
s att vi ha en tillflykt, om det gr s illa, att vi verfallas och
inte kunna hlla sjlva stugan. Jag hade tnkt att f sitta hr i ro med
mina plogar och spadar, men fortare n jag nnu fr ngra dagar sedan
kunde drmma, har ovdersmolnet stigit upp. Nu finns inte lngre ngon
tervg, och mter jag Ulv Ulvsson, s drper jag honom.

Uppfriskade genom den starka mltiden och njda med hans vaknande lust
att vrna om grdens heder, skyndade sig alla att beredvilligare n
ngonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det p Folketuna
och klkarna gnisslade i ljungen, nr de slpade fram de tunga stenarna.
Sot och gnistor sprutade ur hlet p smedjans torvtak, och Folke
Filbyter satt sjlv p den sotiga kubben bredvid stdet. Hans gamla
ringbrynja blev upprullad och rengjord frn rost, och han lt frfrdiga
en hjlm av alldeles srskilt slag. Han letade fram en av de vanliga sm
och kupiga hjlmarna, som lgo i vapenskmman, men runt omkring lt han
stta brtten, som frvandlade den till en sorts kittelhatt. En enda
gng i sitt liv hade han sett en sdan jrnhatt p en ensam kmpe under
en stormning vid Danelagen och mrkt, att den gav gott skydd mot allt,
som fll, antingen det var pilar eller stenar. Smederna funno den
missprydande och tung och ville knappt sl fast nitarna, men han tvang
dem att fortstta med arbetet.

Trtt av nattvaket och dagens mnga ovanliga bestyr snkte han smningom
hakan mot brstet och somnade, som han satt p kubben. nnu i drmmen
sg han smederna vnda hjlmen ver stdet och hamra p nitarna.

Han drmde att han satt i de underjordiska verkstderna, dr Muspelhems
sotiga vsen lupo kring med sina gldgade jrnstycken utan att knna
ngon sveda frn gnistorna, som hundravis fste sig p de hriga och
krokiga benen. De skuro tnder och strckte gldjrnen mot drren,
liksom vntade de drifrn ett besk av allt, vad de mest hatade och
skydde. Drute trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden.
Det kunde icke vara ngra andra n asagudarna, som Jorgrimme hade
berttat om och som nnu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i
gnistregnet, stor och rund och med s breda och glesa tnder, att de
liknade ppelbitar instuckna under lpparna.--Dr g de och leta,
viskade hon och hngde sig ver hans axel, s att det klingade och
spelade i brstsmyckena, och ingenting mrka de! Det fr, som de ska
efter, har jag nu redan satt i livgivande och vxtkraftig jord.

Han vacklade under den skna gudinnans tyngd och grep henne om armen.
Aldrig hade han knt en arm s len och glatt och nd s jrnhrd. Just
som han fattade om den, blossade ett sken upp ur ssjan och stack honom
vckande i gonen.

--r det s ni skta er syssla? sade han till smederna. Om jag fr en
kort stund slumrar till i en meningsls drm, genast hlla ni upp att
arbeta. nd r hjlmen lngt ifrn frdig, och vad det lider ha vi
kvll.

--Ja, svarade smederna och stdde sig mot sina slggor. Du strckte ut
handen och grep tvrs ver stdet. Ville du kanske, att vi skulle ha
slagit till?




7.


Under den tid, som nu fljde, blev Soldis ej ofta sedd utanfr stugan.
Ingen hrde henne ngonsin tala ett vnligt ord varken med husbondfolket
eller trlarna. Vid minsta ljud om natten stod hon upprtt p golvet och
lyddes. nda till morgonen kunde hon ibland st p det sttet, vitare n
en lilja och orrlig som en spjutjungfru p en vggbonad. Alltid lyddes
hon t skogen till, ty drifrn vntade hon att frst f hra brdernas
hstar.

Ingevald vaktade henne och satt inne i tjllet mellan de nedhngande
fllarna. Han blygdes infr trlarna att ej kunna tmja henne. S ofta
ngon hrde p, ltsades han grym och befallande och gav sig till att
bde hota och skymfa henne. Eller ocks stllde han sig, som om allt
blivit vl mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men nr de
andra sovo, krp han fram till henne ver golvet och tiggde om krlek
och kysste hennes kjortel och bjde sig ned framfr henne i halmen, som
hade han bara begrt, att hon skulle trampa p honom. Mitt i sin olycka
fylldes han ocks av svindlande lycka och det spelade och sjng i hans
stackars rolsa hjrta. Han levde i en yra av gldje och frtvivlan.
Krleken slet undan frlten frn vrlden, s att vrlden kom honom
nrmre, nda till dess han speglade henne som en sj. Saker, som frut
varit honom likgiltiga eller solklara, frvandlades till frgor. Han
brjade grubbla p liv och dd och gott och ont. Vrldstrdets eviga
brusande, som endast hres av grubblare och frlskade, flg genom hans
tankar och lyfte dem i hjden som rnar och duvor. Det fanns ingenting
delt och stort, som han icke skulle velat utfra, endast drfr, att
det fr honom ftt en tjusning, som han frr ej vetat ngot om. Han
drmde om asynjornas hga sknhet och om Jesu moder. Deras ljusglnsande
vsen stllde sig mellan hans ord, s att han knappt lngre kunde tala
om det vardagliga och obetydliga. ngern ver brudrovet drunknade i en
knsla av, att det var en stolt och ofrvgen bragd. Fast han satt hela
natten utan en blund och vaktade Soldis, nr hon stod p golvet och
lyddes, sg han blint p den bittra verkligheten och trodde, att han
endast satt s fr att beundra henne och tnka sina lyckliga tankar. Om
morgonen, d Tova begynte sucka i frfllan och trlarna samlades fr
att karda glden ur askan, reste han sig hastigt.

--Soldis, Soldis! kunde han d ibland sga. Dellings dvrg sjunger nu
frn Breidablik i morgonrodnaden sin hlsningssng till vrlden. Gott
mste du ha sovit, som redan r vaken. Skall jag flja dig till kllan,
att du fr tv dig och sitta i grset och binda nskekransar? Eller
skall jag fra dig till hagen, dr trettio hstar st i flock och
stdja sina huvud p varandras halsar? Dr skall jag lyfta upp dig p en
gren i ngon av ekarna. Och jag skall leka fr dig med flarna. De ro
svrast att fnga, ty de st innerst i flocken hos sina mdrar. Men
varfr lyss du mer till skogen n till mig, Soldis? Vet du inte, att
dina brder ha f hstar och f mn? Lnge drjer det om, innan de hinna
att rusta sig. Om det sker, har Folketuna till dess en ringborg med en
jrnport, som kommer att trotsa bde eld och hugg. Och jag lmnar dig
aldrig levande ifrn mig.

Hon svarade honom aldrig, men nr det blev full dager, gick hon in i
tjllet och lade sig ned och somnade.

P det sttet gick hela den lnga vintern, d golvet nrmast omkring
hrden ofta om morgnarna var alldeles vitt av sn, som hade fallit genom
vindgat. Ngon enstaka gng hnde det, att han tog henne med ut i
slden, men d hade han alltid ett svrd hos sig under vargfllen. Och
s snart skogen blev ttare omkring dem, vnde han genast och krde hem.

En dag kom hennes lilla syster Ulva ensam gende genom skogen. Klden
hade nupit henne i kinderna och hon var rdblommig och vit. Ingen kunde
frst, hur hon hade hittat den lnga vgen, men folket nndes icke gra
henne ngot ont utan ledde in henne i salen. Nr hon fick se Soldis,
begynte hon dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men
Ingevald gissade, att hon kom med ngot budskap, och stllde sig ttt
bredvid dem.

--Nog mrker jag, att du r oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag r
lycklig att f se dig igen!

Soldis prvade, hur hon skulle kunna lgga sina ord nog klokt fr att f
veta ngot, och slutligen frgade hon:

--Brderna ha vl ftt mnga nya hstar sedan sist?

--Nej, nej, syster, brderna ha inte ftt ngra nya hstar, svarade den
lilla.

--D har vl far i stllet kpt s mnga fler nya trlar?

--Nej, han har inte kpt ngra trlar. Han har bara de gamla. Och ldre
och ldre bli de fr var dag. Minns du inte Snygg, hur halt och gammal
han var? Nu kan han knappt g lngre. Det r vinterkylan, som han inte
tl. Och nne, den gode och trogne nne, han har gjort sig illa i
handen. Det var med yxan han hgg sig, nr han skulle spnta stickor.
Rdsnlla r nog den duktigaste att arbeta. Far har s gamla trlar, men
de ha ju alltid varit p grden och han trivs bst med dem, sger han.

Soldis blev villrdig.

--Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstr en liten
odalm. Men sg nu, var det far, som skickade dig hit?

--Far visste inte, att jag gick.

--Barn, har du utan fars lov gtt den lnga och farliga vgen?

--Ja, far var ute och jagade.

--N, far visste ingenting.

Ingevald skrattade till.

--Nej, far visste ingenting, fll han in, men brderna, brderna?

Flickan blev rdd och steg litet t sidan.

--Varfr tala ni bda s hrt till mig, nr jag bara kommer fr att f
trffa dig, syster?

Han grep henne hftigt om armbgarna och skakade henne.

--Sg du genast sanningen, att det var brderna, som skickade dig!

Hon begynte grta och han mste slppa henne igen.

--Jag fr ingenting sga, snyftade hon och krp intill vggen.

--Frst mig nu, Ulva, sade Soldis. Det r bttre, att du frrder allt
fr oss bda hr, s att jag tminstone fr veta ngot, n att jag
ingenting fr veta. Du ser sjlv, att ohrda av andra f vi nd inte
talas vid... Komma aldrig mina brder fr att hmta mig?

--Hmta dig?

--Ja, vad sade brderna till varann den natten, d jag blev bortrvad?

--D sov jag, syster. Aldrig visste jag, det du blev bortfrd mot din
vilja. Drom har aldrig ngon talat med mig. Jag trodde det var skick,
att en brud skulle rida bort med stavljus och svenner under natten.

Soldis bleknade och kysste den lilla p pannan.

--r jag d alldeles glmd nu i min faders grd?

--Nej, nej, syster. Far och brderna tala inte om annat n om dig, nr
de sitta vid elden och sljda. De sga, att fr dem finns det inte ngot
annat n du i hela vrlden. Och de ha letat fram dina gamla klder och
lagt dem i kistan, som str i skmman. Jag har nog mrkt, hur ibland den
ena och ibland den andra smyger sig dit in, nr han tror, att ingen ser
det. Och jag har nog frskt att smyga mig efter, men d har alltid
drren varit stngd inifrn.

--Och det var brderna, som skickade dig hit?

--De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig
skulle ingen gra ngot illa. Fr skerhetens skull togo de av mig allt,
som var av silver.

--Och ingenting skulle du sga mig, Ulva?

--Jo, tre ord skulle jag sga dig. Tlamod, tlamod, tlamod!

Soldis blev stel och rak och nnu blekare. Hennes blick gick bort ver
den lillas huvud utan att se.

--verbringa d till brderna kyssen, som jag gav dig, sade hon, men
sedan blev hennes rst hrd. Hlsa dem, att jag r en lycklig odalkona
p det rika Folketuna, gift med en del och frejdad bondeson.

Ingevalds uppjagade sinnesstmning, som bestndigt vgde mellan mhet
och segertrst, rustade honom med fin hrsel. Han frstod till fullo det
trotsiga hnet i hennes svar, men han mrkte ocks mycket vl den
frtvivlade hjlplshet, som orden voro mnade att skyla--eller att
blotta, allt efter hur man tog dem. Han knde, att trotset denna gng
icke heller gllde honom enbart utan ocks brderna. Han njt med en
svindlande gldje av vad hon hade sagt och upprepade det tv gnger fr
den lilla, s att hon icke skulle glmma ngot. Sedan tog han henne om
handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon grt nnu, fast tyst.
Frvirrad sg hon sig omkring utan att dock lngre vga tnka p att
springa tillbaka fr att en sista gng sl armarna om den strnga
systern.

Nr han kom ut, tillsade han tv av trlarna att hmta sina yxor och
flja med upp p skogen. D de hade gtt ett stycke, fingo de syn p tv
av Ulvssnernas trlar, som stodo och vntade, ocks bevpnade med yxor.
Han slppte d flickan och bad henne terigen att inte glmma Soldis'
svar. Sedan vnde han om hem med sina fljeslagare utan att nrma sig de
bevpnade mnnen frn fiendegrden.

Han undrade mycket, vad Ulvssnerna hade menat med den trefalt upprepade
hlsningen: tlamod. Han tnkte sedan ofta p den, stundvis med kat
lugn men nnu oftare med obestmd och vxande oro.

Han sg, att Soldis frn den stunden vissnade bort och aldrig mer steg
upp om ntterna fr att lyssna. P frsk gick han ibland ut mitt i
natten och lmnade stugdrren ppen efter sig. S lnge han kunde
uthrda klden, hll han sig gmd bakom stallgaveln, men det hnde
aldrig, att hon ens reste sig upp och gick fram till drren. Nr han
kom tillbaka, lg hon och sov likgiltigt och tungt. Andra ntter, nr
han hrde, att hon var vaken, ltsades han sjlv sova fr att bttre
kunna speja p henne. Med skinnfllen uppdragen nda under gonen lg
han och sg, hur mnskenet, som flt ned genom vindgat, darrade av
frostglitter. Eller ocks frdrev han tiden med att frska igenknna
trlarna p deras olika snarkningar. Bestndigt lg hon dock kvar lika
stilla p sin plats med ryggen vnd mot honom utan att lngre tyckas
tnka p ngon flykt eller hjlp.

Smningom led d vintern mot sitt slut, och det somrade p nytt ver ng
och ker. Lycklig och nd frmmande satt han bredvid henne, d hon
slutligen fdde honom en son.

Gamla Tova, som var grdens jordemoder, bar ut barnet p tunet till
Folke Filbyter. Han satt p stenen och vilade sig efter arbetet. Hon
lade gossen splitt naken framfr honom p de gula blommorna.

--Soldis har nu ftt oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig,
husbonde, att bestmma om jag skall stta ut det i demarken eller lmna
igen det till modern. Vill du hra p oss trlar, s sga vi: lt det
leva. Mtte en god fylgia taga sig an den spde. Hr ha inte ftts mnga
barn p din grd. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och p mnga lnga
r har du ingenting frsport om dina ldre sner. Frr ibland hrde jag
dem viska med varann under ntterna, och jag vet, att hr knde de
aldrig ngon rtt trevnad. Ungdomen lngtar efter ventyr och dd.
Trhnda ha de s fst sig vid sitt skepp och det fria havet, att de
aldrig vnda tillbaka. Kanske ha de som mnga andra vikingar tagit sig
borg och mark i andra land. Kanske ro de redan fallna.

Hennes hjrta bultade hrt, under det hon frskte att lgga sina
slpande ord s vackert och frestande, som hon kunde. Och nnu
ngsligare blev hon till mods, d husbonden icke genast svarade henne
utan tycktes falla i tankar.

--Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och knde sig varsamt
fr, men vi trlar veta, att du i grunden r en god husbonde.

Han sg upp.

--Varfr voro inte mina sner frnjsamma som jag? Kunna ett par
upprtta timmertrn sknka heder t en grd, bara drfr att de kallas
hgstesstolpar? Varfr mste allt hr vara som hos andra? Varfr skall
allt vara lika? Varfr fr inte mnniskan leva, som hon vill? Sover jag
smre i min halm n Ulv Ulvsson i sin lucksng? Nej, nej, det vilda
Folketuna skall frbli, som det r. Alla buskar kunna inte bra kvalmiga
nypon. Det talas mycket ont om oss, och mnga ihjlslagna vgfarare
ligga i krret. Ingenting ngrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta
barn skrmma ni mig.

Hon vinkade p de andra trlarna, fr att de ocks skulle komma till och
allesamman hjlpa henne att bedja. De stllde frn sig sina verktyg och
redskap och kommo lngsamt, en efter en, nda till dess det var en tt
ring omkring honom. De knde med sig, att av allt, som hittills skett
p Folketuna, var denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de
heliga krarna och de sjlva, allt skulle ju en dag tillfalla detta
nyskapade vsen, om det fick behlla livet som en ndesknk.

Nr hon sg hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt
och myndighet som jordemoder.

--Det r sedvnja, sade hon, fast i brjan nnu litet darrande p
rsten, att jordemodern skall bedja fr barnet. Drfr fr du ha tlamod
med mig, husbonde, och inte taga det illa. Vi trlar ha nnu inte glmt
de skymfliga frebrelser, som vi en gng hrde hr i stugan frn Ulv
Ulvssons mun. Nu har hr ftts ett barn, som r av ditt blod och hans
blod. Och du skulle inte lta det leva, bara drfr att han r din
vrste ovn? Lt gossen vxa och en dag hlla styret p storplogen. Lt
honom d rida till tingsstaden och stlla sig framfr den strsta stenen
i domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och frn den skall han
tala fr oss till de andra odalmnnen, s att det kommer heder och
anseende ver oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget ga, husbonde,
n att bra bort gossen.

Hon knde sig redan halvt segerviss, ty runt om hrde hon de andra
trlarnas hgljudda bifall. Hon tyckte sig mrka, att husbonden ljusnade
och var nrmre hennes egna tankar, n han nnu ville visa. Han sg hela
tiden ned p barnet, och efter nnu en stunds besinnande sade han:

--Frr var jag fruktad och trygg och skulle likgiltigt ha gtt in i
ddssmnen, men Ulvssnerna lra varken ha glmt mansskadan eller rovet.
Till sist komma de, och kunna de, taga de nog ocks med sig barnet. Hur
har hr inte p mindre n ett r vuxit olycka och missmja ur intet! Jag
har ingenting annat att frlita mig p n mina egna livsr, som ro
hastiga och korta, och p er, trlar. Fr frsta gngen behver jag
mnniskohjlp. Jag har kltt och ftt er som mig sjlv. Min vadmal och
min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha ftt sova och vila, och
jag har varit mn om att lta er leka och frlusta er. Kunna ni nu ocks
vaka och vakta och vid frsta hovtramp st frdiga med yxorna framfr
grinden?

--Det lova vi dig vid Frey den gode! Och ngot kan du vl ocks lita p
stigmnnen, ropade genast alla trlarna.

Utan att vnta ett gonblick lngre, skyndade sig genast Tova, s pass
hennes stela ben frmdde, att begagna sig av den ljusnade stmningen.
Hon hmtade en skl med vatten och brt av en nyss utslagen lvkvist och
rckte den t husbonden. Sedan lyfte hon upp barnet i hans kn.

Han namnfste d gossen genom att doppa lvkvisten i vattnet och rita
Tors hammarsmrke p hans panna och p hans brst. Fr att visa honom en
srskild heder, kallade han honom Folke efter sig sjlv och upprepade
drefter fem olika gnger namnet.

--Lgg nu barnet hos modern, sade han sedan till Tova. Under tiden g
vi andra att offra en hane vid skurdtemplen, efter seden bjuder s och
efter det r Tors dag.

Ingevald satt kvar inne i tjllet hos Soldis utan att blanda sig bland
frebedjarna. Men nr han fick se Tova komma igen med barnet, glnste
hans gon. Om han hade kunnat rodna, skulle ansiktet ha frgats av
gldje, d han stack ut huvudet mellan de hngande fllarna. Lika
hastigt verfors det dock av en tungsint trtthet, och han viskade:

--Soldis har legat i en tyst och lng smn och hon andas s sakta, att
jag knappt lngre kan hra det. Soldis, Soldis, nnu har du inte
frltit mig! Varfr gr du ifrn mig just nu?

Tova lade barnet ned till modern, men ingenting frmdde att vcka
henne. D begynte den omtnksamma och mngfrfarna trlkvinnan att leta
bland allt gammalt brte innerst i tjllet. Slutligen hittade hon det
horn, som Ingevald hade tagit frn Jorgrimme i hans hg. Drom visste
hon ingenting och gjorde heller inga frgor. Myndigt och bestmt satte
hon gossen i sitt kn och lrde honom att dia tjurhornet, sedan hon
fyllt det med ljum mjlk och ryckt trpluggen ur den genomborrade
spetsen. Annars var det tyst och stilla i rummet. I kitteln, som hngde
p kedjor ver elden, kokade ngra hlsogivande rter, rken slog in, s
att det var svrt att se, och svalorna ilade fram och ter under
taksen.

--Jag fruktar, att mina rter bli till ingen nytta, sade hon sakta till
Ingevald. G ut p tunet och bind ddskransen t din lskade!

Redan om kvllen hade Soldis upphrt att leva. Hela natten flammade en
vldig eld p hrden fr att med sina slickande tungor vrja huset mot
onda makter. Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjllet, och
krleksruset hll nnu hans sjl s hgt ver jorden, att hans tankar
fortsatte att tindra och glindra som en hel stjrnhimmel. Olyckan
plgade honom icke utan blev en vemodig sllhet, och han fortsatte att
tala till Soldis och framstllde de mest noggranna och vetgiriga frgor
om livet och dden, fast han aldrig fick ngot svar. Trlarna kommo
ibland fram och glntade p fllarna fr att f se p henne. Nr de
hrde hans fr dem nya och frmmande frgor, sade de till varann:

--Han kommer sjlv att g under p detta. S r det med alla av
dvrgfolket. Nr de en gng f tycke fr ngot, kunna de inte lngre
sluta. Och nr de brja att grubbla och frga, brister deras sjl snder
och flyter ihop med luften och vildmarkerna omkring dem.

Nsta dag brto de tv stockar ur stugvggen, s att de kunde lyfta ut
Soldis utan att behva fra henne genom den drr, som var de levandes.
Fr frsta gngen bar hon krans p huvudet och brudelin, och hon blev
uppsatt p samma gngare, som Ingevald hade ridit, d han hmtade henne
till grden. Han hll henne i ena handen och bryten hll henne i den
andra, och p det sttet frde de den tysta ryttarinnan till en ppen
plats i ekskogen alldeles framfr Jesu moders skurdtempel. Dr var
redan torr ved upplagd i en trng rundel med en ingng p ena sidan. De
tvungo hsten att stryka baklnges in i rundeln och satte sedan igen
ingngen med ved nda upp under betslet. Drefter gav bryten hsten ett
hammarslag i pannan, s att han stupade p kn, men veden stdde det
drpta djuret p alla sidor, s att det icke kunde falla. Drfr satt
Soldis alltjmt lika upprtt i sadeln. Ingevald strckte sig ver veden
och hll henne nnu s fast i handen, som om han aldrig ville slppa
henne. Och hela tiden fortsatte han med sina frgor.

--r du d in i det sista s hrd och stolt, att du inte vill svara mig?
Vad ser du nu? Du sitter hgt, s att du br se lngt, om det ocks r
aldrig s trngt omkring dig av gubbar och kvinnor och barn, som var
stund samlas utanfr Hels port? Soldis, du kommer till hst som en
skldm. Har nyckeln redan vridits om? r det mrkret, som vllar att du
ingenting ser och drfr ingenting har att svara mig? r det vinet av
heiptornas trngissel, som frfrar dig? Du har ingenting att frukta,
Soldis. Stt dig trygg p bnken vid Urds tingsstad och vnta dina
domare. Har du ocks inga mlrunor att vrja dig med, s har jag i natt
inlrt din goda fylgia allt vad hon skall sga. Eller gr du redan bland
honungsblommorna p gldjestigen och lter mina frgor flyga frbi likt
sm svarta flugor, som ingen bryr sig om att fnga? Om du bara svarade
mig fr en enda gng med ett aldrig s sakta viskande, skulle jag veta
ngot. Nu mste jag sjlv svara mig p alla mina frgor, och du anar
inte vad jag svarar. Jesu moders belte sitter inte tystare under sitt
nvertak n du p din orrliga gngare. Kommen hit, trlar, och hjlpen
mig att frga! Och kom ut, husbonde och far, och gckas med gudarna, som
du fraktar! De ha rnat i din grd.

Trlarna ville icke hra p honom, och slutligen frmdde de honom att
slppa hennes hand och slunga facklan i blet. Ett fat med signat mjd
blev utlyft i grset, och ju mer de drucko, dess vildare blev deras
smrta. Kvinnorna skakade ut sitt hr och klagade med lnga drillande
jmmerrop. Tova sprang fram nda till elden och kastade tv trningar
till den dda.

--Tiden kan bli dig lng, husmoder, ropade hon. Med trningarna kan du
frkorta en dyster stund. De ro skurna av del elefanttand, husmoder,
och de voro det enda jag hade kvar frn min ungdom.

D begynte de andra springa nda in i lgorna med olika gvor, och
smrtan skiftade om i vrede.

--Hr har du nl och trd och vax, ropade de om varann och skakade den
dda i armen fr att gra sig hrda. Hur skulle du annars kunna hjlpa
dig, nr dina klder g snder? Dina naglar ro klippta, och vi ha
omsorgsfullt tvtt dig och kammat ditt hr. Hr har du helskor, som
skydda dina ftter mot trnet i mrkdalen. Hr har du en stekpanna att
laga din mat i och en tnd tranlampa att lysa dig med. Visa dem fr
dina domare, s att de m se att vi hedra dig som en lagkpt odalkona,
fast du knappt var mer n en fnge. Och frga dem, frga dem frn oss
trlar, om de ha glmt Valands ed! Sprj dem, om de hrde Ivaldesonens
ed, att nr han hade frgjort bde deras guldsalar och dem sjlva, skall
ingen trl mera finnas p jorden!

Upptnd av mjdet och den allmnna yran, dr ingen lngre kunde skilja
mellan sorg och hmndbegr, knppte Ingevald slutligen de stora
silverringarna ur sina ron och trngde sig in under lgorna.

--Dr har du gott silver, husfreyja, ropade han. Det r finnkvinnans
arv. Hll fram det infr de isskggiga i domarestet. Bertta dem, att
Mimer var nrvarande ocks nr dvrgarna skapades av Ymers lemmar. Hng
ringarna om Freyjas ron och hlsa henne, att nr jag red bort fr att
hmta dig, blotade jag till Jesu moder. Det var hon, som rddade din
faders liv. Det var Jesu moder, som halp mig frn att bli baneman.

Rken frn blet, dr Ulv Ulvssons mest lskade dotter frbrann,
vltrade sitt tunga moln ver grden och nda in i stugan. Dr satt
Folke Filbyter alldeles ensam med barnet utan att vilja visa Soldis
ngon sista grd av aktning. Dremot hade han befallt, att det icke
skulle snlas med mjdet. Det drjde drfr lnge om, innan gravlet
blev drucket och askan satt i jorden.

Till sist kom en knsvag och vacklande flock i drren och skrattet
ekade genom huset. Mjdet stod nda upp i gonen och rann ut ver
kinderna, och trlarna omfamnades och kysstes, under det att de
fortfarande utsttte sina drillande jmmerrop. Men de flesta sysselsatte
sig med att uppfinna allt mer frnrmande och oanstndiga beskyllningar,
som Soldis skulle frambra till asagudarna och srskilt till asynjorna.
De skreko varann i ansiktet, kastade hnderna upp i luften och togo
varann om livet och hoppade p stllet i en sorts dans.

Ingevald syntes ej till, men trlarna funno det riktigt och sjlvklart,
att Folke Filbyter frn nu tog sig an barnet med samma faderliga
omtanke, som han frut vrdat sig om dem. Det var dock blod av hans blod
och ben av hans ben, och det frvnade dem icke det minsta, att den
forne sjkonungen satt och svngde p hngvaggan som en kvinna. Men heta
och fulldruckna som de voro, ville de nu glamma. De stllde sig drfr
omkring honom och krkte knna under nya skratt, nr de sgo, hur pass
ovant han nnu sktte sitt groml. Orolig att Ulvssnerna just den
dagen kunde tnka p ett verfall, hade han brynjan p sig och ett kort
saxsvrd vid sidan. P bnken bredvid honom lg den vldiga
kittelhatten, som nnu var silverblank kring nitarna.

Trlkvinnorna trodde, att han ville skrmma barnet, nr han lutade sig
ver skinnpsen. S trumpet var hans stora ansikte och s klumpigt och
tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun fr att lugna
honom. Och nr han skulle rycka tappen ur spetsen p tjurhornet,
brukade han en styrka, som hade det gllt att slita pilen ur ett
lghuvud. Varken Tova eller de andra hade heller hrt liknande
vaggvisor, ty husbonden sjng det enda han kunde. Det var mrka
stridssnger, som han hrt vikingarna stmma upp i vindstilla ntter,
nr de sutto vid rorna och ljusen p Franklands kuster blinkade lika
avlgsna och sm som stjrnorna.

Vid sdana snger var det Folke Ingevaldsson svdes till sina frsta
drmmar och sg den starka och gula mjlken ur spetsen p ett tjurhorn.




8.


Gossen lrde sig att icke frukta farfadern och hans tunghnta lek, och
det blev en sdan vnskap mellan dem, att den var ltt att se.

Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig
funnits till. Han visade trlkvinnorna, att gossen hade ett litet
stjrnuddigt fdelsemrke inne i vnstra handen, och de trodde, att det
var ett gott tecken. Nr vdret var soligt, knt han in honom i
skinnpsen och tog honom med sig p kern, och varken natt eller dag
voro de skilda. Dr den ena var, dr var ocks den andra. Hrdes
barnskrik, kunde man ocks vara sker att lite eftert f hra den djupa
mansrsten, som lt liksom nr ngon talar i en tunna. Trlarna kallade
dem de bda vnnerna. Fr vart klippstycke, som vltrades uppfr
kullen till ringmuren, fr var pilspets, som smiddes, knde de, att
nykomlingen numera var den viktigaste personen p grden och att allt
ytterst avsg hans skerhet. De vande sig att tala om honom som om en i
minsta skrymsle nrvarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade
begynt med honom. Det var som skulle den lille i hngvaggan under den
sotiga bjlken redan ha flktat bort ngot av den skam, som hngde ver
det vilda Folketuna. Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke
med en god trls omutliga trohet skulle ha offrat livet fr honom.

Med Ingevald talade fadern lika litet som frr. Ingevald hade ingenting
att skta och ingenting att bestmma ver. Till skogen vgade han sig ej
lngre utan en livvakt av vpnade trlar, och infr barnet knde han sig
underligt blyg och frsagd. Han gick alltid tyst frbi hngvaggan, ofta
med en lng krk utefter vggen. Sedan lade han sig bortvnd i vrn
innanfr fllarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade
askan ver glden p hrden fr att bevara elden, frskte han ocks att
rdda de sista glden i sitt hjrta genom att var kvll gmma dem under
de mnga bittra minnena. Men d slog lgan i stllet rtt upp mot
himlen, och den hade ftt en nnu djupare frg n krleksrusets.
Slutligen blev han nstan bestndigt liggande i en sl dvala. Trlarna
stucko in huvudet och ruskade p honom, och ver honom hngde de en
mistel, som de letat rtt p hgt uppe i en ek.--Men den kan nog inte
bota dig lngre, sade de. Det var det vi anade, att du skulle f helsot.

En klar solskensdag skulle storplogen sttas i kern. Ingen annan n
husbonden fick hlla styret, och fr frsta gngen beslt han att en
kort stund skilja sig frn gossen. Han lt stta ut vakter kring grden
och skickade upp spejare i trdtopparna med strnga tillsgelser att
noga akta p allt, som hnde.

nnu satt han med barnet i sitt kn och hade svrt att komma sig fr
att g, men slutligen reste han sig, ty vakterna brjade ropa. Litet
eftert bultade det ocks p drrstolpen. Det var gamle Jakob, och han
skyndade sig in i stugan med sin vanliga brdska och ett lngt steg ver
trskeln.

--En god salus nskar jag er, kra vnner, hlsade han. Jag har s ofta
lngtat efter att nnu en gng f trffa er. Men vad har skett min unge
broder, att han ligger s slocknad? nda hit kan jag se hans trtta
ansikte mellan fllarna. Nu frstr jag, att jag kommer i rtt stund,
och jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg.

--Din herre gjorde bttre i att hlla dig till arbete n att jmt lta
dig stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade.

Det frtrt honom, att gossen begynte strida med armarna liksom fr att
bli buren till den nykomne. Han lade hed gossen i hngvaggan och knt
hrt igen skinnremmarna om honom nda upp under hakan.

--Du pstr att du kommer i rtt stund, mullrade han under tiden. Det r
kanske sant, efter ni predikare ha rykte om er att kunna lsa ver
sjukdomar. Stt dig drfr hos Ingevald, om ditt eget liv r dig krt,
och gr vad du kan, medan jag skter storplogen. Sedan kommer jag
tillbaka, och str han d helbrgda p sina ftter, skall nd f g fr
rtt. Annars tr du veta, att vi ha litet otalt med varann, vi tv.
Frsk bara inte att slippa undan. Jag har vaktare ute p alla sidor
och jag skall skicka ett par goda pilbgar till de mn, som jag gmt
uppe i ekarna. Du har ingen stav med dig i dag, Jakob, och drfr knner
du kanske din rygg skrare n sist. Men din gamla stav r inte lngt
borta. Vi hittade den i skurdtemplet, och den sitter ver stalldrren.

--Skt din plog, far, i det vackra hstvdret, svarade Jakob och gick
bort och satte sig hos Ingevald. Jag skall nog skta sret p det sjuka
hjrtat.

Folke Filbyter tog d trlarna med sig ut p kern och den lille i
hngvaggan somnade genast gott mitt i solskenet frn takppningen.

--Jakob! viskade Ingevald och satte sig upp. Varifrn fick du kraften
att frlta mig, nr jag slog dig? Drp har jag grubblat mnga ntter.
I drmmen har jag s ofta sett dig komma tillbaka, att det bara
frundrat mig, att du inte kommit frr. Och nr jag drmde om dig,
alltid hade du brttom, alltid gick du mycket fort och sg stadigt
framt. Jag var rdd, att du inte skulle ha ngon tid fr mig. Jag var
s ngslig, att du bara skulle trycka din mun mot min panna som d sist
och sedan brja g igen. Vad r jag fr dig? En ond mnniska, som du
frltit. Inte ens trlarna akta mig stort, orask och svag som jag varit
i alla mina dagar. De ha hllit mig fr smre n de sjlva, fast jag var
grdsbondens son. Nog m jag sprja, varfr jag blev fdd. Lt mig f
kyssa dig, men dmjukt p hnderna, ty jag r trlaboren, och min far
r mer stigman n bonde och en skam fr bygden r mitt hem,

--Det vilda Folketuna r en nysdd ker, svarade Jakob, och vad som dr
till sist kommer att vxa och spira, det kan ingen frutsga.

Ingevald hll fast hans hnder. Med ter uppflammande hftighet
berttade han om Soldis och hennes dd, om faderns fostbrdralag med lg
Klubbehvding och allt, som hade tilldragit sig p Folketuna.

--Ack, att du kunde gra mig till en god mnniska, jmrade han, s att
jag bleve som en lvsal, dr var sngfgel fr kvittra men ingen hk
letar sig in. Din lra vet jag inte mycket om, och det r inte heller om
den jag sprjer. Gudarna ro ju mnga, men makten hos din gud r, att du
sjlv r del och god. Mycket frmr du, Jakob, men fr min olycka finns
ingen hjlp. Mindre ryser jag fr mig n fr allt det, som genom mig
skall komma till vrlden. Urarva kan ingen gra sig i sin fdelse, och
p Folketuna vxer ingen del frukt. Jag var gmd bland menigheten den
natten vid domareringen, d du signade alla omkring dig, men jag knde
att det icke var fr mig du talade. Och inte heller var det fr det
barn, som sover dr borta i solstrimman. Hur mrk och rd skall inte den
strimman bli, innan det kvllas!

--Du talar som en trtt och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trtta tala
som du. Drfr skulle jag ocks helst vilja svara dig barnsligt och
stilla, som man talar till trtta och sjuka. Men du vet inte sjlv, vad
dina ord betyda fr mig. Av all den klagan, som mtt mig under mina
vandringar, har ingen mer frskrckt mig n den, som nu lngsamt bjt
dig till jorden och som jag ftt hra frn s mnga, mnga. Vi ro
frukter p onda trd, ha de sagt mig, och fr oss finns drfr ingenting
att hoppas. Jag kunde inte svara dem, att det var osant, vad de sade
mig, men heller inte, att det var sant. Brder ro inte lika brder och
sner inte lika fder, ty om de ocks ro lika i mycket, ro de sllan
det i allt. Just skillnaden kan vara s uppenbar, att nrmsta frnde
ibland blir nrmsta ovn. Mycket r arv, men hlften r frvrv. Luften
och mnniskorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar fr vra
ron, allt gr in i oss och blir delar av oss. Giv mig en ung mnniska
och lt mig f vrda och skta henne, och jag tilltror mig att
ungefrligen kunna dana den bild, som jag sjlv bestmmer. En ung sjl
r en tom lampa. Den kan vara av dligt gods eller av bsta, men lgans
klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla frn
tjuvkvinnor och drpare! Men s kan viljan gldgas och smidas, att
vermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Sjlv var jag ett
utsatt barn, som en from prst hittade p en rishg i skogen, och jag
vet ingenting om mina frldrar. Kanske skulle jag blygas och srja, om
jag trffade dem, hur syndfull och obetydlig jag n finner mig sjlv.
Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag knner i min brcklighet,
att jag br en gnista av en helig vilja, och den br mig ltt framt
som p vingar. Med frskrckelse har jag ocks lst den heliga
Augustinus om arvsynden, men i stllet att vertyga mig, kom han mig att
tvivla, och jag har ofta bedrvat brderna i Skara med min irrlrighet.
Jag r ju blott ett kyrkans ringa redskap och de ro mycket kunnigare n
jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller r
jag ngon spman, Ingevald, men rimligast mste det vl synas mig, att
din avkomma liksom andras skall best av bde goda och onda mnniskor.
Om ocks tio ttlingar av din son g frlorade, men bara en enda stiger
som en stjrna, d fddes och levde du inte alldeles frgves.

--Och ngot sdant skall kunna ske? Det tror du?

--Sknk mig ditt barn, s f vi prva och rannsaka, vad som r mjligt
eller omjligt. Nr sg du att frukten liknade det fula och bleka fr,
som frsvann i jorden? Jag skall gmma gossen fr alla och vara en
msint och vakande far fr honom, s lnge min gode Herre tillstdjer.

--Du vet, Jakob, att allt vad du begr av mig, det mste jag giva. Men
har du d ingenting fr mig?

--Drom frgar du! Liksom lste jag inte redan klart och tydligt i ditt
hjrta, vad du innerligast stundar! Har du inte nyss berttat fr mig
hela ditt liv! Varfr smg du dig till domareringen, dr jag talade,
varfr sttte du stenguden ned i forsen? Och vad var det fr nytt ljus,
som fll in i dig, nr krleksruset med sin nger och sina eldslgor
vl hade ftt dig vaken? Dina tankar ropade endast p Soldis. Men nr
hon bleknade av och red in i blet, fortsatte de nd att ropa, fast
allt hgre och hgre, utan att du sjlv knappt mrkte, hur namnet
smningom blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu
pklder jag dig den vita skjorta, som jag i dag br i min pse. En
broder rdde mig, d jag gick frn Skara, att jag skulle medtaga den,
och sedan dess knde jag ocks under hela vgen, att ngonstdes vntade
mig en stor gldje. Det var lngt att g och jag blev m om ftterna,
men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt
den gngen jag primsignade trlarna vid domareringen. Jag visste, att de
snart skulle glmma mig igen och att det r husbnderna, som hr
bestmma ver tron. Men nu frstr jag, att det var fr dig jag talade,
just fr dig, fast jag d var utan kunskap drom. Ingevald Folkesson,
jag klder dig i vita vadum, i dpelsens snvita skrud, innan du trder
infr den, som du lnge hemligt lngtat till.

--Tag mig om livet och hjlp mig att resa mig, s att jag fr knfalla,
bad Ingevald. Jag tror p din gud Vite Krist, drfr att han r
barmhrtig.

Jakob tog fram en liten trflaska med olja och bestrk honom p brstet
och mellan axlarna och bekldde honom sedan med vita vadum. Drefter
bjde han honom ver krukan, som stod bredvid lgret, och vattenste
under bn hans huvud.

Ingevald frs under de kalla dropparna, som runno ned utefter halsen,
och genombvades drvid av den mest outsgliga lycka. Han knde sig svag
och viljels men lyft av omhuldande hnder i ett sdant hav av ljus, att
han slutligen blev delaktig drav och fylldes av andras styrka. Rster
talade med honom lngt ute frn den vida och oknda vrlden. Det
frefll honom, att ngra voro myndiga hvdingars och biskopars, men
andra kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han
icke lngre var ensam, utan att de lskade honom och frjdades med
honom, fast de aldrig sett honom eller ens ngonsin skulle f hra om
honom. De skulle leva kvar som en samlad hrskara mitt i det vriga
folket, om han ocks sjlv frsvunne i plga och dd. De delade med sig
av sin styrka, och fr honom var denna knsla av ntlig ro alldeles ny,
men fr den kringvandrande predikaren var den ett dagligt och vl bekant
sllskap.

Anande hans tankar bjde han sig drfr intill honom och frgade:

--Fr jag hlsa brderna och systrarna, var jag gr fram?

--Du fr, svarade Ingevald.

Den gamle lste d ver honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick
han till hngvaggan och dpte barnet. nnu i sina bner talade han med
samma snabba rst som alltid, icke av likgiltighet eller vanvrdnad,
utan drfr att en ynglings iver brann i hans ord och handlingar lika
vl som i hans steg.

--Konung ver mnniskorna, ropade han, herre ver jorden, lt undret
ske! Visa oss, visa hela vrt folk, att ingen mer behver srja likt
denne, som nu knbjer fr din tron. Om ocks hans avkomma hundra gnger
skulle trampa p ditt kors, visa oss, att en rengldgad vilja till sist
kan vxa ocks ur det ondas fr och bli till skinande helighet!

Ingevald lg nnu p kn, och det drjde lnge, innan han hjde
ansiktet. Rken frn hrden omvrvde hngvaggan som skyar, och genom
drren sg han, hur fadern och trlarna arbetade ute p kern.

--Min fromme vlgrare, viskade han. Tiden r knapp, ty de andra kunna
nr som helst komma tillbaka. Vi mste tnka p barnet. Hr lider det
ingen nd, det r sant, och alla vaka ver det. Jag sjlv var den ende,
som alltid knde mig frmmande fr det barnet. Men i Folke Filbyters
grd blir det sin egen olycka. Drfr skall du hlla ditt lfte, Jakob,
och nu genast taga barnet med dig ur rvarkulan.

--Ingenting nskar jag hgre, och jag skall dlja det s vl fr
vrlden, att aldrig ngon skall hitta gmstllet. Nu gr jag till
stallet fr att utvlja en stark hst.

--Men du fr inte g rakt fram ver grdsvallen, Jakob. Betnk, att fr
min far finns ingenting i hela livet s krt som just det barnet. En
obegriplig gta r allt omkring oss, Jakob. Vem drmde vl, att han
kunde fsta sig vid en levande varelse! Smyg dig utefter vggen, s att
ingen mrker dig.

--Ack, du vet inte, hur man fr tillit och medgng i ett krleksvrv,
svarade Jakob. Det r svrt att misslyckas i ett krleksvrv, min
lycklige broder.

Den gamle gick rakt fram ver grdsvallen, och ingen mtte han och ingen
av de arbetande vnde sig om. Ingevald hade aldrig sett dem grva och
plja med gonen s fastvuxna vid jorden. Till och med spejarna i trden
lgo framstupa ver ekgrenarna och stirrade endast p de mrka
kerfrorna.

Stalldrren gnisslade och Ingevald reste sig skrmd. Han vacklade bort
till hngvaggan, men Jakob gick in i stallet och valde bland hstarna.

P den kraftigaste lade han ett tcke och en stadig klvjesadel och
spnde fast den med en rem. Ngot betsel kunde han icke hitta, utan han
lt hsten behlla grimman och ledde ut honom i det fria. Dr lt han
honom st och beta och kastade grimskaftet, s att det slpade i gruset
mellan hovarna.

Ingevald vntade vart gonblick, att hsten skulle gngga. Utmattad som
han var, brjade han darra, nr Jakob kom tillbaka fr att hmta barnet.

--Gossen r nnu s spd, att han suger ur horn, stammade han och lade
tjurhornet mellan fingrarna p gossen. Det heter Mnegarm och det r
runor p det, men i dina hnder ha de nog ingen ond makt, Jakob. Om du
skakar p hornet, kan du knna, att det nnu r fyllt med mjlk. Jag
har tryckt skert fast bde locket och den trplugg, som sitter i
spetsen. Frstr du att skta ett barn, Jakob?

--Jag vet inte, vad jag skall svara, men om Folke Filbyter kunde lra
sig det utan att taga ngra rd av andra, fr jag vl ocks frska. Nu
slipper jag att frdas ensam p de lnga vgarna.

Han virade in gossen i skinnscken och lste den frn bjlken.
Oupphrligt ryckte Ingevald honom i rmen, och med uppbjudande av sina
sista krafter nstan skt han honom framfr sig mot drren.

--Annars har du alltid en sdan brdska, Jakob. Vad gr det, om scken
inte blir s vl ihopknuten. Ser du inte, att nu slutar hsten att beta?
Han lyfter huvudet och brjar klippa med ronen. Rid fort, fort, fr
mitt barns skull!

--Hur kan du tro, att en s liten en skulle tla att rida fort! sade den
nye fosterfadern. Nej, lngsamt och i gende f vi nog vackert leta oss
fram. I dag fr jag lra mig tlamod, och det kan vara nyttigt. Men jag
skall taga en annan vg n den vanliga, det kan du lita p. Jag skall
vika av int ljungen. Dr kan ingen se ngra spr, ifall vi bli
eftersatta. Och visst bli vi eftersatta. Lnge kan det ju knappast tva,
innan husbonden r tillbaka. D blir det en svr stund, Ingevald. Gm
dig undan inne i tjllet och blunda och bed.

Nr han hade krngt sig upp ver hstryggen med sin ltta brda,
borrade han sin blick i den bruna molntapp, som stod framfr solen.

--Lt undret ske! viskade han med stigande vrme. Det kan uppenbara sig,
nr timmen r inne, s sakta och stilla som en ros ppnar sig. Fast jag
ingen spman r, hr jag, att en rst svarar mig. Det skall ske, sger
rsten, om det en gng fds en ttling av detta gossebarn, som lskar en
vaxdroppe mer n en prla.

Han var s upptagen av sin bn och sina tankar, att han glmde att nicka
till avsked t Ingevald. I lngsamt gende red han genom grinden och vek
in under ekarna, och hela tiden styrde han hsten med grimskaftet.

Spejaren i det nrmaste trdet hade somnat, och vakterna i skogsbrynet
plockade br. Frst nr Jakob lngesedan var frsvunnen, knt Folke
Filbyter tmmarna om plogstyret och vnde sig om. En vipa hade hela
tiden under arbetet hoppat framfr hstarna, och han hade gtt och sett
p henne och undrat p hennes mod. Nu var hon bortflugen, och hans
frsta tanke var att lyssna, om ej barnet nnu skrek efter honom inifrn
stugan. Visserligen vertygade han sig om, att allt var tyst, men en
obestmd oro hade redan smugit sig in i hela hans kropp och han skyndade
sig med korta och bestmda steg ver grdsvallen. Pltsligt kom han
ihg, att Jakob var dr och att han skulle bestraffas, ifall han icke
ftt ngon makt ver Ingevald. Han ropade drfr till bryten och
trlarna att ocks komma med.

Hngvaggan var det frsta, som han letade efter med sina gon redan
lngt utanfr drren. Men det var skummare dr inne. Icke frr n han
hll om bda drrstolparna, frstod han, att han icke sett vilse, utan
att de tv lst slpande lderrepen under bjlken voro det enda, som
fanns kvar av gossens bdd. Kldd i vita vadum lg Ingevald i sitt tjll
innanfr skinnfllarna och liknade med sina slutna gon och knppta
hnder mer en dd n en levande. Om ngon hade stllt sig framfr
Folketunas husbonde och utfrligt och med mnga ord berttat honom, vad
som hnt, skulle han icke ha frsttt det klarare. Under sina frder i
sydliga land hade han sett mnga d i vita vadum, och han visste vad det
betydde. Som i skenet frn en hastigt uppflammande eld sg han framfr
sig den gamle Jakob med olja och dopvatten och slutligen p flykt med
barnet i sina armar fr att rdda det t den nya tron. Han gjorde heller
inga frgor och tnkte icke p att utdela ngra snarrdiga befallningar,
utan stund efter stund gick i overksamhet. Han tog ej sin blick frn de
tomma repen. I jordgolvet under dem var nnu en grop, som han sjlv
trampat upp, d han suttit vid hngvaggan. Den kom honom att tnka p
ett plundrat rede, och han brast ut i jmmer. Det var icke grt och det
var inga ord. Det var en klagan, lik den som jgaren stundom under
ntterna hr frn avlgsna lyor och legor i skogarna. Den vxte och
sjnk, och ibland blev den kvvd och stilla. Han begynte g i ring om
det tomma stllet, tungt och vaggande som en bjrninna, nr ungarna
blivit stulna. Trlarna kastade frn sig hackor och spadar och sllade
sig till honom fr att dela hans sorg. Det hade aldrig ingtt i deras
frestllningar, att Folke Filbyter hade ett hjrta. Och nu brann det
framfr dem med en sdan flamma, att deras egna frkrumpna hjrtan
tndes av lgan! De knde sig som hans barn, hans enda hjlpare, ryckte
i hans klder och trugade honom med vatten och med mat fr att p sitt
enfaldiga vis ska trsta honom. Hans nakna kmpaarmar hngde viljelsa,
och hnderna, som nyss upphettats av arbetet, blevo kalla och torra.
nnu nr han hrde, hur de ledde fram hstarna, frstod han icke
meningen drmed. De fingo klda och rusta honom, hur de tyckte, med
brynjan och saxsvrdet och den vldiga kittelhatten.

Nr han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen p
honom, sprngde han genast i vg, s fort den lilla lurviga hingsten
frmdde med sin tunga och sttande brda. Trlarna fljde efter honom,
ngra springande, andra till hst, de flesta utan vapen. De hade glmt
bde ovnner och mjliga verfall och tnkte endast p att ska t alla
hll som jakthundar. De trngde sig in i buskar och snr, spredo sig p
de olika stigarna och gingo frn grd till grd. De skickade ocks bud
till lg Klubbehvding och hans mn, och hela dagen hrdes deras lurar
kring trsket. Men all mda blev lika lnls, och nr Folke Filbyter
tredje gngen red frbi skurdtemplen, hll han in den flmtande hsten.

Han tillsade trlarna att bryta ned templen, ett efter ett. De sleto
upp nvertaken, vlte omkull stolparna och hggo i stycken beltena,
bde asagudarnas och Jesu moders. Hstarna skrapade med hovarna p
snderslagna gudar, och till spillrorna talade han fraktets ord. De
kommo lika lngsamt som fordom, d han p frhand tnkte ut vad han
borde sga, men nu flto de rtt fram ur hans sjl, och i sin hgtidliga
lngsamhet ljdo de som en bn. Om hela vrlden ocks hade lyssnat,
skulle han ha talat lika lngsamt och sagt alldeles detsamma.

--Om ni frm att krka ett hr p mitt huvud, sade han, varfr ligga ni
d stilla? Varfr resa ni er inte till hmnd? I era namn rva
mnniskorna och dda utan mod att tillst, att de gra det av egen lust.
Jag har anropat luft och nga, var gng jag offrat till er. I medgngen
fick jag inte min jord av er och inte min lycka, och i motgngen blir
jag inte hulpen. Ingenting frukta ni ssom mnniskors vittnesbrd. Mitt
korn skall vxa som frr och mina trlar skola arbeta som frr, ty de
ro goda trlar och mna om att gra sin husbonde till lags. D de
slutligen stta mig i hgen, skola de vittna, att jag lrde av mina
levnadsr och att jag bad er om intet och tackade er fr intet.

S lnge trlarna voro i frd med att bryta ned skurdtemplen, lydde de
honom med hmndfull gldje, men nr de hrde honom tala, blevo de
frskrckta och begynte att smyga sig undan. Till sist var dr ingen
annan kvar hos honom n bryten. Han satt ocks till hst, och nnu en
gng fljde bda vgen int skogen.

Det fanns nu bara en grd, dr ingen nnu hade frgat, och det var Ulv
Ulvssons.

Den lg nere p sltten, och frn bergsstigen kunde de se husen och det
lummiga vrdtrdet.

Folke Filbyter vnde sin hst och styrde rakt ned mot grden.

--Du har mist din besinning, husbonde, sade bryten. I din sorg vet du
inte lngre vad du gr. Vill du spilla bde ditt eget liv och din bsta
trls, d skall du fortstta just s som du nu vnt hsten.

Folke Filbyter red tyst p, men bryten tnkte, att han vl skulle
betnka sig, om han fann sig ensam. Drfr steg han av. Han stannade
nd vaksamt i skogsbrynet, fast han visste att han icke mycket kunde
hjlpa honom, utan vapen som han var.

Folke Filbyter mrkte knappt, att trlen blev efter. Nr han kom ned
till grden, stod grinden p glnt, och det lyckades honom icke att
stta upp den med foten. Hur ovigt och besvrligt det blev honom, mste
han drfr omaka sig att stiga av utan hjlp, och han band hsten vid
grinden. Ingen av grdsfolket syntes i nrheten. Han hrde, att Ulv
Ulvsson spelade harpa inne i stugan, och han lyddes och stannade med
axeln stdd mot de utstende stockarna i knuten.

Harpspelet brusade som en havsstrand, och nr han hade sttt en stund
utan att sjlv veta, att han lyssnade, knde han igen tonerna. Det var
samma roddarsng, som han brukat sva barnet med. Den slogs bara mycket
sorgesammare p strngarna, n han lrt sig att sjunga den, och lt som
en ondlig klagan. Han lutade huvudet in mot vggen och stod p det
sttet, under det att harpspelet blev allt fylligare och rikare, och han
tnkte varken p att giva sig till knna eller att akta p sin skerhet.
I hans hjrta hade det aldrig vuxit annat n ogrs och tistel, och d
olyckans svedjeeld nu hade brnt och rensat det, gde det en jungfrulig
jords ofrbrukade brdighet. Besynnerliga sm blommor slogo drinne upp
sina skygga gon och begynte vxa och spira i allt strre mngd, till
dess hela det fordom s dsliga hjrtat liknade ett enda blomsterknippe.
I stor frlgenhet skulle han ha rkat, om han frskt att giva ngra
namn t dessa obekanta gster, men han rknade dem icke med ngon krsen
gldje, om han ens mrkte deras nrvaro. Han begynte endast frundra sig
ver, att alla kallade honom ond, ty i denna stund, d den frsta
smrtan gav efter, knde han ingen ond vilja.

--Du har kanske ibland gjort ont efter andras stt att se, Folke
Filbyter, sade han. Varfr blev du inte straffad d? Varfr kommer
straffet just nu, d du inte skulle nnnas att gra ett kryp fr nr?

Nr han slutligen sg upp, hade harpan tystnat och Ulv Ulvsson stod i
drren, barhuvad och med en bge i handen.

Han var kritvit bde om hret och kinderna, och han tog ett halvt steg
framt och bjde sig, s att han kunde se in under kittelhatten. Var det
verkligen den hrdnackade och storrike ovnnen, som nu stod dr vid
stugknuten s nedbruten och hopsjunken? Vad hade icke allt hnt sedan de
sist talades vid p fstningastmman?

--Du behver inte tveka, sade den brynjekldda gestalten utan att taga
sin arm frn stockarna i knuten. Jag r grannen frn Folketuna, din
vrsta fiende. Lnge har jag vntat p dig och dina sner, Ulv Ulvsson.
Knappt trodde jag, att det var jag, som skulle behva komma frst. r du
otlig, s lgg nu pilen p bgen och skjut!

Ulv Ulvsson skrattade klanglst och ryckte bgen till gat och siktade,
men lt den sedan ter sjunka. Flera gnger gjorde han p samma vis, och
d sade ovnnen:

--Vill du hellre bruka svrd, s kom ut p blomstertiden till envig.
Blott p en frga mste du frst svara mig. Har du sett den kristne
tiggaren, som red bort med din dotters barn?

Ulv Ulvsson slppte bgen och kom s nra, att de bda mnnen kunnat
fatta i varandras blten. Hret fll ned ver hans gon och darrhnt
pekade han p torvbnken under vrdtrdet utan att f fram ett ord.

--Dr satt han med din dotters barn? frgade Folke Filbyter.

--Vad r det du talar om? svarade slutligen Ulv Ulvsson. Min dotters
barn? Jag har haft spejare ute. Jag vet, att min dotter r dd och att
du sjlv suttit och vaggat barnet... , nu frstr jag, nu frstr jag.
Ja, hr p torvbnken satt Jakob och vilade sig. Han var trtt och varm,
och sjlv fyllde jag hornet t den lille med frisk mjlk. Han sade att
han ftt det av en dende, som tagit kristnan. Mer berttade han inte.
Jag knde ingen lust att frlnga samtalet med denne predikare, om jag
ocks av miskund med det obekanta barnet inte kunde neka honom ett
gonblicks vila. Det fll mig inte heller in att sedan frga honom, vart
han styrde sin kosa. Det r nu lnge sedan han red bort--jag sg inte
ens t vilket hll. Hade jag bara anat, vad jag nu vet! Var d det
barnet min dotters? Kanske fr han det till Skara, men dr rder
konungen, som r kristen. Och dr finns det hga trmurar, som inte lra
svara, om vi stlla oss utanfr och ropa. Kanske har han ocks reda p
nnu bttre gmstllen.

--Och under dessa lnga r har du ingenting gjort fr att taga igen din
dotter, Ulv Ulvsson?

--Det har inte gtt en dag och inte en natt utan att min frsta och
sista tanke har varit hos henne. Men jag r inte rik som du och har inte
folk som du, och jag visste, att striden skulle bli hrd. Lngt hrifrn
har jag en grd, och dr samlade jag i hemlighet mn och vapen och
hstar. Vi ha knappt hr unnat oss klderna och fdan fr att smningom
och med tlamod kunna rusta den lilla skaran dr borta. Att kra mot dig
p tinget hade varit bortslsad mda, men jag knt frbund mot dig med
de andra grdarna. Och just d ntet var frdigt att dragas samman, ja,
d kom budskapet att min dotter inte lngre fanns till. nnu kvider fr
mina ron den stolta och missfrstende hlsningen, som hon skickade med
systern.

--Och allt detta tillstr du fr mig s ppet och utan omsvep, Ulv
Ulvsson! Din dotter kan du inte lngre taga tillbaka, det r visst, men
tnker du d inte hmnas?

--Nr vi fingo hra om hennes dd, gingo mina sner till sina skepp och
hrja nu i vstervg. Hmnden, granne, behva vi mnniskor inte srja
fr. Vedergllningen kommer lika skert som snn om vintern. ver henne
rda makter, som ro visare och starkare n vi.

--S ha vi inte stort mer att sga varann, Ulv Ulvsson. Tag nu upp
bgen, eller om du fredrar svrdet, s g in i stugan och hmta det.
Ingen vntar mig i afton dr hemma, och jag har god tid.

Ulv Ulvsson stod kvar utan att lyda hans uppmaning. Han tervann en
skymt av sin forna avmtta vrdighet.

--Fr en man, som s darrande stder sig mot husknuten, r inte nu rtta
stunden att upptaga ett envig, sade han. Bonde frn Folketuna, jag har
aldrig hrt din rst s hovsam och saktmodig, och vad du i denna stund
minst lngtar efter, det r att se en annans blod. Du har gjort mycket
ont i ditt liv, men i olyckan kommer det fr var mnniska en stund, d
viljan till det onda s helt mister sin kraft, att det inte lngre finns
rum hos henne annat n fr det, som gott r. D blir hon fr den
stunden eller kanske fr en dag eller ett r en alldeles ny mnniska,
som inte lngre minns eller knns vid vad hon frr varit. Och d frgar
hon sig:--Varfr skall jag lida s mycket, jag, som nd inte r ond? Se
hr i mitt hjrta hur brddfullt det r av allt gott och hur bittert jag
mkar mig ver mitt olycksde. Ty ett olycksde r det att straffas s
hrt, d man endast knner goda nskningar.--P det sttet talar hon d,
och s r det nu med dig, granne. Hur skulle jag nnnas att just i en
sdan stund, d du r en god och del mnniska, straffa dig fr ngot,
som nu inte lngre finns inom dig? Lugnt och leende skulle du draga ditt
vapen, och om du flle, skulle du knna det ofrtjnt. Du r min vrsta
ovn, och drfr unnar jag dig inte en s ltt dd p blomstergrset.
Nej, lev, lev och ldras utan att kunna d!

Folke Filbyter drog tillbaka sin arm frn stugknuten och pekade med en
frgande tbrd p sitt svrd fr att nnu en gng fresta ovnnen. Han
gjorde det med en sdan entrgenhet och en s uppenbar lngtan att
ntligen f strida och falla, som hade han bett om en nd.

--Rid nu hem till din grd igen, sade Ulv Ulvsson och vnde sig om fr
att g in i stugan. Din hst rycker i bindslet och kan slita sig. Vore
det i gamla dagar, skulle du kanske beskylla mig fr feghet och locka
mig till en verilning. Men vi ha ftt annat att tnka p, du och jag.
Vi ro som tv trd i skogen, som vuxit i kapp fr att kvva varann och
som stumma st och stirra p varann ver de dda grenarna. Vi ha
ingenting mer att tala om. Jag har redan sagt dig de hrdaste ord, som
en mnniska kan sga till en annan.




9.


Husbonden p Folketuna fann ej lngre ro vid sin hrd. Ingevald var
lnge sedan dd, och sjlv fortsatte han att rida mellan grdarna och
frga. P det sttet gick det r efter r, och han brjade ldras. Om
vintrarna, nr snn hopade sig ver vgarna, satt han hemma, men var vr
kom han ridande i sin jrnhatt med det korta svrdet vid sidan och
alltid fljd av en mfotad trl. Det var Kalv, samma trl, som han hade
gift ihop med den suckande Tova.

Folke Filbyter bar en utsliten vadmalskappa ver klderna, och sadeln
hade ett s hgt ryggstd, att han satt som i en stol. nnu skrattade
bygdemnnen t honom och mest t hans kittelhatt, som tycktes stdja
sina brtten p skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden
blev dock ljet sllsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig
vrdnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer
omgiva hans dystra gestalt med sagans glans. Liksom p trots valde han
ofta sitt sovstlle p ngen mitt framfr Ulv Ulvssons grd. Dr blev
han ofta funnen av husfolket i djup smn bredvid sin betande hst nr
solen rann upp. Eller ocks lade han sig vid elden hos stigmnnen och
viste dem den tomma fickan i manteln och berttade hnfullt om
skattkistan dr hemma, som vaktades av de bevpnade trlarna. Stigmnnen
vgade icke rra en man, som ingtt fostbrdralag med lg Klubbehvding,
utan mottogo honom med understliga vrdnadsbetygelser som en stormktig
vn. I stllet att taga ifrn honom hsten, undfgnade de honom och
sknkte nya skor t hans trl. Horgabrudarna, som vergivit sina kllor,
och bonddttrarna, som fljt fredlsa lskare p deras skogsgng, buro
fram sina barn till honom s att han fick syna dem i hnderna. Han ville
sjlv vertyga sig, att ingen av dem hade det stjrnuddiga fdelsemrke,
som hans frlorade ttling burit innanfr lngfingret.

Nr han kom till ngon grd, gick han aldrig in i stugan utan satte sig
under vrdtrdet och talade knotande och klagande om sitt de. Fr var
gng vinkade han p snerna och trlarna och underskte noga deras
hnder. Det upprepades s ofta, att de till sist samlades omkring honom,
utan att han behvde kalla dem. Den frsta tiden gllde det bara de sm
barnen, men allt som ren gingo, kom ordningen till de halvvuxna
piltarna och ynglingarna och slutligen de unga mnnen. P samma gng
brjade han dock frukta, att han var fr lttrogen och att hans
efterforskningar ej voro grundliga nog. Vidskepelsen i hans sinne ingav
honom en dunkel oro fr att hans frlorade barn mjligen p ngot
srskilt gtfullt stt kunde vxa fortare eller lngsammare n andras
eller till och med hllas gmd i kvinnoklder. Till sist fanns det
drfr varken ung eller gammal, varken man eller kvinna, som icke mste
stanna och visa honom sina hnder. Folket vande sig vid hans besk, som
hade det blivit hans bestmmelse att evigt frdas p vgarna. Man
frvnades lika litet ver hans bestndiga terkomst, s fort snn
smlte, som ver att hra gladornas vrskri eller finna trden knoppade.
Runt om i landet blev han knd, och nr bondhustrun sg honom utanfr
grinden, sade hon:--Det r den olycklige husbonden p Folketuna, som
rider omkring och letar sitt barn.

Nr han icke var ute och skte, tycktes det honom, att han frspillde
sin tid i sysslolshet. Ofta kom han under sina irrfrder lngt bort
till helt andra trakter, och p Folketuna hrde man d icke det
vlbekanta lngsamma trampet av hans alltid trtta hst frrn vid
julmrkret. Flera gnger hade han ocks hunnit nda till Skara, men
prsternas byggnad var omgiven av spetsiga och overstigliga plverk,
som folket kallade trmurar. P porten fanns visserligen en gallerglugg,
men alltid vnde han sin hst, s fort han kom till porten. Trlen
anade, att husbonden mest av allt fruktade att mista sitt sista hopp och
att det var drfr han aldrig vgade fatta om portklappen. En gng
skyndade sig trlen likvl ofrmodat fram och bultade det hftigaste,
som han frmdde. Frstenad slppte Folke Filbyter tygeln och lt hsten
st stilla.

Det var en varm dag och han hade hngt jrnhatten p sadeln. En stark
lukt av rkelse slog honom till mtes ur gallret och ngra tjnare
sporde om de okndes rende. Snart fick han syn p ett ldersfagert och
skarpt forskande ansikte. Det var den frnmste av de kristna lrarna
och han kallades biskop, men han hade lnge svrt att frst trlens
frgor och svarade med brytning p utlndskt tungoml:

--Jag drar mig till minnes, att fre min tjnstetid lr hr ha funnits
en broder, som hette Jakob. En dag skall han verkligen ha kommit ridande
med ett barn, som knappt sg ut att vara rsgammalt. Men d den nyfikna
mngden och flera av lrarna samlades omkring honom, hjde han barnet p
hnderna och hll en s irrlrig predikan mot arvsynden, att brderna
samma dag sgo sig tvungna att utstta honom ur sitt samfund. S har det
blivit sagt fr mig. De grto sedan mycket ver honom och bdo trget
fr hans sjl. Vart han sedan styrde sina steg, r mig obekant, men han
var ju van att sova i skogar och lador. Jag har hrt, att han under
rens lopp flera gnger varit hr, men mig har han aldrig uppskt.

Under samtalets gng betraktade han allt uppmrksammare den frmmandes
nedstnkta och egendomliga kldsel. Det undgick honom heller icke, att
ett vekt drag av sorg och nstan av fromhet skiftade fram ur det fula
och annars frnsttande ansiktet.

--Du r vildman och hedning, sade han. Var det ditt barn? Du r
olycklig. Kanske skulle jag bttre kunna hjlpa dig, om du toge
kristnan. Tnk drp, nr du kommer i ensamhet. Varifrn r du?

Det var fr mnga frgor p en gng, och Folke Filbyter svarade endast
p den sista.

--Jag r frn en avlgsen bygd sterut, dr lg Klubbehvding och Folke
Filbyter gra vgarna oskra, s att ingen trs rida obevpnad.

--Far d hem i frid, sade kristbrodern, ty nu r en from hvding, som
heter Inge, satt p Uppsala stol. Det r en rlig vstgte, och det r
hans konungaed, att han skall tvinga stgtarna till tukt och sed. De
ro freysdyrkare bara fr mjlets skull, ty de tro, att Kristus r
snlare om skrden. Men hlsa dem, att p en s fet jord som deras kan
ocks Kristus giva sjunde kornet. Jag har ocks hrt om Folke Filbyter
och att han r en illa ansedd bonde. Han lr ha mer tjuvgods n min
nybyggda och fattiga kyrka har gvegods. Han lter piska gudaktiga
lrare och har slagit omkull Jesu moders belte. Jag har ftt veta det
genom resande kpmn. Nvl, kanske r han till hjrtat inte ngon
strre syndare n var och en av oss alla. Den ena skaffar sig sitt guld
p hrjartg, den andra genom kpenskap, den tredje vid farvgen. Men s
kan det inte lngre f fortg. Ett klart ljus r hmtat frn sterland,
och s mnga hnder skydda redan om lgan, att ingen vind mer frmr
slcka den. Hlsa du den rvaren frn mig, att gr han inte snar bot och
skickar rikliga soningsgvor, blir det ndvndigt att skilja hans huvud
frn halsen jmnt s mycket, att ett skarpslipat svrd kan slinta
emellan.

--Jag skall minnas dina ord, mullrade Folke Filbyter hotande. Men innan
bonden p Folketuna tar kristen sed, fr du hugga mnga jrn sla.

Efter det samtalet blevo hans tankar nnu dystrare.

Trlen dremot fick nytt mod och sade:

--Vi skola sluta att frga efter barnet. Du hr sjlv, att de, som
mjligen veta ngot, helst svara undvikande om ngot annat. Nu skall jag
sluta att tala om barnet och bara frga efter Jakob. Jag skall ltsas,
att du r en gammal vn, som vill hjlpa honom och taga honom med dig
hem.

Trlen gick in i alla hus, som lgo utefter den vnliga kpstadens gata,
och talade medlidsamt om den bortsttte predikaren. Mnniskorna voro
gladlynta och sprksamma, och han gav sig god tid. Innan han hunnit till
det sista huset, kom han dock tillbaka och grep hsten vid betslet och
ledde honom framt med bestmda steg.

--Jag visste med mig, att i dag skulle vi tminstone inte bli alldeles
utan ln, sade han. Men lt nu mig styra. Hittills har det varit jag,
som ftt g tigande bakefter.

Han fortsatte att leda hsten i rask fart, och d solen brjade att
snka sig, krkte vgen frbi en kulle. Den var nedtill ttt bevuxen med
taggiga buskar, men verst p toppen stodo ett par aspar med darrande
lv.

--Hr under asparna skulle de vara, sade trlen. Genom att nyss locka
fram ett ord i det ena huset och ett i det andra fick jag smningom de
goda kvinnorna i Skara att ganska noga beskriva stllet. Sjlva trodde
de nog, var och en fr sig, att de voro mycket frsiktiga och
frbehllsamma. De kunde ju heller inte veta, hur pass allvarligt vi
menade med vr vnskap fr den gamle ensittaren. Ja, ensittare, det r
vad han lr ha blivit, och hr skall han bo. Det gller nu bara att
hitta ngon gngstig genom de taggiga snren.

Han frde ned hsten i grset, och d han kom till kullens bakre sida,
som vette frn farvgen, visade sig en trappliknande stig upp till ett
trkors och en liten torvlagd riskoja. Utanfr ingngen satt Jakob och
lappade sina skor och var s upptagen av sitt arbete, att han icke
mrkte frmlingarna.

--Har du gossen hos dig? frgade Folke Filbyter.

Jakob spratt upp, vckt av den djupa rsten, och strckte oroligt
huvudet ver buskarna t andra sidan. Han trodde, att ropet kom frn
vgen, och frst nr han vnde sig om, fick han klart fr sig, att han
var funnen av bonden frn Folketuna.

--Nej, vid Kristus, jag r ensam, svarade han med ngslig iver. Varfr
rider du kring hr i skarabygden? Sluta upp att ska efter barnet. Du
kommer nd aldrig att hitta det.

--Nu r det fr dig vi komma, Jakob, sade trlen. Folke Filbyter
tycker, att det r synd om dig och vill taga dig med sig. Drfr gr jag
nu genast upp med en repstump och hmtar dig.

--r det bara mig ni ska, d blir jag lugnare till mods. Det var
Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen
tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbondertt ver
allt levande p din grd. Blir det dig till ngon lisa, s tag grna
hmnd p mig.

Han slutade med sitt arbete och tog p sig de halvlappade skorna. Sedan
kom han ned. Folke Filbyter lt d binda honom vid sadeln och tvang
honom att g med bredvid hsten hela den lnga vgen hem.

Nr de slutligen voro p skogsstigen ovanfr Folketuna, mtte de Ulv
Ulvsson. Han var ocks till hst, och ingendera ville rida ur vgen fr
den andra. Hstarna stannade framfr varann och fnyste och grinade
fientligt.

--Rid ur vgen du, jag r storbonden hr p trakten, sade Folke
Filbyter, och de bda ovnnerna sgo varann stelt i gonen.

--Nej, rid du, jag r ldst, svarade Ulv Ulvsson.

D sprang Jakob emellan, s lngt hans rep rckte, och hll hstarna i
sr.

--Farligare karlar n du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, slppte jag aldrig
genom grdsgrinden, sade Folke Filbyter. Varfr uppskte ni mig i mitt
ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifrn mig barnet och Ingevald
och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt
hem p allt och kldde av mig naken infr mina egna trlar och lto mig
bara behlla det rda silvret och guldet.

D bjde Ulv Ulvsson litet p huvudet och red t sidan in mellan trden.

--Vr vg blir allt smalare och trngre, granne, sade han. Vi f vja
fr varann, men helst utan att tala.

De frsvunno t var sitt hll i skogsmrkret, och hovtrampet hrdes
knappt i det djupa barret.

Nr Folke Filbyter kom hem till grden, lt han kedja Jakob vid vggen
med en kalvklove, som blev hopbjd till ett halsjrn och starkt nitad.
Det var vid vggen inne i stugan, och somliga dagar rckte han honom
resterna p fatet, nr han sjlv slutat att ta, men andra lt han honom
svlta. Han flyttade sin bnk s nra vggen, att Jakob kunde knna
ngan frn maten, och lnga timmar satt han och stirrade p sin fnge
under oavbruten tystnad.

En afton, nr maten var framsatt och elden p hrden lyste upp hela
stugan, sade han ntligen till honom:

--Jakob, nu r det tid att tala. Var r min son?

--I mitt hjrta, husbonde. I mitt hjrta och mina tankar r han var
stund. Mer sger jag dig aldrig. Drtill fste jag mig fr mycket vid
det barnet. Du m lgga p mig alla de kval som du har makt till, nd
skall jag tiga.

--Trlar, sade d Folke Filbyter, hetta upp ett jrn p elden och
blinda drmed tiggaren. Han r inte vrd att nnu en gng f terse den
stora hrliga solen.

Bryten gjorde d, som han befallde, och gldgade ett jrn i askan. Nr
det blev vitt, gick han bort till Jakob och hll upp hans gonlock och
blindade honom p bgge gonen.

--Kvllen r stjrnljus och fager, sade Folke Filbyter och bjd Jakob
fatet, som han icke rrde vid. Vill du som jag, s sprka vi en stund.
Mhnda klarnar smningom ditt minne, d du inte lngre frvirras av
det, som r utomkring. Sg mig, Jakob, vet du ngot om min son?

--Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom vl.

Folke Filbyter makade sig framt p bnken och bjde sig ned ver honom.

--Det som mest trycker mig, r att jag inte kan ana mig till, hur han nu
har det. Finge jag ocks aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga
lugnare i hgen, bara jag hade visshet. Kanske kryper han p golvet i en
koja och fr hugg och slag, medan jag hr sitter vid mina skattkistor,
som jag till ingenting kan bruka. Kanske har han det gott och leker och
vxer bland vnliga mnniskor till en hjlte, infr vilken Ulv Ulvssons
sner komma att buga till marken. Aldrig skall han d ha en tanke fr
mig, aldrig dmjukas av en hgkomst frn det hem, dr jag ldras i
elnde--jag som nd skulle giva det sista jag gde fr tv tacksamma
och minnesgoda ord.

Svedan hindrade Jakob att tala, men trlarna lade ett handklde fuktat
med kallt vatten ver hans gon, och d svarade han:

--Att omskapa honom, det var min nskan, att gra honom s olik dig, att
ni skulle kunna mtas utan en tanke p frndskap. Om jag ftt rda, vem
vet vart jag hunnit. Men din son r bara en begynnelse, Folke Filbyter.
Han kan leva lika lnge som du och f sner och sonsner.

--Du tror d, att han nnu r i livet. Med halvkvdna visor vill du
inbilla mig, att jag straffar dig orttvist.

--Det fanns en tid, d jag ropade frbannelse ver orttvisan i vrlden,
men jag har slutat upp. Nej, piska vra kroppar med dina hrda vingslag
du, orttvisa, och vck oss, vck oss! Styrkt blev jag redan den gngen,
d jag fick de frsta kppslagen p Folketuna, men s stark som nu har
jag aldrig knt mig. Och vad hade det blivit av Ingevald, om inte
orttvisan tryckt in en tagg under hans fot? Orttvisan r den strva
och stickiga ved, som mste staplas upp, dr eld skall brinna.

--Beknner du om min son, skall du i stllet fr straff och orttvisa f
en lysande belning. Och du skall f en nedbruten mans tack.

--Det r bara det onda, som skall belnas, husbonde. Lr dig leva s,
att du aldrig kan f full rttvisa.--Ingen pve har gjort mer fr kyrkan
n jag, skriver den store Gregorius i Rom, och drfr mste jag
falla.--Det r rtt skrivet, Gregorius. Den, som handlar i godo, skall
heta ond, och de bsta skola kallas de smsta. De skola kallas de
smsta till och med av dem, som i hemlighet mycket vl veta, att det r
en himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut hr i livet omkring
oss, ifall de goda frlorade vissheten om straff och brjade att rkna
p vinst alldeles som de onda? D bleve det goda ett nnu vrre ont n
det onda. Belningar ro mnniskors verk, och med dem ska de att till
sitt eget frdrv rubba orttvisans grundvalar. Hur krymper inte allt
stort i sina mtt, nr det lnas efter frtjnst, men det, som frgs i
orttvisa, det fortstter att ropa, ungt och evinnerligt, nnu ur sin
grav. Orttvisan r det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i
skapelsen, p det att starka varelser skulle kunna uppst.

--Ulv Ulvsson lr nog mena, att jag lider rttvist, sade Folke Filbyter
och skt ifrn sig den orrda anrttningen.

--Det menar ocks jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, nr han frst
steg in till dig, och nd blev han drabbad liksom du. Fr din sons
vlgng har ingen stritt som jag, och nu sitter jag hr, blindad, med
min sveda. Det frefaller mig, att vi alla tre lida rttvist, men att
det kanske nd verst i kalken ligger en droppe orttvisa. Och det r
den droppen, som gr oss levande.

--Du r en nnu farligare karl n Ulv Ulvsson. Det r farligt fr hela
mitt hus att ha dig kedjad vid vggen. Jag har brnt bort din syn, s
att hinnorna p dina gon ro hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga
mig att ocks taga ifrn dig din tunga? Hmta in ullsaxen, bryte, och
klipp av honom tungan!

Jakob satt p golvet med nacken mot vggen utan att rra sig.

--Du vill befria mig frn en svr frestelse. Att veta dig srja s
mycket och hra dina frgor utan att svara p dem, det r den strsta
frestelse, som Gud nnu lagt p mig. Jag r bunden av en ed. Arma
husbonde, jag fr inte hjlpa dig.

--Bryte, lt saxen ligga, sade Folke Filbyter, och trlarna frskte p
sitt vanliga vis att vlment truga med mat och dryck fr att trsta
honom.

--Var ro hans sner? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur
skall det g med Folketuna?

Det blev ej talat mer den kvllen, och hela veckor kunde frflyta utan
att Jakob fick ett enda ord. Ibland kastade Folke Filbyter ett ben till
honom eller rckte honom fatet, och d skramlade kedjan, nr han
flyttade sig p golvet med armbgarna.

Folke Filbyter slutade att rkna dagar och r. P grden fanns ingen
annan tidmtare n hanen, som frn sin bjlke gol till midnatt och
soluppgng, men icke till mnvarv och rsskiften. Icke heller fanns dr
ngon runstav att karva mrken i, ty runor hade dr alltid blivit
fruktade som sejdtecken och trolldom. Man visste endast, att det
somrade, nr marken blev grn, och att det vintrade, nr snn fll.
Drfr kunde snart ingen sga med bestmdhet, hur mnga r, som hade
frrunnit till intet efter den stunden, d olyckan kom ver dem. Ngra
gissade p tolv r och andra p tjugu. De ldre trlarna brjade att d
undan. De yngre berttade sagor om Jorgrimmes dotter och hornet
Mnegarm, utan att tro p dem. Talade husbonden sjlv om forna dagar,
lt det som en avlgsen rst ur demarken, dr den vilsegngne tar
skyarna fr berg och ngarna fr sjar. Hans rikedomar frkade sig
bestndigt och hopade sig i allt flera kistor, som stngdes nr de voro
fyllda och sedan aldrig ppnades. Under de lnga vinteraftnarna satt han
i askan med tomma hnder och teg och ldrades utan att kunna d.




10.


I Miklegrd i helge konung Olovs kyrka hade vringarna nyss slutat
aftonsngen, och deras verste hvding, som nda frn skuldrorna till
bltet glimmade av delstenar, skilde dem t i olika nattlag. Den ena
flocken var i hgtidsklder liksom han sjlv, och den tgade upp till
palatset fr att vakta utanfr kejsarens drr.

--Minns! sade han. Hjlmen p nnu under smnen, sklden ver brstet,
svrdet under huvudet och handen om svrdsfstet!

Den andra flocken skickade han tillbaka till vringegrden, men t de
vriga gav han full frihet nda till midnattsringningen. De hngde
muntert armarna om halsen p varann och stmde upp sngen till en
nordisk danslek, men flera gnger mste de slppa varann och bryta den
lnga kedjan av armar. Kyrkan var nmligen icke frdigbyggd mer n till
hlften, och murstllningarna tvungo dem att vja. Mnskenet fll in,
mellan de kalkiga och ohyvlade stolparna, och det liknade icke mnskenet
dr hemma, som grep fast om hjrtat och kramade det, nda till dess det
knappt kunde sl. Det var icke brunt och dtt som natten efter den
yttersta dagen utan badade stad och ansikten i ett ljus, dr ingen
kunde drmma om annat n kvinnor.

Om kvinnor var det ocks, som de sjngo, under det att de p nytt hakade
ihop sin lnga rad och vldeligen stampade i de flata stenarna. Vid
sidan om den vida platsen lg ett hrbrge med ppet loft, vars trappa
var kringvuxen av rosor och myrten, och en skyhg cypress kastade sin
smala skugga ver vgen. Dr mste de terigen slppa varann, ty trappan
var smal. De stllde ifrn sig de skarpslipade spardorna och strko bort
dammet under ftterna. Uppe i loftet hngde ngra lyktor under taket och
en rad unga grekiska flickor stodo lutade ver rckverket och skrattade
t dem. Mitt i rummet, som bara hade tre vggar, satt hrbrgets gare
med ngra andra mn och vrmde ftterna p ett gldfat. De talade mycket
hftigt, ty liksom alla byzantiner voro de inbegripna i en teologisk
trta.

--Jag sger er, for han ut med avbrytande skrpa, att vad tro man n
har, blir den till sist alltid vantro fr ngon annan. Nr jag var fnge
hos Alp Arslan, fick jag heta vantrogen, drfr att jag inte trodde p
de sju himlarna och profeten frn Mecka. Men vad skulle jag fr min del
sga om Alp Arslan eller om den jude, som satt insprrad i samma
fngelse som jag och som var morgon vckte mig med att hgt och lugnt
frneka Den heliga jungfrun? Och dessa vringar, som sedan gammalt ro
mina goda kunder och brder, de bertta mig, att i deras land fr man
heta vantrogen, om man inte var jul sticker en galt. Nej, mina vnner!
Min tro, det r den, att mitt hrbrge alltid skall frbli den himmel,
dr alla tvister drnkas i ett vlkryddat vin.

Han sprang upp det fortaste han kunde och den yviga plsen slpade
omkring honom p mattan. Han grvde i fickan och hittade ett par
trningar, som han slungade ifrn sig p bordet. Sedan fattade han
tjnarinnorna om livet och kastade dem, den ena efter den andra, rtt i
armarna p de intrdande vringarna. Vita i mnskenet som marmor kysste
de smllande de skggiga krigarna bde p mun och kinder och fljde dem
till soffan. Deras svarta hr var utslaget, och armarna och axlarna, som
var morgon blivit ingnidna med en deg av vetebrd och snemjlk, voro
lena att stryka ver som rosenblad. Om pannan satt ett guldband med en
grn sten. Men de voro mnga i antal, och de, som blevo till verlopps,
togo itu med maten. De kokade ihop russin, plommon och krsbr med
honung och cedervatten och bestnkte en liten trta med anisolja.
Alltefter som anrttningarna blevo fullfrdiga, stllde de fram dem p
en trekantig duk, som vrden bredde ut p golvet; och oupphrligt
trampade och snavade han p sin pls.

Tv vringar hade under tiden stllt sig vid bordet med ngra guldmynt
framfr sig och kastade med trningarna. S snart den ena av dem vann,
gick vinsten genast med nsta slag tillbaka till den andra. De mtte
varann med en mrk blick, och en lng stund blevo trningarna liggande.

--Vartill denna evinnerliga lek? utbrast slutligen den yngre och skt
trningarna t sidan. Den fr nd inte till ngot slut, och vi ro ju
sner av samma far.

Vrden stannade frvnad framfr dem med hnderna i sidan.

--ro ni redan trtta, unga mn? frgade han. Vilka ro ni? Jag knner
er inte. Ni ha inte frr varit hr med de andra, fast jag har s snlla
tjnarinnor.

--Jag tnker, svarade den ldre kort, att vi, likavl som de andra, ro
goda bondesner, som kommit hit ut fr att gra vr lycka. Dr hemma ha
vi vr odal, vi som de.

--Knner du inte Ingemund och Hallsten, Folkesnerna? ropade de andra
vringarna frn sofforna. N, d lr du inte heller f veta mycket genom
att frga. Talar Hallsten fr mycket, s talar Ingemund fr litet.
Alltid str han till hands bakom sin frnde och klappar honom varnande i
ryggen. Alltid ha de ngot emellan sig, som de sakta st och tvista om.
Och nd hlla de lika bestndigt ihop som goda brder!

--S r det alltid med riktigt goda brder, svarade vrden, nra att
falla framstupa p sin pls, och gick ter bort och dukade p golvet.
Ungt folk har alltid hemligheter.

--Ungt folk!--Vringarna brjade storskratta.--Ja, vi f alltid heta
unga fr vrt klara skinns skull, och nd finns det vl knappt ngon av
oss hr, som inte sett sina fyrtio vintrar eller mer.

Av Folke Filbyter hade Ingemund rvt den starka kroppsbyggnaden och av
Jorgrimmes dotter den brunaktiga huden, som tycktes hetta under en
stndig solbrnna. Drfr sg han ocks ldre ut, men omkring Hallstens
ppna ansikte dansade ett ljust silkeshr i fylliga lockar, och bda
voro fruktade infr kvinnor, men nnu mer infr mn. Deras blgr gon
glindrade, som p tv yra mnniskor, men de voro icke druckna av vin
utan av luften, av gldjen att andas, att g, att sova, att ta, att var
morgon vakna levande och starka. De knde sig icke sm under stjrnorna
utan samhriga med bde sol och mne och hela jorden omkring dem. De
trodde, att allt var deras och att de bara behvde rcka ut handen fr
att taga det. De kommo med buller och ovsen som en svrm av vrfglar,
men mitt i yrseln blevo de pltsligt inbundna och kloka, ty de voro tv
mn, som lovat sig att icke stupa utan vinna.

--Hallsten! sade Ingemund med barskt allvar, och munskgget spetsade sig
uppt ver hans tjocka lppar. Fr skerhetens skull snkte han rsten
och drog honom med sig ut i mnljuset vid rckverket.--Frrd dig nu
inte genom ngot hastigt ord, s att vi bda tv bli till lje och
spott. I en sak ger jag dig rtt. Vi kunna handla omtnksammare n att
frska spela ifrn varann vr sold.

--Det frefaller mig s, svarade Hallsten och mnskenet blnkte till i
hans hjlm, som var krnt med en gapande gyllene fisk. Vunne jag ocks
var dag hela din sold vore det i alla fall nd fr litet.

--Du gr fr lngt i din iver, Hallsten, och gr allt till en resak.
Det vore bttre att lmna det hela t ett gunstigt tillflle. Fortstta
vi som hittills kan det frta p vnskapen. Hr har jag nu gtt och gmt
och sparat p allt och aldrig unnat mig riktig frnjelse mer n till
hlften. Och du sjlv?

--Vad jag har kommit ver, det har alltid varit fr litet. Fr det har
jag hellre kpt mig stenar och prlor till mina klder... Men vem r
det, som kommer springande dr nere p torget? Det mste vara en av vrt
folk, ty jag ser, att han br vit kappa med rda kanter utanp brynjan.

--Folkesner! gycklade en av vringarna utan att drfr vara mindre
upptagen av sknheten vid sin sida. St ni ter och tvista och skaka
hand och se varann i gonen! Kunna vi d aldrig f hra, vad det r fr
stor hemlighet, som trycker er? I allt annat ro ni ju vra frimodigaste
och bsta karlar.

Hallsten skakade lockarna frn sitt ansikte och vnde sig t trappan.

--Ngot r p frde. Hr kommer en man springande frn palatset, men ni
larma s hrt, att jag inte kan hra, vad han sger.

Vrden sltade p den trekantiga duken och stadkom en rad av kluckanden
och fnysningar.

--Bud frn palatset! Jag vet vad sdana bud bruka betyda. Det r ngon
av vringarna som ftt vrk i nacken av att ligga p svrdet. S har
han stllt sig sjuk fr att f litet roligt hos mina snlla och msinta
tjnarinnor. He! Ha ni lkemedlen klara? Sta bra p vinet och tag det
kvickt frn glden, just som det brjar susa...

Han blev avbruten mitt i sina frnjda betraktelser och rd, och det var
nra, att den intrdande trampat honom p handen. Det var en varm och
barhuvad vring, och p bordet kastade han en purpurrd stvel med en
guldstickad rn ver vristen.

I ett gonblick hade alla vringarna strtat fram. De befriade sig lika
hastigt frn fresterskornas armar som en vingrdsarbetare bjer undan
rankorna.

De lutade sig ned och granskade den kastade stveln och knde frsiktigt
p den, som fruktade de i vrdnad att vidrra den, och slutligen kysste
de ven guldrnen.

--Gud frbarme sig ver denna brottets stad! mumlade de. Det r
kejsarens!

--Ja, det r kejsarens, svarade budbraren och drog djupt efter anden.
Frst ni tecknet? Minnas ni, vad det betyder, nr hans purpurstvel
blir kastad framfr vringarna?

--Kejsaren r dd!

--Alla veta ni, att han lnge varit sjuklig. Prsterna frbjdo honom
att dricka vin och lkarna att dricka vatten. Drfr lt han i afton
bjuda sig en sorbet. Vad som fanns p botten i den bgaren, vet kanske
den trstlst srjande makan, kanske den fromme patriarken, men vi
vringar veta ingenting. Och vi vilja ingenting veta.

--Nej, vi vilja ingenting veta. Vi frst bara, att nr kejsarens
purpurstvel kastas fr oss, vringar, d betyder det, att vi ha rtt
till polutasvarv.

--Det betyder s, och nu bli vi rika, sade budbraren, men alla gingo de
ganska trgt och lngsamt utfr trappan, ty de hade haft kejsarens gunst
och voro honom tillgivna.

Var och en letade bland spardorna, som stodo uppstllda mot vggen, fr
att finna sin. I mnskenet var det ltt att igenknna bomrket. Det sg
nstan ut, som hade de blygts att skynda, s lngsamt gingo de ver
torget, och flera gnger stannade de och samsprkade halvhgt. Ingemund
och Hallsten viskade om, att samma skepp, som frt dem dit, nnu lg
kvar i hamnen, fast med lappade segel. ver deras blnkande
silverhjlmar flg d och d ett kvvt klagorop frn hrbrget, men
annars hrdes endast brdskande fotsteg. Oupphrligt mtte de hovmn,
som frsvunno i huvudkyrkan, dr lamporna brjade tndas kring
marmorstttorna frn Efesos.

--Vringarna, vringarna! ropade de slutligen och dundrade med spardorna
p palatsets jrnport, och genast gick den lydigt upp som av sig sjlv.

Den frsta grden var fylld av vakter. En svart slavgosse stod vid
springvattnet med facklan hjd ver det ulliga huvudet och grt. Lngre
bort sgo vringarna, att porten till den inre grden var halvppen,
och dr rrde sig en mngd skridljus och lyktor. D begynte de nstan
alla p en gng att g allt hftigare och fortare och slutligen att
springa.

--Vringarna, vringarna! tjto de och hggo blint omkring sig med
spardorna, s att ngra beto sig fast i cypress-stammarna och blevo
sittande.

De rusade in p den innersta grden i vild oordning som den uthungrade
och trstiga flocken av lejon och bjrnar p cirkus. Alla, som de mtte,
veko t sidan och gmde sig bakom frhngen och bildstoder. Oavbrutet
ropande sitt: vringarna, vringarna! hastade de fram genom de mnljusa
pelarsalarna och in i den trnga skattkammaren. Dr stod redan deras
verste hvding och vntade dem.

--Var och en har rtt att taga s mycket som han kan bra med hnderna i
en brda, sade han. Endast det, som ligger i denna jrnbur, fr ingen
rra, ty det r det heliga liljediademet och rosendiademet, och de ro
kejsarearv. Minns nu! Ingenting p ryggen, ingenting under manteln! Allt
skall bras framfr er i hnderna.

--Du behver inte lra oss, vi ha varit med frr! ropade ngra av de
ldsta och sttte honom fr brstet. De stllde sig p bord och bnkar
fr att n de versta skpen eller de rikt smyckade sadlarna och
hsttckena. Somliga togo klder, rustningar och dyrgripar, men de
flesta grvde i kistorna bland lsa prlor och stenar av alla slag.
Skattmstarna stodo raklnga utefter vggarna som fastspikade och hade
frivilligt satt nycklarna i alla ls.

--Ni komma sent, vringar, sade verste hvdingen, som redan hade
frsett sig med en stav av tungt guld. Vi f skynda oss. Sedan blir det
hovfolkets tur.

De lastade d p sina hnder s mycket de kunde rymma och tgade sedan
ut igen med det blnkande rovet framfr sig. Folkesnerna voro de sista,
som blevo kvar. Ingemund hade valt ut ringar och mynt och sdant, som
var av rent guld, men Hallsten gick nnu villrdig omkring och hade bara
plockat ihop ngra enstaka prlor.

--Jag letar efter ngot, som har nnu strre vrde n guld och stenar,
sade han. Och vill du, s tag hr sjlv vad jag hittat. Men jag ser, att
dina hnder inte ha rum fr mer, och jag fr vl drfr behlla detta
till skor och klder.

nnu en gng gick han ett sista varv kring den halvplundrade
skattkammaren och skte, och sedan fljde han brodern tillbaka ver
grdarna. Hans rov var icke strre n att han kunde bra det framfr sig
i vnstra handen. Skattmstarna trodde, att anblicken av s mnga
dyrbarheter skakat hans frstnd och att han inbillade sig hlla den
yppersta klenoden.

Nr Folkesnerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, brjade de
efter vanan att halvhgt tala med varann.

--Jag tnker, att vi nu ftt nog p denna av Djvulen regerade stad,
sade Ingemund. r du enig med mig, s g vi till segels redan i morgon.
Jag r viss om att vi skola f tillrckligt mnga med oss fr att kunna
skta snckan. Det har sngat mnga vintrar ver Folketuna, sedan vi
voro dr, och fast det var svrt att trivas med den gamle i snusket och
frvildningen, vet du nog bst sjlv, vad som binder oss att fara hem.
Det r nnu s lnge vr hemlighet. Enligt vad jag frnummit, ligger en
stor hvding frn folklanden i Svitjod nu med sin flotta i vsterviking
och har frirrat sig nda ned till Nirva sund. Hans mn kalla honom
Blot-Sven, drfr att han r hedning och fasthller den gamla seden att
offra en hk eller ngon annan rovfgel, s ofta han gr till sjss.
Visserligen ro ju vi dpta kristna, men en stor mngd kristet folk lr
ocks vara med honom. Det r drfr min sikt, att vi raskt skola segla
till honom frbi Sikel utan att drfr frsm ett gott strandhugg
emellant, om tillflle bjuds.

--Jag har ocks hrt om Blot-Sven, men det lr vara en misstrodd man,
som envist frfljs av otur. Nyss var han nra att bli tagen till konung
av hedningarna i Uppsala, men han hade sin otur med sig, och allmogen
valde i stllet hans svger Inge. God skytt lr han vara, men det
psts, att nr han spnner en bge, brister strngen. Det finns ett
ordstv: Nr Sven spr solvder, blir det regn.

--En dlig spman r inte att frakta, sade Ingemund. Man kan ha lika
stor nytta av honom som av en god, bara man p frhand vet, att han
alltid spr falskt. Sedan rttar man sig drefter. Sven lr sllan ha en
hjlm p huvudet eller raka sin haka som andra vikingar, men han r vida
bermd bde fr sina hrjarefrder och sin slughet. Han lr ocks vara
en skicklig harpolekare, fast han fraktar de unga islndska skalderna,
som bara smickra de nu levande. Sjlv lr han hellre sjunga de urldriga
och annars nstan bortglmda blotkvdena till asagudarna och asynjorna.
nska vi att uppn hemmet levande, r det en god lgenhet fr oss att
segla i s stort sllskap.

Hallsten fann att det var klokt tnkt och behvde icke vertalas lngre,
innan han frklarade sig villig. Brderna gingo drfr hem till
vringsgrden fr att uppsga tjnsten och samla hop sina
tillhrigheter, som varken voro oansenliga eller f. Mnga av de andra
vringarna hade ocks hunnit att trttna, och det var sammanrknat
trettio mn, som i dagningen gingo ned till skeppet med sina sckar och
skrin.

Ett prktigt vder gynnade deras frd, fast det blev sparsamt med
smnen, ty de mste nstan bestndigt passa p skeppet. En gng kommo de
till en , dr en liten stad lg inbyggd i tre snderfallna tempel utan
tak. Dr gingo de upp och utkrvde en dryg skatt och vilade sig flera
dygn i frjd och gamman. Skeppsfolket ville, att de skulle stanna dr
fr alltid och gra sig till samkonungar ver n, men de gingo bort och
viskade med varann. Och nr de kommo tillbaka var deras enda svar, att
seglet genast skulle hissas.

Icke lngt eftert kommo de till en borg, som lg p en dslig
lantudde, men den var illa befst och borgkarlarna kommo ned till
stranden och bdo om grid. De sade, att de sjlva stammade frn nordmn
och att de grna p nytt skulle vilja se starka nordmn ibland sig. Fr
att visa, att de menade allvar, stllde de upp alla sina dttrar p
klipporna. Som de ocks voro ungefr trettio, frgade borgfolket
sjmnnen, om de icke ville vlja var sin och sedan stanna med Ingemund
och Hallsten till hvdingar.

--Jag har sett mnga sdana borgar byggda av nordmn, svarade Ingemund
och vnde sig till brodern. Ngra ha nnu varit mktiga och starka,
andra nstan utdda liksom denna. Jag har kommit till sdana borgar i
Grdariket och nnu fler lra vi trffa utefter kusterna hela vgen,
nda till dess vi n hemmet. Men jag har knappt sett en enda, som genom
sitt lge kan gras s ointaglig i hnderna p en rik man. Vill du
stanna, skall jag grna lmna dig hlften av mitt guld.

Hallsten visade sig d ganska ngslig och frklarade, att Ingemund
hellre borde stanna, efter han var ldst. Ingendera ville bli dr, men
bda ville att den andra skulle stanna. Drfr flg seglet fort upp p
masten igen.

Nr de ankrade vid Nirva sund, fingo de hra, att nordmnnen lnge
sedan vnt tillbaka mot norr. De gvo sig d ut p det stora saltet och
styrde efter vinterntterna.

Det blev en hrd frd, ty tre mn mste alltid sitta vid styrran, och
de andra hade full sysselsttning med att sa. Frst upp mot England
fingo de i sikte en flotta p bortt fyrtio snckor. Ett skepp var
strre n de vriga och hade guldbelagda svirar. Bde det gapande
drakhuvudet och stjrten voro kldda med glnsande fjll. I lyftningen
stod en bredaxlad man med hvdingens mrke. Det var fst p en stng som
andra hvdingamrken, men det var varken av guld eller silver eller tr
eller tyg utan av smitt och vridet jrn. Det frestllde en ringlad orm,
som lyfte huvudet mot en stjrna. Vringarna anade, att det frestllde
vishetens sinnebild och att det gott kunde passa Blot-Sven.

Fr att giva sig till knna stmde de upp en sng p gtaml. Genast
fingo de svar p sveaml och norskt ml och togo d ned seglet och rodde
in mellan snckorna. Dr blevo de vl mottagna och fingo blodgrddat
brd och mnga andra nordiska rtter, som de i ratal lngtat efter.
Sedan fljde de Sven och vunno bde ra och byte, och Ingemund och
Hallsten rknades snart till de mest bermda bland hans mn.

Slutligen hnde det, att flottan en hel vecka lg och vntade p lugnare
vder fr att hlla ting p ppna havet. Under hela tiden kunde mnnen
p de olika skeppen icke meddela sig med varann annat n d och d med
ett rop eller genom att svnga en fackla. Men en rd mantel, som hissats
p hvdingaskeppet, sade dem, att ting frestod och att de icke
ondigtvis fingo slppa varann ur sikte. De knde sig drfr hungriga
efter nyheter och blevo storglada, nr ntligen en morgon grydde med
vindstilla. Skeppstjllen och seglen blevo nedtagna. Alla de fyrtio
snckorna roddes fram till hvdingaskeppet och lades i ring utanfr
ring, de strsta och praktfullaste innerst och de mindre ytterst.
Landgngar blevo sedan fasthakade mellan relingarna, s att mnnen kunde
beska varandra och komma och g som p broar i en flytande stad. S
fort allting var i ordning, tvdde de ansikte och armar och ptogo full
hrbonad som fre en drabbning. De, som nnu icke hade blankat hjlmar
och brynjetyg, skyndade sig att feja och gnida. Dr var mycket skmt och
talande, och hela det ondliga havet lg spegelblankt utan land.

Sven, som var en gammal och oglad hvding, hade redan tidigt stigit upp
i lyftningen. Det var hans vana att st dr och se p molnbildningarna,
som skildrade upp och frsvunno och bestndigt ndrade skapnad. Hans
grstnkta skgg bestod av en otalig mngd sm runda tilltryckta lockar,
och sdant var ocks hans hr. Barhuvad som han stod, liknade det en
ttt om hjssan neddragen mssa av ngot isgrtt och knollrigt skinn.
Pannan skt kullrig fram ver de sm och djupt liggande gonen, men hela
nedre delen av ansiktet var intryckt och nsan liten och rak.
Svrmodigare drmmaregon hade aldrig sett bort ver den soliga
vattenytan. De voro bde gr och svarta och blskiftande som jrn. P
samma stt var det ocks med den urblekta mantel, som han bar ver
brynjan, ty ngra kallade den gr och ngra svart. Dremot voro hans
ansikte och hans smala frostbitna armar starkt rdletta, som hade hans
hud smningom ftt den frgen genom att under ratal badas av havets
slta.

Skyarna kommo ver himlen som sm lamm och rullade ihop sin massa till
hga berg och till gudar och till flytande vrldar med trd och stder.
Nr han en stund hade betraktat deras lek, knep han hrt ihop gonlocken
och stod och tuggade med lpparna.

--Varfr kommer aldrig Hallsten Folkesson? frgade han Ingemund, som var
honom nrmast.

--Sannerligen, hvding, drom m jag sprja som du, svarade han krvt,
och munskgget borstade sig spotskt uppt. Men vill du svara mig p en
annan frga, s sg mig, vad du ser fr underligt i skyarna?

--Jag str och vntar, sade Sven. Jag str och vntar p mina den, och
den likna skyarnas oberkneliga bilder. Det r slumpen, som bestmmer
ver vra mten med mnniskor, ver krlek och vnskap, ver olycka och
fiendskap. Till och med gudarna mste bja sig under desdiserna. Mycket
har jag lrt, och jag r viss om alltings snabba frnderlighet. Jag har
slutat att sp och hoppas. Jag vntar.

--Varfr frgar du d om min broder?

--Drfr att folket vill brja tinget.

--Som jag redan frut har sagt dig, hvding, bad Hallsten mig att ensam
f lna vrt skepp fr tv dygn, men ngot skl kunde jag inte frm
honom att nmna. Jag gick d ombord hos dig och sg, att han styrde i
riktning mot Orkenarna. Han visste mer n vl, att vi bara vntade p
bttre vder fr att hlla ting, och med hjlp av sina femton par ror
borde han, trots vindstillan, kunna hlla sitt ord. Jag ngrar, att jag
gav efter fr hans begran, ty obetnksam som han r, behver han en
lugn rdgivare i sin nrhet. Men drt r nu ingenting att gra, och vi
f hlla ting honom frutan.

--Honom frutan! Nej, Ingemund. Han r en av vra yppersta, fast han
tagit kristnan som du och mnga andra. Jag har ju med mig bde vildmn
frn Hlogaland och kristna frn Trondalagen och daner och gtar.--Och
med ett vnligt men bittert smleende klappade han Ingemund p skuldran
och tillfogade:--De, som vilja uppt mot ra och makt, veta nog vad de
bra i en tid, d alla konungar lta dpa sig.

--Det finns ngot, som heter tro, hvding.

--Inte fr unga mnniskor med s otlig hjrtklappning som ni bda. Fr
er r vrlden nnu s lnge grekkonungens oplundrade skattkammare. Ni
ro yra och upptagna av er sjlva och ha hrdare pannor n bockar. Vad
bekymrar det er i dag, om slutligen ddsguden r den engde asafadren
eller en annan? Vad gr det er, om det r den lngbente Hner med sina
storkar, som springer omkring och lgger in spenbarnen i stugorna, eller
om det r Sankt Niklas med sin stav och vattenbalja? Minnas ni ibland
ens sjlva, nr ni buga som djupast, om det r Tors eller Kristus' mrke
ni teckna ver hjrtat? Gudarna ro till fr oss gamla, och jag frjdar
mig t er unga hlsa. I mannaminne har ingen s stor vikingaflotta som
min varit under segel, och jag anar, att den blir den sista. En lycklig
trff var det fr er att f vara med. Ni ha tur, Folkesner, och ni
komma att g lngt... om ni inte drpa varann.

--Du menar ngot med de sista orden.

--Annars skulle jag vl inte ha uttalat dem.

--Du menar mer, n du sger.

--Kanske. Jag har kommit en hemlighet p spren.

Han satte sig ned p bnken, men folket var otligt och gjorde buller.

--Nr som helst kan det blsa upp igen, knotade ngra. Det hves inte
att vnta p en s ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit nysmn
till dig, och vi vilja hra, vad de ha att frkunna.

--Varfr drjer Hallsten? frgade Sven och vnde sig ter till Ingemund.

--Ja, svare den, som kan.

--Och om jag kan det bttre n du, Ingemund?

--D kommer jag nd i det lngsta att tvivla.

--nd vet du, att Hallsten om kvllarna brukade sitta hos mig i
skeppstjllet. Det har frdrivit tiden fr mig att hra p honom. Jag
har redan s vant mig vid hans sllskap, att jag nu saknar honom, d han
r borta.

--Och vad har han d haft att frrda?

--Litet nog, om du s vill, och nd ganska mycket fr en gammal man,
som sjlv bara har ett svrd till sovkamrat.

En glimt av oro lyste upp Ingemunds gon.

--Har han talat om hemmet?

--Om er far har han inte sagt mycket.

Ingemund blev lugnare.

--Vr far r en storrik odalman av gamla slaget... en god hedning.

--Fgnar mig, fgnar mig. Om honom har alltid Hallsten yttrat sig mer
skyggt och undvikande. Men jag har lockat ur honom ett och annat om era
lekar och tidsfrdriv i barndomen. Var det inte s att ni, fadern
ovetande, stundom smgo er lngt bort i skogen och lekte med en liten
gullhrig m frn granngrden?

--N, nu knner jag igen Hallsten p dina ord. Han hr till de mn, som
skulle m vl av att emellant ta ett varghjrta.

--Lovade hon att vnta p er?

--Barn som vi voro, talade vi bara om lek.

--Och sedan gingo ni bda och fste er vid minnet av henne. Nu tr hon
vara en frid och vuxen kvinna, du Ingemund?

--Hon br till och med knappt lngre kunna kallas ung.

--Fullmogen kvinna har stort anseende dr hemma. Jag har hrt om
kvinnor, som blivit bortrvade, d de redan hade grtt i hret. Men hur
kunna ni veta, att hon gr och vntar p er s lnge?

--Drom veta vi heller ingenting, men till den trakten hitta sllan
ngra giftomn. Och r hon en klok kvinna, br hon sjlv frst, att ett
gifte i den enda granngrden skulle passa henne bst.

--Dri har du kanske rtt, och kvinnorna dr hemma ro tlsamma.

Ingemund ryggade tillbaka med ett leende.

--Jag kom fr att hlla ting med dig, hvding, och anade inte, att du
vid dina r kunde vara s nyfiken p vra hjrtegriller.

--Visserligen, men du vill ju ha besked om Hallstens frd?

--Jag ser inte meningen i allt detta.

--Och mig frefaller det dremot, att jag brjar se den allt tydligare.
Hur var det hon hette, grannbondens dotter?

--Holmdis var hennes namn.

--Ja, Holmdis var hennes namn. Det hade fallit mig ur minnet, men nu
finner jag, att det stmmer. Och r det inte s, att ni ofta tala om
henne, och att ingen av er vill giva efter?

--nnu en gng, hvding! Jag kom till ditt skepp i andra renden. Efter
du vill veta det, s r det sant, vad du sger. Men r det fr att gra
mig till gyckel, som du hela tiden talar s hgt?

--Hren nu, alla skeppsmn, att det var sant! Jag har ftt tycke fr de
bda Folkesnerna och r angelgen att stryka bort den skugga, som i era
gon ibland drjt ver dem, drfr att de uppenbart gtt och burit p
ngon gemensam hemlighet. Nu r hljet bortryckt. De bda brderna ro
fsta vid en och samma kvinna. r det ngot att frtiga eller att blygas
ver?

Ingemund blossade upp.

--Som goda brder ha vi lovat varann att nd hlla hop i vnskap och
att vid hemkomsten fritt tvla om henne med vra sknker. Ulv Ulvsson,
hennes far, r av gammal slkt och lr bli strng att tala med vid
brudkpet.

Sven fortsatte att frga:

--Vilka sknker har d Hallsten med sig?

--nnu s lnge inga, s vitt jag vet. Den stormodige mannen har ratat
allt, gtt frbi allt, ansett ingenting gott nog. S var det i
grekkonungens skattkammare, dr han bara kom sig fr att behlla ngra
prlor och stenar till skor och klder. Men med vilken rtt fortstter
du infr folket ditt nrgngna frhr?

--Vad det lider, skall du frst sklet, Ingemund. Och du sjlv, vilka
gvor har du?

--Jag har hllit mig till rena guldet, svarade Ingemund med vxande
frtrytelse, sknjbart besluten att snart tvrtystna. Vill du se, s har
jag smlt ihop det till tv tjocka ringar, s mjuka att en stark kvinna
kan bja dem, och s tunga, att de vga upp mitt svrd. Hr sitta de
upptrdda p bltet.

Sven knde p ringarna och p svrdet.

--Det skall vara ltta svrd och tunga guldringar, som kunna tvla om
vikten, sade han. Men hur r det med ditt svrd, Ingemund? Det r
verkligen lttare n guldet, ja, nstan lika ltt som snibben p din
mantel.

Ingemund teg, men i harmen ryckte han med ens svrdet ur skidan och
hll det framfr Svens gon.

--Det r av tr, sade han. r du njd? Vid gud, hellre m ngra fiender
f slippa undan med livet, n att jag i en het stund skulle kunna hugga
ned min egen broder.

--En sdan avund och vnskap r d rdande mellan dessa brder! Dr
kunna ni alla hra. Det var hemligheten. Men skall jag nu tro mina gon?
Dr kommer ett segel!

--Det r svrt att segla p blankt vatten, gckades Ingemund, men nr
han vnde p huvudet, upptckte han verkligen en seglande sncka. Hon
kom lngt borta mitt i en frisk bris, som pilsnabbt glittrade fram ver
vattnet, och p den gula randningen igenknde han, att det var Hallstens
segel.

S snart snckan hade lagt till vid den yttersta ringen av skepp,
hoppade Hallsten raskt ver till nsta fartyg och sprang framt mot
hvdingaskeppet p de vacklande broarna. Han var ltt att knna igen p
silverhjlmen med den gyllene fisken och p det fladdrande hret. Ju
nrmare han kom, dess prktigare blixtrade ocks hans vringeklder av
de dyrbarheter, som syntes honom fr ltt vunna att spara p, men som
nd voro honom fr lockande att icke bra. Han skyndade sig genast
vgen fram till Sven, som nu terigen stigit upp frn bnken, men nu
syntes det att hans dyrbara drkt var i trasor. Hans ena kn var bart
och snderrivet, han bldde om armbgarna, och tv stora och rostiga
jrnringar voro upptrdda p bltet.

--Jag kommer sent, jag vet det, men jag har lyckats! sade han frimodigt
och visade, att han icke kunde rcka ngon hnderna, emedan de voro
frbundna.

--r det dessa jrnringar, som du tnker bjuda Ulv Ulvsson och hans
dotter? frgade hvdingen.

D Hallsten frvnad och drjande sg sig omkring, tillade han:

--Knappast trodde jag, att det, som du for att hmta, var ngot s
oansenligt. Men bertta nu fr mig och mina mn, vad du upplevat. Du
behver inte frtiga ngot. Jag har sagt dem allt, och fast detta kanske
till en brjan tycks dig illa gjort, skall du nog sedan komma p andra
tankar. De veta, att ni mna tvla med sknker om samma kvinna och att
hon heter Holmdis.

Hallsten sg tvekande p brodern.

--Har du inte bttre sktt vr hemlighet, r det heller inte mycket kvar
att gmma, sade Ingemund, nnu mrk i pannan av harm.

--Skeppsmn, ni knna sagan om Olov Tryggvesson, ropade Hallsten och
undertryckte glttigt sin frlgenhet. Han var den strste bland
idrottsmn och fruktade icke att klttra upp p de mest hisnande fjll
fr att dr hnga sin skld. En natt berttade vr hvding fr mig, att
han hgt p en havsklippa vid Orkenarna sjlv sett de sista frrostade
terstoderna av en jrnlnk, som den vgsamme klttraren fordom en gng
fst dr uppe. Sedan dess knde jag ingen ro mer, ty jag frstod, att
detta var den skatt, som jag s lnge skt efter och som var mer vrd n
guld. Utan att frtro mig t ngon, styrde jag drfr till klippan. Ett
under var det, att jag kunde hitta ngot fste och hlla mig fast p
tvrbranten. Nr jag vl hade jrnringarna om handloven, tappade jag
ocks mitt tag och fll. Och hade inte havet dr varit s djupt och
fritt frn stenar, stode jag inte nu hr med bytet.

Svens hoptryckta och vderbitna ansikte klarnade fr ett gonblick, och
han sg milt p Hallsten.

--Vore alla mina mn som du! Men vad vill du nu utrtta med de simpla
jrnringarna?

--Nu kan jag med lugnt sinne fara hem, hvding. Fredrar Ulv Ulvssons
dotter guldet, d vet jag, att jag i alla fall inte vill kta henne, om
hon ocks sedan skulle vilja sknka sig fr intet.

Ingemunds fingrar spelade p trsvrdets fste. I frtrytelsen glmsk av
sin vanliga tystltenhet, utbrast han hgt och hnfullt:

--rligt talat, broder. Fr oss Folkesner kunde ett gifte med ngon av
Ulvungarnas ansedda slkt vara gott nog, antingen det vunnes med guld
eller jrn.

--Ni se med olika gon p denna kvinna, sade Sven avbrytande och
befallde att folket skulle blsas under mrket. Drfr blir ocks er
sorg olika, d en av er gr miste om henne. Tinget r begynt!
Nysmnnen, som seglat nda hit frn Svitjod, m stiga fram och tala.

Det blev nu rrelse p det skepp, som lg hvdingens nrmast och som fr
icke lnge sedan hade anlnt. Det syntes, att de flesta ombord voro
fredliga sndemn och att endast ngra f voro rustade som vikingar. Tv
av dem hade brynjetyg nda upp ver ansiktet, s att endast gonen voro
obetckta, och de gingo ombord p hvdingaskeppet.

--Vi ro Ulv Ulvssons sner, sade den, som stod till hger. Vi ha redan
beknt det fr dig, hvding, och nu tacka vi dig fr vad du i dag ltit
oss hra och se. Veten, ni avkomlingar frn det skamlsa Folketuna, att
fr er skull kommo vi hit. P havet nedanfr Lidandesns mtte vi
sndemnnens skepp och fingo nys om, att ni voro hr, och d fljde vi
med fr att utmana er till holmgng och taga hmnd p ert tteblod. Men
ni tyckas vara bttre mn n era frnder, och oskyldiga vilja vi inte
utmana. Ocks vi ha nu tagit kristen sed.

--Vad har d skett? frgade Hallsten och ville g till dem, men de
hejdade honom genom att fientligt sl p sina svrd.

--S goda vnner ro vi nd inte, att vi lngta att sprka med er. Tids
nog komma ni hem, och tacka till dess Gud fr var stund, som gr utan
att ni veta ngot.

Sven stod och blundade och tuggade med lpparna.

--Vi ha viktigare renden, sade han. tervnd till ert skepp, Ulvungar.
Era svrd ro nnu trstiga och klirra i skidorna, och drja ni fr
lnge hr, kunna ni inte hlla dem stilla. Det r sndemnnen frn min
svger Inge, som nu skola stiga upp, och jag ser, hur de redan kasta av
sig sina varma plsar. Men det fordras stark och van rst till att gra
sig hrd p havet. Drfr talar jag sjlv i deras stlle. Kanske borde
jag gldja mig ver att som svger framdeles vid jullet f sitta
kungabnken nrmast, men hellre sutte jag sjlv i den. D skulle vi nnu
en gng gra stora lften vid bragefullet. Vi nordbor ha tagit stder
och borgar p alla kuster, men i stllet att dr uppstta vra egna
gudar, hemfrde vi de besegrades. Vad jag nu sger er, skola ni i en
brjan ha svrt att tro. Den mktige kejsaren i Saxland har, bannlyst
och barfota, gtt i vintersnn ver bergen nda till Canossa fr att
tigga om pvens nd. Sdana ro nu jordens herrar. Inge lter hlsa er,
att folket ej mer skall ro ledung under sommaren utan i stllet lmna
honom skatt och giva tionde till pven. Han bjuder och sger, att om ni
snarast vnda tillbaka, skall han upptaga de frmsta bland er i sin
hird. Finns ngon hr bland er alla, som nnu har trotsets lust och vill
stanna med mig p havet, hje han sitt svrd!

Ingen enda drog sitt svrd, och det rdde djup stillhet. Det krusiga
skgget trycktes hrt mot brstet, och han fortsatte att blunda liksom
fr att bttre hra skrpan i sin egen rst.

--Ett vikingating brukar sllan frlpa s tyst. Jag str i otur och
har misstro omkring mig. Nr jag som barn gick till mina lekar och
frgade, vilka som ville flja mig, blev det ocks alltid lika tyst. Nu
ro mina mn trtta och brja tnka p att srja fr sin lderdom. Det
terstr bara att lyfta in broarna och ro skeppen i sr och vnda dem
mot hemskren. Jag r en avsatt hvding, drfr att jag blev de gamla
gudarna trogen.

Han slog upp gonen vid det brdstrta bullret, d mnnen skyndade sig
tillbaka till de yttersta skeppen. Under det att rorna sattes ut,
fljde han skyarna, som reste sina ltta och flyktiga byggnader ver
vattenspegeln.




11.


Det var nedmrkt, och i skogsstrckningen rrde sig en rad av skridljus.
Frst kom ett och sedan nnu ett, och det blev aldrig ngot slut p det
lnga tget av vandrande lgor. De brunno stilla och klart, ty vdret
var lugnt. Ibland gmdes de bakom en skyddande hand, om det susade till
i trdkronorna, och kastade d skenet bakt p strnga och allvarliga
ansikten. Det var Inges hirdmn och husprster, som frde Ulv Ulvsson
med sig ut i skogen. Hans hnder voro bundna med ett rep. Bredvid honom
gick Inges jarl, en ung skrivkarl, som stod nrmare konungens bnpall n
hans rustkammare, och i sin slta svarta kpa sg han ut som en munk.
Hret skiftade ngot i rtt, och en klok, torr rlighet besjlade de
magra och krva dragen.

De fortsatte att g allt djupare in i skogen, nda till dess de voro p
stort avstnd frn alla mnniskoboningar. Dr samlade sig slutligen alla
ljusen omkring en dd ekstam, och vid den blev Ulv Ulvsson fastbunden.

Jarlen stllde sig framfr honom och sg honom djupt in i gonen.

--Jag vet, att de kalla mig bondeplgare, sade han, drfr att jag
frvandlar Inges allriksgata till ett segertg fr den nya seden. Jag
vet ocks att du r den mest aktade i bygden. Helst ville jag skona dig,
men ngon mste stllas till ansvar, och vi ro fr f att besegra de
vilda stigmn, som befst sig p en kulle ett stycke hrifrn. Du har
sagt, att dina gudar mest leva vid kllorna och under trden i skogarna,
och nu verlmnar jag dig t dem till att omkomma av hunger och kld.

Ulv Ulvsson stod lugn och orrlig vid ekstammen, fast hoptorkad av r
och bjd av sina bekymmer. Han mtte jarlens blick med en sdan fasthet,
att den mktige kungstjnaren mste se t sidan, och d sade han till
honom:

--Nr Loke rknar sina listiga planer p fingrarna, gr han det med en
sdan iver, att fingrarna msa hud alltefter hans tankar. n beklder
den sig med blanka ormfjll, n blir den gr och rynkig som mglad
grdde. Det r det, som frrder honom.

--Vad frmr din Loke?

--Knappt mer n din Satan, jarl. Det lngsta de onda gudarna kunna
komma, r att till sist bli nnu ett frhrligande av de goda.

--Varfr talar du d om hans skinn?

--Drfr att ditt skinn, jarl, skiftar allt efter som ljusen skina p
dig. Och d tnkte jag: Hur strider och lider inte nu den mannen! Hur
brottas inte natt och ljus i hans sjl liksom p hans anlete!

--r det jag, som lider?

--I denna stunden r det du, som lider. Jag har mist allt, till och med
mina sner, som tagit kristnan och mste hlla sig borta. Och i natt
kommo du och Inge och togo min grd och mig sjlv. Den enda tjnst du
numer kan gra mig, r att binda mig vid den ek, som jag s ofta vilade
mig under i yngre dagar. Jag ber dig heller inte, att du skall benda
mig eller lsa mina band. Men vore jag fri, skulle jag frn bcken hmta
vatten i hnderna till att styrka dig med, ty du lider frfrligt.

--Du begynner yra, Ulv Ulvsson. En dre vore jag, sknjde jag inte allt
gott, som med tiden kan komma av den nya seden. Jag r upplrd bland
prster och bergfast i min tro.

--Och du r hrd och regirig, och drfr genomlider du skammens alla
kval ver att vara s svag, att du mste beg det vrsta av alla brott
och frgripa dig p andras tro. Du skulle eftersknka mngen god dag av
ditt liv, om du nu sluppe att st hr. Din enda lisa r, att det
tminstone r nedmrkt.

--Varfr vill du inte lyssna till mig, du prktige odalbonde?

--Drfr att din gud r en mnsklig gud, som fgnar sig t mnskliga
seder. Vi, som plja och s och strva i urmarken, hra nrmre omkring
oss urmarkens andar. Och din veka mssa och dina broderskyssar ro dem
en styggelse.

--Jag trodde, Ulv Ulvsson, att du var en vn av mnsklig ordning och
tukt. Var man prisar din rttrdighet, och din grd r den bst sktta.

--Jarl, din gud lr mig inte, hur jag skall styra min hst, hur jag
skall lgga min pil p bgen eller sira min sal. Och nr mina sner och
dttrar f krleksngest, var r d din gud? Jag har anlagt vgar och
satt trd, drfr att asagudarna bjuda det och kalla det god grning.
Jag har ocks gtt till mina harvar och plogar och alla vriga redskap,
som blivit signade vart r och som vi nordbor anse heliga. Jag har gtt
ut p kern till allt, som gror och vxer. ver allt har jag frgat
efter din gud, och en mngd sm och stora rster liksom frn ett
bestndigt porlande vatten ha svarat mig: Varfr kommer du till oss
livsgudar och vxtgudar och sprjer efter mnniskoguden?

Jarlen letade fram ett silverkors ur brstet och kysste det
lidelsefullt. Sedan hll han upp det framfr den bundne, men korset
skalv i handen p honom.

--nnu kan jag hjlpa dig, Ulv Ulvsson. Vill du tv dig ren i Jordans
lv, vill du bli den skuggande palmen fr de mnga, som hr frsmkta i
otrons kensand? Frnekar du Kristus?

--Gudarna ro orkneliga som trd och kllor, som frn och regndroppar,
och ingen av dem frnekar jag, svarade Ulv Ulvsson eftersinnande och
lngsamt. Men ngra av dem ro oss frmmande, och andra ro oss nra. Du
talar om en lv, som jag aldrig badat i, ett trd, som jag aldrig
kvistat. Vra gudar komma i nordanvdret och tordnet eller i
vrdagjmningen, och de g omkring med kornet p mnniskornas heliga
krar. Om vi nu ocks sveke dem, skola vra efterkommande intill
yttersta tid nd aldrig sluta att hra dem, nr de sitta p sitt skepp
om natten, nr de ro ute p jakt eller nr de ensamma st med sin yxa
p sveden.

--S ha vi d ingenting mer att sga varann, Ulv Ulvsson, framviskade
jarlen och gmde korset i kpan.

Och terigen brjade ljuslgorna att tga, en efter en, nda till dess
den sista var frsvunnen.

Frosten small i trden och emellant flyttade sig ngon storfgel p sin
gren, men de flesta djur hllo sig stilla. Det lg litet gles sn p
granarna, men lnga strckor var marken hrd och bar. Bckarna voro
isbelagda, och endast p de brantare stllena forsade och porlade
vattnet entonigt.

P den hgsta skogssen ledde en bred stig, och dr kommo tv vandrare.
Deras jmna och tunga fotsteg p den frusna marken hrdes vida omkring,
och fast de hade gtt nda frn Ldse p den vstra kusten, tycktes
deras brdska och otlighet vxa med vart andedrag. Det var de bda
Folkesnerna, och nnu buro de sina prktiga vringeklder. Redan vid
landstigningen hade de med ett sprng skyndat upp p bryggan och sedan
genast begivit sig i vg. Deras stundan var att genskjuta Inge p hans
allriksgata och bli upptagna i hans firade hird, innan den vriga skaran
ens hunnit att vila ut i Ldse och draga upp sina skepp. De gingo
tysta bredvid varann, upptagna av sina tankar och frvntningar.

Hovslag dundrade pltsligt lngt borta i hllarna. I frstone lt det
som nr en lssluppen hst med hejdlsa sprng kastar sig fram ver
stubbar och stenar. Smningom kom trampet allt nrmre och nrmre genom
skogen och fljde tydligen den tmligen ppna och raka stigen. Pinglet
av sdana sm klppar och kulor, som allmnt brukades p betsel, vckte
hos de bda vandrarna en frmodan, att det ocks mjligen fanns en hand
med, som hll i tygeln. De bda mnnen drogo drfr sina svrd, och
Hallsten, som aldrig ville g miste om en fara, stllde sig med ftterna
brett i sr mitt p stigen.

Ingemund skt honom t sidan.

--Du har elddonen, sade han. Jag skall nog srja fr det vriga.

Hallsten fick ntt och jmnt tid att taga fram det fnske, som han bar
hos sig i en hopvaxad valnt. Det hade tagit fukt frn hans egen
kroppsvrme, och han mste sl sju eller tta gnger med flintan, innan
han fick eld. D var hsten redan alldeles ver dem och reste sig,
tvrstannande, p bakbenen, ty han sg dem i mrkret. Ingemund skymtade
ett gonblick det frustande, svarta huvudet mot stjrnorna och lyckades
att f fast i tygeln.

--Vad vilja ni mig? frgade en klangfull kvinnorst. ro ni ocks Inges
karlar?

--Inges karlar? r d han s nra? sade Ingemund. Nej, nnu ro vi inte
hans mn, men vill Gud, skola vi snart bli det. Varfr s brtt,
valkyria?

--Drom behver jag inte lmna dig ngra upplysningar.

--Mn, som g ensamma i skogen, bli till sist nyfikna p vad som hnder
i vrlden. Varifrn kommer du?

Hallsten fick nu vaxveken tnd, och i en blink urskilde brderna tv
tjocka hrfltor och en bl kjortel, som snvade om knt, ty kvinnan
satt grnsle ver hsten. Av ansiktet sgo de dremot icke mycket, ty
hon brjade genast att hugga Ingemund ver armen med en liten yxa, och
vart nytt hugg skuggade ver huvudet. Yxan bet ej p brynjetyget, men
uppretad av smrtan, som slagen vllade, lyfte han sitt svrd till
motvrn. Vid nsta hugg sprang det i bitar, s att bara de vassa
trflisorna sutto kvar i skaftet. Storligen frundrad upphrde hon
genast med sin strid, men veken brann d ut och Hallsten hade ingen
annan med sig.

--De hade rtt dr hemma, utbrast hon, d de ibland brydde mig fr att
jag visste s litet om, hur det tillgr ute bland frmmande mnniskor.
Nog har jag frnummit, att jrnkldda kmpar kunnat giva sig till att
verfalla en kvinna, men att de fkta med trsvrd, det har jag nnu
aldrig hrt.

--Jag hoppas ocks att snart inte lngre behva ett s skrt och
ofarligt vapen, svarade Ingemund och kastade ifrn sig det tomma fstet.
r det lngt till Ulv Ulvssons grd?

--Till Ulv Ulvssons grd? Drifrn kommer jag, men jag vet knappt rtt,
om den lngre r hans, s verfull r den i natt av hirdfolk och
svenner.

--Drfr att de ro s mnga, har du flytt?

--Nej, inte drfr, men drfr att konung Inge r med.

--Dr konungen sitter, dr br vara trygghet.

--Vet du d inte, att Inge r den farligaste kvinnokarlen i hela landet?

--Du r rdd, att han skall rva dig med sig.

--Nej, Inge bortfr inga kvinnor. Det behver inte konung Inge. Han
rvar dem med sina gon och med fagert tal.

--Och dig frestade han?

--Inte det, inte det, men han lt jarlen leda bort min far, jag vet inte
vart. Jarlen, som r grym och hrd, ville tvinga honom att taga
kristnan, och d han vgrade, blev han bortledd. Inge satt i hgstet
och rodnade och teg--och drfr vill jag inte lngre visa honom vanlig
hvisk gstfrihet.

--Du kunde ha stannat och vnt honom ryggen.

--Det sger du, som aldrig har mtt honom. Ingen vnder ryggen t honom.
Att visa honom ett ovnligt ansikte, det r en svr konst, och drfr
satte jag mig p hsten och flydde. Han r s modig, s glad, s
strlande i hgstet som Tor sjlv, och hans handslag r s gott. Det
finns mnga ordstv om honom, men det allmnnaste r detta: Nr Inge
skrattar ler hela jorden med honom.

Hallsten gick nu ocks fram till hsten.

--Din far, det r d Ulv Ulvsson? frgade han, men rsten stockade sig i
strupen, s att hon med nd frstod honom.

--Visst r jag hans dotter.

--Du behver inte frukta redliga mn. Vi ro inga fiender och st
frdiga att hjlpa dig. Du kan tala lika lugnt med oss, som vore vi dina
egna brder.

--Innan jarlen och Inge kommo, visste jag heller inte, att jag hade
ngra fiender annat n p Folketuna.

--Menar du Folke Filbyter och hans sner?

--Vilka annars?

Brderna stodo tysta i mrkret och Ingemund slppte tygeln. Slutligen
sade han:

--Vi trodde, att Holmdis skulle gmma vnliga tankar fr Folkesnerna.

--Jag heter Ulva. Hur lngt ifrn ro ni, som inte ha hrt om Holmdis?
Min stackars syster blev bortslpad till Folketuna med vld, och nr hon
hade ftt Ingevald en son, dog hon och blev satt i hg.

D de icke svarade henne ngot, frgade hon:

--Ha ni nu stigit t sidan, s att jag kan rida vidare, efter ni blivit
s tysta? Jag ser varken er eller stigen i mrkret, men hsten hittar.

--Vi lmna dig inte, Ulva, sade Ingemund. Hur skulle du kunna livnra
dig i ngot nattbol ute i skogen? Bttre r det, att vi vnda din hst
och flja dig tillbaka till ditt hem, dr du har ditt sovstlle och dina
trlinnor. Nyss knde du dig hjlpls och utan manligt skydd i ditt eget
hem, men nu har du trffat vnner. Vid Gud min drotten, vi skola vaka
ver dig, och du behver inte mer g fram infr Inge. Men sprj oss inte
vilka vi ro och varfr vi tiga och ha s litet att sga. Vi ro bara
tv hemkomna vringar, som ro nyfikna att f veta om allt, som hnt
under deras lnga frnvaro, men som bli frmmande och stumma, nr de
ftt sin lystnad mttad.

Hon besinnade sig en stund och svarade tveksamt:

--Min far och de frsiktigare grannbnderna hade gjort i ordning en stor
vetsla t Inge, d budkavle kom om hans frd. I brjan gick ocks allt
lustigt till, och fast vi voro oroliga, frskte var och en att visa sig
lugn. Men slutligen stego husprsterna fram och predikade, och jarlen
uppmanade sedan alla som voro nrvarande att avsvrja de gamla gudarna.
D flydde genast grannbnderna, och far stannade ensam kvar och talade
om Oden. Det var det, som vllade hans ofrd. Det lt s underligt
avlgset som frn en bergshla lngt borta, och jag gmde mig bakom
vggbonaden. Dr stod jag och grt. Jag sg honom inte, nr de ledde
bort honom, men sedan sprang jag ut.

--Och nu rda vi dig uppriktigt att vnda tillbaka.

--Vilka ni n m vara, mrker jag nog, att jag haft lyckan att trffa
vlmenande mnniskor. Ja, vart skulle jag ta vgen i skogen? Dri ha ni
kanske rtt. Jag r heller inte s modig, som jag ltsades nyss i min
frskrckelse, men jag tnker alltid p min syster och hur hon skulle ha
gjort. Och henne frsker jag att likna.

--Hon skulle inte ha flytt fr Inge.

--Nej, hon skulle inte ha flytt. Hur kunde jag tnka det? Nu sade du
ngot, som tvingar mig att vnda.

Hon vnde sjlv hsten och de fljde bakom henne p stigen. Ibland kommo
de s nra inp lnden, att de sttte mot den med axeln, men andra
stunder vxte avstndet. En gng, d det blev strre n frut, sade
Ingemund sakta:

--Dr nere t slttsidan en timme hrifrn ligger Folketuna, Hallsten.
Nr tror du, att vi komma att g den vgen?

--Aldrig, aldrig.

--Det r ocks min tro. Dr m han sitta, den gamle, i sin ensamhet utan
vetskap om det onda, som han gjort oss, men en skam fr sitt eget
husfolk. Den enda barmhrtighet vi kunna visa, det r att frska glmma
honom. Vr hrkomst r inte att skryta av, Hallsten. Blir Inge frgvis,
s hav munlsa!

--S lngt framt kan jag nu inte tnka.

--Och fr mig r det tvrtom just framt, som tankarna rusa p. Holmdis
var ju ett barn och alltsammans var en lek. Vem vet ens, om vi ngonsin
betydde ngot fr henne! Allvaret kom sedan, men det var ngot annat.
Allvaret, det var vr tvlan om vem av oss, som skulle vara man att
knyta en frbindelse med Ulvungarnas ansedda slkt. Och aldrig har jag
bttre n nu frsttt, hur vl vi behvt ett sdant gifte. Jag fruktar,
att det, som till sist grmer mig mest, r att tillfllet glidit oss ur
hnderna... fast nog minns ocks jag med msint vemod den lilla mn, som
vi lekte med i skogen. ra, ra, det r nd en rtt lsen fr tv
vringar som ro p vandring till konungens hird.

--Din sorg r s olika mot min, broder, svarade Hallsten. Och sedan
talades de icke vid under hela vgen.




12.


Inge satt i Ulv Ulvssons hgste, ungdomlig, skggls, glittrande av
hjrtats sol och av konungslig prakt. Brynjetyget var allt igenom av
silver och den fagerbl skjortan verstrdd med silverhkar, som hade
vingarna utsprrade. Han hll en stor samdricka med mn och kvinnor, och
ibland bjde han sig framt som ett ungt lejon, frdigt att nr som
helst taga sprng.

P sin allriksgata frde han med sig en hane i en guldbelagd bur och tv
kvinnor, som hette Julia och Julitta. Buren var upphngd framfr
lucksngen, s att hanen med sitt galande vid midnatt och dagning skulle
vcka honom till de freskrivna bnetiderna, ty han var en vldig
jgare, som kom hem trtt om kvllarna, men han var icke mindre ivrig i
andakt och bn. Julia var hans kresta och Julitta hennes syster. Till
sitt yttre var Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager,
men hon fljde bestndigt med av hngivenhet och beundran fr den ldre
systern fr att betjna och frstr henne som en frivillig trlinna. Hon
var s ordsnll och glad, att hon roade och underhll bde konungen och
de andra med sina infall. Ocks stod hon nu vid bordsnden med
armbgarna i sidorna och hnderna ppna och berttade. Alldeles hljd av
smycken satt Julia inkrupen hos konungen med hans arm ver sin axel och
lekte med hans fingrar. Eller ocks drack hon tvemnnings med honom ur
hornet. Det var ett ganska mrkeligt horn, som Inge hade ftt i vngva
av sin jarl. Det stod p ulvtassar av jrn och var ristat med mnga
runor, och det sades, att det fordom hade tillhrt dvrgarna. Inge
trodde, att det gav tur p jakt, och Julia, att det sknkte lycka i
krlek.

Jarlen terkom nu frn skogen, och p rmen av den svarta kpan lg nnu
litet gles sn, som fallit frn grenarna. Han hll ut hnderna framfr
sig, s att alla, som stodo i drren, mste vika t sidan och lmna rum.
Hans mn gingo ocks in med honom och satte alla sina ljus p stakar och
bordshrn, s att hela salen brjade glimma.

--Vn och jarl, brjade Inge. Du ser dyster och plgad ut. Du kommer att
bli glad igen, nr du fr hra en mssa.

--Jag har haft ett tungt vrv i afton, svarade han torrt, och alla de
yngsta prsttjnarna, som brukade passa upp vid altaret med rkelsekaren
och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande.
Vad jag hade att utfra i skogen r fullbragt. M nu de mn av ditt
flje, som varit utskickade t andra hll, bertta sitt.

Hirdmnnen, som ocks voro kldda i silverbrynjor och bl skjortor,
brjade rra p sig utefter bnkarna, och en av dem reste sig.

--Mycket har inte hnt mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att
frmla. I skogen hittade jag en finnkvinna, som lg framstupa och stel
ver en skl med vatten och en uppsprttad snok. Hon hade sdana
kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Bnderna sade, att hon hette
Jorgrimmes dotter och att hon frskt att va sejd mot dig, konung Inge.
Men tydligen hade sejden gtt tillbaka och ddslagit henne sjlv. Jag
betraktade henne en stund och mindes ordstvet: Den hst, som Inge
rider, kan inte snubbla.

--Det hade varit bttre om hon levat och blivit frd hit, s hade hon
kunnat sp oss segerlycka, ropade Julia och slppte konungens fingrar.

Hela hirden stmde in med skallande ja-rop och viftade med
ringhandskarna t Julia.

En ung djkne reste sig frn den bortersta bnken.

--Hirden r dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju ocks i
vapenlekarna eller vningarna till hst, och gller det fara, str du
bland mnnen med spjut i handen. Det r svrt att gra sig hrd, nr du
nyss har talat.

--mnar du hlla en av jarlens vanliga botpredikningar ver mina synder?
frgade hon isande lugnt.

--Kanske borde jag det, ty hlle du inte mot jarlen, hade vi lngesedan
frgjort bde Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi husprster veta
nog, att du hemligt r den gamla lran mer tillgiven n drottningen, som
sitter hemma i Skara.

Inge rynkade pannan.

--Blev du befalld att rkna upp jarlens vnner eller fiender? sade han.

Den unge prsten sklvde till och bjde huvudet.

--Herre, det r inte fr att strida med din kvinna, som jag reste mig,
utan fr att lyda vr avhllne jarl och bertta, vad som tilldragit sig.
Men fullt hjrta skummar ltt ver. Vill du hra mig, skall jag nu
likvl frska att samla mina tankar. Jag fljde ngra av hirdmnnen
till en grd, som heter Folketuna. Alla dr hade gjort frbund med lg
Klubbehvding och hans stigmn och befst sig s starkt p en kulle, att
de voro otkomliga. I stugan fann jag ingenting annat n en gammal
ihjlsvulten gubbe, som lg fastkedjad i vggen med en kalvklove.

--Lg han fastkedjad? frgade jarlen.

--Som jag sger, han lg i kedjor. Men en besynnerlig man mste det ha
varit. Med ett kol hade han i latinska ord skrivit upp sina tankar p
vggen. Orden lutade och pekade s snett och vint som ritade av en
blind. Srskilt rosade han sig lycklig, drfr att han ftt lra, att
allt mnskligt stod p huvudet, att allt p jorden var upp- och nedvnt.
Han slutade sina anteckningar med en bn till Gud, att det alltid mtte
frbli s--fr mnniskornas storhets skull.

--Fr mnniskornas storhets skull, upprepade jarlen tankfullt. Den
mannen visste, vad han skrev.

--Du r svrmodig i dag, jarl, sade Inge.

--Vad vrde skulle jag nyss ha tillmtt Ulv Ulvssons stndaktighet, om
han lidit rttvist eller vntat, att rttvisa mnniskor snart skulle
stiga fram och hjlpa och tacka honom!

--ngrar du din strnghet?

--Jag kan inte ngra den, men jag r tung till sinnes. Det blir bttre,
nr jag kommer hem till mitt arbete igen. Jag lngtar till min trnga
cell p kungsgrden. Det sorglsa livet hr gr mig otlig--och nnu r
du halvt en hedning, Inge! Jag varnar dig i tid.

--Jarl, vi mste dricka tvemnnings, utbrast Julia med bitter glttighet
och lppjade p hornet fr att sedan rcka honom det.

--Jag tackar dig, men Inge vet, hur illa ett s starkt kryddat mjd
bekommer mig.

Han sg sig omkring fr att lnka samtalet vid ngot annat.

--Jag ser tv vapenkldda och obekanta mn i drren. Vem har bjudit er
att komma?

De tillfrgade stego kckt p, fast hlsningen icke tycktes dem
synnerligen vnlig.

--Vi komma inte fr att tala med dig, jarl, svarade den ene och fick
genast uppror och trots i hjrtat. En tignarman i prstkpa som du r
inte mycket efter vrt tycke. Vi vilja bli upptagna i din konungs hird.

--Det r gott och vl, men sdana friare lpa hr var stund. S fruktad
och lskad har redan min herre blivit, att det knappt lr finnas en man
i hela Svitjod, som inte skulle skatta sig lycklig att bli upptagen i
hans husflje. Han r den uppgende solen. Han r lejonet, som gr fram
ver vra hjssor. En sdan rsvxt, som under den sista sommaren, hade
vi aldrig i mannaminne. Knna ni ordstvet: Nr Inge sknker Kristus ett
pund vax, ger Frey bonden fulla ax.

--Vi ha frnummit, att han har lyckan med sig. Annars skulle vi ha
uppskt en annan herre.

--Det r vl sagt, det r frimodigt sagt! ropade Julia och strckte sig
fram ver hornet.

D ropade hela hirden:

--Hell dig, segerkonung, skrdekonung, lyckokonung!

Genast blev fullet inburet tre gnger, och sedan minnena druckits fr
Kristus och hans moder, tmdes hornet fr Inge.

Jarlen mrkte, att han ftt nya fiender i de bda mnnen, och d det
frsta sorlet lagt sig, sade han till dem:

--Hirden r inte lngre en hop av vilda slagskmpar som frr. Jag vill
gra den till ett brdraskap av kungsmn och dla rdgivare. Drvidlag
har jag Inges bifall.

--Det kan inte ndra vr nskan.

--Men er frejd, er brd? ropade jarlen med skrpt rst. Konungen r noga
med sdant.

--Det r du, jarl, som r strng med brden och vill lra Inge att ocks
vara det, svarade Julia storleende. Prktigare klder och rustningar n
dessa bda mns har ingen av dina egna frfder burit. Se, tv tjocka
guldringar har den ena p bltet!

--Vi heta Ingemund och Hallsten, sade Hallsten, ty det var han, som hela
tiden hade talat. Vr far var en rik odalman, och vi mena, att mer
behver du inte veta, Inge. Vi ro vringar, som ftt lra utlndsk sed
och kunna giva dig mnga nya rd. Vi ha egna rustningar, och dessutom ha
vi med oss mnga prlor och stenar till sadel och remtyg. Jag har ocks
i mantelscken flera sm blsor med den rda frg, som grekerna lgga p
sina hstars hovar och som r fgnesam fr gat. Och gller det, offra
vi livet fr dig, Inge!

--Mig r det ganska likgiltigt om du vill giva dem hirdvist, Inge, sade
jarlen. Men hirden r lngesedan vertalig. Och du har femton svenner,
som bra dina facklor, och tjugu, som betjna dig vid bordet och sngen.
Det r svrt att hitta sovstllen t s mnga.

--Alla vilja flja mig, det r hemligheten, svarade Inge. Och jag vill
ha vertaligt flje.

I detsamma gol hanen till midnatt. Borden blevo hastigt avrjda och
hornen togos bort. I stllet buro husprsterna in ett altare. Runt om
satte de alla de brinnande ljusen. Rkelsekaren svngde, och bnerna och
sngerna begynte. Julia stod kvar i hgstet och plockade p sina
sljor, men framfr altaret knbjde Inge, den storvxte och hftbrede.

Ulva hade smugit sig fram bakom Folkesnerna.

--Det r inte s mycket honom sjlv, som jag fruktar, viskade hon. Det
r hans mnga ljus och den blida sngen, som gra mig vek i hjrtat.
Och nnu vet jag ingenting om, vart de frde min far!

Inge mrkte henne och ropade:

--Ulva, min syster, kom hit in och lr dig att bedja med oss, ty
frvisso r du en av de kallade.

D han sg, att hon nd drog sig undan och frsvann ute i mrkret,
skakade han leende p huvudet och fll strax in i sngen igen.

Folkesnerna hade dock hunnit att en stund betrakta henne, medan hon
stod kvar bredvid dem i det klara ljusskenet.

--Hon r ngot lik Holmdis, fast hon inte har samma hrda gon, sade
Hallsten. Man knner igen Ulvungarna p den raka ryggen. Nyss ute i
mrkret, nr jag hrde hennes nstan barnsliga svar, frefll hon mig
helt ung. Frst d hon kom fram i ljusskenet, sg jag att hon inte
lngre var det. Det r tydligt, att hon har levat hr med sin far
alldeles avstngd frn andra mnniskor. Under alla omstndigheter r hon
Holmdis' syster. Drfr kan hon frlita sig p oss, och du skall sedan
g till henne, Ingemund, och tala med henne. Jag r fr bedrvad, och
det kostade mig stor mda att nyss sl bort alla sorger.

Nr den sista sngen var sjungen, ptog Inge en hjlm med upprtta
hkvingar och satte sig p en stol framfr altaret. Omkring honom stod
hela hirden. Det var unga och mannavulna kmpar, lystnare att falla med
ra n att leva och vana vid det milda suset av medgngens
sommarvindar.

--Vi ro nnu heta och yra i huvudet efter mjdet, sade han, men jag
frgar er: bifalla ni, att de bda frmlingarna upptagas i ert
brdraskap, bara drfr att de ro ordda och tro p lyckan?

--Nr fick du ngonsin ett nej, Inge? svarade hirden.

Folkesnerna gingo d fram och knbjde fr honom. Han gav dem var sitt
svrd med silverfste, och vardera svrdet fick ett srskilt namn. Sedan
sjngo prsterna vlsignelsen ver de nya hirdmnnen, och med fingrarna
p svrdskorset svuro de att flja konungen i liv och dd.

--Blir du frdriven frn makten, lovade Ingemund, skola vi aldrig
fullmtta resa oss frn ett bord, aldrig fullsvda frn en bdd, innan
vi ter ftt hja dig p skldarna.

Inge omfamnade och kysste dem och befallde att ljusen skulle slckas.

--Vem var det, som suckade s djupt? frgade han pltsligt. Nej, vnta
med att blsa ut ljusen! Jag hrde, att det var ngon, som suckade.

--Det r inte bruk att sucka i konung Inges sal, svarade en rst
nedifrn drren.

--r det du, svger? Det var en frnm och sllsynt gst. Jag har ju
inte sett dig sedan vid kungavalet, och d var det nra, att du talat
mig frn bde stol och rike. Det var din rttighet d, Sven, och jag r
dig inte gramse. Hade inte jarlen visat fram de tunga kornaxen frn
Vstergtland, dr man offrar t Kristus, s vet jag knappt, var jag
sutte nu. Nr kom du till grden?

--Nyss under din mssa.

--Var det du, som suckade? Varfr str du s ensam nere vid drren?

--Jag vntar.

--Mina sndemn trffade dig d p havet, och du fljde dem?

--Mitt folk fljde dem, och nr folket gr, fr hvdingen g bakefter.

--nnu har jag icke trffat ditt folk.

--Jag ser, att mina tv bsta mn redan hunnit fre mig hit, fast de
frdats till fots och jag till hst. S brtt hade de, och det r gott
och hrt vglag. Det r ont om sn p vgarna i r. Har du tnkt p
skrden, Inge?

--Det finns ett ordstv, Sven: Nr Inge gr p jakt, fr bonden kornet
lagt--och drmed mena de, att d faller inte ngot regn.

--D skall du sluta att g p jakt mer under vintern, Inge, s att det
fr snga. Det behvs mycket, mycket sn. Det behvs sn, som tyr en
reslig man som du nda till midjan. Det behvs hela drivor av sn...
annars blir det missvxt.

--Jag minns frn gammalt, Sven, att du r en klen spman. Men var
vlkommen i mitt flje, och sk dig nu ett varmt och mjukt sovstlle.

--Du skall akta dig fr din jarl, Inge. Din kvinna har rtt.

--Som du ser, str han hr bredvid mig och hr sjlv vart ord.

--Och drfr upprepar jag nnu en gng: du skall akta dig fr din jarl.
Han har frbjudit bnderna att ta hstktt. Vad skola de d leva p?
Det hstkttet kan bli dig en dyr stek.

--S r det, mumlade Julia.

Vnlig och blid som en stark och segersll man rckte Inge bda sina
hnder t dem, som stodo nrmast, utan att varken hota eller tvista. Det
var hela hans svar. Sedan begynte han att kasta av sig klder och
brynja.

--Glm inte min jaktkost, Julia, sade han. I morgon stiger jag upp
tidigt. Ett kluvet brd med lingon r det bsta jag vet.

--De stade lingonen st i skmman, svarade hon. Jag skall i god tid g
ut i stallet och stoppa brdet i din sadelpse, alldeles som jag gjorde
i dag.

Inge fraktade att omgiva sig med nattvakt. Till och med i hrnad sov
han framfr fienden med ppen drr. Hirdmnnen begvo sig drfr
smningom ut och uppletade sina sovstllen p skullar och loft. De
yngsta prsterna och prsttjnarna fljde jarlen genom mrkret och
omringade honom hvligt viskande, men han skt dem ifrn sig.

--Nej, nej, sade han, jag vill inte hra drom. Jag ligger redan p
loftet och sover. Min hand fr inte vara med om ngot sdant, jag r
inte bara Inges tignarman utan ocks hans vn, och han har gjort allt
fr mig, tagit mig upp ur intet och rustat mig med sitt svrd.

Hans steg dogo bort p den isfrusna grdsvallen och det blev rykigt och
mrkt i salen, ty svennerna spottade p fingrarna och npo om
ljuslgorna. Fr att f ngot lyse, plockade de ned de utbrnda
facklorna frn vggen och kastade dem p hrden. Dr flammade de upp fr
en kort stund.

Julia och Julitta hllo p att bdda Ulv Ulvssons stora lucksng med
klde och fllar. De viskade med varann och skrattade kvvt.

--Du skall inte lgga ngon dyna p Inges sida, sade Julia. Han vill
ligga lgt. Jag r s smnig. Om jag finge vrida nacken av hanen dr i
buren tills i morgon!

--Jag tnker, att jarlen och husprsterna nd hata dig tillrckligt
frut. De ro rdda fr din makt ver Inge. Men du kunde vara
frsiktigare med jarlen.

--Utmanar han inte mig bestndigt? Talar han inte jmt om brd? Men jag
har ingen brd. Och han sjlv?

Sven stod kvar i drren och sg p stjrnorna. Han vnde sig om och kom
fram till lucksngen. Han tog henne om armen och lyfte upp den.

--Vitt och lent skinn, sade han. Det hves Inges kresta. Men kan du
verkligen sova lugnt, Julia? Mrker du inte, att i r ro stjrnorna
aldrig ulliga och mjuka? Det finns ingen sn i luften. Och de krar, som
blivit sdda, ro lika grna som p hsten. Jag sger dig, det blir
barvinter.

Han gick ifrn henne igen fr att taga rtt p ett liggstlle. Ute p
grden stodo ngra karlar och fldde en bjrn, som Inge hade fllt. De
visade honom, att det fanns ett mrke i pannan efter ett hammarslag, men
varken ngot hl efter spjut eller pil, och de prisade Inge som den
strste jgaren i Norden. Nr de hade dragit av huden, togo de den ver
en stng och fljde med Sven fr att visa honom till det bsta loftet.

P det sttet spridde sig mnnen i olika nattlag och somnade snart, ty
fr halmens skull vgade de inte bra in ngot lyse.

Bryggstugan var det enda stlle, dr det nnu brann eld. Bnderna och
Ulv Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett prktigt mjd, och
karet var mycket stort. Det var sed efter stora dryckesgillen, att
kvinnorna om natten skulle samlas och skumma bort fradgan och det smolk,
som vid den flitiga mjdhmtningen rkat att samla sig p ytan. Ulva
gick mitt ute i karet, bredskuldrad och hg som en jttinna, med
kjorteln uppfst ver knt och en halmkrans p det utslagna hret. Med
en slev ste hon upp de sm kringseglande tapparna av skum. Runt omkring
stodo de andra kvinnorna med facklor och sjngo en mrk sng till det
heliga mjdet, livsdrycken, som bubblade av hemligheter och som sjlva
gudarna hmtat frn underjorden. Fr var gng hon bjde sig ned ver den
svarta kllan, som speglade henne, uttalade hon en besvrjelse. Hon skt
undan kryddpsarna, som halvsjunkna simmade framfr sleven, men deras
lukt var s stark, att den minde henne om en het midsommardag, och hon
blev alldeles yr.

Skummet uppsamlades i en stva t bockarna fr att fgna hammarguden,
trlarnas och herdarnas hjlpare. Hammarsmrket var inbrnt p stvans
skaft, och innan hon tog ver det, kysste hon det. Stundom rckte hon
ocks en fylld slev t de mn, som nnu voro vakna och hade satt sig i
drren fr att se p. Var och en, som blev bjuden en sdan gva, var
dock skyldig att frst bertta ngon saga, innan han fick lska sig.

Ingemund hade satt sig bland skdarna, dr han snart blev igenknd p
sina blixtrande vringeklder. Med kloka och berknande tankar granskade
han Ulva, och hon tycktes honom ganska frid och sttlig, fast hon inte
lngre var i sin frsta ungdom. Han hade ju vetat, att Holmdis mste ha
varit nnu ldre, om hon nnu levat. D turen kom till honom och han
just mottog jttesleven p alla tio fingrarna fr att icke spilla, blev
den ovntat fattad av andra hnder. Ngra ansikten strckte sig in genom
drren, ohyggligt blbleka som Leikins pestandar, och drucko hftigt och
trstigt i hans stlle.

--Ni skall tacka oss sedan, men nu mste vi styrka oss, stammade de, och
han lt dem f som de ville.

Nr de terigen hade rusat bort, sade han:

--Dessa prsttjnare ha ngot i sinnet, efter de smyga omkring utan att
lgga sig till smns. Nyss i salen mrkte jag nog, hur hotfullt de
stirrade mot hgstet. Inte heller har det undgtt mig, att grdshunden
blivit instngd. Och i stallet bultar det, som nr ngon skaftar en yxa.

--Vem skulle vga ett nidverk i den grd, dr Inge sover? frgade Ulva
och sg upp. Allt detta finner du bara p fr att locka bort vra tankar
och slippa bertta ngon saga. Du kan ingen!

--Till hlften m det vara sant, vad du sger, Ulva. Jag r ingen
kringvandrande skald.

--D skall du f dricka frst, innan du begynner, s blir din tunga
lst.

Hon bjd honom nnu en gng av mjdet. Det tycktes honom, att honungen i
den jsta saften nnu susade och surrade av skogsbin. D han druckit
hlften, sade han:

--Jag kan bara en saga, men lt mig slippa att bertta den nnu.

--Vet du d inte, att du skulle bli utskrattad, om du efter en s del
gva frskte att undandraga dig gammal god sed.

--Min saga har det felet, att jag inte kan slutet p den.

--Ett slut skola vi nog hjlpa dig att grunda ut, bara vi f brjan.

--M d alla noga hra p, sade han och tmde vad som var kvar. Eftert
skola ni sga mig, vilken av mina bda hjltar som bst liknar en
kvinna. Fr lnge sedan levde tv brder, som voro s avundsamma p
varann och s goda vnner, att vad den ena nskade sig, det begrde
genast ocks den andra. Frlorade de en kvinna, som de bda trott sig
bundna vid, drjde det inte lnge, innan de lika enigt begynte talas
vid om en annan. De kommo drfr verens om att i tid frse sig med det,
som kunde behvas till en broderlig tvlan vid ett brudkp. Den ena var
en vettvill vghals. Han klttrade upp p en brant havsklippa och
hmtade ned tv frrostade jrnringar, som Olov Tryggvesson fordom hade
hngt dr under en av sina frder. Den andra, som var klokare och
allvarligare, betnkte dremot, att det med ren kan behvas mnga
kittlar p hrden i en stor grd. Drfr sparde han frsakande och
troget allt guld, som han kom ver, och smlte sedan ihop det till tv
tjocka ringar. Svara mig nu, Ulva: vilken av de bda mnnen skulle du ha
valt, om de kommit till dig?

Hon var s yr i huvudet, att hon frst icke frstod honom. Han mste
bertta om hela sagan p nytt, men d brjade de kringstende kvinnorna
att ropa. Ngra lovade bestmt, att de skulle ha tagit den, som hade de
ofrlikneligt kostbara jrnringarna, och andra, att de skulle ha ktat
den, som frtnksamt kom till fstningastmman med guldet.

--Och Ulv Ulvsson? frgade Ingemund. Vem mnne han hade valt?

--Jag tror, svarade Ulva och besinnade sig en stund, att mig hade
jrnringarna likat bst, men att han skulle ha sagt: du skall ocks se
litet till anletet och gonen, dotter.

Nu gvo sig de andra till att svnga med facklorna och sorla och
skratta.

--Ulva, Ulva! ropade de. Du skyller p din far. Har du i afton redan
sett s mycket till anletet och gonen, att du inte mrkte jrnringarna
p bltet? D hade vi skarpare syn. Nyfikna och undrande upptckte vi
nog, att det fanns bde jrnringar och guldringar i salen.

Hon sg oskyldigt och frgande frn den ena till den andra, nnu rdgd
efter all den grt, som hade kvalt henne. Hon var den enda, som ej var
sinnad att glamma, och Ingemund reste sig och gav tillbaka mjdsleven.

--En god natt, Ulva, sade han strvt och bittert. Jag har nu berttat
dig den enda saga, som jag lrt mig, och jag fr tnka p slutet, nr
jag kommer i halmen. Det r tid, att jag tar mnnen med mig. Jag nskar,
att det vl vore morgon och att jag sge Inge rida p jakt med sitt
lingonbrd i sadelpsen.

Nr kvinnorna blevo ensamma, fortsatte de att sjunga och skumma mjdet.
De hade ftt mycket att tala om och bry varandra med, och deras rop och
skratt hrdes lnge i natten. Vad det led, slckte de dock facklorna och
begvo sig under fortsatt lek upp p loftet, som strckte sig ver halva
bryggstugan. De drogo igen porten bakom sig med en hrd skrll, som kom
mnga att vakna och ett gonblick vnda sig. Flera gnger tappade de
bommen, innan de fingo upp den och hittade glan fr haken.

Den instngda hunden hov upp ett klagande skall frn en av de bortersta
bodarna. Sedan blev allt tyst och stilla, och det var d mycket sent.

Inge sov tungt och Julitta sov p bnken ett stycke drifrn, men Julia
satt upprtt i sngen bredvid honom och sg p de vassa stjrnorna.
Svens ord hllo henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha
falskt i sinnet och kallade honom en dlig spman, men ngon gng kunde
ocks han rka att sp rtt. Till sist blygdes hon ver att tvivla p
Inges lycka och mnade just lgga sig ned igen p dynan, men d sg hon,
att ngon kom till drren och vinkade.

Hon tordes icke frga, vad han ville, ty Inge var strng om sin nattsmn
och hon fruktade att vcka honom. Drfr band hon om sig hans fagerbl
mantel och gick barfota till drren.

Hon igenknde, att det var den unge djkne, som s vermodigt hade talat
mot henne nyss under samdrickan. Han lade fingret p munnen och pekade
p lucksngen. Hon nickade fr att visa, att hon gillade hans omtanke,
och fljde honom en smula villrdigt nnu lngre ut i mrkret. Hon sg
d, att dr stod en hel ring av halvvuxna prsttjnare, och hon ville
stanna.

--Vi mste en gng tala ut med dig, Julia, viskade djknen, men r du
inte modig nog att g med lngre bort, s vaknar Inge.

--Modig! svarade hon med ett kast p huvudet och fortsatte att g framt
nnu ett stycke. I den grd, dr konungen sover, r ingen rdd. Jag
borde bara ha tnkt p att taga med mig ett vapen.

--Vi hrde Svens mrka varningar bde till dig och de andra, och denna
gng spr han sant, Julia. Odalmnnen frukta hrda tider, och d tarvas
den man, som r den rdigaste och arbetsammaste i landet. Det r jarlen.
Hrom var det vi ville tala med dig.

Hon blev uppmrksammare, men ocks trotsigare, och begynte lyssna med
terhllen andedrkt. De voro nu nstan framme vid stalldrren, som stod
ppen. En brinnande kdsticka var insatt mellan drren och stolpen.

Den unge prsten bjde sig intill henne och sade:

--Mnniskorna voro fr svaga att tjna Gud, d togo de sig konungar fr
att bekmpa honom. De skapade dem av sitt eget ktt och sin egen synd,
men gjorde dem tillika stolta och fria, s att de inte sjlva kunde
tjna dem utan daglig frnedring. De lrde konungarna att ockra med
deras svagheter och knyta frbund med deras smsta drifter, och endast
drigenom kunde konungarna hrska.

--Och det sger du mig om Inge!

--I konung Inge finns mne till en bttre dag, och drfr behver han i
tid en varning, som sent kan glmmas. Det duger inte, att han lngre
slpar med sig en kvinna som du. Du var solen och frjden, men korset
skall slcka dig. M det nu ske--fr kyrkans skull och fr Inges skull,
amen!

Innan hon fick tid att svara, blev hon kullkastad ver stalltrskeln,
och ett snabbt yxhugg skilde kroppen frn huvudet, som nnu rynkade
pannan i rasande vrede.

--Nu ligger vgen ppen och rak, och jarlen r den mktigaste bde hr
och nordanskogs! sade han och lyfte upp huvudet och kysste det p bda
gonen. Och nu kysser jag Inges kvinna. Hur ofta har jag inte med
krleksplgor sett p de frida gonen!

Han bar in huvudet i stallet, dr Inges jaktsadel hngde ver spiltan.

--Detta skall i morgon bli Inges jaktkost, nr han sitter i skogen, sade
han och slppte huvudet i sadelpsen. Stora friska lingonflckar sl
redan upp utanp tyget.




13.


Det rdde svr missvxt under tre r, och nr det led mot det fjrde,
blev det ter barvinter. Krr och sjar lgo frusna och hrda som hllar
och kunde befaras av bde ryttare och vagnar. D kom oron ver Folke
Filbyter och han kunde icke lngre sitta overksam p hrdkanten.

Han tog sin trl med sig och red ut fr att p nytt fortstta sitt
aldrig uppgivna skande. Liksom frr blev han vl mottagen bde av
stigmnnen vid eldarna och hos bnderna, och de gingo fram och visade
honom sina hnder.

--Du skall rida till freyblotet i Uppsala, sade de. Dr r i r mycket
folk frsamlat frn olika trakter.

Goda vgar voro strckvis upplagda av odalmnnen och kantade med
rundstenar, men mnga hus voro stngda inifrn, och dr blotades hemligt
i ndens timme till de gamla vxtgudarna. Det var dsligt och tyst och
allt djurliv tycktes frsvunnet. Han red hela tiden uppt mot
nordmrkret, och det stod som en svart klippvgg bortom granarna.

Efter en mycket lng frd kom han slutligen till en hed. Frn de
kringstrdda grdarna hrdes skriket av svin, som kvinnorna hllo p
att slakta. Tung rk steg lngt borta, och en lukt av brnt mtte honom
med vinden.

--Detta mste vara svearnas land, sade han, dr valor och besvrjare
utan uppehll fylla offerbollarna med blod. Svearna kunna icke leva utan
att offra och tro. Hr mister du din tunga, trl, om du inte titt
inblandar gudarnas namn i ditt tal.

Men trlen greps av vrdnad infr de heliga stllena och kastade sig ned
i den rimfrusna ljungen.

--Olycklig r du, husbonde, olyckligast av alla i min hembygd, men
dubbelt olycklig r du drfr att du inte nu kan dela min gldje.

En stuga lg utmed vgen, och drren var ppen. En bnk, som nnu var
rd efter den fregende dagens slakt, stod uppstlld mot vggen. Svarta
kakor, bakade av mjl och blod, hngde nnu sedan julen p en stng i
taket bredvid en ppnad svinkropp.

Bonden hll p att klda sig i tingsdrkt med brynja och skld. Det
syntes, att han fann behag i kvinnor, ty hela stugan var full av bde
unga och gamla trlinnor, och en srskild bur p stolpar var uppfrd t
dem vid ena gavelvggen. Dr knuffades de med varann fr att f se p
den obekante ryttaren, som med sin jrnhatt och sin stolsliknande sadel
frefll dem underlig.

--Vem r den tjocke mannen? frgade de. Fettet hnger ut kring halsen p
honom i rynkiga psar, och nd r han fattigt kldd. r det en
vstgte?

--Vstgtarna ha lnga nsor och smala hnder, svarade bonden. Och de
kunna inte hra en silversked falla i golvet utan att kvickt sticka
fingrarna under bordet. Ve oss svear, som blivit s svaga, att vi nu
taga konungar frn deras land!

--Och ni svear, sade Folke Filbyter, ni kunna inte hra en galt grymta
utan att genast rnna kniven i honom. Drp knner man igen er. Jag
rider omkring och sker en frsvunnen son, och jag r frn mjlnarnas
och stigmnnens bygd sunnanskogs. Dr letade ni er nnu aldrig ngra
konungar.

--Hur skulle det sluta, om till och med stgtarna trodde sig goda nog
att bli konungar i Svitjod! En stgte stannar alltid vid stugdrren fr
att lukta, vad det r fr brd som bakas. Drp knner man igen honom.
Nej, frmling, er frukta vi inte. Var drfr vlkommen och lt oss hlla
frid!

Bonden var mest vn med den allra ldsta av kvinnorna, och d han hade
ansat sitt skgg med kammen, rckte han henne den. Fgnande sig t hans
sttlighet, stod hon bakom honom och kammade ut hans hr, som rckte
honom nda ned p ryggen.

--Skall du till Uppsala, ryttare, s f vi samma vg, sade han och sg
ut genom drren.

Ringarna klingade i brynjan, och han np skmtsamt om kvinnans
skrynkliga haka.

--Men var ro barnen, du gamla? frgade han. De bruka ju den hr dagen
annars hnga s nyfiket p trskeln.

Hon gick omkring i det djupa enriset och bar lngsamt undan tvttfatet
och hakade upp saxen och kammen p vggen. Sedan steg hon upp p en pall
och tog ned fem nackade och hrdfrusna hnor.

--Barnen hade ftt annat att tnka p, men nu hr jag, att de komma,
svarade hon. Du sov tungt i natt och vaknade sent, och vi kvinnor
menade, att tids nog skulle du f harmen att hra en lgn. En stund
ville jag ju ocks p gammalt vis i ro f gldja mig t din hrlighet.
Hr har du nu hnorna till skattegva t konung Inge. F se om han
hller till godo drmed, men sg honom du, att det inte r ditt fel, att
du i r inte ftt nog spannml. Dlig skrd fljer dlig konung.

En flock vettskrmda och stirrande barn kommo inspringande och klngde
sig om hans liv, under det att han hll p att binda fast hnorna vid
bltet.

--Far, far! ropade barnen om varann. Nu brinner den heliga lunden vid
Uppsala hov!

Han skt dem ifrn sig fr att g ut till Folke Filbyter.

--Vem har intalat er en sdan drskap?

--Tingsmn, handlingsmn, alla, som fara frbi, bertta drom, och vill
du g upp med oss p kullen, kan du sjlv se rken.

--Det r inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni f aldrig mer komma
till mig med en sdan lgn.

Han steg frtrnad ur stugan och begynte att g bredvid den ridande.

--Lt mig f hlla vid din sadel, ryttare, s komma vi fortare framt.
Vgen r lng och hal. Ett tomt munvder har skrmt barnen, och det r
ingenting att hra p. Vad skulle det bli av deras tro, om de mrkte att
man lyssnade till sdant! Varken yxa eller eld biter p den lunden. Dr
str det heliga trdet, som grnskar bde vinter och vr och dricker med
sina rtter ur Mimers underjordiska klla. Du kan tro mig, frmling,
ifall du inte sjlv frr varit hr! P den tiden, nr jag sprang omkring
liten och barfota som nu mina egna barn, var det trdet fullt av bleka
frukter. Det var mnniskokroppar, som blottrnorna s lnge snkt och
tvttat i kllan, att de till sist blivit alldeles vita och nstan
tycktes genomskinliga. Vi kallade det att offra trlar i konungens
stlle och blidkade drmed gudarna, ty deras r landet. P den tiden
gvo de ocks rika skrdar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg g
till. Drfr ha vi ocks stmt Inge att mta oss vid freyblotet och st
till ansvar. Ryttare, du r gammal och frdas tungt och lngsamt. Rid
fortare, fortare! Om jag hller om mitt svrd, kan jag springa. Skulle
lunden vid Uppsala brinna? Nej, ryttare. Ett sdant dd vga nd inte
de kristna. Nr den lunden susade, var han vrt brst, som andades. Nr
han blommade, var han vrt hjrta. Intet rum var heligare i Norden.

Ldersklden och hnorna smllde mot hans knn, under det han sprang,
och d hsten blev fr lngsam, slog han honom ver lnden.

De voro snart mitt ute p den rimmade heden. Frn alla hll kommo
tingskldda odalmn med hns och gss, skinkor och frkroppar, men de
sedvanliga fororna av spannml syntes ingenting av. De ropade till
varann om vad de nyss under natten sett frn sina grdar, d eldskenet i
en blink hade stigit bakom kungshgarna. Nu lgo de strsta ttehgarna
som bergskullar lngt borta p heden, och bredvid dem lyste morgonen p
det klippfasta gudahovet. Stenblocken i vggarna voro msom runda, msom
lnga och alla av olika frg. Ngra blnkte svarta, n flera grna, men
de strsta glindrade i rtt liksom bestnkta med ett blod, som aldrig
kunde torka. Den rykande lunden stod kolnad och frbrnd. Allt syntes
tydligt och vl redan p stort avstnd under den klara vinterhimmelen i
Gje mnad.

--Mina egna gon kunna inte ljuga, jmrade bonden och hll springande
nnu fastare i sadelgjorden. Jag mste tro det. Men drotthuset, det str
obrnt. Dr har du haft en god smn, konung Inge. Och vr grd skola vi
lgga vid porten, ssom det r landslag, men kom sedan ut, konung Inge.
I tre dygn ha vi bnder nu hllit vetslor fr dig, och din hird lr nog
ha frskt att f se botten i mjdkaret. Men i dag r det du, som fr
slppa till--i ndfall skinnet. Kom ut p tingshgen, konung Inge, innan
blotet begynner. Dr skall du f hra bondelt!

P tingshgen stod redan konungens stol p en matta, och en vid rundel
omkring hgen var hgnad med hasselstavar och bl band. Bndernas
frtroendemn stodo nrmast hgen, bakom dem tv mn och bakom dem tre,
och s fortsatte det i allt vidare omkrets. Vart hundare frde sitt
tecken p en stng. Nedanfr denna var en pall, frn vilken ropmnnen
skulle upprepa vad som sades p hgen, s att det kunde hras ven av de
allra bortersta. Oupphrligt vxte mngden med huvud vid huvud. Nyss
voro de knappt mer n ngra tjugutal, men hastigt blevo de att rkna i
tusenden. Ocks p de andra hgarna stodo mnnen ttt som buskar i
enskog. Fjedrundalands och Attundalands tecken restes. Bnderna frn
Tiundaland kommo tgande ver sandsen i fylke med lagmannen i spetsen.
Sedan de alla hade nedlagt sina skattegvor framfr drotthuset, brto de
sig in i folkfrsamlingen som en kil, och deras lagman steg upp p hgen
ovanfr alla andra.

En srskild inhgnad var uppsatt fr frmlingarna och sndemnnen frn
avlgsnare bygder, och dr steg Folke Filbyter av hsten. Trlen mste
hjlpa honom, ty han var lutad och trtt, och likt mnga av de ldsta
satte han sig p marken.

Trlen ledde bort hsten till den lnga bom, dr de ridande hade att
binda sina gngare. Marknadsbodarna utmed tingsvgen voro nnu stngda
och lekplatserna stodo tomma. Ej heller syntes ngra kvinnor eller barn,
och fast s mnga mnniskor voro samlade, hrdes tydligt hela tiden
blotprsternas sng inne frn gudahovet.

Medan skaran frn Tiundaland nnu hll p att ordna sig, uppsteg Inges
jarl till kungsstolen, fljd av sitt husfolk.

Nog bar han nnu samma slta kpa som i Ulv Ulvssons grd och blsten
kastade omkring det rdaktiga hret p sidorna om huvan, men hans uppsyn
var trygg och utan svrmod. Trtt p allriksgatans gstabud och
vapenlekar, stod han ter infr faran, full av verksamhet. Arbete,
arbete dag och natt, det var hans lust och hlsa och hans enda begr,
och det tryckte sin prgel p hans minsta rrelser. Bredvid sig p
bnken hade han en trlda med pergamentrullar och runkavlar, och han
var helt och hllet upptagen av att granska dem. Han vecklade ut
pergamenten, genomgnade dem och ritade hr och var med nageln ett mrke
i kanten fr att, om det gllde, hastigt kunna hitta den betydelsefulla
raden. Det var honom ptagligen likgiltigt, om han hade skdare eller
ej, om det stod fem tusen mnniskor omkring honom eller bara fem. Hans
stt var varken hgmodigt eller frlget, och fullstndigt hngiven sina
mbetsligganden tycktes han icke ens mrka folkets hotfulla tystnad.

Vckt av sin galande hane till bnestunderna vid midnatt och vid dagens
ingng, hade konung Inge sedan fallit i djup smn. Gng p gng bultade
skosvennen p snggaveln. Slutligen kom Julitta med hans tingsklder och
lade dem ver tcket. Hon bjde sig leende och tog honom i hret och
ruskade p hans huvud.

--Inge, Inge, vakna! sade hon, d hon sg, hur blytungt gonlocken nd
frblevo slutna.

--r det redan bnetid igen? frgade konungen.

--Nej, du r i Uppsala, Inge, och dr sjungas inga mssor, men allmogen
str frdig och vntar p dig.

--Jag drmde om din syster, sade han till Julitta, som fortfarande icke
var ngot annat fr honom n en tjnande vninna. Det gr lngsamt att
glmma henne.

--Nr du i natt hade gtt till smns, drucko de yngsta av prsterna och
flera av dina andra mn hennes gravl. De kallade det s. Liksom i en
vild drm ryckte de slutligen facklorna frn vggarna och rusade ut i
offerlunden. Dr satte de eld p de hga, hemska urtrden, som nnu till
stor del voro fulla med benrangel efter upphngda djurkroppar.

--Och jarlen?

--Han lg i sin bdd, men han straffade dem inte. Han ser svulten och
tunn ut, din jarl, men hans magerhet tr vara av den sorten, som slr om
till fetma, nr han en gng till sist blir mktig och sjlamtt.

--En starkare och rligare vilja har aldrig tjnat mig.

--Det mrkes, att det bara r i smnen, som du minns min syster.

--Ja, det r mest i smnen, svarade han och blev med ens fullt vaken.

Han skyndade att klda sig. Svennerna drogo skinnrutan frn vindgat,
och en iskall och solig morgonluft dansade in ver den nyss tnda
brasan. Han hackade tnder, dr han stod p bjrnfllen, och svennerna
satte p honom den gyllene pannringen. Den var fodrad med en kulle av
samma bl silke som hans mantel.

--Vad jag mnar sga bnderna, det upprepade jag fr er alla redan i
natt, och det blir strnga ord. I dag skall jag visa dem, att de stllt
ett lejon p sina egna hjssor.

Han andades i de bredfingrade handskarna fr att f dem varma, innan han
drog dem p sig, och gick sedan raskt till drren.

Nu begynte hornen spela vid drotthuset, och Inge kom utridande p en vit
hst mellan de uppradade skattegvorna. Han frde det uddvassa och lnga
svrdet bart, och det blixtrade som en eldstrle. Bakom honom fljde
alla hans hirdmn, lndemn, husprster, svenner och gster. Det var ett
tg, som rckte frn drotthuset och nda fram till hgarna. Men han
ryggade till, nr han framfr sig sg s mnga fler bnder n ngonsin
frr vid ett freyblot. I stridstumlet infr Magnus Barfots norska
bgskyttar hade han aldrig knt ngon fruktan, men de stillastende och
ondskefulla bondegonen, tvungo honom att se ned till hstens hovar
liksom fr att noga styra dem ver stenflisorna p vgen.

--Kan Inges hst snubbla? frgade en bonde med elak stmma.

Inge knde, att det var en dlig brjan, och han frskte att i minnet
genomg de stolta ord, som han mnade tala frn hgen. Vl fyra eller
sex gnger hade han kvllen frut upprknat fr hirden vad han skulle
sga, men nu mindes han ingenting annat n ett lfte att tala lnge och
befallande. Nstan omedvetet gav han hsten en stt med sporren och red
i vild fart uppfr hgen.

Det sedvanliga bifallssorlet uteblev dock alldeles. Han steg av och
hyllades med handkyssning av jarlen, och Sven, hans svger, fyllde honom
hornet. Men nr han skulle dricka allmogen till, kvalde honom det sta
mjdet, s att han knappt kunde taga mer n tv klunkar. Kritvit satte
han sig p stolen. Han frstod att det var lika meningslst fr honom
att komma med maktsprk som fr en skeppsbruten att hota stormvgorna.
Vl var han konungen, men framfr honom stod konungens herre: ett folk i
vapen.

Sedan lagmannen ver Tiundaland utantill frelst Uppsalalagen, begynte
jarlen med torr rst frhandlingarna, och de flesta bnderna satte sig
ned p marken fr att vila. Knappt hunno de likvl att lgga ifrn sig
sina vapen, innan de ter sprungo upp, ty lagmannen ver Tiundaland gick
upp nda verst p hgen.

Jarlen ltsade frst ingenting mrka, men lagmannen avbrt hans lsning
och sade med hg rst:

--Vi bnder ha icke gtt den lnga vgen fr att hra din lskonst,
jarl, eller bestmma om ngra tillflliga pbud. Vi sprja ej heller om
det r de kristna, som brnt vr lund, ty vad som sker i mrk natt,
dricker grna av mrkret och frblir dunkelt p ljus dag. Ej heller
frga vi, om det r sant, att du helst skulle vilja frbjuda oss bnder
att fritt slja och kpa p vra grdar fr att hantverkarna och de
utlndska kpkarlarna i Aros och Sigtuna skola frtjna bttre och f
rd att bra nnu varmare plsar. Vi veta, att du vill frbjuda oss att
hlla ting och bra vra vapen, att du vill tvinga oss att kalla
hirdmnnen herrar och lmna var tionde skyl t biskoparna och pven i
det avlgsna Rom. Hittilldags var det vi, som beskattade lnderna och
fyllde vra grdar med deras dyrbarheter. Vi voro ett fritt bondefolk
och hade fullt upp med boskap och goda hstar. Du lgger p oss ett
frmmande ok, och det blir icke mindre tungt, drfr att det r sirat
med mnga prydnader. Man skall vara ung som du fr att drmma om s
mnga nyheter. Vi ha icke valt dig. Du r ett vitbrd frn drotthuset.
Allmogen bakar en grvre kaka med stora sdor. Vem var din far och vem
din mor? Ngra prster kalla sig dina frldrar, drfr att de lrde dig
lsa. Mnga rykten viskas, men vi ro icke komna fr din skull. ppna
dina rullar och ls konungabalken. Svearna ga att konung taga, s ock
att vrka. Vi frga dig, konung Inge, vill du g frn makt och rike
eller nu genast stiga ned till oss och blota t de gamla gudarna fr god
rsvxt?

Ropmannen eftersade lngsamt och noga vart ord frn hgen, och mnga
gamla hade med sig borrade horn, som de satte i rat fr att lyssna.

Sven stod bakom Inges stol och fljde molnbildningarna p himlen. Han
hade icke ens brytt sig med att utbyta de urblekta vikingaklderna mot
en tingsdrkt.

--I gr kvll i drotthuset, sade Inge och vnde sig till honom, kunde
jag s klart tala om allt. Du hrde det sjlv. Nu st mina tankar
stilla. Jag r dock ingen rdd man.

Sven betraktade honom stelt.

--Konung och svger, svarade han. Folket frgar dig, om du r kristen.
Jag r det ej.

D brast tungans band och Inge sprang upp. Ddsblek men konungslig stod
han framfr stolen.

--Jesus Kristus, din r jag intill dden!

Bnderna togo upp stenar och begynte kasta p honom. Ngra hade redan p
frhand sm och stora stenar med sig inknutna i manteln, men i brjan
slungade de endast de mindre. En skrva trffade honom i lppen, s att
han tuggade blod.

Sven stod med skgget tryckt mot brstet. Han bet hrt ihop gonlocken
och sade till Inge:

--Skyarna omskapa sig och ro sig aldrig lika. Det kommer en tid fr var
och en i hans medellder, d mnniskorna pltsligt bli trtta p honom.
De ha mtt honom fr ofta, lytt och rosat honom fr ofta. Han r varken
lngre en morgonsol eller en slutad dag. Drfr bli de leda vid honom.
Svger, du som s ofta suttit med mig vid trningsbordet, du br veta,
att ena stunden r du i otur men den andra slr du sexorna. Tur och otur
komma alltid i var sin fljd liksom de svarta och de ljusare fjllen p
tomtormen. Det lnar inte att drvidlag tala om vidskepelse. Nr den
kloke r i otur, lgger han fr en stund trningarna t sidan och
vntar. Det r vad jag ftt gra i fyra r; och nu blir det du. De
flesta olyckor uppst drav, att mnniskorna inte ha tlamod att vnta
utan vilja tvinga sig till tur, ocks nr de ro i otur. En annan gng
skola svearna kanske vara lika snara att ropa efter dig och dina lagar
som i dag att stena dig. G du tillbaka till drotthuset och lt mig, som
nu r i tur, f skta trningarna under min stund. Det r den enda
rddningen fr oss bda.

--Jag trodde, att du var en av mina vnner, Sven.

--Det var jag, Inge, men du skall inte begra mer, n du kan f. Var
mnniska mste uppleva, att just det, som hon i sin ungdom trodde
omjligast, det sker. Hennes bsta vn blir den, som sviker henne
skrast.

--Du r en slug man.

--Det vitsordet frtjnar jag kanske.

--Och mot mig har du varit full av svek.

--Aldrig i handlingar, bara i hjrtat.

Inge stod stolt kvar och frskte att krossa honom med sin blick, men
inom honom vxte en frskrckelse, som han icke lngre kunde mstra. De
trgt flygande stenarna, som blevo allt strre och tyngre tycktes honom
oemotstndligare n bde spjutspetsar och pilar. Och likvl var det till
sist icke frskrckelsen utan blygseln ver den, som alldeles frvirrade
honom.

Omvrvd av hirdens skldar begynte han springa utfr hgen.

Stenarna smattrade klanglst p lderskldarna, och bldande frn hela
ansiktet, blev han den sista biten till drotthuset slpad och buren av
sina flyende stallare och svenner.

--Ofrdskonung! ropade allmogen efter honom. Barkekonung, hungerkonung!

D bullret brjat lgga sig och drotthusets portar bommats inifrn, gick
Sven ett par steg framt mot lagmannen ver Tiundaland.

--Om jag nrt svek mot Inge, sade han, d var det drfr, att jag aldrig
kunde svika de gamla gudarna. Han och hans vstgtar ro framsynta och
glada, och Kristus kommer till deras kornrika grdar p sunnanvdret.
Annorlunda r det hos oss, vi bistra mn hr uppe, som g och lngta
till horgabrudarnas dystra stjrnsnger. Hrligt hade vi det frr
samman, nr vi lgo med vra skepp p havet. Sjlv r jag vl knappt
annat n en vild brsrk, men nu har jag nrmsta rtten till er
konungastol. Vlj mig, och jag skall stta mig p den, om ocks utan
framtidshopp. I natt var en dlig natt, d mnga drmde vakna. I natt
fanns ingen god mnniska, ty de, som voro goda, sovo. I natt brann den
heliga lunden, och nr eldskenet vckte mig, drmde jag ocks en vaken
drm. Jag sg valkyriorna rida ver Fresvall med lngt framstrckta
hnder och krokiga fingrar. Deras korpar skrapade med sina vingslag ver
min hjlm och skriade som mrkret i hlorna under Nifelhel. Deras hstar
voro vta och blanka som likstrnderna vid Amsvartners hav, deras egna
fagra anleten bleka och tankfulla. Vem sken I? frgade jag. Och d
svarade de: En konung. Vi ska en konung fr att hmta honom till den
sista tomma platsen p konungabnken i Freyjas ljussal. Mnne det r du?
Nr vi funnit honom, skola salsdrrarna fr alltid falla igen.

Allmogen rusade upp p hgen och lyfte honom p skldarna och ropade med
tungsinta rster:

--Hell dig, konung efter vrt sinne! Hell Blot-Sven och hans tt!

P frmlingarnas inhgnad stod under tiden en gammal man, beskuggad och
nstan gmd under sin stora kittelhatt. Mycket frstod han icke av den
nye konungens tal. Han sg knappt hur han mottog stenkniven, medan
offerprsterna ledde fram Inges vita hst och snkte offerbollarna fr
att uppsamla blodet. Han hrde icke djurets rosslingar utan borrade sina
gon i jarlen. Det var husbonden frn det vilda Folketuna.

Han sg mindre p hans hrda och ofrnderliga ansikte n p hans
hnder, som nnu sysslade med rullarna och lade dem till rtta med
nstan smaktig ordentlighet. Under den allmnna frvirringen trevade
han sig fram genom trngseln, nda till dess han slutligen kom upp p
hgen. Dr grep han hrt fast om jarlens vnstra hand och hll upp den
framfr sina gon, men det kom liksom vattenblddror fr dem, s att han
ingenting kunde se.

--Har jag blivit blind? stammade han.

Jarlen, som knde sig prisgiven t folket, gjorde intet motstnd utan
stirrade p den rundaxlade bonden och hans tarvliga vadmal. ntligen
fick han besinningen ter och fattade den gr skepnaden fr brstet.

--Vad vill du mig? frgade han. Nr Inge kommer till makten igen, tar
jag ditt liv.

--Vad jag vill dig? svarade husbonden frn Folketuna, och det frefll
honom, att hans egen rst blev s svag, att ingen kunde hra den. Vad
jag vill? Ja, det m du frga. Kanske har jag ngot att sga dig, som
skall betyda mer fr dig n allt, vad du hrt i dag, och gra dig len
och mild. Heller ocks har jag inte mer att sga t dig n t alla de
andra... Vad skall jag svara dig? Mt mig i hemlighet p drotthusets
hskulle, dr frmlingar bruka f sova. Kom fr ditt eget bsta, om jag
ocks ingenting fr att sga dig. Du behver inte brdska. Jag har lrt
mig tlamod. Liksom Sven har jag lrt mig att vnta. Men kom bara, kom
en gng till sist!

De, som stodo nrmast, ville nu ocks gripa fatt i jarlen, men Folke
Filbyter fick d en msint brdska att fra honom ned frn hgen. Han
slog sina breda, fast redan ngot orkeslsa armar om honom fr att vrna
honom, men med ltsat vld. Och hgt sade han:

--G bort hrifrn, jarl! G till din avsatta herre. Hr har du inte
lngre ngon rtt att vara.

Det var en list, som lyckades, ty de andra slppte d jarlen och njde
sig med att vlta omkull hans trask och trampa p rullarna. nnu en
gng sttte jarlen med en hgdragen rrelse ifrn sig sin hjlpare och
gick sedan till drotthuset.

Folke Filbyter rycktes en stund med i hopen, som under dystert jubel bar
Blot-Sven p skldarna. Tre varv tgade mngden kring hgen och
slutligen till gudahovet. Genom drren sg Folke Filbyter gudarnas
belten, som sutto i sina stallar utefter vggen, alldeles svarta om
anletet av det blod varmed de rligen blivit bestrukna. Deras styva
tygklder voro behngda med dyrbara gvor frn de ldsta hvdingarna.
Fast han tnkte p jarlen, lyssnade han nd p offersagorna och
drottsagorna, som bnderna berttade omkring honom, och han frskte att
uppfnga en skymt av den hemska prakten. I Odens behandskade trhand
satt ett rostigt och lutande spjut, och folket sade:--Det r spjutet,
som Erik Segersll sknkte den tankfulle ddsguden p samma dag han
lovade sig sjlv t honom.--Tor hade rtt mnniskohr och en guldblank
halskedja. Alla harpspelare kysste den och sade:--Det r en av de
kedjor, som Torvald Hjaltesson efter drabbningen p Fresvall fick i
sngarln fr sitt stormande drapa.--ven trodde folket, att det
axknippe, som hngde ver Freys stol, frfrdigats av det myckna guld
och koppar, som fordom inkastats genom ett hl i en ttehg fr att kpa
goda r. Frey sjlv var ute och bars kring krarna, men framfr hans
tomma plats var ett trint bord. Dr gick hela tiden en borstig guldgalt
i ring och nickade t sidorna med huvudet och ppnade p trynet.
kerbrukare och smeder bestnkte den med blod och sade:--Det r sjlva
Gullenborste, som Sindre s konstskickligt smidde av ett
vildsvinsskinn.--Allt av jrn i gudahovet var hamrat av besegrades
vapen, men av jrn var nd det minsta. Till och med p vggarna blnkte
allestdes guldpltar bakom facklorna, men taket var s nedsotat, att
det liknade en vinternatt utan stjrnor.

Blot-Sven vek upp rmarna och tog sm kttstycken efter den offrade
hsten och gick omkring och matade gudarna. Deras munnar voro runda och
ppna, och nr kttbitarna frsvunno, hrdes pipet och striden av de
mss, som voro instngda i de ihliga beltena. Sedan doppade han
armarna nda till armbgen i hstblodet och hjde dem med utbredda
fingrar framfr Tors och Odens anleten.

Harporna begynte d att spela och blotprsterna att dansa med utkammat
hr. P den ldsta var det bortsvett. Under den nattliga branden i
lunden hade han kmpat med lgorna fr att rdda en sista kvist frn det
heliga trdet, som nnu lnge fortfor att lysa med sin grnska mitt
genom elden. Han rckte den med en mrk besvrjelsesng till Blot-Sven,
som stllde sig mitt i hovet vid den upphngda kitteln. Blot-Sven rrde
om blodet och mjlet med kvisten. I en annan kittel kokade kttet. Under
tiden satte sig de frnmsta tignarmnnen efter lder vid mltidsborden
utmed vggarna och begynte att dricka spadet och ta av flottet och
levern.

Snart kunde det icke rymmas flera mnniskor i hovet, utan de, som icke
redan voro inne, mste stanna utanfr trskeln. Folke Filbyter frdes
av trngseln mer och mer t sidan, och slutligen blev han ter s fri,
att han kunde bestmma ver sina steg. Utan att brdska, men ocks utan
att tveka, lmnade han de andra och gick till drottstallet.

Hirdens hstar stodo dr helt lugnt och to ur krubborna. Van vid
bondegra tog han sig ngorlunda ltt uppfr stegen till skullen, trots
sina r. Skullen var tom, men vid den ppna gavelluckan lg ett helt
berg av h, och dr satte han sig, ty dr var sol.

Olyckan hade under de sista ren mycket frndrat hans ansikte. Det
svllde av samma bondska bredd, men de knsligaste dragen hade blivit
tunnare och dlare, och de rda och skrynkliga gonlocken hngde liksom
frgrtna och vissna. Han blundade i solvrmen, och det yviga hret
bredde ut sig ver axlar och rygg. Kittelhatten lg i hans kn, och med
det kullriga het omkring sig sg han ut som en hgbo, som en stund gtt
ut ur sin grav fr att tina sina lemmar i det vackra vintervdret.

Han undrade, om en s hg herre som jarlen verkligen p denna
bestrtningens dag skulle klttra uppfr en stallstege fr att f tala
med en obekant bonde. Det frefll honom orimligt. Och nd trodde han
det fullt och fast, men det kndes lugnt, att han icke kom genast. Det
gjorde ingenting, om han drjde, bara han inte nu genast steg upp i sin
glans p den dammiga skullen.

--Det kom nyss liksom vattenblddror fr mina gon, sade han, men nd
stod jag inte alldeles s skumgd, som jag sjlv trodde. Ngot sg jag
nd. Eller inbillar jag mig det bara? Varfr r jag inte glad?

Tunga och skra steg klampade nere i stallet, och den gamle fruktade
mannen brjade darra i lederna. Men det var endast trlar frn
gudahovet, som kommo fr att utvlja nnu en hst till offring. I
detsamma hrdes en krv rst, som ropade:

--Var r du, bonde?

Han frmdde icke att svara, och d han sg upp, stod jarlen redan p
stegen i golvluckan.

--r det rdslan, som betar dig mlet? frgade jarlen och gick raskt
fram till honom.

--Jag har glmt hur det knns att vara lugn, sade han lngsamt. Vet du
vad det r att ligga vaken mitt i smnen och tnka? Vet du vad det r
att rida frn grd till grd och frga, men aldrig f ngot svar? Jag
har lidit s mycket, att nu sviker mig gldjen, till och med nr han
ntligen har rtt att komma.

--Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan
beknnelse vill tigga min gunst.

--Den stund du fll med din herre, blev din nd litet vrd, tnker jag.

Jarlen gjorde en otlig tbrd. Folke Filbyter sg stelt p hans hand,
men jarlen fortfor som han brjat.

--Jag skulle inte omakat mig med att g hit, och det s brdstrt, om
det inte vore min plikt mot min herre att p en s farlig dag akta p
det minsta. Ditt upptrdande nyss var gtfullt och besynnerligt, och
frmodligen har du reda p ngon hemlighet, som du finner klokt att
slja. Lt vara, att jag inte lngre har makt ver dig fr tillfllet,
men tala ut fort! r det frga om ngon sammangaddning mot mitt eller
konungens liv? Hur mycket begr du fr en ppen beknnelse?

--Vad jag begr fr min beknnelse! Ack, det kan varken mtas eller
vgas. Nu sg jag, nu sg jag utan blindhet. Nu lste jag i din hand...

Det rynkiga ansiktet ljusnade upp, och han lyfte sina skakande armar mot
jarlen, men de sjnko tillbaka ver kittelhatten i knet.

--Du r stark och stolt, men jag tror, att du behver mig och skall bli
mig tacksam. S mktig r ingen, att han kan st alldeles ensam. Vad jag
begr? Ingenting, som du inte kommer att giva av dig sjlv. Nu str du
p gungfly. Hrde du? Bnderna skymfade dig nyss som en vanbrding utan
far och fdernegrd. Men jag lste i din egen hand om ditt frflutna.
Vad jag begr... Och det vill du veta?

--D lste du om arbete och frsakelse. Nu brjar jag frst. Du vill
ltsas att vara spkarl fr att frtjna litet p en rik man. Men mig
bedrar du inte. Dina klder lukta mjlk. Och nd r du ingen riktig
bonde. En sdan har kvinnor, som lappa hans klder och kamma hans hr.
Du r nedflckad och trasig och okammad och tovig. Jag lade mrke till
dig, nr jag stod och vntade p Inge. Folket skrattade t dig och
skmdes ver dig p tinget. Snarare r du vl d en herde, som rkat att
f fatt i ngon gammal jrnhuva, och med din enfald tror du, att den
skall vara stor nog att gmma dig.

--Vad jag begr? Kan du inte knna det dr inne i ditt brst, Folke? Jag
har aldrig tnkt p att frga om ditt namn. Alla kalla de dig bara
jarlen och skynda sig sedan att frbanna dig. Heter du inte Folke?

Jarlen svarade med en axelryckning och vnde sig halvt bortt.

--Jag sg det stjrnuddiga fdelsemrket i din hand, Folke, fortsatte
den gamle. P det knner jag igen dig. Hur mnga gnger har jag inte
kysst inne i den handen, d den var liten som mitt minsta finger.

--Nu fr det vara nog! avbrt jarlen. Har du ngon hemlighet att slja,
eller vart vill du hn? Jag minns inte mycket frn min barndom. Tv
gamla prster gvo mig ris; det r allt, som jag vet.

--D minns jag lngre n du. Jag r din dde fars far, Folke Jarl.

--Det vill jag kalla dristigt sagt. En vild skogskarl, som ligger i het
p en stallskulle, lyfter upp armarna och sger: jag r far till
konungens hgste tignarman! Vid den heliga jungfrun, vid allt av gud och
mnniskor, frnuftigare kunde han bete sig, om han vore rdd om sitt
skinn!

--Du skall se, att mitt mod gr lngre. En avsatt konung har en avsatt
jarl, och nu behver du hjlp av den gamle skogskarlen p hskullen.

Jarlens ansikte blodfrgades.

--r det ditt fulla allvar, att jag skall stta tro till ditt frryckta
pfund?

--Du var alltid som mitt eget barn, Folke, efter jag inga andra hade.
Din far dog och mina andra bda sner vergvo mig och gingo i hrnad.
Vi skola g ut till bnderna, min son. De knna nog Folke Filbyter, om
de bli pminda. De knna nog den gamle mandrparen och rvaren. De hyste
honom, nr han kom p vgarna med sin mfotade trl bakom sig. De sutto
vid elden med honom och hrde honom sucka och jmra om sin sorg.

Jarlen gick hftigt ett par varv ver den tomma skullen, vars plankor
dnade och skallrade. Till sist tvrstannade han, och han var knappt
lngre igenknnlig, i sdant uppror var hans sinne.

--Detta r d, vad jag alltid fruktat och alltid gtt och vntat p!
viskade han med lam och trtt rst. En dag skulle ngon lyckskare stiga
fram och gra sdana ansprk p mig som du, drfr att jag ingenting vet
om min hrkomst. Nej, nej, min gode man, vad du gr, tala inte om sdant
med bnderna.

--Skall jag inte lra dem att sluta med sitt skymfande? Skall jag inte
sga dem, att du har en far och att det r bonden p Folketuna? Vad
menar du? Eller tror du nnu inte p vad jag berttar dig? Finns det d
ingen ledtrd, som kan hjlpa dig? Har du aldrig ens hrt talas om den
kristne predikaren, som stal bort dig?

--Predikaren?

--Ja, det var en av brderna i Skara.

--Och honom sg du?

--Han hette Jakob.

--Jakob? Det lter som funnes det ibland ett stnk av sanning i ditt
frmtna pstende, bonde.

--Till sist fick jag honom i mitt vld, men han var bunden av en
tysthetsed. Hur mycket jag plgade honom, ville han ingenting yppa, och
d lt jag honom svlta ihjl i en kedja vid vggen.

--Fr mnniskornas storhets skull! Nu minns jag de skrivna orden, som
det berttades om under en dyster afton hos Ulv Ulvsson. Det var d min
frsta vlgrare, som lg dd i kalvkloven--fr mnniskornas storhets
skull.

Jarlen vnde sig t sidan, och de hrda dragen veknade fr ett
gonblick. Den gamle knde sig tryggare.

--Inser du nu, att jag sagt dig sanningen?

--Tala bara inte s hgmlt! Och kom ihg, inte ett ord om saken till
andra, ifall du vill frtjna min nd.

Folke Filbyter bjde huvudet och plockade i het omkring sig. Han drog
ihop str vid str till stora tappar, darrhnt och famlande, och slppte
dem ter i sr.

--Du r rdd om mitt liv, Folke, din fars liv. Du r rdd, att bndernas
vrede mot dig ocks skall bli mig till ofrd, helst om de brja tnka
p mitt frflutna. Fast jag haft grd, har jag ju halvt gllt fr en
stigman. Mer skulle jag dock ha att frukta av din egen dpte konung. Men
nu sitter han som en lake i en mjrde. Han trs inte ens skicka ut
svennerna efter en skinka eller gs. Och nr de bultade p porten, blev
den icke ppnad, och det var drfr du var s snar att g in till mig i
stallet. Frst nr det blev mrkt, vgar han kanske sig p flykten.
Hinner du inte d med, fr du g kvar som en herrels hst. D kan det
bli gott fr dig att f flja mig hem och stanna under mitt lga tak, s
lnge stormen varar.

--Det blir en kort stormby med solsken bakefter. Hr sjlv slaktdjurens
vrl dr ute och dm, om det lngre kan hjlpa oss. Blot-Sven r en
drmsjuk viking, som helst sitter i mjdbnk och lyss till harporna, och
dr skall blixten trffa honom. Jag passar inte till herrels hst, min
vn. Fr mig r det ett kval att inte arbeta, och jag skall inte vila
frrn jag hjlpt Inge till styret igen... och inte heller d. Hur
mycket vill du ha fr att tiga med hela denna ledsamma saga?

--Nyss frgade du, vad jag begrde fr att yppa den. Och det frstod du
inte utan att behva frga! Sonen frstod inte vad fadern i en sdan
stund begrde i gengld. Jag hoppades p det enda, som jag ur djupet av
ett frkrossat sinne numer kan lngta efter i livet. Och nu ber du mig
redan att tystna igen, ja, kanske sge du helst att jag toge tillbaka
vad jag sagt.

--Du talade nyss om en kristen predikare, svarade jarlen och frskte
att fsta en strng blick p Folke Filbyter, men den blev i stllet
brydd och skiftande. Jag minns en gammal renlevnadsman, som ibland kom
till mig hos prsterna i Skara och sg om mig, nr jag var helt spd.
Han hette Jakob, och jag minns honom i krlek. Det var en god mnniska
och han frmanade mig att aldrig forska efter min far utan tro och
arbeta.

--Varfr drjde han d inte hos dig?

--Han talade irrlrigt och till sist frbjdo prsterna honom alldeles
att undervisa mig. Sedan frsvann han ur mitt liv, tyst och brdskande
som jag alltid sett honom komma. Jag vxte upp och Inge blev konung. Han
behvde en jarl, som frstod sig p annat n att bra granna
tignarklder. Prsterna anbefallde mig--och i ett steg kom jag konungen
nrmast. Den, som skall bra en sdan medgng utan att stupa, fr vara
klok.

--Och Jakob uttalade aldrig namnet Folke Filbyter?

--Aldrig... som jag minns. Dremot tror jag, att jag hrt det namnet
frr, fast lngt senare. Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var ocks
hr i Uppsala. Tv tappra mn, som varit i Miklegrd med vringarna och
dr ltit dpa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och
Hallsten. I dag ha de uppsikt ver vakten vid Inges vagnar och tlt dr
borta p sandsen. Det r drfr de inte heller varit synliga p tinget.
God bondebrd r nnu hg brd hr i landet, men det har viskats om, att
deras far var en illa ansedd skogsman med ditt namn. De neka inte
drtill, fast de bruka urskulda sig med, att han har grd. Till den
vilja de inte tervnda, sedan de tagit kristen sed. Detta drar jag mig
nu till minnes. Ingalunda blygs jag ver att komma i frndskap med s
frslagna mn, men jag mste rdgra med dem. Smjan mellan oss har inte
varit den bsta, men se de, att jarlen r deras brorson, torka de kanske
smolket ur gat. Dina nyheter ha s pltsligt fallit ver mig, antingen
de nu ro skicklig lgn eller uppblankade med ett stoftkorn sanning, att
jag nnu inte kan tnka fullt klart. Vi mste handla klokt, min gode
man, och jag lovar att dra frsorg om dig fr dina terstende dagar,
bara du vill tiga. Fr en kunglig tjnare i min stllning r det ett
stort ventyr att pltsligt f en far.

Folke Filbyter satt lnge tyst och plockade i het, frlgen och blyg
infr sin egen avkomling. Nr han slutligen svarade, tyckte han att hans
egen rst kom frn ngon helt annan, som han gtt frbi och lmnat bakom
sig p stort avstnd.

--Ingemund och Hallsten ro d ocks hr!... S mycken lycka p en gng
hade jag inte vntat att f uppleva. Du gr rtt. G och hmta dem. Jag
lngtar att f se dem, innan jag dr, men du skall tro mig, Folke, det
var dig jag lskade mest. ver sdant kan ingen bestmma. Det r ju bara
efter dig jag har skt under alla dessa r.

Jarlen stod redan till armbgarna i golvluckan.

--Sitt kvar och vila dig i het, sade han. Jag frlitar p, att du inte
talar till ngon.

Folke Filbyter nickade t honom, men d han blev ensam sade han till sig
sjlv, och d knde han bttre igen sin egen rst:

--Jag r inte glad. Mitt sinne har bara blivit nnu tyngre. Jag sg i
hans hand, och han r det bortstulna barnet frn Folketuna. Varfr har
jag d i en manslders tid frdats p vgarna och letat och frgat, om
jag inte nu kan knna mig lycklig?




14.


Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland
rycktes han till det nrvarande av den bullersamma mngden utanfr
gudahovet.

Ett lngt bord hade blivit uppsatt nda fram mot drotthuset, och
gudatrlarna hade mycket att skta. De voro gvotrlar, som av nit och
fri lust sknkt sig t gudarna fr att betjna dem vid de stora
hgtiderna, men som annars likt fria mn sutto hemma p sin odal. Freys
och Odens trlar buro grna och bl kjortlar, men de, som hade givit sig
t Tor, voro rdkldda och mste alla ha rtt hr och skgg. Det tillkom
Odens trlar att hopvispa blodet och mjlet och i bagarstugan grdda de
svarta blotkakorna, som voro s stora, att de rckte tvrs ver bordet.
Tors trlar satte fram den grddstarka mjlken, i vilken folket doppade
de styckade brden, och Freys trlar framburo p spett de stekta
galtarna och spdgrisarna. Det fanns ocks svarta trlar, men de voro
bendade tjuvar. Bnderna spottade lnga strlar efter dem och kallade
dem korpskrmmor, ty de hade ingen annan syssla n att lpa omkring med
kvastar och jaga undan korpar och krkor. Likvl hoppade de feta och
blanka fglarna nda upp p bordet, ty de voro heliga, och vid
livsstraff fick ingen sra dem.

Nedstuckna hstar, hundar och hkar snktes i offerkllan och blevo
sedan fastkrokade i de kolade trden. Lngre bort stodo bnderna
flockvis kring uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de
hllo i ftterna och hjlpte varann att slakta. Detta gjorde de dock
endast fr att komma t det nnu rykande blodet, ty sjlva offerdjuren
stuckos inne i hovet, och de mesta anrttningarna voro tillredda p
frhand. Hela den svartbrnda lunden fylldes smningom av ddsskrn. P
den frusna grsmarken simmade alla fotspr av blod, och bordet och
bnkarna hade mrken efter blodiga fingrar.

Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphngda i trden, och asfglarna
skyndade sig frn bordet och slaktstllena fr att hugga ut deras gon.
P en gng brjade d ett allmnt ropande och sjungande, liksom om
blodlukten hade frsatt de nyss s bistra och trumpna bondeskarorna i
vildaste yrsel. Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en
sdan verkan. Det var icke heller drfr att marknadsbodarna nu
ppnades, eller drfr att de plskldda kpmnnen frn Gandvik nu
begynte slja sina skna trlinnor, som sutto tv eller tre bakom varann
p samma hst. Ngra vikingar frn de nrmsta skeppslagen samlade sig
kring de barbenta ryttarinnorna, men kommo sig nnu icke fr att
verbjuda varann med hga anbud. Det var ngot annat, som menigheten
redan en stund vntat p och som nu hlsades med stormlikt vxande
bifall. Tre mjdkar, vl ombddade mot klden med tcken och granris,
blevo nmligen slpade p medar omkring hovet och sedan insatta i olika
tjll, dr var och en fick fritt frse sig efter tycke. Allra sist kom
en slde, som drogs av kvinnor och av gossar, som nnu icke vuxit till
ynglingar. Den var tckt med pll och verst p stet stod Freys belte,
bervat sina klder och alldeles naket. Mnnen rusade fram och hggo och
stucko efter guden med sina svrd. De ldsta gummorna ryckte honom
slutligen ned p marken och piskade honom med tjocka ris, som hade
hanefjdrar p topparna.

--Hur vill du att det skall gro i den trtta och somnade jorden! ropade
de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du r gammal och vintrig,
Frey, och du mste d fr att kunna uppst p nytt till ungdom och
fruktsamhet!

Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i drren till hovet.
Larmet saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes p guden och
viskade, att han nu vore dd. De begynte drfr pklda honom hans
dyrbara klder till uppstndelsen. Under tiden blevo minnena druckna,
frst fr Oden till seger och vlde, sedan fr Tor till frihet och
mannakraft och slutligen fr Frey till grodd och grda. Nr bragefullet
drefter blev framburet, tmde Blot-Sven hornet i ett enda lngt drag
och gick fram till Frey, som nu lg p en br, frdig att bras tillbaka
in i hovet fr att uppst. Nr han hade blodbestnkt de kringstendes
ansikten, hnder och klder, hll han ver Frey den heliga kvisten--den
sista, som grnskade i tiden.

--Jag hr vrldskvarnens dn i Nidarfjllet, sade han. Smnlst mala
jttinnorna. Jag hr tidens gng. Sttta vill jag det lutande gudahovet,
s lngt mina r rcka. Sedan vntar jag er utan nger, bleka
spjutbrerskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du mste d
fr att kunna uppst p nytt till ungdom och fruktsamhet. Likvl funnos
tider, d folket icke njde sig med att sticka efter ditt belte med
sina svrd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vnder jag mig
till er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i
dag, blir sedan snart intet mer freyblot hllet. Dr borta i drotthuset
sitter Inge, min svger. Ha ni mod, s hmta honom hit och lt
blotbrudarna vssa knivarna.

Han sg vntande frn den ena till den andra, men de voro upptagna med
att sticka svrden i skidorna, och molnbildningarna p himlen stodo vita
och orrliga. Det muntra sorlet, som hade hlsat guden, var bortblst,
och den tillflliga ysterheten fll som en mask frn de svrmodiga
ansiktena. Hornen och trbgarna blevo icke fyllda vid mjdkaret, och
ngra kastade bort dem. Anrttningarna lmnades orrda p bordet, och
vuxna mn satte sig ned till att grta.

Handeln, som knappt nnu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna.
Kpmnnen frn Gandvik togo sina hstar vid betslet och gmde sig undan
med sina skna trlinnor. Alla vnde sig om mot drotthuset liksom i
frvntan, att var stund f se Inge sprnga ut med sin hird och med det
kristna korset hgt lyft i handen. Alla knde de, att den gamla tron var
dd. En frfrlig aning trngde sig in p bde kvinnor och mn och
snrpte ihop deras strupar, s att de varken kunde klaga eller hota, och
skuggorna av de kringflaxande asfglarna gledo ver deras huvud. Men
nnu var det lugnt och stilla dr borta, och hela drotthuset tycktes
frsnkt i smn, endast befolkat av tysta lften och eder om en
straffande hmndedag.

Den bortglmde enstringen p hskullen satt hopkrupen, men sjlva
tystnaden kom honom att spritta till. Han slt ter sina vissna gonlock
fr det starka solljuset.

--Du har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig sjlv, halvt hgt,
halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du mste d fr
att kunna uppst p nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord ocks
till dig, du bonde frn Folketuna. Jag har pljt och samlat och ftt
fiender och hat och smlek, och nu ser jag, att allt nd bara r en
begynnelse. Jag trodde, att det var fr min egen skull det skedde och
att det var t mig jag samlade, och s var det fr andra. Fr deras
skull var det d jag steg i land bland skren och byggde mitt Folketuna.
S litet har jag vetat, s litet har jag frsttt. Jag trodde, att mitt
liv var ett mjukt ler i mina hnder, och s var jag sjlv det mjuka
leret utan vilja. Jag har sett min egen avkomma, och jag ser den vxa p
samma stt och frka sig i manslder efter manslder; och det r
tidens lngd, som frskrcker mig. Sknare vore det, om mnniskan levde
en enda dag, bara en enda, men d med en guds unga hlsa, och om kvllen
fdde sitt barn och sedan frsvunne. Vad hjlper mig nu den lsta kistan
dr hemma med alla de hopade skatterna? Det har inte legat fr mitt
huvud, att tv upprtta timmertrn, som kallas hgstesstolpar, kunna
sknka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog t mig
att sova i. Men nu ville jag ha bonader p vggarna och bjrnhudar p
golvet och dukar p borden och hela huset fullt av fidlare och gigare,
s att mina sner kunde hgmodas och ropa: det r vr far! Ja, nu ville
jag det, och nu r det fr sent! Med list och sken har jag blivit lockad
att g som oket fr vagnen, och jag r hudflngd och trtt och ingen
tackar mig. Jag ser trdet vxa och frgrena sig, och sjlv r jag bara
det fula och klumpiga fr, som frst mste ned i mullen.

Han brjade att sakta vagga fram och ter, och solstrlarna dansade ver
honom.

--Jag visste ju, att du vid detta laget mste vara en vuxen man, Folke.
Men i mina tankar frblev du nd alltid ett litet sptt barn, som lg
och diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur
det till sist verkligen skulle bli att mta dig efter s mnga r. Jag
tror, att det varit bttre, om jag hittat dig vid vgen, utfattig och
hungrig, och ftt lyfta upp dig framfr mig p hsten och rida hem med
dig och bdda in dig mellan fllar och skta dig som frr. Sedan, nr
du blev mtt och utvilad, skulle vi ha ppnat kistan och slamrat med de
mnga bommarna och lsen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och
silvertackor och fr vl hundrade gngen rknat vart mynt i psarna.
Drefter skulle vi gtt och rknat trlarna, och jag skulle ha nmnt var
och en vid hans knamn. Du skulle ha ftt se, hur vlfdda och hur varmt
kldda de stodo allesamman. Vi skulle ha gtt in i spiltorna och synat
hstarna, och den ryktade och silkeslena boskapen skulle du d nog ocks
sjlv blivit ivrig att f rkna. Till sist skulle vi ha fljts t ut p
kern, s att jag ftt taga upp jorden och trycka snder den mellan
fingrarna och visa dig, att det r den luckraste och bsta, som kan
finnas. Varfr fick det inte bli, som jag helst nskade?

Han fortsatte p det sttet att msom plga och msom trsta sig, ibland
tyst, ibland hgt, oaktat att han redan hrde rster och klingande
silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som nr
en vrflod svmmar ver.

Han knde igen sina avkomlingar p deras mlfre, och det frundrade
honom endast att tre ensamma mn kunde stadkomma s mycket buller. Med
en betryckt knsla vnde han sig int skullen. Jarlen kom frst uppfr
stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina
glimmande hirdrustningar.

--Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.

--Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans r r hrseln klen. Nr jag
nyss kom hit och ropade efter honom, drjde det om en god stund, innan
jag fick svar. Du knner d igen honom? r du alldeles viss p din sak?

--Drom kan inte rda minsta tvivel, det r vr far, inskt Ingemund
bestmt.

--Kom nrmare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter,
fast han gott knde med sig, att han bde hrde och sg. Men det hade
kommit misstro i hans sjl och han ville locka dem att bli mer
ofrbehllsamma.

Som de nu stodo framfr honom alla tre, tyckte han dock, att han sllan
sett sttligare mn. Det var fasta och ppna drag. Ngot glatt och
ivrigt i deras later frrdde en nskan att alltid ha mycket att skta,
att vara med om var tvlan och bestndigt vinna priset. All den
krnfriska och ofrdrvade vxtkraften i deras unga tt, dr bondeblodet
nnu spnde drorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott
om natten och aldrig visste av trtthet. Det lste han snart i deras
uppsyn.

--Jag trodde, att det var sed ocks bland hirdmn att hlsa sin far,
sade han, d de drjde.

Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade
manteln, och bjde ett kn och kysste honom p hnderna. Ingemund fljde
efter honom lngsammare och mer betnksamt.

--Och du, Folke? frgade den gamle och rckte ut sin hand.

Jarlen gjorde d som de andra, och innan han fick tid att resa sig,
tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjrta.

--Har jag d ntligen ftt dig tillbaka, Folke! Det blev s lngt, s
lngt att rida p vgarna och ska. Men varfr kommer inte nu ocks
lugnet tillbaka till hjrtat? Varfr gr sret upp igen, s att jag p
nytt lider lika mycket som den dagen, d du togs ifrn mig? Det vxer
och vxer en sdan ngest hr inne. Och nnu har du inte en enda gng
kallat mig far?

Jarlen befriade sig tmligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg
baklnges.

--Bnderna kunde se oss, far, och det gr inte an, sade han, rd om
kinderna efter att ha sttt nedbjd. Och s talar du alltid fr hrt,
far. I kungsgrden fr man lra sig att viska.

--Det lt inte s nyss, d ni kommo. Jag fruktar inte bnderna, barn.
Bnderna riva inte ihjl varann. Jag har fraktat och slagit snder
deras gudar, men aldrig krupit fr de mktiga, och fr sdant fr man
ra, nr man blir till ren.

--Och vilka bilder slog du snder? frgade jarlen.

--Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag rknade dem inte.

Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera gnger
korstecknet. Jarlen log en smula och klappade den gamle p skuldran.

--Nu skall du frst oss, far, sade han frlget men med ett frsk till
frtrolig vnlighet. Vi vilja inte brista i sonlig vrdnad och ro inga
hgfrdiga tokar. Vi ro bara starka och unga och vilja framt och
uppt i vrlden. Det r friskt virke i oss, far, och det ha vi dig att
tacka fr. Nr har ngon frr vid mina r blivit tagen till jarl! Men i
vr stllning kan det kallas bttre att vara av oknd brd n att stamma
frn en grd, som r illa omtalad, srskilt bland de dpta. Jag har lrt
Inge att vara noga med frejd och brd. Kyrkan i Skara var min mor och
prsterna mina fder. Det r drfr vi bedja dig vara frsiktig, s att
bnderna och hirden ingenting f veta. I en upprrd tid som nu kunde du
annars ltt strta dina egna barn. Vi ha nyss alla tre noga rdgjort
hrom. Det var mitt ml att taga makten frn de envisa bnderna och
samla den hos Inges hird och tignarmn. Men de ro breda herrar och
hitta de ett fel p mig, kan ngon av dem ltt f lust att draga p sig
mina handskar.

--Vet du, Folke, nr du inte sjlv pminner mig drom, kommer jag knappt
ihg att du r en hgt uppsatt kungstjnare. En sdan syssla str i
dligt rop hos oss bnder. Det r min enda gldje, att du nu r i nd
och behver mig.

--Du kan bara hjlpa oss p ett stt, far. Lt gmt vara glmt. Rid hem
igen till ditt Folketuna. Vra vlsignelser skola flja dig, och vi
skola skicka dig spannml och klder och allt vad du kan behva fr dina
terstende dagar. Ngon av oss skall nog ocks, nr det blir lugnare,
hlsa p dig i tysthet och se till, att du fr det varmt och gott i
stugan. Rck oss nu hnderna igen och sg, att du r njd med oss. Du
hr, att vi vilja dig vl, som det anstr sner.

--Jag har inte tiggt er om ngonting. Men jag frstr. Det r fr min
fattigdom och fr mina trasiga klder, som ni mest skmmas. De lukta
mjlk, sger du, och jag har inga knppen eller sljor.

--Vrlden r som den r, far. Den r grym, isynnerhet nr man vill uppt
som vi. Men fr oss frblir du ju nd vr far, och du fr inte neka oss
att giva dig litet bttre klder efter ditt stnd. Bestmt och klart
sger jag dig dock villkoret. Du mste tiga.

Folke Filbyter fubblade med hnderna i het fr att resa sig, och
Hallsten erbjd sig genast att stdja honom, men han skt honom sakta
ifrn sig. Nr han hade kommit upp, sg han sig en stund villrdigt
omkring.

--Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att
jag var man att rusta dem, nr de drogo bort. Ingenting var gott nog t
er, mina barn. Jag unnade er det bsta. Jag kunde ha sknkt er min egen
kjortel. Och fr din skull, Folke, pljde och sdde jag, ty grden
skulle bli din. Den bar ju bde ditt och mitt namn. Dr skulle du bo med
din avkomma och en gng tmma minnesfullet fr ttefadern, som sov i
hgen under ekarna. Men nu, mina barn, nu ha ni lrt den gamle, hur han
skall uppfra sig. Nu vet han, att han inte fr taga er vid handen och
leda er ned till folket och sga: odalmn, hr se ni de terfunna
delarna av min egen kropp och sjl, hr se ni mina sner. I dag r
ingen av er lyckligare och hgmodigare n jag. Hr se ni Folke, som jag
talat om och frgat efter vid var grind.--Den gamle vill er inte s
illa. Efter ni skmmas ver honom, skall han tiga.

--Drfr skall du ha tack, far, svarade jarlen, men Folke Filbyter
vinkade p honom.

--Kom hit, Folke, kom litet nrmare. Jag har ngot att anfrtro dig,
Folke. nnu har jag bara sagt hlften.

--Vill du granska mrket i min hand? Brjar du kanske tvivla?

--Nej, du skall knna hr p mitt brst under vadmalen. Bj huvudet
litet djupare, nr du str s nra din far. Knner du, att jag har en
kedja om halsen, och p den hnger en nyckel? Den nyckeln gr till stora
ls. Jag r rik, Folke. Jag r inte bara den rikaste odalbonden i min
lagsaga. Jag har mnga gnger mer, n mnniskor tro och ana. Jag hade
tur, d jag lg i viking, och sedan slog jag mig p att plundra kpmn
och andra vgfarare. Tre stora kistor har jag p Folketuna brddfulla
med guld och silver.

Jarlen hll ett gonblick om den varma nyckeln, och utan att se p den,
vnde han sig till de andra och snkte rsten.

--r hans grd stor?

--Han gav oss ett fullrustat skepp, svarade Hallsten och ltsades
upptagen av att spnna p sitt blte. Jag borde ha tnkt p det nyss, d
vi talades vid. Hr nu, far! Det gick ju redan d rykten om, att du
inte bara hade gods utan ocks guld, men inte visste jag att det var s
mycket. Och nu har jag en knsla av, att vi ro hrda och otacksamma mot
dig. Fr oss r du och frblir efter i dag vr terfunne far, antingen
du sedan r fattig eller rik.

--Hallsten har rtt, sade jarlen och blev vxelvis tankspridd och skarpt
uppmrksam. Pltsligt kastade han sitt huvud tillbaka och terfick ngot
av samma handlingsfasta och frimodiga trygghet som nyss p
tingshgen.--Men vi mste vara rliga mot varann, far. Jag ryser, nr
jag hr dig sjlv tala om dina ogrningar, men nog blir det lttare att
skaffa dig anseende, om du har s stora skatter i kistan. Det vore ngot
fr Inge just nu, d han behver ett drygt arbete fr att terkomma till
makten. Du har blivit misstrogen mot oss. Jag ser det p dig, och det
frvnar mig knappt, men vi vilja inte narra till oss dina rikedomar. Du
mste bara inse, hur det, som du nu sagt, frndrat allting. Genom stora
gvor till kyrkan kan du ocks skaffa dig frltelse fr mycket.

--Kanske borde jag aldrig ha sagt det. Kanske borde jag ha stllt mig
fattig och husvill fr att s mycket bttre f lra knna er, ty
silvertackor och guld behva ni nog alla. Fr att hjlpa en kristen
konung och hans prster gick jag inte i kerfran med kroken. Nyckeln
hnger hr under skjortan, Folke. Och nu skall jag bertta dig nnu en
hemlighet. Dr kommer den att frbli, s lnge jag finns till.

--Nvl, far, d skola vi inte lngre tnka p Inge. Men nr han blir
konung igen och vi alla tre f fast mark under ftterna, skola vi med
lysande flje rida till din grd och infr hela folket kalla dig vr
far. Du vet inte, hur hgt jag kommit i Inges gunst och vad allt han
vill gra fr mig. Han vlver till och med planer att kta mig med ngon
kvinna av den danska kungatten. S hgt vill han lyfta Folke Filbyters
blod, drfr att jag alltid tjnat honom oegennyttigt.

--Och jag, Folke, vad kan jag gra drt?

--Du kan utbyta dina trasor mot en mer passande kldsel och brja ett
annat liv. Det vore litet tacksamt mot Inge att tanklst frstra allt
genom att lmna ut sig t hopens tlje. Vi behva tlamod. Det onda,
som talats om Folketuna, skall lttare glmmas, om du lter din rikedom
lysa. P s stt kommer den bde dig och oss till godo. D f vi stta
oss hos dig vid dina ftter, utan att ngon missaktning vgar smyga sig
bakefter oss. Vi ha inte s hrda hjrtan, som det kan tyckas i vr
iver. Den vrdnad, som vi d ppet kunna visa dig, skall smningom ocks
smitta de andra. Dr p din rika grd skall du i den rtta stunden
mottaga oss i prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningslst
slpa ned en gammal gubbe frn hskullen och sga: svear, hr se ni
jarlens far!

Folke Filbyter tog ngra steg framt, och alla tre skyndade sig
vrdnadsfullt att hjlpa honom.

--Tack, tack, kra barn, men jag har nnu goda krafter. Jag r inte van
att ha tjnares hnder under armbgarna. Och tack fr att du har talat
uppriktigt, Folke. Du, som redan vid unga r blivit en s mktig man,
frstr ju allting mycket bttre n jag. Lt mig nu nnu en gng f
trycka dig till mitt brst, lnge, lnge. S hr kunde jag st med dig i
timmar och glmma vad jag genomgtt, glmma allt omkring mig. Det gr
mig inte lycklig, som jag hade vntat, men det knns som ett gonblicks
smn och vila--en orolig vila, men i alla fall en vila. Ditt hr r s
lent att stryka, och nr jag hller dig som nu, tycker jag, att du ocks
sover. Jag har beknt sanningen, Folke. Det var dig, som jag lskade
mest. Och nu sger jag er farvl fr i dag, mina barn, och nskar, att
allt, som ni efterstrva, mtte bli ert. Jag tror, att vi ntligen brja
frst varann. Lt mig nu f fara hem... Aldrig visste jag, att en
mnniska kunde sjunka i ett s djupt elnde!

Han skt dem sakta ifrn sig, men Folke ville icke slppa honom utan
fljde honom nda till stegen.

--Nej, far, du fr inte lmna oss med sdana ord. Hr finns bara en
rddning, och det r, att du tager kristnan. Ocks jag frvarar en
nyckel under min kpa, men den leder till ett skrin med ofrvanskligare
skatter.

Han letade fram silverkorset och hjde det ver den gamle.

--ngra dig och tro.

--Du talar om ngot omjligt.

--Bed om styrka.

--Jag kan inte.

Jarlens gon skto eld, och han fick rda flckar p kinderna.

--Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det r jarlen, som talar.

--Varfr plgar du mig, Folke? Hallsten tog om korset och frde det t
sidan.

--Lt honom vara, jarl. Han har levat efter sitt frstnd, och han r
uthllig.

--Hallsten, du har det bsta hjrtat av er tre, viskade Folke Filbyter.
Fast jag nyss sade, att jag inte behvde er hjlp, mste jag nu visst
bedja er drom, ty det blir svart fr gonen och jag ser inte pinnarna i
stegen. Tack, tack, barn. Ni behva bara bja er litet och stdja under
axlarna. Nu r jag nere, men det r bttre, att ni drja kvar dr uppe
till dess det blir mrkt. Jag hr, att allmogen nnu r orolig.

Utan att vnda sig om och se tillbaka banade han sig vg genom mngden,
som nnu stod och stirrade p drotthuset. Han letade sig fram till
trlen p hstplatsen. Nr han kom i sadeln, tryckte han ter jrnhatten
p huvudet, hlsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort ver
heden.

Han gjorde sig ingen brdska utan lt hsten g trgt och lngsamt, som
den ville. Nr kvinnorna vid grdarna mrkte, att han icke mumlade sina
vanliga frgor, sgo de p varann och viskade bakom hans rygg:

--Nu kommer han inte mer tillbaka. Nu har han mist sitt hopp. Det var
det, som hll honom fast, s att han inte kunde segna, hur mycket han
n ldrades.

Stigmnnen dremot, som nyss plundrat en kpmansfora och hade grottan
fylld med rov, bddade t honom p en mjuk tygbal.

--Du lser inte lngre i vra hnder, sade de. Har du nu ntligen
frsttt, att den lille, som lg och diade tjurhornet, aldrig mer str
att finna p denna jorden?

--Det r, som ni sga, svarade han. Det barnet r frsvunnet och
frlorat.

--Trsta dig med dina rikedomar och med att vi stigmn hlla dig i
heder. Fr att skrmma kpfolket till att genast kasta sina vapen, sga
vi alltid, att du r med oss och str bakom oss p berget och vntar p
din andel. Nr de f hra ditt namn, bli de bleka och spaka, s knd och
fruktad brjar du bli verallt i landet som rvare.

Det brjade redan att knoppas och somra, nr han kom hem till Folketuna.
Hsten sknkte han till trlen, som hade fljt honom, och sedan gick han
knappast ens under den vackraste solskensdag mer ut p grdsvallen.
Trlarna visste sina groml, s att han aldrig behvde tala till dem,
och han lt dem till och med stta storplogen i kern och styra den.




15.


Hopkrupen och hljd av ohyra satt han i askan, och det grgula hret p
vargplsen, som han hade svept om sig, lossnade flckvis och fll av.
Hans skor voro snderbrustna, s att bara ftterna stucko ut, men
trlarna tnkte icke p att frfrdiga ngra nya t honom, efter han
aldrig lmnade hrden. De sgo honom sitta p samma vis, antingen det
var morgon och de kommo med dagvarden eller afton och de bddade t sig
i halmen. Nr han flyttade sig, stdde han sig p en kpp, som han sjlv
hade tljt. Han fljde noga rstiderna och vdret genom att se p luften
ver vindgat, och nr det blev vinter, blandade sig snflingorna med
rken och smlte till sotigt vatten nere i askan. Det fanns ocks en
sak, som trlarna alltid frgade honom om, och det var tiden.
Oupphrligt kommo de till drren och frgade, ty han hade vant sig att
tyda ljusets gng p vggstockarna lika skert som p en solvisare. Till
och med under natten kunde han svara dem. De visste icke, om det berodde
drp, att han lrt sig att iakttaga stjrnornas och mnens stllning,
eller om han knde timmarna inom sig. Dremot visste han ingenting om
dagarnas namn, endast att mer n en manslder nu mste ha frflutit
sedan den dag, d han frsta gngen begynte sitt fredlsa skande. Ingen
mindes heller, hur gammal han var. Sjlv trodde han, att han var ngra
och nittio r, men trlarna lskade tro, att han var nra hundra.

Kvinnorna gingo ibland fram och svepte bttre om honom, s att han icke
skulle frysa, men han mumlade misslynt, att de icke skulle rra honom.
Det var alltid han, som vakade ver askan under ntterna och rrde i den
med sin kpp, s att den icke skulle slockna ut till nsta dag. Om
kvllarna, nr trlarna sutto och sljdade vid elden eller framfr den
ppna drren, talade de hgt med varann utan att tnka p, om han hrde
dem eller ej. En afton berttade de, att en overskdlig skara av
ryttare hade kommit till trakten med mrkesmn och pipare och blevo
mottagna i grdarna med gstabud och hgtidligheter. De hade hrt, att
det var konungens jarl, som kom med sina nrmaste frnder. Nu gstade de
som bst Ulvungarnas grd fr att hmta med sig Ulva, som stod kldd i
brudelin.

Nsta morgonen, nr hanen begynte flytta sig p bjlken, sade Folke
Filbyter:

--Jag hr, att det kommit kungsfolk till trakten, men ser jag er ut att
kunna mottaga s hgt uppsatta mn med passande stt? Drtill r jag fr
verrig och trtt. Det r bttre att jag besparar mig en sdan oro. Som
gammal bonde vet jag, att den dag, d sden mejas, inte r mindre att
fgna sig t n sningsdagen. Fordom var jag vidskeplig, men hur skulle
jag kunna frukta att d? Har jag inte redan dtt orkneliga gnger under
mitt lnga liv? Har jag inte dtt var kvll, nr jag somnat och frlorat
mig i dunkla frnimmelser och syner? Jag har ingenting kvar av vad jag
hade som ung, varken min hud eller mitt gula hr eller mitt sinne. Det,
som var min gldje d, r det inte nu. Jag var d en mnniska, som lnge
sedan r borta och som skulle stta sig bredvid mig som en fientlig
frmling, om hon kom tillbaka. Jag kan inte hysa strre fruktan fr att
vnda mig om och g bort frn den mnniska, som jag r just nu. Drfr
finner jag med gldje, att det gonblick nu r inne, d jag br rista
mig i brstet, som jag vet att mnnen i min slkt gjort fre mig. Hmta
hit allt det, som jag behver, och nr blodet r frrunnet och jag har
blivit stilla, skola ni stta mig i hgen.

De blevo icke frundrade, ty de hade redan mnga gnger sport varann,
varfr han framhrdade att leva. Utan att srskilt brdska, men utan att
heller tveka, togo de drfr en tennskl och fyllde den med vatten. Den
stllde de framfr honom p en bnk, som de makade in mellan hans knn,
s att den blev stende under brstet. Bredvid sklen lade de ett
handklde och den stenkniv, som i hans yngre dagar blivit nyttjad vid
offring.

Ngra av kvinnorna gingo bort fr att hmta in ngsblommor och friskt
h. De andra hjlpte honom att vika isr skjortan frn brstet, men
under det att de redan hllo p med detta ropade en av trlarna:

--Du hinner inte att nu rista dig, husbonde, utan du fr skjuta upp
nnu en stund. Vi kunna ju nd inte taga mot sdana dpta herrar med
blot. Hornblsarna hras redan bakom ekarna. Skynda er, kvinnor, att
knyta ihop skjortan och tcka ver sklen!

Kvinnorna kastade d stenkniven i vattnet och hljde ver sklen och
flyttade den litet t sidan. Det var ocks snar tid, ty kungsmnnen redo
p i full fart, och vad det led fyllde de hela ngen utanfr grinden.
Hornblsarna spelade, och det var s mycket tofsar och kulor p alla
betsel, att det sg ut som om en svrm av granna flygfn surrat kring
vart hsthuvud.

P en mjlkvit gngare med rtt betsel och rdmlade hovar satt Ulva i
brudelin, och ett stycke bakom henne bars ett hgt trkors med Kristi
belte. Vid stngen hngde ett avhugget huvud, och fast det var gult och
gapande, kunde vem som helst knna igen, att det var lg Klubbehvdings.
Frskrmda sprungo trlarna om varann och ville bomma drren, men en av
ryttarna var dem i hlarna och tryckte upp den. Nra att falla p sina
silversporrar stormade han nda fram till hrden, och lockarna dansade
om hans glttiga ansikte.

--Ni trlar dr, vi ro vnner och inga fiender! ropade han ystert och
skrattade. Jag r Hallsten Folkesson! Finns det ingen bland er, som
lngre knner igen mig? Och hr kommer Ingemund, den starke kmpen i
Kristo, och hr Folke, konungens jarl. t sidan fr honom, s att ni
inte snudda vid hans klder. Stll er utefter vggarna med armarna i
kors ver brstet! S st trlar infr tignarmn. Men hur ha ni vrdat
och omhuldat vr far, ni, som han kldde och fdde? Hr sitter han halvt
barfota och i lumpor. Aldrig visste vi, att han hade det s svrt. Kan
du frlta oss, far, att vi drjt s lnge?

Hallstens bl gon fylldes av trar, och han letade fram faderns
hoptorkade hnder under den skabbiga plsen. Han gjorde vld p sig, och
fast det bar honom emot, kysste han dem flera gnger. Nr jarlen och
Ingemund sgo det, bjde de sig ocks och gjorde som han.

--Vi frstodo inte, att han nskade det annorlunda, svarade trlarna
skamsna. Och nyckeln till kistorna har han aldrig slppt ifrn sig, utan
den br han inp kroppen.

--D skola ni nu f lra annat, sade jarlen. Nu r Blot-Svens flje
innebrnt och han sjlv nedhuggen. Med trehundra ryttare kommer jag frn
konung Inges hov i Vstergtland fr att utrota de sista terstoderna av
hedendomen i denna trakt. Och hrt mnar jag sl till. Men jag har ocks
ett annat rende, som inte mindre ligger mig p hjrtat. Inge har
skickat mig med en hedersgva till er husbonde, som jag hdanefter infr
alla hgt tnker erknna som min far. Inge vill fr min skull skona
honom, fast han hller vid den gamla seden, och gvan talar bst fr
sig. Hr kunna ni sjlva se den. Det r ett tjurhorn, som jag hade hos
mig som barn. Det stannade sedan hos brderna i Skara. De hade hrt
mnga hedniska sgner om det, och p undersidan str namnet Mnegarm i
runor.

--P det hornet knna vi igen dig, sade trlarna och tryckte sig
ngsliga och hpna utefter vggarna.

--Nu stller jag hornet hr bredvid dig p bnken, far. Frr hade det
simpla ftter av jrn, men nu ro de av rtt guld. Det r en liknelse
om, hur frvandlad jag sjlv kom tillbaka. Vid var grd ha vi ocks
stannat och berttat, att vi voro p vg hit fr att hylla vr far, den
rike och mktige odalbonden p Folketuna, kanske mest bermd fr sina
vilda dd i ungdomen, men ocks omtalad fr sin trofasta lngtan efter
oss barn.

Ingemund brjade nu ocks tala. Han slog den gamle krigaraktigt ver
skuldran, s att hans eget svrd skakade och glimtade vid bltet. Det
var ju icke heller lngre av tr utan av stl och silver med Inges hkar
p skidan.

--Lyft upp huvudet, far, och sluta att sucka. De mrka ren ro nu
frlidna. Dr ute vntar p gngaren Hallstens brud, din vrste ovns
dotter. Hon r nu en vuxen och frid kvinna, fast hon nnu ibland fr
heta liten, drfr att hennes syster var s mycket ldre n hon. Du fr
inte undra p, att hon inte sjlv vill stiga in under ett tak, dr
hennes syster ftt lida s mycket. Men hon hlsar dig storsint, att hon
vill glmma. Och hon, som knner bygden, har hjlpt oss till rtta med
mycket, far. Hennes egen goda hrkomst knner du, men hon har
tillsttt, att ocks Jorgrimme och hans dotter enligt sgnen stammade
frn vldiga finnkonungar i forntiden. Det r ngot att tnka p, nu d
Inge vill skaffa jarlen ett lysande gifte. Dina avkomlingar ro av hg
och del brd, Folke Filbyter.

Jarlen nickade bifallande, men han hade blivit tankfull. Den svarta
kpan stack av mot de andras silverglitter och hngde ls om de seniga
lemmarna med sitt tjocka och grova tyg utan prydnader, endast till fr
att vrma. Han stdde tummarna i det tarvliga lderbltet, och den hrda
strngheten frsvann stundvis frn ansiktet, men aldrig allvaret.

--Var det hr vid vggen han hungrade ihjl, min frsta vlgrare--fr
mnniskornas storhets skull! Hr kan jag nnu lsa hans anteckningar, om
hur han prisar orttvisan och sitt eget de.

--Han var den sista tiden frn sina sinnen, viskade trlarna.

--Nej, han var bttre vid sina sinnen n ngon av oss.

--Kanske skulle vi om orttvisan kunna skriva nnu en rad p Folketunas
vgg, sade Hallsten, men jarlen hrde honom icke.

--r det d hr jag blev fdd, sade han, hr i denna sotiga och dsliga
sal? Var det dr i vrn min mor lg p halmen och dog? Jag tillstr, att
allt hr inte r som jag vntat. Ibland drmde jag nog om ett soligare
och stoltare fdernehem. Jag kunde tnka mig s mycket fagert den tid,
d jag ingenting visste. Hur kan inte den drmma, som ingen trs svara,
att han bedrar sig. Hur kan han inte just i det ogenomtrngliga se allt,
vad han nskar: skldbehngda hgstesstolpar och dla och lyckliga
kvinnor kring en vagga. Ofta frestllde jag mig, att min mor var en
stupad hvdings unga husfreyja, som p sin flykt hade gmt mig under en
buske i skogen. Jag trodde mig se, hur den barmhrtige predikaren dr
hittade mig och dpte mig ver kllan till ett liv i mda. Ett
hittebarn, ropade det i mitt brst, ett barn utan frldrar, det har
endast dig till far, du allsvldige ovan tiden. Och du skall lra mig
att fra ditt baner. Nu har du dmjukat mig men inte bjt mig, ty
framfr mig ligger en ljus vg. Och alltjmt gr den uppt.

Han sg sig omkring p de kala vggarna, dr dammet gjort spindelvvarna
s tta, att de liknade hngande fldermss, och p golvet, dr
hnsflocken utan uppehll sprang runt mellan trlarnas ftter. Men han
gjorde sig blind, s att han snart knappt icke sg ngonting annat n
sin egen lysande framtidsvg, och hans ord blevo allt fler och allt
stoltare.

Hallsten var den ende, som hela tiden drjde bredvid den gamle, och han
satte sig hos honom p hrdkanten.

--Du skall se p vra vapenskjortor, far, sade han. Det kristna korset
r insytt p brstet. Drifrn strmmar kraft. Lng stund ha vi heller
inte tid att stanna hos dig. Blot-Sven har en son, och hedning r han
liksom fadern. Han har gmt sig undan hr i skogarna, och med honom
skola vi hlla slag. Bytet blir vrt, och vi ha lfte om alla hans
grdar. Annars hade vi inte ftt tnka p att beska dig redan i r.
Just det, att alla tro, att vi bara kommit fr din skull och fr mitt
brllop, insver hedningarna i skerhet. Du kan inte ana, hur hjrtat
slr ltt, nr man i allt har medgngen p sin sida. Susar en frflugen
pil i luften, aldrig trffar den oss utan alltid ovnnen. Strtar ett
murket trd, s faller det inte ver oss utan ver vra frfljare. Men
varfr fortstta att tala om fiender nr alla springa oss till mtes och
taga oss i famnen och lova att st p vr sida! Lyckan r med oss, och
henne kan ingen motst. Du skall gldja dig med oss, far, och sitta hr
hemma i askan och tnka p din unga tt. Far, du mste bli den frsta,
som nedkallar vlgng ver Folkungarna!

--Ja, ve den kvinna eller man, som vill hejda oss! sade jarlen. Far,
kld dig i scharlakan och skaffa dig gigare och trummare i grden, ty en
dag kan du f hlla bord fr konung Inge.

Hallsten kammade med fingrarna hret ur pannan p den gamle och bjde
sig fram och sg honom in i gonen.

--Den dagen kan komma snart nog, om vi lyckas. Och visst lyckas vi. nnu
har ingen av oss frlorat en strid. Vi skola skicka dig bnkdynor och
pll till en himmel, om du lmnar oss ngot att kpa fr. Det har trt
p oss att stta ryttarna i stnd, och fr tillfllet ha vi just
ingenting kvar. Men nu skall du f ett frtroligt rd om, hur du skall
vinna Inges gunst. Brja i tid att skrapa sotet ur taket och att samla
ntter, ty Inge tycker om friska ntter. Du kan ju sjlv g till
ntbuskarna och bja ned grenarna med din kpp och plocka, s fr du
tiden att g. Och fr var nt, som du slpper i psen, skall du tnka p
att tusen gnger mer r vart gonblick vrt fr dina sner. Vi ro mn,
som ha brttom. Vid dina r har en hel lng vinter inte mer att giva n
en dag, men du skall gldja dig med oss, far. Bjlkarna ligga lgt i din
sal, och jag knner hur jag skrapar snder hkvingarna, men hrnst fr
du sknka mig ett par nya. Vi hinna inte nu att klda av oss vr
hrbonad. Jag hr att ryttarna brja spela med hornen igen. Det r ett
avtalat tecken fr att pminna oss att inte stanna fr lnge.

Folke Filbyter, som tyst hade suttit och hrt p snernas brusande
ordflde, trevade p sitt brst under vargskinnen.

--Kom hit, Folke, sade han. Du fr hjlpa mig. Jag har blivit s
lamhnt. Hr p brstet har jag nyckeln. Har du nu hittat den? Du skall
g till den mellersta kistan och plocka fram fat och bgare, s att det
blir dukat fr s hga gster efter deras stnd. Finns det ngot mungott
i huset, trlar? Vad r det ni sga? Pst ni, att det inte hr har
funnits ngot mungott att dricka p tio r? D mste det vl vara s.
Stt d tminstone fram mjlk och brd och det, som finns.

Jarlen tog nyckeln och gick bort och ppnade kistan. Det knppte och
gnisslade i lsen, och det dundrade nr jrnbommarna fllo i marken.
Folke Filbyter makade sig p hrdkanten t den sidan, dr kistan stod,
och hans gon slppte ej snerna. Ingemund och Hallsten hjlpte jarlen
att hlla i locket. D det slutligen blev upplyft, hpnade de alla tre.

--S mnga hopade skatter vntade jag mig nd inte, sade jarlen och
snkte rsten till en viskning, men Folke Filbyter skulle i den stunden
kunnat hra ett sandkorn falla. Nu syns det, att vi nog kunde f rd att
giva Ulvssnerna den botpenning fr gamla ofrrtter, som de begrde
nyss vid brllopet. Men de ro ju min mors brder och ha ltit dpa sig
och komma att bli oss goda bundsfrvanter, om vi ro mna om deras
vnskap. Lt oss drfr hellre giva dem hela Folketuna, s blir det
deras utgrd och rkar snart med alla sina mrka hndelser i glmska.
Visserligen r lagen emot all avyttring av rvd fdernejord, men jag fr
tala med Inge. Det blir bst fr oss, och de m grna giva grden ett
nytt namn.

Ingemund lade sig ned p kn fr att bttre kunna genomforska innehllet
i kistan. Den var fylld med prlor av brnsten, karneol, bergkristall,
jaspis, guld och silver. Han mste maka dem t sidan fr att komma ned
till de stora krlen p botten. Dr hittade han till och med ett belte
av Kristmodern i ett tabernakel av guld. Han svarade jarlen i samma
lgmlda ton:

--Jag fruktar, att fr vr egen skull f vi ndock taga ett djupt grepp
i kistan, nr den gamle kommer i hgen. Han var ju i alla fall vr far,
och det hjlper inte, jarl, vi f bygga en kyrka till frsoning fr hans
minne. Fr jag rda, skall den st dr nere p kullen, som getherdarna i
min barndom kallade Bjllerbo eller Bjllbo. Dr r det redan ihopbragt
en mngd sten. Av silvret kunna vi gjuta en prktig bjllra, som skall
hras hela milen, nr hon beder fr hans sjl. Det vriga behva vi
sannerligen sjlva. Hr du, far!--ropade han med muntert hjd stmma och
brjade rra och sila i kistan.--Du r rikare, n vi trodde. Du mste
hjlpa oss med underhllet t ryttarna, och snart behva vi kpa flera
nya hstar. Lyckan mutas inte med tomma hnder.

--S lnge jag lever, fr ingenting tagas ur kistan, svarade den
darrande men nnu djupa stmman frn hrden. Ingen fr knyta upp snrena
p myntpsarna. Hra ni det, ingen!

Jarlen log frimodigt.

--D tala vi inte mer drom. Du har ftt en sdan misstro mot oss, far.
Vi ro frisprkiga, men vi brs inte p dig och ro inga rvare. Rkar
du hra, vad vi viska om, s m du det grna. Nr du dr, far, skola vi
timra dig en sncka, lik ditt forna skepp Mengld, och stta dig i hgen
p gammalt vikingavis. Det skall lra folket, att du varit en stor
hvding, fast du aldrig tog kristnan. Vad vi sedan gra fr ditt minne
blir vr sak. nnu r du bland oss levande. Hr kommer jag nu med
silverbgarna och den strsta sklen. Du kan sjlv se, att Hallsten
lser kistan efter mig. Och hr har du nyckeln tillbaka. Nr Inge
kommer, kan du verkligen duka ett riktigt kungabord med allt ditt guld
och silver. Det skmmer inte saken, att han fr tumma p ditt dyrbaraste
fat och spegla sig i det. Lgg du en silvertacka som std under var fot
p vildsteken. Sdant roar honom. Du skall se, att du ltt kommer
verens med honom. Srskilt vrderar han ett ltt och behagligt samtal,
och du skall bertta gamla jaktminnen och skmta gladeligt. Fr vrigt
behver du bara hra p oss en stund i brjan och sedan gra som vi. Men
raska p, trlar! Vi mste skynda oss. Vad lider tiden?

--Knappt middags, svarade Folke Filbyter med en blick p vggen och krp
ter ihop under sina vargskinn.

Alla tre to och drucko med lust och hast av den enkla bondekosten, och
flera gnger gick Hallsten ut med en skl eller bgare till sin hungriga
och trstiga brud. Hstarna voro framledda och frustade och skrapade
utanfr trskeln, men jarlen satt nnu.

--Du har knappt talat med oss, far, sade han och tmde den sista
mjlkbgaren. Det r hela tiden vi, som haft ordet, och nu mste vi
redan bryta upp. Ingenting har du berttat om dig sjlv. Vad kunna vi
gra fr dig nu nrmast? Med vad har du frdrivit tiden under hela de
lnga somrarna, d folket varit ute p markerna?

--Jag har suttit och plockat malen ur plsen, sade han med ansiktet gmt
nda till kinderna innanfr varghret. Malen ter och frter, men
mellan fingrarna blir den bara en nypa guldstoft. S r det ocks med
en lng smrta. Nr du smular snder henne p fingret under dina gon,
mste du frga: var det denna lilla droppe hjrteblod, var det detta
stackars guldstoft av ngra bedrgliga mnniskodrmmar, som s frtrde
dig? Den tid jag lg p havet, frskte jag om aftnarna att segla kapp
mnstrimman, men alltid gled hon undan p en armslngds avstnd. Varfr
lrde jag inte av det jag sg?

--Den frgan kommer frn oss, far.

--Och d skall jag svara dig, Folke. Smningom har jag lrt, vad en
bonde kan lra, och jag har slutat upp att klaga. Nu vill jag flja er
till drren. Det r ett sdant solvder i dag, att det r svrt att inte
se ut. Gken ropar i skogen, och getskllorna pingla frn markerna, dr
mina hjordar bestndigt vxa och frka sig. nda hit in hr jag
kornsuset, verallt gror det och spirar, p vallen, p stugtaket, till
och med de gamla stockarna i vggen brja att mossa sig och grnska. Och
sjlv tycker jag mig knna, hur det skjuter unga kvistar och lv ur min
egen hopfallna kropp. Du har blivit gammal och vintrig, Frey, och du
mste d fr att kunna uppst p nytt till ungdom och fruktsamhet.

--Det r i oss du uppstr, far.

--Ni ha vuxit s hgt ver mig, mina barn, att ni inte lngre kunna
rcka er s lngt i djupet som till mig. Det enda jag begrde av er,
kunna ni inte giva mig. Men jag glds, jag yvs, jag r stolt ver min
avkomma, och jag nskar er medgng, Folkungar.

Han flyttade ftterna s tungt och lngsamt, att Ingemund och Hallsten
blevo otliga och skyndade sig frbi honom, men han fortsatte sin
frsiktiga gng fram till drren. Dr stannade han i solskenet. Hela
grdsvallen var fylld av ryttare, och Ulva nickade t honom frn sin
vita gngare, men stelt och frmmande.

--Han gr vl inte till ttestupan? frgade jarlen.

--Dit r stigen fr hg och brant, svarade trlarna. Nu tnker han nog
bara p att s lnge som mjligt f se sina sner.

D hastade ocks jarlen frbi honom och sprang i sadeln.

--Du skall tro mig, far, ropade han och gjorde ett frsk att vnda sig
om, men hsten var s het, att han knappt kunde hlla den. Har du ngot
att befalla, s sg det frimodigt!

--ver dig befaller jag inte lngre, svarade Folke Filbyter och stdde
sig mot drrstolpen. Hjrtats krlek, mina barn, kunna ni aldrig giva
mig, och det var det enda jag begrde.

Han stod kvar och sg, hur de redo bort. Mnga av husfolket samlades
ocks i drren, men smningom begynte kvinnorna att lgga i ordning
friskt h under bnken och bestrdde det med de allra vnaste
ngsblomster. Sedan gingo alla trlarna och trlinnorna ut, p en enda
nr. Han stannade kvar fr att kunna stnga drren inifrn, som det var
bruk vid husblot.

Vgbroarna dnade under hovslagen och Folkungarna voro snart vid det
frsta skogsstrket. Hallsten hade sin brud framfr sig i sadeln. Han
lekte med hennes fingerguld och hll upp det ver henne i solskenet.
Allteftersom de tre frnderna kommo ut p fltet igen, sttte de dock
hrdare med sporren och fste blicken nnu skarpare p den nsta
skogsranden. Dr vntade dem oknda hndelser och vida trakter att
vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.





_Bjlboarvet_




1.


Det heliga svrdet Grne lg nnu p Holmgers grav i Sko, och ljus och
skymning brottades ver landet.

Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hngde stumma med bunden klpp.
Mnniskorna hade nnu icke tvttat askan ur hret efter botgringen p
askonsdagen, och de lngtade till pskmorgonens skna fest, d de under
sng ter skulle f bestr kyrkgolvet med hackat enris. Barnen, som
visste, att de skulle risas i sngen, nr de vaknade p lngfredagen,
gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var
ngon lek utan brukade sluta med ett sdant skriande, att det hrdes
frn grd till grd. Ett mrkt och tungt vder med isande blst hade
ocks rtt under hela fastlagen, och sinnena blevo hrda.

P skogsvgen ster om Bjlbo kom en flock bergsfolk frn Stlberget i
det avlgsna Jrnbrarland. Skaran hade blivit plundrad under vgen, och
av hela foran terstod bara en ensam slde, frspnd med en oxe och en
halt hst. Slden hade skapnad av en bt fr att kunna flyta, om isen
brast p ngot av de talrika vattendragen.

Sjlva de egentliga bergsmnnen skilde sig frn de vriga genom sina
snygga plsar och den lilla hammare, som blnkte i deras blte. Den var
bde deras mbetsmrke, deras verktyg och deras vapen. D ngot prassel
i skogen oroade dem, hade de samma stt att lgga fingrarna p
hammarskaftet som en krigare p svrdsfstet. Men bakom dem fljde i
stor oordning en hop jgare och frrymda missddare. De hade tagit lega
under vintern som hjlpdrngar, krossare och rstare, men levde om
somrarna helst fria p vildskytte och br. Fast landet hette kristnat
och fast tv hundra julntter redan tindrat upp ver Blot-Svens hg,
knde dessa skogsgngare de svrtillgngliga stllen, dr djur och till
och med mnniskor nnu offrades t heliga trd och stenar.

Bredvid dem p vgkanten tassade med sina hundar en rad av finnar, som
voro mrkta i pannan med brandjrn till tecken att de blivit dpta med
vld och hemfrda under sista korstget. De gvo noga akt p trden och
viskade med varandra, ty de kunde se p tallarnas frg, om det gick en
malmder under jorden. Ja, de behvde bara lyssna mot grberget fr att
hra, var ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De
voro ocks de skickligaste att med eld sprnga upp vgen till det jrn,
som sedan lastades p fordon och sndes ut kring landet fr att smidas
till vassa blad och pikar eller till fjttrar.

I slden sutto tv mn. Fast den ena var den uslast kldda i hela
skaran, drog han sig mer nyfikenhet, var frden gick fram, n alla de
andra tillsammans. Det var den frmmande riddaren herr Svantepolk
Knutsson, som genom gifte kommit i slkt med Folkungarna. Nu var han p
tervg frn ollonskogarna vid Vreta, dr han som botgrare en tid hade
vaktat nunnornas svin. Han satt med fromt nedslagna gon, ty han var
lika dmjuk som myndig, men ibland for han opp och stack med staven
efter de lngsammaste fr att skynda p dem. De smala, alldeles nakna
benen skallrade och nego av kld, och de bara ftterna voro mkligt
frostbitna. Han var bde fet och mager med smala hngande kinder, psar
under gonen, tunt vitt hr och stor, nedtbjd fgelnsa. Den korta
illaluktande frskinnstrjan hade ullen utt och var fullsmutsad, men p
tummen sken det breda fingerguldet med sina dyrbara stenar. Hatten var
versllad med pilgrimsmrken frn olika vallfartsorter. Framtill ver
pannan satt ett litet gult ting, som mest liknade en hoptorkad
skogssvamp och som gjort honom vida bermd. Det var ett stycke av ett
linntyg och hade tillhrt en utlndsk fru, som han hade lskat under
hela sitt lnga liv utan att ngonsin ha sett henne.

Det lg litet jrn kvar p botten i slden, men icke mer n att dr
fanns gott sittrum i halmen ocks fr den andra mannen. Han hette Hulv
Skumble och var bergmstare. Som han satt dr med skgget nedklmt i
plsen och vaggade vid sttarna, liknade han mer ett grtt stenblock n
en mnniska.

Han sg s klart fr sig den kvll, d han stod med de andra vid
gruvppningen, frdig att kasta trningarna p den rostiga marken fr
att lotta om vilket arbetslag, som skulle g ned. Vindspelet knarrade
ver tunnan, och bjrnen, som drev det, sprang inne i hjulet med tungan
utanfr kftarna som en varm grdvar. Det hamrade och knackade vid alla
malmhgar, och elden i hyttorna lyste p rken. D, just d, kom budet
frn Ingrid Ulva p Bjlbo att hon genast ville utf sin andel av
jrnet. Och med jrnet skulle det flja dugligt folk, som hon kunde ha
nytta av i sin egen bygd.

--Jag har vakat ver det jrnet, utbrast han med ens hgt och bittert,
viss att de andra gingo och tnkte p detsamma som han. Jag gav noga akt
p att rken aldrig blev vitaktig och tjock utan gick ltt, som den
skall, nr ugnen r vl satt. Jag frstod nog, att annars skulle jag f
det jrnet om mina egna handlovar. Det var fullgott jrn utan korn eller
blsor, och jag hgg och vgde det i rliga osmundar... och s blev det
taget ifrn oss p vgen av rvare!

Han ryckte hammaren ur bltet och hll den framfr sig med skaftet uppt
och betraktade den vrdnadsfullt.

--Med denna kan jag frsrja mig, frsvara mig och p trettio stegs
avstnd drpa ett villebrd eller en fiende. S litet behver man i
handen fr att hjlpa sig. Vad skola d Folkungarna med allt det jrn,
som de tvinga oss att forsla? Vra fder levde fria p sina grdar, och
nd gjorde de rtt fr sig och behvde inga kedjor.

Han satt tyst en stund, och slden krngde i de djupa spren. Sedan
fortsatte han igen att tala.

--Bergsmn och drngar, jag skall bertta ngot fr er. Ha ni hrt det
frr? Det var en gng tre frnder, som redo ut att vinna lycka, och den
som red i mitten hette Folke. Allt vad de togo p, det blev genast
deras, och de unnade sig knappt en stunds lro, bara fr att f nnu
dubbelt upp. De kramade och synade jordkokorna och kpte och pantade och
hllo bondetrta p alla ting, och den bondetrtan gr aldrig ur dem. Nu
vxer det Folkungar som ogrs och tistel. Dunkar nu ett hjul i forsen
eller lyser en ljustereld ver lvvattnet--vem skall ha mjlet, vem
skall ha laxen? Det skall Folkungarna, nr de hlla samdricka med
utlndska sndemn. Och hur ser det nu ut uppe vid Stlberget? Nr vi
bergsmn f vara nda till fjorton om ett par blgar, d har Ingrid Ulva
tv par fr sig ensam.

Han stack hammaren tillbaka i bltet och spottade i den sndertrampade
snn.

--Ja, annorlunda var det frr. Min farfar var nnu med p den tid, d
jrnet togs ur myren. Jag hrde honom ofta tala drom. En afton, nr han
stod i sin riskoja och hamrade, fick han besk av helge Erik, den stora
sveakonungen. Det var vid den rstid, d kornet gr i blom och enbusken
dammar och som nnu kallas eriksmssa. Det frundrade honom heller inte
att mta hans ljusa gon, nr han sg upp frn stdet, ty den fromme
herren red ju ofta kring p lagfrd och satte sig d grna hos de
fattigaste fr att hjlpa dem till deras rtt. Lugnt frgade han drfr
konungen, varmed han fick betjna honom. Helge Erik visade honom d, att
spetsen fallit frn spjutet, och bad honom att raskt frfrdiga en ny,
medan han satte sig p kanten av vattenkaret och vntade. Den skulle
vara hrdare och uddvassare n ngon annan, ty med den mnade han strida
under korsfanan. Glad i hjrtat skyndade sig den rlige smeden att
villfara hans begran. Fr att hrda den nya spjutspetsen, doppade han
den slutligen fyra gnger i vattenkaret, och mellan var doppning hettade
han upp den igen ver kolelden, s att jrnet fyra gnger bytte frg.
Frst blev det guldgult, drefter brunt, sedan dunkelrtt och allra sist
bltt. Helge Erik, som noga gav akt p arbetet, fr att det skulle bli
efter hans nskan, sade d:--Tre olikfrgade ldrar har ocks vrt folk
att genomleva, innan det kan st hrdat till bltt stl... Allt detta
berttade min farfar under trar, ty ingen konung lskade han s mycket
som helge Erik. Och nu frgar jag er: vilken lder r nu kommen, efter
vi alla ha ftt det s tungt?

Bergmstaren hann knappt utsga det sista ordet, innan han hpet lyfte
huvudet, ty en mnniskorst ljd ver honom ur kronan p en av de hgsta
ekarna. Det var en vldig stmma, enslig och hgtidlig som en
predikares, och orden flgo lngsamt och sjungande bort ver
trdtopparna.

--Drp skall jag svara dig, far, ropade stmman. Den gyllne ldern var
den tid, d hvdingarna var sommar seglade ut efter byte, medan de fria
grdsbnderna brgade sina skrdar. Den bruna ldern var helge Eriks
egen tid, d marken nnu var brun av nypljning och av allt det blod,
som flt i striden mot gtakonungarna och deras folkungajarlar. De ha
fst er frn era tingshgar, ni svear, och gjort ert Uppsala till ett
fraktat stlle, och aldrig frr sg jag en sdan prakt som deras. Nu r
det sneda rakt, och skratt r grt. Men nnu kan det nog g er vl, bara
ni ro sluga, ty nu r den dunkelrda ldern kommen, och nu lyser det p
oss frn elden i helvetet.

Bergmstaren hll in sitt trtta frspann. Han knde igen bde rsten
och den jttelika skepnad, som stod uppe i det avlvade trdet med en
fngstsnara i handen och tycktes alldeles fr ovig och stor fr en s
vgsam klttring. Det var Gistre Hrjanson, en knd lekare och
yrkesridare, som annars frdades med nyheter frn by till grd, frn
gravl till brllop, husbonde ver ingen och gst hos alla. Genom honom
blev det bekant, vad som hnde i vrlden. Men han frstod aldrig att
skmta och gyckla som andra av hans kall. Det stora skgglsa ansiktet
var dystert gulblekt, och det svarta hret, som rckte nda till
hfterna, var delat i en mngd tjocka fltor, nederst omknutna med vita
band. I ett snre tvrs ver brstet bar han en rad sm tygdockor, som
han vid fester trdde upp p fingrarna och lekte med. Som han stod dr
uppe i sin kolsvarta skjorta med den breda armen knuten om en ekgren,
sg han ut som den obnhrligt hrda jordanden med mnniskodockorna p
sitt brst.

--Du r ute fr att fnga pskskatan kan jag se, svarade bergmstaren
kort och utan att hlsa. Samtidigt brjade han uppmrksamt att lyss t
sidorna.--Nvl, lekare, vad nytt?

--Nyheterna lr du snart f erfara, nr du kommer fram till Ingrid Ulva
med det myckna jrn, som hon s otligt vntar p. I dag r hon lagom
god frut. Ddssjuk som hon r, har hon blivit uppburen i sin kammare i
kyrktornet fr att vara i skydd under upprorstiden. Sjlv kom jarlen
nyss hit med sina bda ldsta sner fr att gmma dem fr frnderna. Vad
skulle ocks hans son med kungakronan? Folke Filbyters blod frhver
sig.

Herr Svantepolk hade hittills suttit tyst. Ensam som han var bland de
vilda mnnen, ansg han klokast fr sin riddarheder att ltsas dv, nr
de hnade hans frnder. Men nu brjade han lyssna t sidorna liksom
bergmstaren.

--Jag bedrar mig inte, fll han in. Medan ni ordade, satt jag och hrde
p ngot helt annat. Det r folk ute p skallgng i skogen och ropar
efter ngon. Det mste vara bjlbofolket. Men vem ropas det p? Nej,
nej, nu hra vi miste. Det kan omjligt vara s.

--Bjlbokarlarna tyckas vara ute och leta efter Valdemar, jarlens son,
svarade Gistre Hrjanson och bjde sig fram mellan grenarna. Jag kunde
giva dem besked. Jag kunde hjlpa dem, till och med, om han vore tagen
av dvrgarna. Hr--han stack handen i fickscken--hr har jag
segerstenen, som jag hittat i magen p en svart hackspett. Och hr har
jag den sllsynta vita fjder, som vuxit p en svart korp och som kan
rista upp den tjockaste stenhll...

Herr Svantepolk stod nigande i slden, och frossan skakade snder hans
ord.

--Vi ha ingen tid fr den stortalaren. Han r njd, bara han hr sin
egen stmma. Men dr ser jag huvorna p de frsta drevkarlarna. Hitt,
bjlbomn! Vad r det ni sga? Vem, vem? Det kan inte vara sant. Svears
och gtars unga konung borttagen av dvrgarna! Nu, bergsmn, frst ni
bttre att rda n jag.

Han lyfte armarna och stmde i med bjlbofolket, som brjade leta sig
fram mellan buskarna, och alla ropade p en gng:

--Valdemar, Valdemar!

Slden befann sig nu p det rum, dr Folketuna fordom sttt med sina
lngor. Stensttningar och halvtrda ekstockar syntes nnu mellan
tuvorna. Lunden hlls i fruktan och besktes sllan utom vid de
rstider, d ngon klttrare skte efter den undergrande misteln eller
gillrade fr hemlighetsfulla fglar. Mnnen flockade sig om bergmstaren
med en sidoblick mot en stor sten, p vilken istapparna hngde som
vlvningen ver en port.

--Jag vet bara ett att rda, svarade slutligen bergmstaren, efter att
ett gonblick ha besinnat sig. Det r att skynda till Bjlbo och ringa i
klockan, innan solen gr ned. Ha dvrgarna tagit gossen, mste de d
slppa honom, men har han, det Gud bjude, bara gtt vilse i skogen, fr
han en vgledning, nr han hr ringningen.

Han manade p det klena frspannet. Herr Svantepolk flg ned p
sittbrdet, s att han slog ihop tnderna, men han ltsade icke drom
utan brjade med en frnm handrrelse att draga upp halmen omkring de
blfruset tillskrynklade benen.

De andra blevo snart efter. Nr backen krkte ut ur skogen med fri blick
ver de vintervita sltterna, stod Ingrid Ulvas stengr kyrktorn redan
mitt framfr vgen p den nrmsta kullen. Bergmstaren tnkte p hennes
makt och hur det var genom giftermlet med henne, som Folkungarna
terftt Bjlbo frn Ulvungarnas tt. Men Folkungarna voro ju av
dvrgabrd, och de hade lrt henne ondska och sejd. Han visste, att hon
ofta brukade st i torngluggen och stirra, och han mindes ordstvet: Nr
Ulva skakar sitt bolster fr himmelens vder, d blir det strax en
ryttare av var eviga fjder.

Han sg p den halta hsten och p oxen, som bara hade ett horn.--Sju
vllastade sldar och femton hstar hade jag, nr vi foro frn
Stlberget! mumlade han. Allt skulle jag svara fr vid livsstraff. Och
nu ligger det bara ngra fattiga osmundar kvar p botten under
halmen.--Han glmde nstan alldeles Valdemar och krde ter lngsammare,
och nd tycktes det honom, att den sista vgbiten krympte alldeles fr
hastigt.

Han kunde nu se ansiktena i torngluggarna och vakterna p den lga
kullen. Den var rymligt omhgnad med ett grnande vrn av spetsiga plar
och vidjor, mellan vilka nyponbuskarna fltade sina avlvade taggrankor.
Innanfr stod en ring av sm och stora hoppackade timmerhus, som ocks
hade blivit gr av sol och regn, med sn p torvtaken. Allra hgst reste
storstugan sin gavel med grnfrgade ormhuvud p vindskedarna. Utefter
kyrkvggen fladdrade och smllde ngra vadmalstlt, och framfr dem
brann det och sprakade under kittlarna. Frn ingen av trbyggnaderna
steg det i afton ngon rk, men vl frn ena hrnet av torntaket.

Slden stannade framfr kyrkan, och nu befann sig den i sin hembygd
hedrade Hulv Skumble p det rika och fruktade Bjlbo.




2.


I tornporten stod en storvxt gosse med platta, raka axlar och svartbrun
ansiktsfrg. Hret lg sltt och blankt om huvudet som tillkammat med
vatten, och armarna voro lnga med breda hnder. Bergmstaren tyckte,
att ett sdant barn vore ftt till att bli en frtrfflig smed eller
kittelbotare.

Gossen frde handen till hjrtat med en viss brdmogen klokhet och
sirlighet och gick ett par steg framt mot slden.

--Har ingen av er sett min broder? frgade han med lngsam och liksom
frsiktig rst. Och d han lste svaret i deras gon, skyndade han sig
att tillgga en smula frimodigare:--Glnta dvrgarna p stendrren och
lova honom att f leka med de infngade vallkullorna och stryka dem ver
kinderna, r han snart lockad. Det r det farliga med Valdemar, att han
aldrig kan svara nej.

Bergmstaren ryckte till, nr han hrde min broder. Smningom, fast i
brjan villrdigt, gled luvan ned framfr frskinnet, som var bundet
utanp plsen.

Bakom gossen stod en man med den lnga, fasta vstgtamunnen viljefast
sammanknipen. Han var icke obekant fr ngon, den sluge lagman Algot
Brynjulvsson, som var lrmstaren Bjrn Nvs medhjlpare och undervisade
jarlasnerna i lag och rtt. Ibland hade han hlsat p vid Stlberget
fr att granska rkenskaperna.

--Du talar klokt, Magnus, bekrftade han och lade bakifrn sin hand
smeksamt p gossens huvud. Valdemar r ett trohjrtat barn, som vill
alla vl, men tv ting har jag aldrig lyckats att lra honom. Det r att
lyda och att sga nej. Du, Magnus, du r min flitigaste och bsta
discipulus, och det r bara p dig jag kan lita.

--Men hur har d Valdemar sluppit ut i skogen? Har han d inga
lekbrder, som vakta p honom? frgade herr Svantepolk och satte den
bara foten i snn.

--Lekbrder?--Algot Brynjulvsson vnde sig om och pekade p ngra andra
barn, som stodo bakom honom.--Hr ser du den lille Tyrgils Knutsson, som
aldrig kan ljuga och aldrig slr ett djur. Hr har du min son Karl, som
r s galen, att om du toge huvudet av honom, skulle han nd fortstta
att dansa som en nackad kyckling. Och hr str min Folke, som vill vara
med om alla upptg, men inte trs. De voro trtta efter resan hit, och
jag lade dem i nedersta tornkammaren. P junker Magnus litade jag mest.

--Men ocks han kunde sova.

--Och det tungt. Nr han vaknade, var Valdemar bortsmugen. Ngra av
vakterna hade sett honom lekande g utt krarna, men de vgade ju inte
ropa efter honom.

--S r det inte annat, fortsatte herr Svantepolk och korsade sig till
tack fr lycklig hemkomst, n att du, bergmstare, fort gr upp i tornet
till herrskapet och rder efter frstnd. I en sdan hr frga har en
gammal skogsman som du rikare erfarenheter n ngon av oss. Dr inne
till hger i kyrkan hittar du trappan.

Men Magnus grep bergmstaren hrt i armen.

--Du fr bara inte bertta, att det r Valdemar som smugit sig bort,
stammade han med stigande ngslan. En sdan olydnad skulle bli hrt
straffad p lngfredagsmorgonen. nnu veta de ingenting dr uppe. Ltsas
d hellre, att det r ngon annan. Sg d hellre, att det r jag.

Algot Brynjulvsson klappade gossen igen p huvudet med en lrares
stolthet.

--Det r gott menat, kra barn. Bliv alltid lika trofast mot den broder,
som du har ftt s kr och som med tiden skall sitta som husbonde ver
oss alla.

--Jag skulle grna offra mitt eget liv, om det kunde hjlpa honom,
viskade Magnus kvvt och sg frgande frn den ena till den andra.

Bergmstaren kastade ifrn sig tmmarna, men bittert ngrade han, att
han icke i tid vnt om och sjlv sprungit till skogs. Det yrde gnistor
fr gonen och susade fr ronen. Han frstod knappt, hur det lyckades
honom att hitta in till trappan.

Murarna voro s tjocka, att han icke kunde se marken nedanfr genom
gluggarna. Utan att han sjlv visste det och endast fr att fsta
tankarna vid ngot likgiltigt rknade han halvhgt trappstegen:--Elva,
tretton, femton, sexton, nitton... verst i skumrasket ptrffade den
bredaxlade fjllmannen en drrppning, men den var s smal, att han
mste vnda sig p tvren och slpa sig framt mellan de rthuggna
stenstolparna. Och nd skrapade de lnga tottar av hr ur plsen.
Vlvningen var heller inte hgre, n att han mste krka sig. I det
gonblicket tyckte han, att tornet med hela sin tyngd hngde sig ver
hans nacke som ett ok, och han tappade anden.

Ett rungande ljud som av ett klmtslag flg med detsamma genom tornet
och fortsatte lnge att darra i stenarna.--Ringer det redan till
angelus? frgade han sig och skte ffngt att n radbandet under
plsen. Angelus domini nunciavit Mari.

D slog honom pltsligt ngot, som bde han och de andra nyss hade
glmt. Det var dymmelonsdag, och p den kvllen fick ingen klocka ljuda
i hela kristenheten! Hur mycket var d det rd vrt, som det nu var hans
rende att giva t det hga herrskapet? Och vad hade han nu att tala om
annat n om sitt frlorade jrn, och det skulle kanske kosta honom
livet!

Men det var fr trngt att vnda. Fr att gra ett slut p pinan och
ter f luft i brstet tog han ut steget.

Han kom d ut i en ganska hg kammare, dr Ingrid Ulvas larmande
smpigor, sotiga och barfota, hllo p att koka vid spisen i hrnet. De
svngde flktorna ver den sura och rykiga veden, hjlpte varann att
knyta hrbandet och klttrade p bnkar och spann fr att plocka ned
brdkakorna, som voro upptrdda p en stng under taket. Mitt ver
rkppningen i valvet storskrattade ett par vaktkarlar. De voro
sysselsatta med att fira ned frn torntaket en kopparbolle fr att hmta
l, och det var den, som vid var trn mot muren rungade mrkt och
ihllande som en klocka. Kopparbollen var kantad med runslingor och hade
fordom i Uppsala gudahov tjnat som det kril, i vilket offerblodet blev
vispat.

Han hrde otydligt, hur smpigorna berttade drom fr varann, och han
sg att de pekade genom rken mot nnu en nsta drr. Men han mindes
icke lngre, vad han skulle sga eller varfr han var kommen. Han knde
blott, att han mste lyda. S fort han hade trngt sig ver trskeln
till den innersta kammaren, sjnk han ihop p kn, djupt framtbjd med
hnderna stdda p golvet som en trl, och det smllde och knakade i
frskinnet.

Hr sg det ocks annorlunda ut. Ngra ljuslgor vxte och krympte p en
jrnkrona i taket, och vggarna voro bldragna med varma bonader.
Framfr fnstergluggen, som pryddes av huggningar i sten, stod Birger
jarl och sg ut i luften. Vid andra sidan stod det ett dukat bord och en
kista, fullbddad med hyenden och dynor. P den satt Ingrid Ulva, rak
som ett altarljus, med de avmagrade fingrarna utbredda p vardera knet
och ett hyende mellan nacken och vggen. Hon var den hgmodigaste
kvinna, som ngonsin hade levat, och han visste, att hon aldrig hlsade
de frnma frnkorna med hela huvudet utan bara med gonlocken. nda upp
till hakan var hon kldd i glasprlor och sm guldsljor. Men fast hon
var mycket gammal och frtrd, var det utslagna hret nnu ramsvart. Och
lika svarta voro de buskiga gonbrynen. Den stickande rken, som trngde
sig in genom drrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla
rynkorna p hennes ansikte och svrtade fingrarna p sidorna om
naglarna, s att hon sg ut som en lappkvinna i en kta.

--Folkungarna, Folkungarna! tnkte Hulv Skumble. Detta r Folkungarna.
Nu r jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min
stackars kropp mot pinor!

Ingrid Ulva vnde gonen t drren till.

--Var har du mitt jrn?

--Ndiga fru...

--Du hrde min frga. Jag ser p din hammare, varifrn du r.

--Fr Guds mildhets skull... Det var tolv lass... det var tta lass...
Nej, nej, jag minns ingenting, jag vet ingenting... Goda och fromma fru
Ingrid, som alla vlsigna... det r frbi med mitt frstnd... Det var
p de vstmanlndska grnsskogarna, som det kom rvare. Fr att hna dig
lmnade de tv fattiga osmundar p sldbotten. Men jag sg p skldarna,
att det var Filip Knutssons och Knut Magnussons folk.

Nu mrktes det, att jarlen vaknade vid gluggen, ty alla de gulbruna
rmarna och flikarna brjade att virvla. nnu stod han kvar, liksom en
vred humla en stund str stilla och andas och lter vingarna vina, innan
hon rusar fram. S kom han farandes ver golvplankorna med armarna
halvlyfta och lngt frn sidorna.

Han var av medelhjd, ganska bjd och mycket senig och mager, i
synnerhet p halsen. Det skalliga huvudet var hgvlvt och stort upptill
men smalt nedt, med spetsig haka. En svart lock, som rckte nda till
nyckelbenet, stod yvigt ut vid vardera tinningen och hlls ihop med ett
litet tarvligt knppe av horn. De ntbruna, mandelformiga och sneda
gonen lgo mycket ttt.

--Sg om det! mullrade han och skakade bergmstarens skuldror. r det
frnder, r det Folkungar, som plundra oss p vgarna? Och hr fylla de
landet med legohrar. Blir d blodskern aldrig igensdd? Kronan r en
lekhatt fr barn, och ett barn fick den. Glmma de redan, att jag, gamle
nkeman, i alla fall haft salig kungens syster och att arvsrtten kom
med henne?

--De ha sin arvsrtt p andra vgar, och alla Folkungar missunna varann,
svarade Ingrid Ulva. Det frsporde jag nog, nr jag red omkring vid
kungavalet och sg, hur eldrda de sutto och blste i sina soppsklar...
Men bergsmannen dr, honom hnger jag.

Hulv Skumble borrade sin blick i ljuslgorna, och frskinnet knakade.
Jarlen gick emellertid med lnga steg ett slag genom rummet. Sedan
tvrsatte han sig vid bordet mitt framfr modren, pltsligt fylld av
den mest brusande munterhet. Rsten klingade som ett helt klockspel.

--Den, som blir hngd som ung, slipper tigga som gubbe, men man sticker
inte sina hstar dagen fre drabbningen. Karlen dr har ett jrn i
skuldrorna, som du behver. Mor, mor, hr sitter du p Folke Fyllbulters
gamla skattkista och styr med grdar och stlberg. Men utan mitt lov fr
du i alla fall inte trampa p en mus. Det r visst det enda, som du
aldrig frlter mig. Se, se, s mnga ls den girebuken hade p kistan!
Och nd drmde han vl aldrig att den skulle frvara en kungakrona. Vad
vet jag fr vrigt om den mannen? Kanske var han en tjuv, en kopplare,
en drinkare. Drfr vljer jag det mildaste och kallar honom Fyllbulter.
Alla dagar trampa vi p en nypa mull, som varit brstet eller kinderna
p en mnniska. Men skall jag sga dig sanningen, s betvivlar jag
allvarligt, att den mannen ngonsin funnits till.

Han kastade orden som stenar, utan vetskap om sin grymhet och alltfr
rik p stolta anor att befatta sig med en hednisk bonde. Sedan blev han
tyst igen och satt och vickade med silverskeden.

--Varfr tiger du, son? frgade hon.

--Nr katten lapar mjlk, kan han inte spinna.

--nd ser jag inte, att du spisar ngot. Tag hr och bryt ett stycke av
torsbocken, som smpigorna bakat till psken. Jag mrker nog i dag, att
det r ngon tanke, som ftt makt med dig. Jag minns ett fagert
ordstv: Nr maskrosen ftt besk av biet, lutar hon guldkronan mot
jorden, medan frukten mognar.

--En vmjelig och klibbig frukt! Du har s mycket fagert snack, mor. Du
har alltid varit mitt goda samvete, och jag nskar att jag kunde fra
dig med mig i en vl vaxad nt liksom mitt fnske. Och nu tar jag saxen
ur din ask och klipper av mig mina tv lockar, som inte f rum under
ringhuvan. Och s binder jag dem s hr om din handlove alldeles som
riddaren i visan, nr han skulle fara bort frn sin kresta. I natt
mste jag rida tillbaka till min hr. Det r s mycket att styra med.
Nrkesfolket r hftigt och gr fr raskt p, och hlsingarna ha goda
bgar, men skjuta fr hgt.

--Rid du, kra son, och srj inte fr mig. Gller det, kan jag nog nnu
lta lyfta mig p hstryggen och fra mina huskarlar. Det r lagom gra
fr en nka p landet, nr pskbaket r ver... Men om du blir slagen?

--Jag duger inte till att ringa i klockorna, mor, och bra kring helge
Eriks ben. Men jag frsker i tysthet att skaffa mig nya och fullgoda
krigsredskap. Sedan sprider jag mitt folk ver en hel bygd i sm
flockar, som ltsas fly, ser du--han lutade sig nrmre henne och snkte
rsten--och frst nr jag har napp p tillrckligt mnga krokar, halar
jag ofrmodat in hela reven. Litet av den sluga bonden sitter nog nnu
kvar i jarl Birger.

--Och om du nd blir slagen av de upproriska?

--D tar jag dem med lgn, med list, med svek!

Han hade strckt ut armarna och hll om bda bordshrnen, under det att
han oavvnt stirrade p henne. Svettdropparna prlade honom p kinderna.

Hon strckte sig ver duken, grep honom med bda hnderna darrande om
huvudet och drog det s nra sitt, att deras gonlock nstan mttes.
Hennes rst blev djup och grumlig.

--D tar du dem med svek. Du, Birger, vi frga inte efter, vi tv, vad
de lalla om oss i frustugan.

Han flyttade varsamt hennes hnder upp p sin hjssa.

--Och nr jag har dem inom spjutgrden, sger jag vid frsta hornstten:
ni gtar, nu tog jag Filip Knutssons huvud. Och vid andra hornstten
sger jag: ni svear, nu upphrde helge Eriks ttling att leva.

Jarlen och hans mor logo mot varann p det stt, som var eget fr
Folkungarna. Det var en hastig, ljudls glimt mellan lpparna och i
gonen, som fort vndes t bda sidorna. Drefter terfick ansiktet
genast sitt vanliga mrka uttryck.

--Vlsignelse flje dina vgar, lste hon ver honom, ocks om du gr
ont... fr barnets skull. Jag r som uven i skogen, jag lskar ingenting
p jorden utom min egen avkomma.

--Ja, Valdemar r ett gott barn, viskade han, och Magnus talar redan
som den torraste lagbok. Han kommer att stdja brodern, nr han snavar,
ifall jag bara rustar honom med en smula makt. Det blir ett prktigt
brdrapar. Snart har jag lagt riket i ordning fr dem. De ha bara att
sitta i sina hov och hra p sina spelmn och rdsl med sina guldsmeder
och vvare och akta sig att gra ngon fr nr. Det r tillrckligt.
Hela landet skall genljuda av deras lov. Fr mig r grovarbetet och de
hrt dmda grningarna. Fr mig blir kanske brnnmrket i ndens elvte
timme. Bli de rttskaffens, komma de att hrt dma den gamla jarlen, som
nnu var nog lgttad att gra lga grningar... Skulle det ocks smrta
dem att hgt tadla sin egen far i salen, skola de nd gra det sedan,
nr de sitta i stillhet vid elden. Det frlter jag dem.

Oskert och vacklande reste hon sig upp, och trevande med de sotiga
fingrarna utefter bonaden pekade hon p en liten skld, som hngde p en
krok.

--Det r Valdemars skld. Med oss m det g, som det kan, bara vi hlla
den sklden s blank, att nglarna kunna spegla sig i den... Och nu
skall du bra mig upp p torntaket, s att menigheten en sista gng fr
se oss samman, innan du rider din vg. Lt mig frska att stta p dig
brynjetyget... Ack, det var visst fr mycket lovat, s tungt som det r!
Men bltet skall jag spnna... som det ocks str i visan om skn
jungfrun.

Han hade stigit upp, men nr hon skulle hjlpa honom, sjnk hon mot
hans axel, och han mste stta henne ned p bnken. Drvid kom han att
trampa bergmstaren p skgget. Han hade alldeles glmt bort honom, och
det bekymrade honom heller icke det ringaste att ha haft ett s
enfaldigt vittne.

--Tag hr hela torsbocken, karl, och stoppa den under frskinnet,
gycklade han och fll in i samma brusande och frbryllande munterhet som
nyss. G s ned och stll upp dina mn och lt dem svrja huseden. r du
nd inte njd? Har du nd ngot p hjrtat?

Bergmstaren lg nnu som en hopfallen sck och hade icke frsttt
mycket av det, som blivit sagt. Men hela tiden hade han grubblat p, hur
han skulle stlla sina ord fr att komma fram med sitt viktigaste
rende. Det frvnade honom sjlv, att han, som i sin bygd alltid gllt
fr att vara s fritalig och rak, under en enda timme p Bjlbo redan
hade lrt sig att ljuga och krypa.

--Jo, kra jarl, frskte han att brja och tog mod till sig. Det r en
smdrng dr nere, som smugit sig ut i skogen och kanske blivit
borttagen.

--Ett russin mindre p fatet bryter inte ett gstabud.

--Det m vara sant, men antingen han nu r tagen av dvrgarna eller han
gtt vilse, kunde han bli rddad, om vi ringa i klockan.

--P skrtorsdagsafton?

--Det r livsstraff att d rra klockan. Jag vet det, kra husbonde.

Jarlen slt det ena gat och nickade t honom.

--Jag skall lra dig att nyttja list, min goda bergsman. Locka ett
oskyldigt barn att ringa! Fr ett barn finns det inte ngot hgre straff
n sju par ris p lngfredagsmorgonen i stllet fr ett. Och det fr det
tla.

Bergmstaren skakade p huvudet, men jarlen vnde honom ryggen, och han
frstod, att det icke lnade fresta lyckan tv gnger. Drfr makade han
sig baklnges ut i yttre kammaren. Frst dr steg han upp och rtade p
sin vrkande rygg.

Nr han kom ned, stod Magnus nyfiken och vntande med de andra i l
utmed kyrkvggen. En av de sm Algotssnerna hll en fackla, ifall det
skulle bli jarlalfte p att ngon fick brnna av halmen, som var bunden
om klockklppen. Klockan hngde i den lga stapeln framfr dem, och
solen hade redan snkt sig nda ned i skogshultet.

Rken frn facklan sotade en lng strimma p kyrkvggen. Men lngre upp
kastades den t sidorna, s att ett hgt svart kors uppskildrades av
sotet.

--Se dr tecknet, varnade bergmstaren och alla bugade och korsade sig,
pskens heliga tecken! Ve i livet, ve i skrselden, den man, som i afton
rr klockan. Det kan endast ett menlst barn, ty ett sdant hr
himmelriket till och kan till frdestraff bara f sju par ris p
lngfredagsmorgonen. Men betnk er vl, ni smsvenner. Jag ser, hur
oroligt Algot Brynjulvsson skakar p huvudet. En rlig lrmstare som
han sviker inte vid riset. Det blir marter, som er spda kropp nnu
aldrig smakat. Det blir en blddrig och blodig rygg, som inte p dagar
kan bra klder.

--Det r jag, som skall gra det, svarade Magnus med gonen trfyllda av
skrmsel. Han frskte rycka till sig facklan, men Algotssnerna ville
icke slppa skaftet.

--Lt honom f facklan, befallde Algot Brynjulvsson, och hans lnga
vstgtamun krktes beltet. Sll kallar jag den unga konung, som har en
sdan broder.

--Ja, fr min broders skull! mumlade Magnus oavbrutet under hela vgen
fram till stapeln. Och nnu d halmen flammade upp kring klockan och han
virade om handen det rep, som var fst i klppen, fortsatte han att
upprepa sitt halvsnyftande: fr min broders skull!




3.


Innan nnu det frsta klmtslaget hade hunnit att ljuda, slppte Magnus
repet med ett glatt anskri.

--Se, se! ropade han, nnu darrande efter sin frskrckelse och pekade
mot skogsbrynet. Valdemar r inte tagen av dvrgarna. Han har bara varit
ute med Gistre Hrjanson och smdrngarna fr att fnga pskskatan. Det
r honom likt. Vi borde ha tnkt drp.

I skogsbrynet hade det i en hast blivit svart av folk, som sjng och
larmade. Bde skallgngskarlarna, bergsdrngarna och finnarna hade
slutit sig till den skara av pskfirande ungdom, som de sttt p i
skogen. Valdemar var ltt att knna igen, dr han hoppade och dansade
framfr de andra i fagerrd mantel och vitbrmad mssa. Bakom honom
sprang Gistre Hrjanson, lekaren, med den fngade pskskatan, som nnu
hade snaran om ftterna och flaxande rycktes hit och dit i luften.
Somliga hade ver sig bockhudar med hornen p eller stora skrpukar av
tr och vax. Dr hoppade fiskhuvud, paddor, ulvar och bjrnar, men de
flesta hade lindat armar och ben med rda trasor och kltt sig till
djvlar. En djvul kom lpande fre de andra och ryckte till sig
facklan, som han stack fast mellan kftarna i sitt galthuvud. Sedan bar
det i vg med lgor och gnistor om trynet. Magnus flydde med avsky och
fasa frn klockstapeln och gmde ansiktet i Algot Brynjulvssons klder.

Sm flockar av getherdar och vallkullor brjade nu ocks samlas p de
andra hjderna. I brjan stodo de bondblyga och frsagda. Togo de ett
par steg framt, stannade de strax igen, dumma och frmmande fr varann.
P det viset hllo de p en lng stund, men hur det gick till, kommo de
slutligen nd upp p kyrkvallen samtidigt med skaran frn skogen. Och
dr fingo de ml i munnen.

Bde prst och klockare hllo sig undan p en sdan kvll, men liksom
genom en hemlig verenskommelse satt nyckeln i kyrkdrren. Det var
gammal sed. S snart lekaren hade sparkat upp drren, rusade skaran in i
besinningsls brsrkagng. Den trhrda tukt, som under hela det lnga
ret tryckt deras nackar med sitt ok, fll i sm smulor som murken ved.
Allt det, som de tvungits att ra och bja sig fr, kappades de nu om
att skymfa. De frefllo druckna utan att vara det, ty bruket bjd, att
de nu skulle sl sig lsa, och somliga kavlade upp rmarna och spnde
frn bltet som fr att brja ett envig med osynliga vsen. Deras
stridslust var sammanavlad av trots och skrmsel och blandades med
hemlig tro p de bannlysta och frbjudna gamla vxtgudarna och
vdergudarna, som outrotligt levde kvar i urmarkerna. Dr fanns knappt
heller en enda, som inte ngon gng hade mtt dem. Lvkvinnor och alfer
hade ryckt vedyxan ur deras hnder eller brutit pilen tvrt av p deras
bge. De hade haft systrar eller krestor, som blivit borttagna eller
slpade in i berget. En gubbe hade nnu lppen kluven av en sten, som en
jtte kastat efter honom. De knde makten hos den eld, som de frsiktigt
mste bra med sig in i skogen till nyrjningen, och de kallade den med
besvrjelser, vilkas mening de hade upphrt att frst. Det var
sejdsprk som dvrgen Jorgrimme fordom mumlat ver sin trolltrumma och
husfder och husfreyor ver sina plogar eller vid slakt och bak. De hade
sett skan brnna deras lador och torka deras krar. De hade mrkt, hur
kvinnor, som varit dem likgiltiga, pltsligt ftt en sdan hxmakt ver
dem, att de varken kunde ta eller sova. De hade i stormntter hrt
flsande hstar sl hovarna i stugtaken, och p stigar, dr de i ratal
hittat, hade de en dag pltsligt gtt vilse.

--Vi glmma er inte, ni vldiga i skogarna, sorlade de i sjungande ton,
halvt jmrande, halvt hotande. Nej, vi glmma er aldrig, och nu skola vi
gra er goda mot oss fr hela ret.

Gnisslande i nsan hrmade de den kristna mssan, och de vildaste
sprungo fram fr altaret och satte sig ned och orenade.

--Jesus Kristus, ropade de. r du gud i landet, s visa din makt genom
att sopa rent efter oss!

Skrattet ekade genom den lilla lantkyrkan. De trodde lika fullt och
fast p Kristus som p valvet ver deras huvud, men ngra gnger under
rets lopp mste de frneka honom fr att muta och blidka ondskefullare
makter. Redan nsta dag skulle de ter tillbedja honom som frut och
flytta p kulorna i radbandet, men nu hetsade de upp varann med det
vgsammas lockelse och ivern att tvla. De rdda krpo bakom de
modigare, puffade dem i ryggen med tummarna fr att jaga p dem och
skrattade i ronen p dem. Slutligen nedtog lekaren frn vggen ett hgt
trkors, som brukade anvndas till att bras framfr liktg. Det lade
han mot altarringen. Sedan rckte han Valdemar en av bergsmnnens
hammare och befallde honom att korsfsta pskskatan.

Valdemar insp de andras yrsel. Deras hnande trots spred sig i hans
dror och slickade om hans hjrta som eldslgor. Han sg ut som en ung
skgud, dr han svingade sin hammare, smal och fager med ljust flygande
hr.

Den pinade fgeln ppnade och slt sitt svarta gap och vste hest. Under
knuffningar och stnanden framrcktes frn alla sidor fingrar, som
frskte att f rra vid korset, och s begynte alla i vinande fart att
lsa besvrjelsen.

--Skamfgel, skamkulla, hda och flaxa, skratta och kraxa, d fr vra
synder och flyg till den bl kullan, till Hel!

Valdemar hjde korset och bar det framfr skaran ut ur kyrkan.

Armarna sviktade, ty korset var tungt. Nr han kom ut p vallen och ter
mnade brja att springa, var han nra att stupa i en ppen grav. En
unken liklukt mtte honom.

--Vad r detta? frgade han och tog frskrckt ett steg baklnges. Men
sedan bjde han sig framt fr att kunna se ned i graven. D sg han,
att det lg en hop bruna och frruttnade barnlik dr nere, men ett litet
barn var nnu vid liv och kved sakta.

Lekaren gick fram till kanten och knt handen ver den mrka gropen. Han
darrade i alla lemmar, och hans ansikte arbetade, utan att han p lnge
kunde f ett ljud ver sina lppar. Till sist gjorde han sig i ordning
att stiga ned och tog stegen, som lg vid sidan.

--Du frgar, vad det r! sade han. Lyckliga, menlsa barn, du vet det d
inte! Vad det r? Det r den nya makt, som smyger sig efter oss in i
hemmen och ut i markerna och sliter tungan ur munnen p oss och hjrtat
ur brsthlan och befaller oss att vara dda som stenar. Var ro nu de
raka och stolta bondkvinnorna, var mnnen, som stodo med sin bge vid
grdsgrinden och trygga svarade fr egna grningar? Jag missunnar dig
din ovetenhet, unga herre, och jag skall sga dig, vad det r. Det r
bergsmnnens jrn, som blivit utsmitt till kedjor, medan din farmor
klder dig i prlor och mrd. Det r kvvd jmmer. Det r tusen sm
dlor, som vuxit ihop till det vidunder, som nu ligger ver oss och
frustar frruttnelse i vra nsborrar. Det r vrt folks torra och
rttfrdiga lag, Valdemar, lagmnnens och jarlarnas storverk, din fars
gonsten.

Han lyfte upp det halvdda barnet, som var ett flickebarn, och hll den
lilla framfr sig i luften.

Det var frsta gngen som Valdemar sg en m utan klder. Han stod en
stund stilla och sg p henne. Det frundrade honom, att hon icke var
fridare.

--Sjlv har jag ocks en gng legat i en sdan grav, fortsatte lekaren.
Det r lag, att om hrjare varit i landet och ngra barn fdas efter
deras vldgstningar, skola dessa under pskveckan sttas i en grav till
att omkomma. Drfr heter jag ocks Hrjanson. Vill ngon med en gva
till kyrkan lagfsta ett sdant barn, r det medgivet. Men hur mnga ha
rd till en sdan lek! Jag vet heller inte vilken barmhrtig mnniska,
som tog mig sjlv ur mullens kftar. Jag vet bara, att fr min brd har
jag ftt frakt. Jag r korsvgen, som ingen gr frbi utan att kasta en
sten. Blir jag drpt, ligger jag ogilld. Jag r olyckan, som aldrig fr
hoppas p barmhrtighet.

--Jag kan inte lida att hra den lilla kvida, stammade Valdemar.

--S tag upp henne du. Ung fosterfar. Hr rcker jag henne t
vallkullorna, som nog skola skta henne t dig. Och hon skall heta Yrsa
Hrjandotter.

Valdemar nickade och sg, att ett par vallkullor lindade in barnet i en
trasa och buro bort det. Han hade blivit alldeles blek. Han krp ihop
och vek mer och mer baklnges och frskte att f skydd under
bergsmnnens armar, men frn alla sidor blev han gripen och fasthllen.
Frn alla hll linkade det fram nya skepnader och trevade efter en
tumsbredd av hans klder till att taga fast i. Det var sjmn, som
slagit skepparen, och drfr mist ena handen. Det var tjuvar, som
snattat en mle malt eller ett frskinn och drfr ftt rat bortklippt.
Det var lagkpta hustrur, som varit sina husbnder otrogna, och drfr
ftt nsan avskuren. Alla de lemlstade stackarna hade ngon stympning
att visa honom och bertta om, och ngra strdde jord p sitt huvud.

--Har du ingen hjlp ocks fr oss? klagade de. Ser du, vi str mull
ver vra hjssor. Vi veta, att vi ro stora syndare. Vi ro inte mer n
mnniskor.

--Ni skola inte gra honom illa! ropade de sm vallkullorna och ryckte
nyfiket i den plskantade mssan eller trdde fingrarna genom hans lena
hr. Den ena kysste honom p kinderna och slutligen p munnen.

--Han ser ju ut som en liten fatburspiga, som lever p lingon och mjlk,
sade hon. Och hur skall han kunna springa hednadansen med oss kring
pskelden i s mjuka sockor? De klampa ju inte.

Han lyftes i trngseln, s att han icke lngre knde marken under
ftterna. Lekaren tog fast om hans hand och bjde ut fingrarna och hll
dem mot korset, som han hade slppt.

--Du skall alltid vara med oss, ropade den vldiga stmman. Och du
skall bryta snder kedjorna. Du skall alltid trampa p dem. Du skall
trotsa. Svrj, att du gr det, svrj vid korsskatan, vid Djvulen,
svrj, svrj!

--Jag vill er ju alla s vl, viskade Valdemar frskrmt och knappast
hrbart. Men s blnkte det till i hans gon.

--Ja, jag skall alltid trampa p kedjorna, sade han.

D kom skaran ter i rrelse och drog honom under hgt jubel med sig
utt fltet. Algot Brynjulvsson sprang fram ur sitt gmsle och ropade,
att ingen ostraffat finge rra ens vid klderna p en kronad konung. Och
med lrda ord skte han frklara, att jarlen icke rdde fr lagar, som
voro ldre n han och som de besutna bnderna blivit ivrigast att hlla.
Men ohrd trngdes han tillbaka igen mot kyrkvggen och stod dr med
Magnus under kappan som en fgel med sin unge under vingen.

S snart Valdemar mrkte sig fri, fick han ter frg i kinderna, och
frskrckelsen vek lika hastigt som den kommit. Det var den frsta
gngen i livet som han fann sig obevakad, och han knde, att dessa
stackare i grund och hjrta voro lika stora barn som han sjlv. Korset
med pskskatan svngdes nu av andra. Han fattade den vallkulla om livet,
som hade kysst honom, och dansade med henne framt ver kerstubben.

Medan detta pgick, voro stalldrngarna sysselsatta med att lgga alla
vagnsskaklor i kors. Uppe i tornkket slckte smpigorna elden och lade
rakor och kvastar i kors, s att de icke sjlva under smnen skulle
kunna stta sig grnsle p dem och fara p hxritt.--Se, se! ropade de
till med ett anskri och pekade p de gula molntapparna. Nordanskogs
bland fjllen ha de glmt att binda klockorna. Det r hxorna, som rida
p de flygande klockorna!

De stodo darrande hand i hand med vidppna gon.

I inre kammaren hll Birger jarl p att klda sig i brynjetyget fr att
bryta upp. D och d stannade han vid gluggen och mumlade om urldriga
sedvnjor, som kyrkan icke rdde p och som han icke vgade trotsa,
allra minst under en sdan upprorstid. Ett folk bestod icke bara av
mnniskor utan ocks av mnniskor med djurhuvud, och ngon gng behvde
man rasa och ropa.--Jag r glad, sade han, att tminstone mina egna
sner ligga och sova nere i tornkammaren p vardera sidan om sin
lromstare med det frskskurna pskriset p vggen.

Nr han blev frdig, tog han modren under armbgarna och frde henne
framfr sig till trappan. Dr lyfte han henne p armen och bar henne upp
p det flata torntaket, och det var icke ngon tung brda.

Vakterna skyndade sig att vika t sidan, och det bl jarlabaneret, som
med sitt folkungalejon ver tre snedbalkar hela dagen varit hjt, slog
och piskade i vinden. Nedifrn steg ett oredigt mummel. Det var de ldre
och frstndigare bergsmnnen, som stllt upp sig och svuro huseden.
Mnga av menigheten skyndade ocks till, nr de upptckte det mktiga
husbondfolket p tornet.

Jarlen sg med vlbehag och stolthet ver sina gor, de fetaste och
brdigaste i landet. t alla sidor bredde sig i vinterskymningen de
kulliga stgtaflten, dr rika skrdar grnskade under skaren. P Folke
Filbyters hg brann pskelden, och bockhornen och de smllande
trsulorna hrdes lng vg. Korset stod mitt i lgorna, och nr
bullerstenarna, som voro inlagda i blet, rullade utfr sluttningen, d
dundrade det i hgen.

Jarlen satte Ingrid Ulva p tornkransen, men behll armen om hennes liv.
Hon bjde sig ut ver menigheten och hll upp Valdemars lilla ltta
skld.

--Se hr, vad jarlen lmnar i mitt frvar! ropade hon s pass hgt, som
hon nnu frmdde. Det r er konungs skld, ett barns skld, blank och
skinande utan flck. Klar morgon lovar stor dag. Mtte folkungadygd en
gng bli ett ordstv i Norden!




4.


Ingrid Ulva blev dd, och jarlen frgjorde sina fiender. Det fr, som
asagudarna i sitt vldes afton hade lagt i jorden, fyllde sin
bestmmelse, och folkungatrdet verskyggade nu hela landet. Knut den
heliges, Harald Gilles och Sverkrarnas och Erikarnas tteskldar hngde
p grenarna som ervrade segertecken. Herrar och menighet lyddes omkring
stammen med hopp eller frskrckelse till vart sus i lvkronan. Bdade
det ont, fanns ingenting levande i landet, som fick sin ro sparad.
Hrskri och hrblsning jagade d boskapen frn betet och rven frn
lyan. Ax och rter frtrampades, fiskarna i vattnet sgo lnga
tjugusessor ro fram ver deras huvud och sjunka och bli stende i
bottendyn. Men ren gingo fort, och det kom andra tider. Harporna
spelade i bjlbosalen och golvet lg dr s tjockt tckt med enris och
rtablad, att tyngsta jrnmn kunde g med ljudlsa steg.

Valdemar vxte upp, och han var den enda av brderna, som hade rvt den
ldsta ttefadrens ljusa hr. Han hade ocks rvt mycket av hans lugna
godmodighet och hans tycke fr skogsmn och andra vilda sllar. Han
lskade sitt rike som en bondeson sitt hemman, och han gick i en drm
och hrde bara fgelkvitter. Inga brdor tyngde honom hellre, ty fadren
bestmde om allt och utfrde allt och tlde inga motsgelser. Han
hmtade t honom frn Danmark Sofia, den mrdade Erik Plogpennings
dotter. Och som han sjlv ju var nkeman, tog han nkan efter mrdaren
och brodern konung Abel. De bda kvinnorna kysstes med kalla lppar, men
vana att se galgar och stupstockar p var backe, spillde de inga
verloppsord p det frflutna.--Mtte han finna mig fager!--Det var
Sofias enda tanke, d hon red Valdemar till mtes. Och han fann henne
ocks ganska frid och var glad t att f sitta hemma i frustugan och
icke lngre behva ngslas fr andra kvinnors skull.

Valdemar flyttade kring p olika grdar allt efter olika rstider, men
jarlen trivdes bst p sitt Bjlbo. Han var dock mn, att allt skulle
stllas efter utlndsk hovsed, och nr han kom p gstning, mngdubblade
Valdemar prakten fr att behaga honom. Jarlen satt d vid hans vnstra
sida och bar ocks en guldkrona liksom han, fast oansenligare och lgre.
Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess njdare
ljusnade den fruktades panna. De yviga hrlockarna hade ter vuxit fram
vid hans tinningar och frblevo alltid lika svarta, trots hans hga
lder, och hans glttighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett
annat vin n det, som tappas p fat, ur segerlyckans och maktens
skummande livssaft. Han frtrollade kvinnorna med sitt ridderliga skmt
och mnnen med sina korta och krva domsord i alla frgor. Ofta glmde
han alldeles, att han var gst. D rttade han bordssvennerna och
befallde mitt i en springlek, att den skulle avbrytas. Eller ocks
genomstrvade han hela kungsgrden frn loft till stekarhus, synade
rkenskaperna, avskedade och straffade och hll rfst med vem han mtte.
Valdemar fann det ocks riktigt, att han sjlv och hela hans hus
frblevo under fadrens ris. Men i hjrtat uppspirade hat mot allt tvng,
och hemligt brjade han lngta efter den gamles dd.

Han drmde om den dag, d han skulle f kasta den varma hgtidsmanteln
och visa sig sdan han var. Han glmde heller icke, att jarlen var den
drjande skuggan av en tid, d Folkungarna nnu mste rivas om makten
med blodiga fingrar, och det var honom en plga att flja med p
lagfrder och ting. Vl hrde han till och med allmogen vlsigna jarlens
mnga fridstadgar, men var lag, ven den visaste, klang till sist fr
hans ra som ett hammarslag p en handklove. Var det d icke nog, att
dessa lagar ntligen blivit till? Skulle de nu hakas fast vid hans
kungliga klder och slamra efter honom, var han visade sig? Han knde
sig frst fri och njd, nr han ter var p vg hem till frustugan, ty
dr trivdes han. Kvinnorna sgo efter honom frn grdsgrindarna, i
synnerhet de halvvuxna, och de knde ett stick i brstet, ty han hlsade
alltid p dem frtroligt och bekant som p systrar. Han satt rosig och
frisk p hsten med sitt gula, bljande hr och sina mrka gon. Och han
sg s oskyldig ut som ett fromt vaxljus p Menlsa barns dag.

En hst hade jarlens nya husfru rest till Snderjylland, och snerna
beslto att samlas i den nybyggda hovgrden vid Bjlbo fr att frstr
den gamle. Den lg ett stycke frn kyrkan i en lund nere vid den
vassrika Tkern.

Frsta dagen sovo alla ut efter resan. Den andra to de sig mtta efter
sovandet. Men p den tredje skulle den mngfrestande herr Svantepolk
anfra en vapenlek efter utlndsk sed. Han var den, som hade den strsta
erfarenheten i en sdan sak, och han steg upp redan med solen. Ngra
tjuvar hade kort frut blivit hngda just p ngen, dr leken skulle
hllas. Innan han skar ned dem, lt han binda in deras kroppar i sckar,
s att de icke skulle falla snder. nnu yr i huvudet efter mjdet p
natten, glmde han att lta bra bort sckarna, och de blevo stende
bakom hasselbuskarna vid sidan. Det gjorde, att de i stor mngd samlade
flugorna, som fortfarande knde lukten men icke lngre kunde stta sig
p kropparna, i stllet med frdubblad envishet slogo ned p allt, som
kom i nrheten. Som vinden lg bortt, mrkte herr Svantepolk dock
ingenting i brjan utan kldde sig lugnt i sin prktiga rustning och
fste som alltid p ringhuvan den linnelapp, som hade tillhrt hans
hjrtas fru.

Ett rep blev uppspnt kring rnnarbanan, och ntligen kallade de frsta
hornsttarna skdarna till samling. Jarlen kom med glttig och het
frg p pannan och bar framfr sig p bda hnderna ett lngt isgrtt
svrd.

--Hren mig! ropade han till de frsamlade. Frn Holmgers grav i Sko har
jag ltit hmta det heliga svrdet Grne. Det r en sgen, att om ngon,
som inte har rent samvete, fr det svrdet, skall det falna ned till vit
aska, eller ocks skall han sjlv d. Det svrdet utlovar jag i dag som
segerpris.

Han satte sig p trbnken, och till hger hade han sin sonhustru Sofia.
Hon var fyllig och skn och det rika gula hret bredde sig ver
skuldrorna som ett tungt dok. P andra sidan kom Jutta, hennes yngre
syster, som nyss frdats den lnga vgen genom skogar och moras endast
av lngtan efter att f trffa henne. Hon gick med huvudet litet
framtstrckt, som hade de tindrande gonen skt ngot lngt borta. Fast
hon nnu icke var nunna, hade hon redan anlagt klosterdrkt, och den
spensliga gestalten hljdes i sljan. Men p ftterna hade hon
vrldsliga skor, fullsatta med sm gnistrande delstenar. Valdemar satt
henne nrmast, och p pallen framfr sutto hans yngsta brder, den tysta
Erik och den runda Bengt, som redan var kldd i kyrkligt svart. Jarlen
hade nu nstan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter,
som han hade bortgivit t den norska konungens son, och junker Magnus,
som var p Nykpingshus och som han frgves hade vntat med de andra.
Det grmde honom, men han gissade p de dliga hstvgarna och ville
icke frrda sin svaghet fr honom genom att fr hans skull uppskjuta
kmpaleken.

Den vriga bnken, som strckte sig utefter hela banans lngd, blev
smningom fullsatt med Folkungar. Det tog tid, ty folkungagngen var
lngsam och hgtidlig, fast aldrig med blicken uppt utan t sidan och
bakt. De svarthriga hade stora krokiga nsor, voro kullriga i ryggen,
storordiga, bullriga och skrytsamma. De berttade om frgiftad mat,
smllde med tungan, buro en mngd dolkar, kedjor och smycken och granna
skrikande klder. De rdhriga dremot hade frknig panna, framskjuten
mage och talade bara om jordakp. Eller ocks vnde de sig till ammorna,
som stodo bakom bnken och gungade folkungabarnen som dockor lindade med
guldband. Ngra av fruarna viskade med de kloka gummor, som de alltid
frde med sig, fr att de skulle skta deras hr, koka kryddor mot deras
tandvrk och hjlpa dem nr de blevo mdrar. Och det blevo de vart r,
ofta med tvillingar eller trillingar. Men det fanns ocks mnga sttliga
herrar och fruar. Alla visste de, att de om ngra r skulle vara dda
och att de blanka folkungahstarna snart icke lngre skulle bra dem
ver vgarna. De visste, att grs och mossa skulle vxa ver det stolta
Bjlbo, att plogen skulle vnda deras benknotor, att andra skulle bruka
deras jord och smlta ned deras kronor och smida om dem till nya
smycken, som skulle bras p brllop och danslekar. Men ingen enda av
dem tnkte p detta. Kvinnorna tnkte p, hur de skulle hlla upp sin
kjortel mitt fram och manteln vid hgra snibben och p att en av nkorna
ftt rva en alldeles fr dyrbar kappa efter sin morssyster och att
hennes dotter bar en alldeles fr lng och slpande rock. Emellant flg
ett tyst och snabbt folkungaleende utefter bnken.

Mnga dystspjut blevo nu brutna, och smsvennerna knuffade sig fram
mellan ammorna fr att bjuda stat vatten och brd med sovel. Herr
Svantepolk var verallt, rosade, bannade, gav rd och snavade p
guldsporrarna. Men tiden led, och slutligen stllde han sig mitt p
banan.

--Dygdiga och vlbrdiga fruar och jungfrur! ropade han hgtidligt. Det
var en gng en skn och del riddare, som var s lskad av kvinnorna,
den lycklige, att han var dag mste fsta en ny handske p sin stlhuva.
Fr detta mngbytande fick han heta Vielbyter. Dygdiga och vlbrdiga
fruar och jungfrur! Frn denne vittfrejdade korsriddare, som lr ha
seglat nda till Det heliga landet... om ntterna kan man nnu hra
rplask i hans gravhg... frn denne fr sina milda seder storbesjungne
kmpe...

Herr Svantepolk mrkte ett frstulet, halvt fraktfullt leende kring
jarlens mun och brjade hacka och tala fortare.

--Frn honom stammar den stolta tt, som nu r mktigast i Norden och
som jag ser samlad hr p bnken framfr mig. Vid linnet p min hatt!
Ocks jag har lskat och genom krleken blivit en sann riddare. Vilket
lgt och fraktligt slagsml om rov r inte kriget med sitt
mordbrnnande. Vi riddare skola utrota kriget. Mnniskan mste st
hgt, innan hon strider fr blott ran. Rnnarbanan r rtta
mtesplatsen fr riddare, men drfr mste den ocks hllas i srskild
helgd. Dygdiga och vlbrdiga fruar och jungfrur! Hr har emellertid
anlnt en obekant riddare utan mrke p den gr och tarvliga sklden. De
gr och bruna jordfrgerna, som st under den dystra och bleka
saturnusstjrnans hgn, ro hans, och han nekar envist att sga mig sitt
namn... Men han utmanar var och en, som vgar mta honom.

Ett glatt sorl blev det enda svaret, ty alla visste gott, att en dylik
oknd riddare brukade hra till leken, och ingen tog det s noga. Men
herr Svantepolk blev ivrig och gick ngra steg lngre fram mot bnken.

--Dygdiga och vlbrdiga fruar och jungfrur! Vem kan svara fr, att han
har det rtta antalet anor och inte r en vanbrding, som flckar sin
motstndare... att han aldrig talat illa om en kvinna, aldrig frgripit
sig p en vrnls... Och han kan vara s okunnig i ett riddarspels
lagar, att han utdelar svra sr, som ro ogiltiga.

Han gav en meningsfull blick t Valdemar, som genast stod upp i sin nya
brynjerustning belagd med klart och skinande silver.

--De dla fruarnas och jungfrurnas nskan tror jag mig redan ha
frmrkt, svarade Valdemar. Jag befaller, att den obekante skall slppas
fram, och sjlv upptar jag hans utmaning.

Folkungarna strckte fram sina huvud hela bnken utefter och stirrade
p jarlen. Han sg upp frn svrdsknappen, smickrat hpen ver en s
ovanlig stridslust hos Valdemar.

--Herr Svantepolk, sade han, jag tillstdjer, att konungens befallning
blir lydd.

I nsta gonblick syntes den oknde mellan hasselbuskarna p sin hst,
en bred tung hingst med yvigt hr omkring hovarna och nstan bockaktigt
skgg under huvudet. Sjlv satt ryttaren ocks stor och bred i sitt mer
ndamlsenliga n prydsamma brynjetyg, och stlhuvan med sin plt fr
nsan och munnen dolde ansiktet. Den lngsmala, ngot kupiga sklden var
lika trstlst brungr som mull. Han hll vntande hela tiden
dystspjutet riktat mot marken, fast hingsten grinade och stampade och
frskte att resa sig. Men bakom honom kommo flera brynjekldda ryttare,
frst tv och tv men sedan i sdant antal, att jarlen bestrt utropade:

--Vem i Sveriges land har ett sdant flje! Antingen vinden nu kastade
om eller luften kom i rrelse, drigenom att mnga i sin frvirring
sprungo upp och grepo efter sina vapen, men liklukten frn sckarna, som
lgo kvarglmda under hasselbuskarna, spred sig hastigt, och med den
fljde ocks alla flugorna. De hngde sig i lnga klasar kring gonen p
hstarna och satte sig p ansikten och hnder. Det hjlpte varken att
sl efter dem eller stryka med handskarna. De hopade sig s ttt, att
mnga rda kappor blevo alldeles mrka p axlarna. Juttas frskrmda
blick tycktes sga:--r detta Folkungarna? Varfr kom jag hit?

En myckenhet allmoge var ocks samlad, men den stod lngre bort, och det
blev en stunds villrdig stillhet. Dr hrdes bara prasslet och
klirrandet, nr man torkade bort flugorna.

En hst med bljande och nstan slpande tcke blev framledd till
Valdemar. Han log hela tiden och skyndade sig att binda p stlhuvan,
som endast hade en kort plt, s att det blidfagra ansiktet frblev
nstan bart. Han kunde icke gladare och lugnare ha gtt in i en vanlig
springlek. S snart han kom i sadeln, spnde han fast den rda sklden
med de kronade danska lejonen.

skdarna brjade glmma sina betnkligheter, s grep dem den sttliga
synen, och kvinnorna fingo trar i gonen.

Ett dammoln yrde upp kring hsthovarna. Den okndes springare reste sig
och kastade sig framt, och de trubbiga dystspjuten korsades.

--Jesus, hjlp! viskade herr Svantepolk och grep sig om pannan.
Konungens hst r fr svag!

Ett brak hrdes och drefter ett tungt slammer. Innan ngon klart hann
uppfatta vad som skedde, stttes Valdemar ur sadeln och lg raklng p
marken med brutet spjut.

Den oknde sprang genast frn hingsten. Han skyndade sig att resa
Valdemar, som var hljd av sand och hstsmuts, och vpnarna hjlpte till
att damma rustningen med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande t
bde allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel eller grmelse.
De brjade drfr ocks att svara med viftningar. Men det fanns tv, som
icke rrde sig. Det var jarlen, som tuggade med lpparna och blev
blodrd nda upp i hrfstet, och Sofia, Valdemars egen drottning. Hon
kastade torrt och hrt ngra speord till systern.

Valdemar drog av stlhandsken och rckte sin besegrare vnligt och
godmodigt handen.

--Min hst och mina vapen tillfalla segraren, sade han.

D mste ocks den oknde lyfta av huvan och blottade ett brett och
mrkhyat ansikte med magra och hliga kinder. Det brunsvarta hret lg
sltt och blankt utefter hjssan. En otalig mngd sm fina rynkor omgvo
gonen, som lyste av dyster eld. De vderbitna lpparna, ovanfr den
runda och platta hakan, voro ocks korsade av sm rynkor. Hans hllning
talade om ofrbrukad kraft och var i allt en kmpes. Det syntes, att han
var van vid den tunga jrndrkten och vad och vl frfaren i alla
ventyr p en rnnarbana. Likvl visade han ingen gldje utan tvrtom
den strsta frlgenhet.

--Det r kittelbotaren! utropade Sofia hnfullt. Han r det, som kastar
sin egen broder och herre i hstsmutsen!

Dr fanns ju heller ingen, som icke genast sg, att det var junker
Magnus, men det var en verraskning att han borta p sitt Nykpingshus
hade hunnit att va sig till en sdan skerhet och rusta s mnga mn.
Det var nra, att ett allmnt jubel hade brutit ls, men jarlen
flammade. Han snurrade p svrdet, som stod mellan hans knn, och
rckte det efter en stunds tvekan t drottningen. Utefter hela den lnga
folkungabnken fortsatte alla att tyst torka flugorna ur gon och ron.

Magnus drog av handsken och gav Valdemar sin stora hand, som ocks hade
sm rynkor p de utstende fingerlederna, och naglarna voro kortskurna.

--Jag bedyrar dig, broder, sade han. Det var hingstens fel. Jag gjorde
allt fr att hlla honom tillbaka. Tro vad jag sger, och frlt mig!

--Snack! Inga bedyranden! svarade Valdemar. Lek r lek, och hr r var
och en i sin rtt att gra sitt bsta. Jag skulle inte ha tagit det s
illa, om jag rkat f dig ur sadeln. Jag nr verkligen ingen lystnad
efter att f heta den yppersta i en lek. Nej, lek r lek, sger jag. Lt
mig nu leda dig fram till drottningen, s att du ur hennes vackra hnder
fr mottaga det pris, som rttvist tillkommer segraren.

Han skakade oupphrligt broderns hand, under det att han frde honom
fram till bnken.

--Jag lycknskar min frnde, sade drottningen med frstlld
instllsamhet. Jag lycknskar min frnde till att ha en s eldig hingst
och en s ansprksls broder. P min frndes hjlm vgar jag inte fsta
en s enkel krleksrelik som den, herr Svantepolk i sin ungdom fick av
sitt hjrtas fru, men jag verlmnar det heliga svrdet Grne. Br det
i trohet och med oflckat samvete, s att det aldrig falnar till aska.

--Hon kan inte med mrkhyade mn, tnkte han hviskt framtlutad. Hon
hatade mig frn frsta stunden vi trffades. Det r underligt med
kvinnor och deras aningar.--Men hgt sade han:--Fast jag fr mottaga ett
s avundsvrt segerpris ur min skna frnkas hnder, r jag nd
nedstmd, ty framgngen berodde inte p egen frtjnst utan p en ond
slump. Jag bedyrar det ppet... rligt.

Vid de sista orden vnde han sig mot fadren, men jarlen steg upp, vild
av ursinne, och gick sin vg med alla de gstande folkungarna.

De spridde sig med sina hustrur och ammorna i vandrande flockar under de
gula ekarna. Det var i oktober mnad. Rkar och star voro inne, sden
var vlsignad i ladorna, porsen och humlen plockad till brygd. De lnga
raderna av bistockar stodo vl vertckta med rghalm, trlarna drogo
upp btarna, och huskarlarna talade i stallet om hstens sockenfrder
och mungottsstmmor. Men nr det knppte i bgstrngen p vggen,
sprungo bde herrar och tjnare efter sina vapen, ty det betydde, att
villebrd var i skogen.

I hrbrget hjlpte Algotssnerna Magnus att skaka flugorna ur manteln
och taga av honom rustningen och den vita underdrkten.

--Varfr se ni p mig s besynnerligt? frgade han. Det plgar mig nr
folk stirrar.

De tego och buro fram hans stugklder, och han fortsatte med en fr
honom ovanlig hetta:

--Lycka att min lskade broder sjlv har s litet sinne fr ridderliga
utmrkelser. Fast han stupade i hstsmutsen, s det klang, tror jag att
han hade uppriktigt roligt t hela ventyret, s snart han knde, att
han var oskadd. Hade han ftt en rispa, skulle det ha blivit vrre. Nu
kommer han att gra sig glad ver sitt missde hela kvllen... Varfr
sl ni ned gonen?

--Vi veta inte, hur vi skola gra med vra gon fr att bli dig i lag.
Det var en sttlig syn, nr du stod i din gr rustning ver din fallne
broder som ett ovdersmoln och frdmjukade honom infr allt folket. Men
ditt spjut gick tvrs igenom drottningens hjrta.

Magnus steg ut och begav sig tankfull till det kungliga smnhuset. Tunet
var fyrkantigt kringbyggt med lngstrckta, svarttjrade timmerhus, som
styckevis verskyggades av ekarna. I mitten stod ett hgt belte av
jungfru Maria, belagt med guld och frger. Rikt sirade svalgngar vette
bde utt skogen och int tunet, och genom porten lyste den nedtrampade
halmen utanfr stall och skmmor p den yttre frgrden. P stentornet i
ena hrnet var en rundel med sol och mne och stjrnbilder och timmar
och en skuggstav, som visade tiden. Men skuggan begynte nu att mattas
och sprida sig ver hela vggen, ty det skymde.

En trappa ledde upp till sovstugan. Det var trngt dr inne mellan
kistorna och bnkarna med hyenden och kulstolpar. Valdemar stod med
drottningen mitt p golvet som efter ett nyss slutat samtal. Ngra
smtrnor voro i frd med att ruska dunkuddarna i den stora sngen. P
hrdkanten satt Jutta och brnde kryddor fr att de skulle giva en god
doft.

--Min frnde r drucken och tar fel om kammare, sade drottningen.

Magnus satte fram vnstra foten fr att bja kn, men innan han fick tid
drtill, stttes drren hftigt upp p andra sidan och jarlen rusade in.
rmarna och flikarna virvlade, och han sg sig hastigt och forskande
omkring.

--Nu, frnde, kommer vedergllningen, viskade drottningen.

--Du sger det. Jag nskar bara, att jag vore utan mitt svrd, om ngot
hnder, s att jag inte frgriper mig p min egen far.

Med tre lnga steg hade jarlen hunnit nda fram till snerna, men han
bevrdigade icke Magnus med en blick. I stllet lyfte han handen och
slog Valdemar ver kinden, s att trarna sprungo den vuxne mannen i
gonen.

--Tag det riddarslaget, du, som skall ltsas konung och gr dig till ett
tlje, mumlade han och stirrade p honom.

Sedan blev honom vreden s vermktig, att han icke kunde fortstta att
tala. Han vacklade, nr han gick ut, och tycktes nra att falla omkull
p golvet. Bakom sig drog han igen drren med en skrll.

--r det d den oskyldiga som skall straffas? ropade Sofia med
fingrarna utstrckta efter honom, som hade hon hoppats att nnu kunna n
snibben av hans kappa. Fr allt detta ha vi min frnde att tacka.

Magnus fljde henne i en ring, d hon frskte att vnda sig frn honom.
Slutligen stodo de p var sin sida om hrden.

--Fr en enda gng ett par lugna och rliga ord, kra frnka. Som liten
slet jag med gldje ris fr Valdemar, och med gldje skulle jag nu ha
tagit slaget. Jag lskar och jag lskar honom... Vck inte en misstro
omkring mig, som slutar med att gra mig till en ond ande. Dag fr dag
gr du mellan mig och honom. Glatt och tanklst plockar du bort det
vackra frn vr vnskap som ett barn guldbelggningen frn en bild.

--Ack, vi undanbedja oss ngra knfall, svarade hon. Frdrj sig inte s
lnge hr, att ansiktet tappar sorgen och blygseln. Tillt mig att
ledsaga vr ridderliga frnde till trskeln.

Magnus snkte huvudet, och en tung och bitter suck pressade sig fram ur
det breda brstet. Han sg frn den ena till den andra, som han brukade,
nr han var upprrd. Valdemar stod bortvnd med armbgen stdd mot
vggen. Jutta bjde sig s djupt hon kunde med handen i kryddpsen och
silade kryddorna mellan fingrarna.

D frstod han, att ingenting mer var att gra, utan drog sig bugande
mot drren och gick.

Nr han kom tillbaka i hrbrget, var det redan bddat i de uppslagna
bnkldorna fr honom och hans mn.

Det hade nu blivit mrkt. Algot Brynjulvsson stod och vntade p honom
med en liten tranlykta och en bok.

--Jag skall vl lsa dig till smns som vanligt? frgade han en smula
drjande. Det gr bara _en_ vg till mnsklig frihet, Magnus. Det r att
genom lsande och tnkande gra viljan fri.

Magnus satte sig p bnkldans kant, och hnderna hngde trtt mellan
hans knn.

--Det r andras misstro, som kryper in i mig och ter snder
hjrthalvorna, s att jag till sist inte heller sjlv kan tro p min
egen vilja. Jag hll in min springare, s att stlhandsken skar i
handen. Hr kan du se. Mot otur hjlper varken frsiktighet eller
styrka. Allt var ju hemligt avtalat p frhand mellan Valdemar och mig.
Vi skulle bryta ngra spjut och sedan blotta vra huvud och erknna
varann jmnstarka.

Algot Brynjulvsson plockade med ngot p bordet.

--Och det frslaget var ditt?

--Nvl, det var s. Jag skickade till och med Valdemar hans
silverbelagda rustning som gva.

--Lysande rustning att se p. Snv och ovig att bra. Fr trng ver
armbgarna. Jag provade den fr ro skull i gr.

--N, det gjorde du!

Det sg ut, som frskte Algot Brynjulvsson att gmma sitt ansikte fr
lampskenet. De tv vecken p sidorna om munnen--alltid rrliga och
darrande med ett uttryck bde av nstan frsmdlig listighet och
ondlig seghet--blevo djupa som urgrvda i tr.

--Det sitter ngot dovt kval i ditt brst, Magnus, ngon ohygglig
hemlighet, sade han sakta. Var uppriktig mot din gamla lrmstare frn
fordom.

Magnus teg, men han kunde icke uthrda den tystnad, som han sjlv hade
begynt.

--Du frgar! Visste jag bara sjlv svaret, sade han slutligen. Tror du
p mig? Ni ha smningom alla blivit s olika mot frr. S fort jag
kommer in, brja ni att viska.

--Frbehllsam man gr alltid bland nyfikna.

--Frbehllsam man har tid att tnka, och jag vill fostra bde mig sjlv
och mina mn till sanna riddare.

--De dlaste livsml kan du hnga upp fr dig med lika stadig arm som en
annan sin skld p vggen. Ingen talar s grna delt som du. Var du
hittar en fackla, stter du upp den i ett hgt skaft och sger till dina
vnner: Kom och se, kan ngon lysa sig med en sttligare fackla!... Men
r du redan trtt p att tala med mig? Varfr lgger du dig i klderna?
Vill du, att jag skall g?

--Ja Jag r trtt, Algot Brynjulvsson, och jag vill sova.

Algot Brynjulvsson stllde lyktan p bordet och stack boken under armen.

--Eftersom du vill bli ensam, bjuder jag en god natt. Nr vi komma
tillbaka, jag och de andra, skola vi g tyst. En segrare har rtt att
drmma ostrda drmmar.

--Inte ens han tror lngre p mig! tnkte Magnus, d den sluge lagmannen
hade gtt.

Han kastade sig i bnkldan och stllde svrdet mot kanten.

Nr han hade legat en stund med sina tankar, raspade det sakta p
drrtrt. Det lt som en hund. Magnus teg, fast utan att taga sina gon
frn drren.

Den ppnades helt litet och frsiktigt, s att den icke skulle knarra.
En hand strcktes in i lyktskenet som fr att mottaga ngot, och ett
blekt ansikte blev synligt mellan tv tjocka, svarta hrfltor. Det var
Gistre Hrjanson, lekaren.

--Judaspengarna! viskade han. Fort! Ngon kan komma.

Magnus rrde sig icke ur flcken. D strckte lekaren handen nnu lngre
in.

--Inte sant, frgade han, du r njd med mig? Jag har gjort min sak bra?
Bttre hingst hade ingen kunnat skaffa dig. Men s fick jag ocks ska
fem hela veckor. Och det gjorde ont i ryggen att sedan oupphrligt krypa
in i stallet genom gdselluckan fr att smussla undan havren frn
Valdemars hst och lgga den fr din. Med ett sdant djur kunde du ha
ridit omkull stenstolpar.

--Usling! gnisslade Magnus mellan tnderna, men rsten vid drren
fortsatte att skrika fram sin viskning.

--Och kvinnorna, herre, s de skrattade nyss! Jag menar ammorna och
kvinnorna av folket. Och ngra av de frnma. Alla de dr, som annars
brukade rycka p axlarna t den fula junker Mns. Nu tycka de nog, att
du borde vara rikets husbonde... Usling, sger du? Omhulda mig, s blir
jag en god mnniska. Och d kan jag tiga. Du hade s mnga vackra
talestt nyss, d jag stod utanfr vggen och vntade p, att du skulle
bli ensam. Du behver vackra ord, junker. Det behver ocks en lekare.
Lr mig ngra, s att jag kan sklja dem i mig som friskt vatten, nr
tungan ligger och flmtar som torrast... Ja, nu lyser det p oss frn
elden i helvetet.

Magnus stack handen i skjortscken. Han fubblade, s att han drog upp
hela fodret och ett radband och en andaktsbok och en kristall med Sankta
Klaras hr och allt, som han icke letade efter. Slutligen hittade han en
liten skinnpung, som redan lg tillreds vl ombunden.

Han slngde den i den framrckta handen. P samma gng tog han blint och
besinningslst svrdet, som det lg med skidan p, och kastade det samma
vg. Men drren hade d redan glidit igen, och svrdet blev halvdraget
liggande framfr trskeln.

Det frefll honom, att hrbrget var kvavare n en badstuga, att han
sg det sken, som den hnande rsten hade viskat om, och att vart timmer
i taket lyste som bekltt med snderspruckna gld. Ulvungarnas dla blod
bultade stoltare inom honom n hos ngon annan av hans tt, det knde
han. Och nd fanns dr ingen, hos vilken dvrgabrden s mrkt gick
igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom p spe. Men nu brjade
han att halvhgt gra sig sjlv frgor. Hade han icke Ingevalds hr och
hy, som det berttades drom i sgnen? Hade han icke dvrgarnas frmga
att trna efter det omjliga och att tnka och vilja och sga de
vackraste ting mitt under ett svek? D och d kunde han, liksom
dvrgarna ocks, sittande eller stende, rka i ett krampaktigt
tillstnd, under vilket han sg syner. Eller var det icke s? Ljg han
fr sig sjlv? Han flyttade en stund kulorna p radbandet och lovade nya
gvor till kyrkorna, ty han hade en stark tro, men icke krlek genom
tron, utan bvan. Och mitt genom denna grottlika inre vrld av
vidskepelse och ngest rullade alltjmt ulvungablodet sin ljusa och
ogrumlade flod med sng om dd och bragd. Han frskte att omspinna det
hela med ett nt av slug klokhet, men det spinnverket var skrt. Och hur
skulle en sjl, hur skulle ett jordeliv kunna hlla samman s mycken
ddlust och frbannelse?

Han strckte ut sig p ryggen i bnkldan med hnderna knppta under den
runda nacken och mumlade mellan lpparna:

--Jag r den strsta lgnaren i jarlagrden.




5.


I den kungliga sovstugan hade vaxljusen blivit tnda, och de brnda
kryddorna spridde en svande doft. Den tmda psen lg nnu kvar i
enriset nedanfr hrden. Hastigt och overlagt gick Jutta fram till
Valdemar. Alltid var hon i hnryckning ver ngot, antingen det var
kvllssngen frn ett kloster eller hornsmattret frn en ryttarskara.
Hon var en strng, p vilken var vind spelade. Vgglittret kring de
danska arna hade stannat i hennes ljusa gon, och allt vackert, en sten
i en ring eller ett blomsterkltt altare, lockade henne att stanna och
beundra. Hennes spda lilla varelse kunde hela timmen gmma sig p kn
under nunnesljan, men nsta timme stod hon lika orrlig med sljan i
handen och lyddes till en lekares krleksvisa.

--Hr talas om ridderlighet, jublade hon. Valdemar, det r du, Valdemar,
som i dag r den ridderlige.

--Ja, trsta honom du, oskyldiga barn, sade drottningen, som satt p
sngkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket
stor och stark med kullriga och utstende gon.--G ut med honom i
svalgngen och lek, s att jag fr lgga mig. Ser du, hur jarlens alla
fem fingrar nnu synas p kinden... Varifrn f vi kvinnor vra aningar?
Sjlv kan jag inte frklara det, men bara Magnus kommer in i rummet,
knner jag, hur var liten sena brjar sticka och rycka. Och nd r han
alltid s hvisk mot mig, s tlmodig och undfallande. Men jag tror inte
p honom. , jag r ddstrtt. Giv mig ett horn l.

Hon var alltid trstig, och smtrnorna sprungo ned i brygghuset och
kommo tillbaka med ett vldigt och droppande horn.

Valdemar hade redan kastat av sig dagens frdmjukelser med ngra
sorglsa axelryckningar och hjlpte henne att hlla om hornet.

--Det var sknt, sade hon och strk sig ver den feta och vita halsen.
Jag var s torr p tungan efter allt dammet frn hstarna... Han tog s
hrt i dig, nr han skulle hjlpa dig upp. Jag sg det.

--Han r alltid s hrdhnt, kraste. Det var han redan som barn. Skulle
han smeka en hst eller hund, genast skrek den och blev rdd. N, han r
hrdhnt ocks i tankarna, nr han rr vid andra ting. Han slr p
mnniskohjrtan med slgga som en smed.

--Kan du inte gra honom mildare, Valdemar?

--Nej, nej, lt honom vara som han r. Varfr tvinga och mstra? Lt
alla mnniskor vara fria och som de vilja. S tycker jag bst om dem.

--Du vill alla s vl, Valdemar. Dig sjlv ocks.

--Jag vill mig sjlv mycket vl, svarade han och rckte Jutta skrattande
handen. Jag har s svrt, Jutta, att se din kloka och lugna syster plga
sig med ondiga tankar. Och aldrig har det nnu mellan Magnus och mig
fallit ett ovnligt ord. Kom! Mnen r uppe.

Han tog henne med sig ut i svalgngen.

Den var s full av inblsta lv, att de gingo lika tyst framt som p en
matta. Ekstolparna frestllde kvinnor och skggiga mn, som hllo
varann om livet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt.
Men utanfr stod dimman i jmnhjd med rckverket, och frst ovanfr
dimman satt mnen p den klara oktoberhimmeln som ver en graktig
vattenyta. Bara ngra halvt avlvade trd stucko upp som sm holmar, och
det enda, som gjorde vattenytan dd, var att den icke kunde spegla.

Han tog std mot rckverket och stllde henne framfr sig och kysste
henne p hjssan.

Det var en sval och glttig kyss, och han tnkte icke p den utan p
det, som hade hnt, men som han ville glmma.

--Du har ett s vackert stt att sga mitt namn, barn lilla, brjade
han, en s lustig frmmande brytning. Du gjorde mig glad igen dr inne i
sovstugan. Och det gyllene danska hret, vad jag lskar det! Du r s
mjuk som en lindbuske, jungfru Lindelv. Det gr mig lugn igen att
inandas doften av s mycken ungdom och hlsa. Det r som att komma ut i
friska skogen.

Han strk genom hennes hr och tvinnade det mellan fingrarna. Ibland
vnde han sig litet t sidan och sg p den stora skinande mnen.
Vrlden lg avsomnad och utdd, och det fanns ingenting annat n han och
hon och mnen.

--Talar du lika lttfrdigt till alla kvinnor? frgade hon. Det sgs s.

--Jag lyfter av stlhuvan nr jag talar med kvinnor, s att de skola se,
att de ha en man framfr sig. Frstllning, det kan ingen beskylla kung
Valdemar fr.

Hon drog sig litet baklnges, men sg lugnt p hans ansikte. Hon tyckte,
att hon nu frst riktigt mrkte, hur friskt och frimodigt det var, nr
det nstan med sin naturliga frg lyste fram genom det tunna ljuset.

--Och din broder? Lyfter han ocks av stlhuvan?

--Finns det d i afton ingenting annat att tala om? Jag brjar bli
avundsjuk. Varfr frga alla s envist om honom?

--Frmodligen drfr att han r s svr att bli klok p. Det r nd en
sttlig man.

--Broder Mns? N, mhnda.--Valdemar brt loss en flisa frn det
skggiga beltet och kastade den ut i dimhavet som i vntan att f se
den flyta.--Han bugar alltid, nr han talar med kvinnor, men han bryr
sig inte om dem.

--D r han olik dig i det ocks.

--Vad skulle jag taga mig till en sdan hr dyster afton, om jag inte
hade ditt muntra joller omkring mig!

--Jag vet ngot ljuvligare n att alltid ltsas glad, sade hon med
stegrad rst, och det smala lilla ansiktet terfick samma frskrckta
uttryck som frut p folkungabnken. Jag har alltid drmt om den heliga
friden, alltid drmt om att f g i kloster.

--En sdan misshushllning skulle jag aldrig tillta.

--Jag visste inte, att du var s girig.

--Om sdant r jag snl, inte om penningar.

Hon tvekade litet.

--Hur skall det d bli, om du mste giva mig t ngon? Men du behver
ingenting frukta. Aldrig lter jag mig sknkas t ngon man, varken som
ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med vld.

--Det har ingen hast, barn lilla. Lt jag inte nyss hmta dig nra nog
som en drottning, nr du skrev, att du hade ftt lngtan till din
syster?

--Och nr jag kom i det hemska Smland, sade jag: ljusare skogar hade
min fader p Sjlland.

--Och d klampade de lnghriga getherdarna med sina trskor och kallade
dig en Guds ngel.

--Och nr jag skulle ta stgtabndernas hrda kaka, gjorde det ont i
tnderna, och d sade jag: bttre mjl hade abboten i Sor.

--Och d myste de snlla stgtarna, som aldrig kunna bli onda, och
svarade: nu blir det en frjd i jarlaborgen.

--Men nr jag fick se det mrka tornet i Stockholm, d ropade jag, s
att det hrdes ver hela bron: lycklig r jag, att jag inte har den
grymma Birger Jarl till svrfader som min stackars syster. Se, s trtt
och modstulen hon str p muren! Vart ha ni frt mig? Aldrig, aldrig kan
jag trivas hos Folkungarna!

--Och d sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur
sadeln... hgt ver alla smtrnorna, som strdde rosenblad... S hr...
hgt, hgt!

Han lyfte upp henne och hll henne en stund p strckta armar, men
guldtaggarna p hennes grdel stucko honom i hnderna, s att han
frsiktigt mste slppa henne igen.

--Nvl, detta r nu lek, bara lek, sade han slutligen. Vem mste inte
leka i ett sdant mnljus! Men det blir sent. Vi f tnka p att g in.

--Valdemar, viskade hon, st stilla!

--Man kan st smre. Jag har inte brttom.

--Flera gnger har jag hrt, att det prasslat nere i dimman.

--Frmodligen ngon av bergsmnnens hundar.

--Nu sist lt det som steg, och det var en mnniskas steg.

Han sttte tmligen otligt foten i tiljorna och bjde sig ver
rckverket.

--Vem r det, som smyger omkring och lyss? frgade han med hjd rst.
Vem r det, som missunnar mig att jag en mnskensstund frlustar mig
med min unga frnka?

Frst fick han icke ngot svar. Drefter knastrade en torr gren, och nu
hrdes det klart och bestmt, att ngon steg fram alldeles under
svalgngen.

--Jag litar p, att du inte lngre r gramse p mig, broder, svarade en
djup rst nere ur dimman.

--Det r junker Magnus, viskade Jutta och krp ihop.

--Du brukar annars skryta om god nattsmn, sade Valdemar med ovanlig
kld.

--Jag bedyrar, det var inte min avsikt att bespeja dig.

--Ngot sdant kan heller aldrig falla mig in. Varfr jmt bedyra s
mycket i ondan?

--Jag har letat efter dig, Valdemar, och s fick jag till sist hra, att
du satt hr och lekte och jollrade.

--Det var ett joller om ingenting.

--Allt brjar ur ingenting, broder. Hat, missfrstnd, krlek. Ur
ingenting vxte hela folkungatrdet.

--r det fr att sga mig det, som du har kommit?

--Om du kunde se mig hr nere i dimman, skulle du nog mrka, att jag
inte str hr fr ro skull.

--Gr d inga omsvep.

--Vr far tog det s hrt nyss, att nr han kom in till sig, fll han
omkull p sngtrappan. Det blev ropat efter mig, och jag skickade
genast efter ngra kloka gummor. Det r blodslag t huvudet, sga de. Nu
mste du fort komma ned.

Valdemar lindade armen om beltet p stolpen. Han bleknade s hftigt,
att han knde, hur hela ansiktet blev iskallt. Det svindlade till fr
honom, och hans gon sgo bara var sin virvlande gnista. Men nr han
blundade, sg han fadren, den okrnte konungen, p br. Och under bren,
under sjlva brtcket, letade han efter ngot. Det var s tungt, att
han mste lgga sig ned och taga om det med bda armarna fr att draga
fram det p golvet, och han hade mycket brttom. Det sg ut som Folke
Filbyters murkna skattkista, men nr han ppnade den, sg han, att det
var hela folkungaarvet, att det var land och folk och himmel och helvete
och alla de vackra smtrnorna och rustningarna i vapenstugan och
silversckarna i kllaren. Nu behvde han icke lngre sprja och lyda.
Nu var det hans, endast hans. Han kunde behlla eller kasta, bygga eller
sl snder, allt efter lust.

--Ha de lst ver honom? frgade han slutligen fr att vcka sig sjlv.

--Ja, husprsterna hlla p att lsa ver honom, ljd broderns lngsamma
svar, men nu r han redan mlls.

--Frmdde han ingenting sga?

Magnus teg.

--Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Varfr svarar du mig inte? Du
mrkte, att han ville sga ngot, och d bjde du dig ned, inte sant? S
mste det ha gtt till.

--Jag frskte att trycka rat till hans mun fr att kunna hra, men
det lt s svagt som en liten avlgsen viskning lngt borta, lngt nere
frn botten i en gruva.

--Men sg d ut det!

--Han yrade.

--Det r detsamma, men jag vill veta ordet.

--r det oterkalleligt din nskan, Valdemar?

--Oterkalleligt.

--Tag riket! viskade han.

Valdemar slppte sitt grepp om stolpen och stod andls. Allt blev med
ens tcknigt framfr honom, och han knt handen om manteltyget p den
sidan, dr svrdet annars brukade sitta.

--Och hvad svarade du d, broder... lskade broder?

--Jag svarade: lag och rtt fr ingen bryta. Kronan r Valdemars, och
jag skall hlla den fast p hans huvud, Gud frlse min sjl. Blive jag
annars redan hr p jorden en av de evigt frdmda!

--Och den gamle, vad gjorde den gamle?

--Han slog upp gonen och vlsignade mig. Hll ord! viskade han. Sedan
miste han mlet.

Valdemar skakade sitt hr som en skeppsbruten, nr han knner klippan
under foten, men nnu kunde han varken tnka eller tala klart.

--Barn lilla... r du nnu hr? frgade han frvirrat. Fast jag str
mitt i mnskenet... jag kan varken hitta drr eller ls.

Jutta trevade darrande p de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln
blnkte. Slutligen sttte hon emot den med armbgen och skt upp drren
framfr Valdemar.

Drottningen satt nnu kvar p sngkanten, fast nstan avkldd, och
smtrnorna hllo p att gnida hennes ftter med ett vtt handklde. Vem
skulle hon ocks blygas fr? Fr systern, fr smtrnorna, fr Valdemar?
Nej, drp hade hon ingen tanke. Linnet var uppknppt, och halsbandet av
brnstenskulor och de tjocka hrfltorna hngde ned ver en jttinnas
stora runda brst. Men benen voro smala och lnga med sm frnma
ftter. Hon strckte ut de breda vita armarna.

--Jag r s trtt, gspade hon, lt mig bara f sova!




6.


Hstar sadlades, lyktor ilade i dimman och de kloka gummornas taktfasta
besvrjelser och slag i hnderna blandades med husprsternas lsande. I
dagningen dog jarlen. Han blev uppbrad i sin sovstuga, och nedanfr
ftterna satte kvinnorna, som det var gammal sed, en lerkruka med
rkelse och brstbenet av en tupp, soluppgngens och livets fgel.

Det blev lnga dagar, medan gravlet frbereddes. Valdemar satt helst i
frustugan och lekte schacktavel med Sofia. Lngsamt och eftertnksamt
flyttade hon dockorna, och fr var gng rundade sig tre gropar vid de
feta vita knogarna. Hennes makliga huslighet omgav honom med stilla
vrme och de hade det trivsamt som spinnande grdskattor p hrdkanten.
Hon skulle snart bli mor igen som alla folkungahustrur, och hennes
godmodiga lugn spred en trygg svlighet nda till barn och tjnare. I
skymningen smittade hennes gspningar smtrnorna, s att de uttnjda
klagoljuden hrdes genom vggen nda ut i borgarestugan. Men det betydde
icke leda utan att de hade det varmt och gott. Nr han icke hade hennes
nystan och syaskar omkring sig p bnkar och bord, grep honom en knsla
av ensamhet. Ibland gick han till vindgat och sg en liten vallkulla,
som hette Yrsa-lill, springa frbi med bara ftter. De voro rda p
hlarna och vita ovanp.

Nr bouppteckningen skulle hllas, samlades alla i likrummet, och det
stod mycket folk utanfr den ppna drren. Lagman Algot och Magnus sutto
vid bordet med rkenskaperna. Magnus vnde sig till drottningen.

--Hr felas ett gammalt dryckeshorn, som hette Mnegarm och stod p
ulvtassar.

Sofias lugn var genast borta.

--Tror min frnde, att jag har gmt undan det? frgade hon. Jutta stod
bakom stolen och hll p att flta band i hennes hr.

Valdemar gick emellan, och den frsta segeryran var redan slckt p hans
drag.

--Tnk p rummets helgd, mina vnner. r det fr ett lumpet dryckeshorns
skull, fr en rtugs vrde, som osmjan skall brista ls ver vr faders
lik? Min store mktige fader, jag var otacksam mot dig i livet. Vem
skall nu hlla smjan mellan oss?

--Har du inte ftt nog, hertig? fortsatte Sofia. Nykpingshus med
frlningar, jarlamakt och hertigtitel. Srjer du ocks fr ett gammalt
dryckeshorns skull?

Magnus satt mrk och kmpalik, som hade han nnu burit sin rustning.

--Hdanefter skall allt skrivas upp, sade han och lt fingret lpa
utefter raderna, som hade han framt i tankarna sett tusenvis
fullskrivna rullar lastas p hyllor och i valv. Plgger jag mig ett
mbete, blir jag ocks strng i mina plikter.

Drottningen trummade p bordshrnet.

--Vr frnde frgr sig.

--Fr Guds barmhrtighets skull! avbrt Valdemar. Skriv bara, skriv:
tillflligtvis frkommet. r det skrivet, lagman Algot?

--Tillflligtvis r ett lngt ord, konung, och rullar inte ver
pergamentet, svarade lagmannen. Men nu r det skrivet. Hornet Mnegarm.
Tillflligtvis frkommet. Vrde en rtug eller fyra alnar vadmal.

En ung dominikanermunk frn Skenninge, som knbjde vid bren, reste sig
och gick sakta fram ver golvet. Det var hertigens biktfader Martinus.
Han tog upp ett brev, som lg nedfallet bredvid drottningens stol, och
rckte det t Valdemar.

Konungen vecklade upp det och gnade frst likgiltigt p underskriften,
men sedan blev han vit som lrft.

--Ett hemligt brev frn en dansk riddare till Sofia! stammade han. Och
han kallar henne kraste vn!

Munken frskte att uppfnga en blick frn Magnus, men hertigen sg
envist p bordsskivan. D drog Martinus ned huvan ver sitt bleka
ansikte och tervnde till sin plats framfr den dde.

Drottningen knde frskrckt i sin rocksck, ur vilken brevet nyss hade
halkat ut vid hennes vreda rrelser. D hon mrkte, att den var tom,
gmde hon ansiktet hos systern.

--Hr i rummet br talas sakta, sade hertigen med en handrrelse mot
den hljda bren. Betnk, broder, att min frnka inte knde dig, d hon
frdes hit, och att en oskyldig ungdomsvnskap kan lmna sr. Mot det
finns intet lagord.

Valdemar grep sig om pannan och gick hftigt fram och ter genom rummet.
Ibland stannade han vid bren, ibland framfr ett av de brinnande
vaxljusen, och rsten blev vild och oigenknnelig.

--Det r d drfr hon har spunnit in mig i s mycken fridsam vnskap
utan gld! P allt blir jag bedragen, p lycka, p makt... och det under
smekningar. Det r mitt folkungaarv. Skriv siffror, hertig, och tala
inte om mnniskor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i lpparna... Nu
knner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagrden. Styr
om, att det snart blir gravl. Den kvava lukten hr i rummet! Hur vl
jag minns den frn kyrkorna och bndernas lvade likbodar. Lik och
svepningar, var man kommer. ppna bttre p drren! Och tag hit min rda
vardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig.
Skrmmer det dig s, du modiga hertig, att jag begr fram min
vardagsdrkt? Omhuldar du s ngsligt sedvnjorna i ett sorgehus? Vem r
starkast, den, som br en kedja, eller den, som sliter den!

--Den, som smider den, svarade Magnus med handen p jarlens testamente
liksom fr att peka p sin makt.

Valdemar rusade fram mot honom med det ljusa hret nedfallet i pannan,
hnderna knutna och fadrens hetta i sina rrelser.

--Lt bdelsyxorna vila, ropade han, riv ned galgarna och smid klovarna
till hjulringar fr bondens vagnar. Tv brott begs aldrig riktigt lika.
Hur kan d ett och samma lagord glla fr bda. Bendning skall heta
valdemarsdom. Var gng du i mitt namn tar ett huvud, tar jag av dina
frlningar s mycket jord, som en fogde kan g omkring utan att stanna.
Det skall bli som fordom, d mnnen voro fria och starka. Jag tl inte
trlar. Jag vill, att en karl skall kunna se mig i gat och svara: jag
lyder inte. Sdant folk behagar mig. Jag vet bara en brottsling, som jag
ger dig lov att straffa till liv och lem: den lmska bakdantaren som
listar sig fram och har det bra bland mnniskor.

--Den lran r de svagas, sade hertigen, som ocks hade rest sig, halvt
vnd mot folket ute p tunet, men det finns ocks en kraftens och
myndighetens. Husmn och tjnare, vrt hga herrskap r upprrt och
uttrttat av sorg, men lt oss aldrig glmma vr pliktskyldiga vrdnad.

--Ja, jag r upprrd av sorg, sade Valdemar och stannade i drren, och
hans gonlock rdkantades av blygsel ver att alla voro s vana att se
honom lyda, att de mste uppmanas till skyldig vrdnad. Kom hit,
bergsmn, finnar och skogsgngare, alla som fljde Hulv Skumble frn
Stlberget! Jag skall gra er till min livvakt, och ni skola f
hovklder av bjrnskinn. Stt strng p bgen, s att vi f g p jakt.
Jag brjar tycka om lukten av era vta klder och sura skodon och trivs
inte lngre hos dem, som lgga rosenblad under lakanet och luktrt i
skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig. Kom hit, Gistre Hrjanson,
hxkarl och tjuv. Du skall bli min hovgycklare och harpare. Jag tycker
om dig, drfr att du rligt ljuger och vill vara den smsta. Kom hit,
bodstar och stubbekarlar! Jag skall alltid bli er en vn. Var och en r
fri. Jag tvingar ingen. Det r mitt kungalfte. Jaga och fiska och bruka
jorden. Flj varann, om ni ha hg till varann, men om ni inte trivas, s
lmna varann. Bygg inga grdar, bo i de gamla. Bygg inga vgar, g p de
gamla. Ingen plundrar en ensittare i hans riskoja. g inte mer n han,
s plundrar er ingen. Jag var svag nyss, nr jag klagade. Ryck ut
pilarna ur brstet och sjung med glad uppsyn, nr ni stupa. Och flj mig
nu in i stora salen, s skola vi dricka jarlens minne nda till midnatt.

Han hngde sin arm om Gistre Hrjansons axel och frde honom med sig
ver tunet, omringad av den brokiga mngden.




7.


Nr efter lnga frberedelser gravlet ntligen var drucket, mste
Folkungarna nd stanna en tid i jarlagrden fr att fortstta skiftet
av det stora arvet. Fast de gingo i ett sorgehus, firades p Valdemars
befallning hstens och julens lekar som vanligt. Det hnde, att han gick
in i frustugan och frgade efter Jutta, som frr, men alltid var hon
frsvunnen. Ropade han efter henne i svalgngen, blev han utan svar.
Drottningen bannade henne fr att hon icke lngre tnkte p att gra
Valdemar glad, men hon visste ingenting att sga, och nr det blev
kvll, gick hon tidigt till sngs.

Valdemar slutade att kalla p henne, och vid mltiderna mtte han henne
med ett kyligt smleende.--Ett vrldens barn, som vill g i kloster!
sade han till drottningen. Om brevet, som hittades vid arvstmman,
talade han aldrig. Drottningen brnde upp det med vemodiga tankar p en
bleknad ungdomsdrm, men ocks med sorg ver att det hade rkat i
Valdemars hnder. Hon var fst vid honom med en osjlvisk, fast tung och
stillastende hngivenhet. Hon var glad, nr han var glad. Han visade
henne samma vnlighet som frr, men han satt aldrig i frustugan utan
kom och gick bestndigt med sin bge.

Fulla fat och kannor bjdos honom frn alla sidor, och smdrngarna, som
buro dem, svllde av vlmga. Nere i stallet tuggade hstarna blomsterh
dag och natt. Det var blanka, breda folkungahstar, som icke kunde vnda
huvudet mot honom utan att p samma gng draga upp en mun foder ur
krubban. Han begynte lngta efter en varelse, som kunde sga: jag r
hungrig.

En dag var det springlek p tunet. Herr Svantepolks dotter Ingrid stod
mitt i ringen, brungd och glad med korta sm mrka lockar. Den galna
Karl Algotsson dansade omkring henne med hga sprng. Han hade ett
rdbrunt ansikte med stora lppar och ljusa, nstan frglsa gon. Hela
tiden drev han spe med brodern Folke, som var nog veklig att ha skgg
och som frlgen stod och fingrade p skgglockarna utan att tordas vara
med. Men Ingrids gon irrade oupphrligt bort till Folke, just drfr
att han var s olik henne sjlv och alla de andra. Slutligen sprang hon
frimodigt fram och drog honom med sig in i leken.

Den gamle herr Svantepolk, som kom gende med Valdemar, viskade till
honom:

--Jag har lnge mrkt de bda ungas tycke fr varann, men Algotssnerna
ro fr oansenliga och fattiga fr min dotter. Om ngra dagar mnar jag
stta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en lmpligare
brudgum. Jag skrev in henne dr, d hon var barn. Dr kan hon ocks i
tyst lycka f drmma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter krlekens
fste, och dr slipper ingen stortalare in... Och nu, Valdemar, vill jag
flja dig ett stycke p vgen, efter jag ser, att du styr dina steg till
skogen.

Den vithrige riddaren fattade Valdemars hand och bredde ut den ver
sitt hjrta.

--Knn hr ett hjrta, som r troget som guld, fortsatte han frsiktigt,
som rdd att stenarna skulle lyssna. Du behver ngon att frtro dig
till, Valdemar. Du har lnge varit tungsint. Jag mrker sdant. Andnd,
tryck ver brstet. Det brjar som en sjukdom.

--Allt brjar ur ingenting, sger broder Magnus, men jag frstr dig
inte, kra riddare.

Herr Svantepolk stannade och sg skarpt p honom.

--Det r ngot, som alltid felats dig, Valdemar, ngot som skulle
frvandla dig frn man till riddare och stta korsfanan i din hand. Jag
har alltid i mina bner inskjutit ett ord drom fr din rkning. Och nu
falla fjllen frn mina gon, nu ser jag att jag r bnhrd. Med bara
lugn kommer mnniskan ingen vart. Hon behver ett trne i skon fr att
g stolt och strlande. Hon mste kunna grta, nr ingen ser det. Maten
mste kvlja henne p tungan, fr att hon skall kunna le ett riktigt
gott och vackert leende. S underligt r hon nu en gng skapad. Du kan
rycka p axlarna, du kan sluta upp att g i kyrkorna och tycka, att det
r lika litet mening i att fdas som att d. Det hjlper dig inte. Dr
vattnet ser tommast ut, r det djupast och gtfullast. Svara mig nu
frimodigt, som bara du kan. r det p den unga Jutta du gr och tnker?
Hur behagar hon dig?

--Jag nskar, att hon redan vore i kloster och finge slita ris i lnga
rda strimmor!

Herr Svantepolk ryggade t sidan och fortsatte att en stund g tyst
bredvid konungen.

--Har hon d redan hunnit att bli s mycket fr dig? utbrast han
slutligen. Plgar hon dig redan s hftigt? Jag fattar inte, att jag den
hr gngen har kunnat vara s blind. Det r vl fr dig, att du fick en
frtrogen och att du beknt utan omsvep.

--Beknt. Vad har jag beknt?

--Allt, allt, Valdemar. Det r en stor lycka, som nu begynner fr dig.
Du kommer snart att inte lngre knna igen dig sjlv.

--Du glmmer visst den kanoniska lagen, min hederliga Svantepolk. Hon r
min frussyster.

--Det r just det, som blir din lycka.

--Broder Magnus skulle kalla det ett ohyggligt brott.

--Han ser fr hrt p allt. Han kan inte knfalla fr ett altarljus utan
att frst vertyga sig om, att vaxet inte r stulet. Valdemar, man kan
inte lska en kvinna, som man r kttsligt frenad med, utan fr henne
hyser man vnskap. Bolstrarna i frustugan ro varken bddade av nglarna
eller ruskade av djvlarna. Valdemar, krleken behver inga bolstrar,
den behver en mur, som nr nda upp i himlarna och som ingen frmr att
levande komma ver. Krleken r okttslig och kysk, och ver var
lngtan hos en sdan allt uppfyllande krlek darrar en liten ljusring
som ver de heliga. r du den enda, som aldrig har hrt talas om reliken
p min hatt?

Han tog av hatten och sg med rrelse p det mgelflckiga och
snderfrtta minnet.

--Jag var ung d, ung som du... Jag hade varit en svr syndare och fast
jag befann mig p vallfart, knde jag, att jag nnu var lika fast i
synden. D skulle jag rida ver en bck och strax bredvid en tvttbrygga
fick jag se ett linne, som hngde utbrett ver en buske och torkade i
solen. Det var s vitt, s litet och smalt, att jag genast mste trycka
det till lpparna. I samma gonblick skedde det stora undret med mig.
Jag blev pnyttfdd, jag blev rddad. Det var min krlek till den oknda
garinnan, som reste mig ur dyn.

--Nr talade du sist med den fagra garinnan?

--Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon
har sedan hrt mycket om mig, och hon r ett helgon.

--Jag visste inte att spkerskor bra linne.

--Hon r ingen spkerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har
henne, och hon har ftt honom dttrar, som redan ro gifta. Nu skall jag
bertta dig, hur det gick till. Hr p, Valdemar! Jag stack svrdet mitt
genom linnet och skar ut den lapp, som du hr kan rra vid. Sedan red
jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej... Gud give att
vi snart ocks litet oftare f hlla tornej i ditt vilda land... Och var
jag kom, betygade jag, att jag bara stred fr Den heliga jungfrun och
fr den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hl
som lappen. Ffngt, ffngt! Alla slogo ned gonen och tego.

--Och du blev henne trogen?

--Obrottsligt. I hjrtat. Min usla kropp fick g sina egna vgar. Och
nr jag s p hemvgen kom i samma buskskog och till samma bck, satt
dr p sin hst en bredaxlad riddare och hll upp ett snderskuret
linne, i hvilket lappen alldeles passade. Frst skymfade han mig och
kallade mig en sna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter
garinnan i stllet att ska henne i nrmsta borg, ty dr bodde hon som
hans rliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det brjade
bli farligt, frklarade vi varann jmngoda och tryckte varandras hnder.
Han medgav, att jag just genom min lnga frd ocks hundrafallt kat
hennes rykte och ra. Hon hade drfr gripits av den strsta beundran
fr mig och lt nu hlsa, att jag skulle f behlla min av blod
genomdrnkta relik som gva. Hon fste bara ett villkor vid gvan. Jag
mste heligt frskra, att hon aldrig i detta livet ngonsin skulle
behva trffa mig.

Han strk det vita hret vid tinningarna, och det smala och rynkiga
ansiktet frgades av en ltt rodnad.

--Valdemar, du m le t mig. Men den krleksreliken har sedan varit min
lykta, nr jag tvekade mellan ont och gott, min kraft i tornejet, mitt
hopp, nr jag besinnade min ddlighet. Frstr du nu, vad krleken kan
giva en svag mnniska? Och en sdan lga skulle kallas syndig!

--Vi ro varandra mycket olika, Svantepolk.

--Och nd skall du en dag giva mig rtt. Kanske r jag en stor narr,
Valdemar, men d har jag fr dig blottat det djupaste i krlekens vsen
p samma stt som en enfaldig predikare kan rka att med sin frlgna
och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu stlla
till rtta fr dig, som r oerfaren, jag menar, oerfaren i sdant, som
r allvar och inte bara kttsligt, ty sdant frgar jag inte efter. Lt
bara mig styra. Jag gr nu hem och talar med drottningen, min hulda
hrskarinna.

Valdemar grep fatt i hans arm, men slppte den lika hastigt.

--Alltsammans r ingenting, sade han och gick ensam int skogen.

Ngra getter beskdade honom klokt och nyfiket frn ett stenrs, men de
tuggade och tuggade liksom hstarna i stallet, och harmsen mnade han
jaga bort dem. D fick han hra porlet av en bck. Han hade aldrig hrt
en bck ljuda p det sttet, ty en mnsklig rst blandade sig sorgset
bedjande med vattnets sng och hrmade den med stigande och fallande
klagan. Han bjde sig in ver en mossig algren, men den var murken och
fll brakande i vattnet. Drigenom blev det en ppning mellan kvistarna,
och han urskilde en sliten getskinnstrja. Den var alldeles fr stor t
den, som bar den, brusten i smmarna och flckvis utan ragg. Smningom
letade han ocks rtt p ett ansikte med kort rakt hr. Det var
Yrsa-lill, vallkullan med de sm ftterna, som voro rda om hlarna men
vita ovanp och p sidorna bruna som gammalt elfenben.

Hon vnde p huvudet men utan att avbryta sngen, ty hon hll p att
offra till bcken fr att f ymnigt med dricksvatten t getterna. D och
d bestrk hon ett brdstycke med honung och kastade det i vattnet. ver
knna hade hon ett spjut fr att kunna frsvara sig. Han trodde ocks p
den goda vattenanden och vgade icke stra henne med ngon hlsning. D
hon hade sjungit slut, kastade han en liten silverring i virvlarna.
Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned
bredvid henne lika overlagt som ett barn bredvid ett blomsterstnd.

Hon bjde sig litet t sidan, men icke av blyghet, utan drfr att hon
var rdd att flcka ned hans dyrbara klder.

--Vnta litet, sade hon smngngaraktigt och stilla. Jag r klibbig p
fingrarna.

Nr hon hade tvtt hnderna, satte hon sig till rtta igen lika
allvarsam som frut och fljde med sina yrvckta gon blddrorna, som
seglade frbi och lindade sina prlband om stenarna.

Hon tnkte varken gott eller ont om honom, ty hon hade ingen kunskap om
ngot annat n det, som hon dagligen sg med sina gon. Och det omgav
henne tcknigt och tyst och obegripligt som en drm. Hon hade hrt, att
det var han, som hade tagit henne ur den mrka graven och givit henne
t vallkullorna, och hos dem hade hon levat. Under trjan bar hon
ingenting annat n en trasig skjorta. Hon hade aldrig ftt en hel drkt,
aldrig tit vid ett bord, aldrig sovit annat n i h eller halm. Hon
visste ingenting om vrlden, varken om den var tv dagsresor lng eller
tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta p
tuvan som en brun stubbe utan att hitta ngot srskilt att grubbla p,
vemodig snarare n glad, men aldrig heller verkligt bedrvad. demarken
skrmde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsvsen, i
vilkas sllskap hon levde sitt ordlsa drmliv. Valdemar talade icke,
men han satt nd kvar.

--Kom, jag r hungrig, sade hon lngsamt och reste sig som en
smngngerska frn mossan.

Hon gick framfr honom till en liten skogslada, som lg p en glnta,
just dr solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i
mitten, den brckliga drren hngde halvppen, och ver askhgen inne p
golvet surrade en sista smnig hstfluga.

Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med huvudet
tillbakakastat, som om han nu frst betrtt sitt rtta rike, dr han
endast behvde befalla fr att bli lydd. Hon kokade ngot i en kittel,
och nr allt var tillrett blste hem i en pipa av ben. Rop svarade frn
olika hll, och skogsgngarna, som Valdemar hade tagit till livvakt, men
som alltid lgo ute p jakt, bjde grenarna t sidan och stego fram med
sina bgar och kastspjut. Gistre Hrjanson kom efterst med en liten
harpa hngande p hfterna och hornet Mnegarm i ett snre ver andra
axeln. Alla satte sig med Valdemar omkring kitteln.

--Den natten, d jarlen dog, begynte Gistre, stod hornet kvarglmt p
trappsteget till hans sovstuga. D tog jag det t Yrsa-lill. Hon skall
rcka oss det, nr vi spisa hos henne p jaktdagarna. Men nnu har hon
ingenting att fylla det med, herre.

--Jag skall skicka ned mjd till er, svarade Valdemar, och sklar och
fat och de prktigaste klder t Yrsa-lill.

Gistre tog i hans hr.

--Yrsa-lill ser p ditt mjuka gullhr, herre, sade han med en lng suck.
Mina tunga, svarta fltor skrmma henne bara. Skogen r hennes mor och
skogen r din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, nr det blir
mjd i Mnegarm. Jag har tiggt och bett henne att flja mig bort p
stigarna fr alltid, men hon r rdd fr mig, hon som de andra. Nr jag
kommer i stugdrren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta
kpa r ett stulet brtcke... och det r min frjd, kung Valdemar! S
skall en folkungagycklare hlsas. Jag ville vara en lokatt hellre n en
mnniska, bara fr att f leva i skogarna och skrmma. Sitter jag ibland
och grter, nr jag ensam rr strngarna, d r det fr att jag hr
Yrsa-lill vid bcken.

--Ni vallhjon, ni fria mnniskor, sade Valdemar med armen rckt t
Yrsa-lill, som lg p kn och blste i glden. Jag skulle ha varit
lyckligare, om jag blivit en af er. Var jag ser en trashank, som knyter
handen, tror jag, att jag mter en hjlte. Jag tycker om din solbrnna,
Yrsa-lill, och alla de tusen mnga sm hvassa barr i din trja som
sticka mig. Varfr lever jag inte med er om somrarna och ligger om
vintrarna och sover p ugnskanten!

Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade fltor, och
spelande p harpan ropade han:

--Till oss hr du, Valdemar. De utsttta och frtappade behva en
konung. De behva honom hos sig i de lnga ntterna, d barnfderskorna
skrika frn skullarna och benknotorna klappra i galgarna. De behva en
konung, som gr framfr dem p vgen till helvetet. Si, nu r den
konungen oss fdd av folkungasd, hosianna!

Harpan fortsatte att ljuda till lekarens dystra stmma, och det blev
ingen jakt den dagen.

Sedan lt Valdemar hmta frn jarlagrden allt, vad han hade lovat, och
smningom blev han sjlv frtrogen med var stig. Om dagarna var
Yrsa-lill fortfarande getpiga som frr, men nr det led mot
stjrntndningen, tvdde hon sig och prydde sig med hans gvor fr att
vnta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat
glimma av fler smycken. Men det var icke med den drkten, hon hade tagit
honom fngen, och han satt tankspridd och sg p hennes drmlek med sina
sljor och glaskulor.

Under tiden stod herr Svantepolk ofta och vntade uppe i jarlagrdens
svalgng. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.

--Valdemar har d stannat i skogsensamheten, tnkte han, fr att
begrunda mina ord och under betraktelser vrda en ren och himmelsk
krlek. Sll och stor blir nu hans vg. Varsamt vill jag tala med
drottningen, s att hon fr en rtt syn och vi alla kunna gldja oss.
Lt grna bli att frtro dig till mig, min unga konung. En viss besljad
glans brukar vara rtta tecknet p prlans kthet.




8.


Adventsfastans fridstid var kommen, och kvinnorna blevo mrkrdda, nr
de skulle stpa ljus bde fr jarlens grav och fr julbordet. Jutta
rknade med tummen dagarna framt p runstaven nda till solhjulet, som
var luciadagens mrke. Hon skulle bli luciabruden, eftersom hon var den
fagraste, och med gnidsten och blekt vax glttade hon i god tid en vit
skjorta, s att den blev slt och glnsande. Hon ville ibland frga
smtrnorna om Valdemar, men d blevo lpparna stela, och hon kunde
ingenting sga.

ntligen kom s lucianatten, rets lngsta, d vrlden stannade i sin
gng och korna talade till varandra med gumrster och de dda vnde sig
p kisthalmen. De lyste och flmtade vid kllor och bckar, dr
vallhjonen drnkte kattor och hllde blod i vattnet.

Vid midnatt stod Jutta vit och utkldd. Vettskrmda satte smtrnorna p
henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville
st rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle f klda
henne till verklig brud. Smningom frde de henne sedan framt mot den
kungliga sovstugan. Men de krpo ihop omkring henne med armbgarna ver
huvudet, rdda att till och med drrstolparna skulle strcka sig efter
dem och sticka ett hrt trfinger i fltorna.

Valdemar satt upprtt i bdden bredvid den sovande drottningen med en
duk om huvudet och naken nda till tcket. Frst blndades han av
ljusen. Men han hade legat vaken och undrat p, om det verkligen skulle
bli hon, som kom med kakorna och mjdet. Det frefll honom med ens, att
sagan i skogen hade varit en plgsam mardrm, full av trasor och
ohyggliga skratt. Han bredde vnligt och broderligt ut armarna mot
ljusbrerskan. Smtrnorna skto henne framt, men hon ville icke g
utan stred emot, fast hon knde sig stolt och njd ver att han hlsade
s gott p henne. Som han satt dr, tyckte hon, att han liknade det
vnaste belte af frlsaren.

--Men s bjud honom d hornet, viskade smtrnorna och lyfte upp hennes
arm.

--Kan du frlta mig! viskade han och bjde sig fram, s att han kunde
n hornet. r du nnu gramse p mig?

Hon bara skakade p huvudet, utom sig av frlgenhet, men d begynte
ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och s tryckte hon
sig baklnges in mellan smtrnorna, till dess hon kom nda ned mot
drren. De mste g fram och hmta hornet.

S snart hon fick det i hnderna, satte hon hlen utanfr trskeln och
vnde sig frsiktigt om fr att icke snava i trappan.

Men sedan blev hon genast tryggare. Nr hon kom ned till Magnus i
hrbrget, satte hon sig utan att brdska p kanten av sovldan.

Han satt ocks vaken p sitt bolster, men han var brun och ful och mager
och mtte henne med en skarp blick.

--Var konungen hemma i sin bdd? frgade han.

Hon blossade upp, men hjlpte honom beredvilligt att stdja under
hornet, medan han drack.

--Var annars! svarade hon.

Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe fll p den frn ett av de
sneda ljusen och sved hftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten gr
blsa hade redan svllt upp.

--Det r en spdom, sade han mrkt, att nr av vrt tteblod en gng
ngon blir fdd, som lskar en vaxdroppe mer n en prla, skall det ske
stora under i den mannens eller kvinnans hjrta. Jag fruktar, jag
fruktar, att det lnge kommer att tva till den stunden.

Hon satt kvar och vilade ena handen ver locket p hornet liksom med en
nskan att f fortstta att tala med honom. Smtrnorna blinkade t
varann, men han lade sig ned, vnd int vggen, och drog upp
frskinnsfllen ver skuldran.

--Jungfru, sade smtrnorna, det finns ocks andra, som vnta p dig.

D steg hon upp, fast det syntes, att hon hade ngot p hjrtat och
helst skulle ha stannat nnu en stund.

Hon fljde dem utefter bnkraderna, dr det ibland lg nda till tv
eller tre mn i samma bdd. De reste sig, plirade mot det strlande
ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan krpo de lika
hastigt ned igen, ty det rdde en fruktansvrd kld.

Nr hon blev frdig med de sista, lyfte smtrnorna av henne kronan och
gingo bort med den fr att stlla den p julbordet. De andra fortsatte
att leda henne framt sjungande. Men sngen gick oupphrligt snder och
de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela
natten hade lngtat efter men ocks fruktade mest.

De ledde henne ver grdsvallen till bryggstugan. Dr stllde de upp sig
i en vid ring och smllde i hnderna.

Drren var halvppen. Den vigaste klttrade upp p det lga taket och
ryckte halmen ur ljusppningen. Det var alldeles skumt omkring dem och
nnu mrkare inne i bryggstugan. Dr syntes ingenting, varken fat eller
spann. Endast det nyss frdigbryggda julmjdet blnkte i sitt kar som en
rund stlskld. Vems ansikte skulle de nu f se, nr de gingo in och
bjde sig ver karet? Vilka syner sutto hopkrupna i mrkret under
mjdskummet och vntade p att f visa sig i framtidens tckniga ljus?
Var det bredaxlade kmpar eller rdkindade svenner? Eller var det kanske
tandlsa och skalliga gubbar, som beltet grinade mot sina blivande
stackars krestor? Vem kunde rda ver kommande den, vem visste ngot!

Jutta gick in frst. Hon lyfte sljan t bda sidorna och lutade sig
framt ver den spkraftiga vtskan.

Nr hon strckte sig fr lngt fram, skymde hon de speglande stjrnorna
och drog sig tillbaka. O, hur saliga och klara tindrade de icke p
fstet!

Blddror susade hela tiden p ytan och blnkte till, nr de sprungo
snder. De tv strsta lgo lnge kvar och simmade omkring lika skinande
som de gon, den kyska Lucia bervade sig sjlv och bar till sin lskade
fr att de ej lngre skulle plga honom med lngtan. Men nr Jutta
frskte att se in i dem, spottade de ett kallt stnk p hennes haka som
onda andar och frsvunno. Hon tyckte, att mjdet kvllde upp frn
bottenlsa djup, att hon blev yr och fll framstupa genom hisnande hlor
nda ned i det svarta kllsprngets vidaste grottor, dr det
tillkommande virrade fram ur de ilande bubblorna. Hon knde, hur tnder
beto sig fast i hennes kinder och gnisslade, att hon skulle vissna och
bli skrynklig med drorna utanp huden och krokiga naglar. Men det
visste hon frut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hrde, hur
hennes egen likkista blev igenspikad om henne. Men det skulle drja
lnge till dess, och vad hon ville veta, det var bara, att kistan icke
var vit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till
graven. Betydelselst avlgset blev allt fr henne utom den frga, som
viskade ur vart pulsslag. Vem skall jag f lska? Det var livet, det var
det enda, som hon kunde tnka p. Var bodde han, varifrn skulle han
komma? Och hade han ett gott leende? Allt jungfruligt och oskyldigt i
hennes vsen jublade den oknde till mtes som harpspel, allt vackert
och mt, allt, som hon hade drmt om lycka och om ra infr mnniskor.
Nu sg hon, nu sg hon! Var det icke ett ansikte, som lngsamt brjade
att klarna fram?

Smtrnorna fortsatte hela tiden utanfr drren sin sng till Lucia, som
hjlpte i barnsnd och krlek, och i somliga verser kallade de henne
Ljusfreyja. Fr vart ord slogo de ihop hnderna, frst ver huvudet och
sedan framfr brstet. De hackade tnder, och de darrande rsterna fllo
i sr skrande och vasst som tappade glasskrvor. n var det den ena,
som kom av sig, n var det den andra, som blev efter. Slutligen
frlorade de alldeles trden och stodo bara och storskrattade. Det klang
vida omkring i den dsliga natten. D frskte de skickligaste att leda
de andras sng, och s mste de p nytt taga om alltihop frn brjan
igen:

  --Sg, sg,
  vem ger mig fingerguld?
  Sg, sg,
  vems famn skall jag sova i,
  vems barn skall jag bra?
  Sg...

--Varfr sjunger du inte med, Jutta? frgade en rst, och ter brast
sngen snder. Varfr svarar du inte, jungfru?

De blevo rdda och strckte sig in genom drren. De sgo, att hon icke
lngre skymde karet, utan att mjdet ter fritt speglade ljusppningen i
taket.

En av de ldre vgade sig ett par steg framt och trevade i mrkret. Hon
sttte mot kittlar och bnkar. Slutligen hejdade hon sig.

--Vad har d skett? utropade hon. Jungfrun ligger avsvimmad p marken.
Men hon hller nnu s hrt om kanten p karet, att jag knappt kan bja
upp fingrarna.

En kvvd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hrde, hur hon
skt undan en bnk och hjlpte Jutta att komma till sig sjlv igen och
resa sig.

--Hur lnge har jag legat s? viskade den svaga stmman.

--Ngra gonblick p sin hjd, kra jungfru. Alldeles nyss kunde vi
tydligt nnu se dig mot det blnkande mjdet.

--Det hade varit bttre, om ni aldrig vckt mig. Finns det d ingen
barmhrtighet bland mnniskor, om det ocks ingen finns i himmelen!

--Men s bertta d? Vad har du sett, som kunnat s frskrcka dig?

Jutta vacklade ut genom drren med den andras arm om sitt liv. Alla
ville de taga i henne och hjlpa henne, och de knde, att hon var isande
kall.

--Jag mste genast tala med hertigen, stammade hon.

Men d slppte de henne igen, och det blev ter samma yra sorl.

--Hertigen, kittelbotaren... Var det d honom du sg? Han, som r s
svart och ful!

De ryckte ordet frn varann och skrattade ver varandras axel, s att
snart ingen lngre kunde hra ngon annan n sig sjlv.

--Men jungfru... S betnk d, att han i alla fall r en ridderlig
kmpe. Torka du trarna... Vi smflugor vga minsann inte surra omkring
en sdan storherre... Men har du ftt en sdan brdska att genast komma
till honom? Inte gr det an, kra jungfru.

--Det r inte, som ni tro, svarade hon. Ni taga alldeles fel. Men han
vet mycket, han frstr mycket. Ingen klerk r kunnigare n han. Jag
mste tala med en man, inte med en kvinna. Och d finns det ingen
rttrdigare.

Smtrnorna voro alltfr ivriga att sjlva f se sin tillkommande fr
att vilja strida med henne, utan de skyndade sig p nytt att stlla upp
sig i ring.

--Mnnen ha redan kltt p sig och gtt till morgonvarden, sade de. I
natt dukas den ju tidigt, och vi hrde dem nyss p grdsvallen... Men g
du och se efter. Hertigen brukar visst inte trivas rtt vl vid
kungsbordet utan kommer grna s sent som mjligt.

Handklappningen och sngen begynte igen. Hon hrde den glada leken bakom
sig, medan hon gick till hrbrget.

Magnus stod ensam vid elden, insvept i den lnga sorgkappan.

--Mnne det redan r tid att rida till mssan? frgade han och sg upp.
I natt gal ingen hane.

--Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjdet, svarade hon utan att
akta p hans frga. Du r en lrd herre, Magnus. Ofta har jag knt lust
att tala med dig, och nu r jag kommen. Giv mig nu ocks ett rligt
svar. Kan det verkligen betyda ngot, om man tycker sig se ett ansikte i
karet?

Frst knde han knappt igen henne, s blek hade hon blivit, och nu, d
inga ljus brunno, kom den vita skjortan henne att likna ett andevsen.

--Man ser den, som man mest har i tankarna. Drfr kan det betyda ganska
mycket. Det brcker upp hjrtat som ett pple, och krnorna falla i
handen.

Han slog kappan t sidan och vrmde hnderna ver elden. P det sttet
stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej sga ngot vidare.
Hastigt tog han ett par tre steg framt och stannade framfr henne med
genomborrande gon.

--Stackars, stackars barn, viskade han. Du, som var mnad till
drottninglycka och en blid lderdom! Var det honom du sg?

--Vem? Jag har ingenting sagt.

--Vem, frgar du. Liksom sge jag inte sjlv ocks just samma man bde
dag och natt! Jag m blunda, jag m sova, nd ser jag honom.

--Du?

--Det, som lockar mest, det ser man antingen man s vill eller inte. Du
ser honom som han satt nyss, nr du kom i din ljusglans. Jag ser honom
med gullkronan p huvudet.

Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja slppa sitt
tag.

--Misstror du mig ocks, du som de andra?

--D stode jag inte hr godvilligt.

--Nej, g inte ifrn mig. Du r oskyldig och ung. Bara till en sdan
mnniska kan jag tala. De andra skulle korsa sig--och frrda mig. Vi
ro i samma nd, du och jag. Vi ha ingen att frtro oss till. Bara till
varann. Du, som inte vet av ont, du skall hra mig. Det var en vlsignad
stund, d du kom. Jag kan inte lngre tiga. Jag mste tala till ett
levande vsen, som kan hra, inte bara till vggar och tak. Jag kan inte
lngre hlla orden tillbaka. Hll fast ormar! Krama, nyp, krossa--nd
rinna de ut mellan fingrarna! Det enda, som stannar, det r deras bett.
Heliga moder, har jag d blivit till sdan smuts!

Han talade upprrt och fort, men nr hon sg den starka mannen s
sndersliten, blev hon sjlv lugnare. En knsla av medlidande lockade
henne att vnligt och barnsligt se upp mot honom. Det frefll henne
naturligt och riktigt, att han skte ett gonblicks lisa just hos henne,
fast hon icke fick ngon mening i hans ord. Han hade ju sagt, att de
bda befunno sig i samma nd. Hon tyckte, att det var p en gng bde
osant och sant.

--Vad ont har d Valdemar gjort dig? frgade hon oskert.

--Vet du, vad det r att vilja bra en skinande rustning, nr hundra
fingrar s lnge smyga sig ver den fr att knna efter rostflckar,
att den till sist inte lngre r blank? Det r misstro i vart handslag,
som jag fr, var hlsning. Den misstron vllar, att jag till sist blir
den vrd. Vet du, vad det r att f g overksam fr en dres skull? Jag
sger en dre--inte en elak, som lgger gift i mjlken t sina hundar
och skr ronen av sina hstar, utan en tio gnger farligare, en
godhjrtad och solgd dre, som vill alla vl, sig sjlv ocks. Han
begr drskaper med ett s segervisst leende, att vi andra nra nog
mste frga, om det r vi, som ro drarna... Men tyst! r det ngon,
som lyss p oss?

--Det r bara ekarna som rassla mot taket.

--Du har rtt. Jag borde ha knt igen det ljudet, det enda svar, som
natten brukar giva mig, nr jag ligger vaken och talar till de tomma
vggarna... Knappt ha ngra hstdagar gtt efter jarlens dd, knappt ett
sextal veckor, och redan r frvirringen hr. Bnderna betala inte sin
avrad, prsterna utf inte sin tionde, och jag fr inte lagfsta
hlsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benda, benda; i mitt
land ro alla fria! Var hans rda mantel fladdrar frbi, upphr det
allvar, som vl nd borde rda, dr husbonden nyss lg p br. Och d
vaknar och gnager hr inne i brstet det gamla onda, som jag frskt att
skyla och lka med grningar och inte sjlv tro p. Det har jag frskt
nda sedan jag var ett litet barn. Ack, inte heller d kunde jag
ngonsin vara glad. Du r ung, du. Jag har aldrig varit det. Fddes hr
inte tusen och s tusen igen, somliga nere i fattigdomen, somliga uppe
i lyckan? Men mot en enda var Gud s huld och s grym, att han lt honom
fdas en knapp lillfingersbredd nedanfr toppen, nedanfr den hgsta
lyckan och hrligheten. Vad vet du om kval, lgn och lumpna kval--och de
ro de enda, som ingen str ut med att bra! Eller har du knt den
avund, som frvandlar sjlva solen p himlavalvet till en mgelflck och
kommer den bsta mat att ckla p tungan? Skms, barn, att st kvar hr
och inandas en sdan vmjelse. G med din jungfrudom till konungen. Allt
r hans. t honom fagra ord. Vad han n finner p, svarar folket bara:
Vr gode konung! Han vntar p sin unga frnka. G nu, men torka frst
ver lpparna med rmen, efter du s lnge har sttt och talat med mig.
Han kunde annars tycka, att du har ftt en okysk smak. Det kunde
misshaga konungen... Eller har han vant dig, att du skall smekas frst,
innan du gr din vg? nej, den syrliga ppellukten frn ett s ungt
vsen har alltid plgat mig. Det r bst, att du gr.

Hon hade ryckt upp den stickade vanten ur grdeln. Ibland snodde och
kramade hon den och ibland slog hon med den p kjorteln.

--G skall jag nog, svarade hon, fast hon vart gonblick fruktade att
falla raklng p marken liksom nyss vid mjdkaret. G skall jag nog,
Magnus, men inte till din broder.

--Det ena frst, det andra sedan. Allra frst skall du g in i salen.
Och till hvar och en, som du fr med dig i en vr, skall du sga: Vakta
er fr hertigen, nu vet jag hurudan han r. Vakta er!... Gr mig den
vlgrningen, och du skall nsta natt sova gott. Frlsad skall jag knna
mig frn den stund, jag blir frrdd och slpad ut och pinad till att
ropa hgt, hgt fr alla: Ja, jag r falsk, falsk i brodersvnskap,
falsk och smygande i mina raka och stolta steg... Hur kan vrlden nd
hnga hop med s mycken falskhet bakom de fasta handslagen... ty lika
falska ro de andra? rliga ro bara de solgda drarna.

--Du talar fr hgt, viskade hon och drog om sig armarna, som under
hrda slag. Men d hjde han rsten nnu mer.

--Fr ngra aftnar sedan sg jag Valdemar krypa ut mellan spjlorna i
svalgngen med vnstra skon snderriven och klttra ned. Jag visste, att
i en skogslada satt en vallkulla och vntade p honom, utkldd i dyrbara
klder och med ett litet hov av drickande skogsmn. r detta landets
husbonde? frgade jag. Valdemar, i ett sdant lge hoppas jag slippa att
ngonsin behva visa mig. Men vad svarade d Valdemar? Drtill har du
inte mod, broder, sade han... Nu tror jag att jag fick frg i dina
kinder, frnka. Din mun str ppen, som om du talade stora ord, men du
sger ingenting. Och dina gon krympa ihop och bli alldeles rda. Skynda
dig nu hrifrn! Ungdomen tnker inte p annat n det, som r okyskt,
men det okyska r mig emot. Var sitter d detta stndiga begr, i blodet
eller baktill i huvudet som en snurra av gnistor? Jag vill att mina
tankar skola vara vita och snygga som nytvttat garn. Jag vantrivs i
unga kvinnors sllskap. De kunna inte se p en man utan att undra, hur
han passar till brudgum. Rr mig inte, frnka, slpp mig! Fr ett
gonblicks lindring har jag sttt hr och frtt din sjls oskuld. De
kroppsliga spillrorna lmnar jag t konungen.

Hon vek baklnges ifrn honom, halvkvvd av grt.

--Hur vgar du, hertig? Aldrig har ngon talat till mig som du! Gud
hjlpe mig att snart komma bort frn Folkungarna!

--Tag det inte s illa. Bara inga trar. Jag trodde, att jag var en
hvisk man, som frstod att skicka sig infr en del jungfru. Men inte
heller det var sant. Jag vet inte, vad jag har sagt. Jag vet bara, att
jag hll p att kvvas och att jag andades in liv, nr jag fick kasta
allt ont ifrn mig i en ren luft, dr det inte kunde fortstta att leva.
Stackars lilla vita fjril, hur kom du hit in i folkunganstet?
Ingenting ont fr ske dig. Visst mste du hrifrn. Inte en dag lngre
fr du stanna. Jag skall hjlpa dig, jag skall... Men vi ro
ofrsiktiga, Jutta. Nu hr jag ngot annat n rasslet av ekarna.

Sporrar klingade p trskeln, och herr Svantepolk sttte snn av
ftterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lng rad av bloss
ver fltet bort mot den upplysta kyrkan.

--Mltiden r slut, begynte han med en frbryllad blick p Jutta. Det r
tid att rida till mssan.

--Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus,
och nog mrker jag, att hon nnu r vred p mig.

Jutta betnkte sig. S blev hon lugnare och drog p sig vantarna.

--Mycket har jag inte frsttt av det, som du sagt, svarade hon nnu en
smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare fr tala s som
du nyss. Men vred p dig? Nej, Magnus, jag r uppriktigare din vn, nu
d jag gr, n d jag kom.

--S fick jag d ntligen en gng ett hjrteord! utbrast han och strk i
luften ver hennes huvud. Det mste barnalppar drtill. Nu r jag
stark, nu r jag trygg igen. Hr p, herr Svantepolk! Jungfrun mste
hrifrn.

Herr Svantepolks milda och irrande gon ljusnade.

--Klokt sagt, riddare. Det har lnge varit min tanke. Jungfrun mste
hrifrn, lngt hrifrn, mste i kloster, s att krleken p mse hll
kan f fortstta att brinna med den rtta klara lgan. Ack, vad livets
vr r rosig med all sin krlek! Och den kan leva, riddare, den kan leva
nnu under ett vitt hr som mitt.

Magnus rynkade pannan.

--Men Valdemar, svarade han avbrytande, vad skall han sga? I ndfall f
vi fra bort jungfrun p hstryggen i lnn. Vi skola rdda dig, kra,
lskliga barn. Men frst gller det att bygga en klok plan. Det blir vr
sak, herr Svantepolk. Jag frstr, att jungfrun nu lngtar till mssan
och de skna och heliga sngerna.




9.


Fast dden var i huset, tog julstket ut sin rtt med ett stimmande av
rster som ver en myr, dr flyttfglarna hlla p att samlas. Sjutton
baner blevo uppsatta i salen. Frn takbjlkarna hngde kransar med ljus,
och vggarna bldrogos med bonader, p vilka Birger Jarls snckor styrde
fram ver havets krusningar med korsfanor och spjutbrande manskap.

Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets
dyrgripar och minnen. Dr blnkte den bgare, som Snorre Sturlasson hade
frrat lagman Eskil, jarlens frnde. nnu fylldes den var julnatt med
mjd fr att till den islndska skaldens hgkomst rckas t den bsta
sngaren. Dr stod den simpla tennskl, ur vilken Birger Brosa en afton
bespisat en landsflyktig och trasig skogsgngare, som sedan blev Norges
konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, av tiden ofta anfrtta
minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med prlor
och stenar.

Men nu blev det muntert p grdsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket.
De strdde mjl i luften fr att sknka jorden fruktsamhet och
omfamnade trden. Nr de blevo synliga i drren, fylldes den vida salen
av mjlskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade frklde och
uppkavlade rmar. P ett brde bar hon framfr sig den solrunda skakan,
som sedan skulle gmmas i kornktten och vid sningstiden klyvas med
plogbladet.--Sol, sol, lys p oss fr Guds krleks skull! sjng hon och
satte skakan mitterst p bordet, ty den var det heligaste skdebrdet
och bakad med mjd och mnbelyst rimfrost till god rsvxt. Men nr blev
det icke god rsvxt p det rika Bjlbo?

Under tiden byggde de andra kvinnorna hela sm tempel av bakverk som
voro prov p deras olika skicklighet och ofta hlsades med ihllande
bifall av mnnen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster
sng, svllde rund och degig p sina korta ben, och den sturska och
strittande hanen, som Jorgrimmes dttrar tillbdo med pannan mot
ljungen, stack upp sina tv rdfrgade fjdrar ur en ring av andra
mindre bullar, som frestllde hnor och kycklingar. Men under bordet
sattes ett fat med mat t de dda. Allt hade genom ldrarna fljt
Folkungarna och frndrats med dem och hrde ihop med dem liksom deras
klder. Vandrare och andra frmlingar, som i mngd samlades nere vid
drren, hade mycket att se p och frga om.

Men Jutta var oglad, och hon knde, att konungen icke tog sin blick frn
henne. Han gick mitt i kvinnoflocken, dr han trivdes bst. De ystra
Algotssnerna och andra unga karlar klttrade dremot upp p taket och
lade sig kring rkppningen med lnga spn fr att taga mot julbocken.

Han lt heller icke vnta p sig utan kom snart inlunkande och stngade
kvinnorna i knvecken, s att de satte sig med en duns i halmen. ver
gonen hade han en blodflckad bindel till tecken, att han var blindad
liksom hela jorden under midvintermrkret. Men han sg nd rtt bra
genom gapet p den skrpuk, som var bunden ver huvudet. Han liknade
ocks snarare ett vilddjur n en bock. Ibland stack en rd hand fram
mellan de frfrliga huggtnderna som en tunga och rckte frska gotter
t drottningen eller den, som han annars srskilt ville gynna. Ju
drumligare han betedde sig, dess oftare flg det tysta, snabba
folkungaleendet utefter bordsraderna, dr de ldre redan hade bnkat
sig. Nr han slutligen reste sig p bakbenen och rent ut beskyllde de
vackra bagerskorna fr de otillbrligaste saker, skrattade den
saktmodiga drottningen, s att hon mste torka sig i gonvrn. Men s
tog han ett stngande sprng fram mot konungen och ppnade p kftarna
och viskade:

--Herre, var p din vakt! De tnka stjla frn dig det kraste du ger.

Valdemar bjde sig ver honom.

--Fort, fort, sg ut! Vad menar du?

Lekarens hand kom terigen ut ur gapet, men frsiktigt och hastigt.

--Hr har du min julgva. Gm den raskt! P den kan allt bero.

Valdemar knde, att han fick ngot tungt och kallt mellan fingrarna,
och det slamrade, nr han stack det under manteln. Han ville frga
ngot, men bocken rullade utt golvet, trffad av vl tjugu spn frn
rkppningen i taket. Dr uppe lgo mnnen och frskte att stta omkull
honom, och s ofta det lyckades, upphvde de ett skri. Det sngade
starkt. Ibland mste de resa p sig och skaka av snn, som d fll i
stora tappar ned ver kvinnorna. Men de voro glada drt, ty det
betydde, att de skulle bli fruktsamma och f mnga barn.

Till sist blevo mnnen s heta, att de hissade sig ned fr att bttre
komma t bocken. De brjade att sticka och sl honom med sina spn, s
att det svor och vrlade under plsen.

Valdemar granskade drvid under sin mantel den besynnerliga gvan och
fann, att det var en jrnring med stallnycklarna.

Genast, utan att han behvde hra ngot mer, vaknade en aning hos honom.
Men varfr kom man d icke ppet och frgade honom, om Jutta fick resa?
Drfr att man p frhand gissade hans svar och ville fra bort henne i
smyg. Nej, det skulle icke f ske. Aldrig hade han funnit henne mer
intagande, mer ndvndig att ha i sin nrhet n just nu, d han fick upp
gonen fr att hon snart kunde vara borta. Med frskrckelse sg han,
att kvinnorna togo sina korgar och brden fr att ter begiva sig ut och
g till julbadet. Och dit kunde nd ingen man f flja dem. Jutta var
den sista, som gick. Han strckte ut handen efter henne. Men fr att
hastigt giva sin tbrd en annan mening, vnde han sig int den larmande
salen, dr bocken halvt ihjlslagen lg i halmen.

--Hll upp, jag tl inte att se blod! sade han.

--F vi inte efter gammalt gott bruk piska karlen ur plsen? undrade
mnnen och snkte sina spn. Det r ju bara en lekare.

--Trotsa inte mina nskningar alltfr mycket, svarade han och hjlpte
sjlv den hopkrupna stackaren p ftterna.

--Den hr gngen fick jag fr mycket, stnade Gistre under sin
frkldnad. Men du r god, du har hjrta, herre. Nog r jag en frtappad
usling, men fr dig kunde jag g i dden... Du har vl nyckelknippan?

--Jag har.

--Lt inte kvinnorna stanna fr lnge i badet.

--Vad kan jag gra drt?

--Husbonden kan, vad han vill.

En sdan oro verfll Valdemar, att han ej lngre kunde dlja den, och
han hrde icke, hur hrt han sjlv talade. Han hrde bara ur det orediga
sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en frsvunnen
nyckelknippa och om att hstarna mste ha rikligt med foder p
julnatten.

Kvinnorna hade emellertid brttom att hinna ver den mrka grdsvallen
och stnga in sig i badstugan. Det var de ldre, som skulle tv sig
frst. De kastade av sig klderna och klttrade upp p de heta lavarna,
under det att de yngre buro fram vattnet. En nstan ogenomtrnglig imma
fyllde rummet. Dr den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga
halsar--frvissnade somrar, som snabbt hljdes i barmhrtigt tcken.
Hgt uppe under taket strckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter
en kruka, som hade fr i natt till och med rymderna befolkats av
brinnande och frsmktande osaliga. Det forsade och stnkte, pallar
gnisslade mot golvet, upphettade stenar begtos med vatten och frste,
och vid pannmuren sjd det och dnade. Drottningen satt p en bnk mitt
i rummet, och Jutta hll p att hkta upp hennes smycken.

--Mycket kr borde du nnu vara fr din herre, efter du r s fager,
sade Jutta och lyfte halsbandet ver hennes huvud. Jag vet knappast, om
jag skall giva priset t dina axlar eller t dina hnder, som i afton
ro s mjuka och vita av mjlet.

--Jag r kanske inte den jag borde vara fr honom, svarade drottningen.
Men varfr gr du sjlv s modls och hgsjuk, nr alla ro glada?

--Syster, sade hon efter att en stund ha sttt och flyttat
brnstensprlorna som kulor p ett radband, jag lngtar hem igen till
mitt land.

Drottningen smlog vnligt och strk henne om den fuktiga kinden.

--Brjar du ocks att srja dig blek fr Valdemars skull? Snart finns
hr visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser
efter honom med rdgrtna gon.

--Och drom talar du s lugnt?

--S stolt kan du sga. Jag frstr er alla s vl. Och inte kan jag
missunna Valdemar ngot... Jag r trstig, syster. Rck mig ett horn
mungtt.

Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn t drottningen, men hon
drack bara helt litet.

--Ett dligt sktt badl, sade hon. Det har sttt hr inne och blivit
varmt. Smtrnorna skulle ha lagt is i det. Hjlp mig nu av med skorna,
och le mot mig som frr. Du har redan blivit s mycket fr Valdemar, att
hans gldje skulle vara borta den dag han inte lngre hade dig i sin
nrhet. Var glad drt.

--Jag vill inte stanna i folkunganstet, jag vill inte.

Drottningen lyfte foten i hennes kn.

--Och jag sger dig, Jutta, att bleve Valdemar lyckligare med dig,
skulle jag svlja min skam och avst min rtt, om kyrkan det tillte. S
uppriktigt nskar jag honom all timlig lycka. Nu r det omjligt. Kyrkan
tillter ingen att taga sin hustrussyster. Det medfr fredlshet intill
dden och straff i evigheten... Men vnta, Jutta! Vad r det fr
bultande p drren? Bommen r vl frsatt?

Rop och buller hrdes, och det lt som ett handgemng. Det bultade
hftigt och ihllande med ngot, som klingade som jrn.

--Lt upp, lt upp. Jag befaller det! ropade en rst.

Det var Valdemars, men p samma gng hrdes hertigens stmma djup och
darrande.

--Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att ocks
trnga sig vpnad in i kyrkorna. Fr honom finns inte sed och helgd. Det
r inte lngre min broder, som str framfr mig. Det r en vettvilling.

--Inte s strngt, hertig, medlade herr Svantepolks mjuka fljtrst. En
frlskad blir alltid en vettvilling infr den kloka och kalla. Och du,
Valdemar, tro mig! Nr jungfrun vl r i kloster, skall lyckans
sngfgel bygga bo i era hjrtan. Nunnedoket, det r krlekens bsta
brudelin.

--Ni mna fra bort jungfrun, medan hon ltsas att taga julbadet, ropade
Valdemar med larmande vrede. Ni tro mig blindare n jag r. Jag vet
allt. Kanske hller hon dr inne p att klda sig till frden. Eller har
hon redan smugit sig ut? S sant jag lever, hon skall stanna! Lt upp,
kvinnor, lt upp!

Nyckelknippan dundrade p drren, och de solstungna trstyckena begynte
att falla snder. Frst var det bara ett, som gav efter, sedan nnu ett.
Men slutligen blev hlet s stort, att han kunde sticka in huvudet i den
vitimmiga badstugan och rcka sig ned till bommen. De andra
mnnen--ngra av dem hade frglmt sig nda till att draga sina
svrd--vnde sig bort fr att icke flcka sin heder med att ha stirrat
in i kvinnornas bad. Uppe p lavarna gmde sig de frvissnade somrarna i
sina skyar, och suset frn pannmuren verrstades av gummornas rop och
frbannelser.

Valdemar sg ingenting annat n Jutta. Han gick rakt fram till henne
och grep henne s besinningslst om handloven, att hon snyftade till.
Utan frklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen
och nda upp i hgstet. Hon satt hopsjunken och med hnderna knppta.
Fast drottningen snart kom och satte sig p andra sidan om Valdemar,
knde hon sig lika ensam.

--Arma Jutta, vart har du kommit, r det till onda andar? tnkte hon och
skt ifrn sig det frsta fatet, ty det var rgat med ngot, som sg ut
som avhuggna hnder med bortbrutna naglar. Det var bjrnramar. Men hon
hade aldrig frr sett en sdan rtt, och hennes skygga blick fljde
fatet, dr det gungade fram utefter folkungabnken. De rdhriga togo
ymnigt fr sig av vart fat, men de svarthriga glmde oftast att ta fr
att viska och skryta eller gra upp listiga kp och byten. Alla tyckte
om plsverk och scharlakansmantlar, och de sutto dr som lapphvdingar
och lappkvinnor i en jttelik kta. Den likheten hade de nnu med Ingrid
Ulva. Deras gon runno i den stickande rken, pannguldet glimmade, och
gonvitorna och det snabba leendet blnkte nnu vitare i de sotiga
ansiktena. Smningom fll sotet som en mrk sn ocks ver dyrbarheterna
p bordet.

Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset
fyllde salen och alla hjrtan. De onda blevo goda, de svaga starka, och
ingen tnkte lngre p att viska med grannen. Gistre Hrjanson, som hade
befriat sig frn sin bockhamn, steg fram till hrdkanten, storvxt,
blek, aldrig lskad, alltid fruktad. hrarna lyddes icke p honom fr
att skratta, som omkring andra lekare, utan fr att rysa. Dockorna, som
han bar i snret ver brstet, trdde han upp p fingrarna, och
sjungande lt han dem s tala till varann. Djvulsdockan och den blodiga
mrdardockan rckte varann genast handen, men dr funnos inga
ngelsdockor och inga skyddshelgon utom Sankta Gertrud, som kom fr att
hmta de dda till sin dystra boning. Leken frestllde en strid mellan
djvulsdockan och en ung gosse, som ovetande rkat bada sig i en helig
klla och drfr blev dmd att drpas.

Slutligen tystnade bde Gistre och harporna, och han vnde sig mot
hgstet.

--Har jag lekt till ditt behag, herre, sade han, s lt mig nu f min
sngarln ur Snorre Sturlassons bgare.

Valdemar hngde nyckelknippan p bnkstolpen och fll i tankar.

--Frunderligt, frunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om,
allt som rr oss till medlidande, allt som mnniskorna strida om, det r
mnniskofunder. Om de med ens strkes bort, d hade du ingenting att
sjunga om. D hade vi ingenting att grta ver. D bodde vi i paradiset,
lekare.

--Kanske, herre.

Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt p bnkknappen. Det
var som hade femtio r pltsligt ilat frbi ver takppningen och kastat
sin aska p hans ansikte i frtidiga veck och fror. Han satt bjd som
en gammal man.

--D bodde vi i paradiset, upprepade han trtt, men p samma gng
ljungade det till ur gonen, s att han liknade sin fader jarlen. I
afton fr du inte sngarpriset. Mnniskorna kalla en klla helig, och
drfr mste en gosse d... Med mnniskofunder sarga vi varann. Men nr
sgo ni en Folkunge eftersknka ngot, som han trdde? Res dig upp,
hertig, nu r det till dig jag talar! Fortare, litet dmjukare! Bj p
huvudet, karl! Du str infr din ldre broder, din herre. nnu mer! N,
svara mig nu, du som r mngkunnig: hur stort vrde stter du p
mnniskofunder?

Hertigen hade rest sig och flyttade p ljuset fr att bttre kunna se
brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.

--Hur vill du, att mnniskorna skola kunna bygga sin vrld annat n av
mnniskofunder? Till och med de evigaste sanningar mste frn deras mun
lta som mnniskofunder.

Valdemars blick irrade ver honom utan ro.

--S fr jag ocks taga hjlpen frn mnniskofunder. n ligger jrnet
frn Stlberget onyttjat kvar p kyrkvallen. Broder, n kan jag lta
smida tv fjttrar.

--Ocks jag kan det... lskade broder.

--Harporna! Fr all barmhrtighets skull, harporna! ropade de
svarthriga Folkungarna, och guldsljorna ringde mot bordskanten.

D brusade ter harpspelet, och ver facklorna och den flammande hrden
tindrade stjrnorna. Smtrnorna stodo vid drren hand i hand i en lng
rad, nyfikna att vertyga sig om, hur det sg ut dr ute i julnatten.
Ngra menade sig tydligt se, att de dda redan hade lyft p gravstenarna
och tnt mssljusen innanfr kyrkfnstren. De tnkte p alla, som de
sjlva frr i livet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trivts
med, ungersvenner, som de hade ftt fstegvor av, och mnga gamla, som
de aldrig hade gjort annat n frtret. Stundvis tyckte de, att de dda
stodo mitt ibland dem, nnu mer levande n de levande, bara ondligt
mycket frnmare och vackrare och med ett vitt sken omkring sig. Men
nsta stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gngen, mrkta
av frgngelsen, och de kommo ihg, att snart skulle andra smtrnor st
och tnka p dem sjlva p samma stt. Och s skulle det g r efter r,
nda till dess ingen lngre visste, att de hade funnits till. De slppte
varandras hnder och smgo sig in igen utmed vggbonaderna.

De sista ntternas av julbestyr fyllda vaka gjorde dock smningom sin
verkan. Det var vid pass tv hundra mnniskor i salen, men till sist
sutto alla askgr och tysta. Ingen visste riktigt om han halvsov eller
var vaken. Fast det nnu var lngt till ottesngen, vgade ingen bli
ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trevnad i det de hrbrget utan
stannade hellre vid det orrda hornet.

Valdemar forskade grubblande i stjrnorna ver elden, och hans gon
upplystes av en klar fjrrsynthet, s att han sg nda ned till Rom, dr
den helige fadren lg frsnkt i bn. Var han stannade, trffade han
mnniskor, som plgade och plgades och som svarade honom att de icke
frtjnade bttre. P galgbackarna flydde hxkarlar och besvrjare med
hnderna ver hatten, fr att den icke skulle blsa ifrn dem. I
borgstugorna stodo rvade kvinnor och kokade gift t sina herrar. Men
framfr vart kors vid vgen knbjde riddare och munkar och tiggare och
spetlska och snyftade: Du, som led fr oss, arma plgade mnniskor, giv
oss friden, friden!--Och d klttrade som p hn benrangel ur groparna
p kyrkogrden och satte sig att rida p klockorna. Fr vart timslag
under deras knogar blev det rrelse och frskrckelse bland brynjorna
och trasorna. Och de sovande sprutto upp frn snghalmen och stammade:
Inte s fort med timmarna, inte s brtt mot det oundvikliga! r d
detta friden, som vi bedja om?--Liklukten och rkelsen voro nra att
kvva honom, och han snubblade in i benhus, dr djvlarna hllo p att
slita upp de frtappades brst och rycka ut de inlvor, som tillhrde
dem. De hade gr trynen och liknade dlor, dr de tuggade p hjrtan och
njurar, som redan i livet varit frruttnade och nu fyllde dem med ett
sdant vlbehag, att deras ryggar gingo i vgor. Och han sg sin egen
kropp ligga avkldd och bl under deras klor.

Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om bnkstolpen, som ville en
osynlig makt draga ned honom ur hgstet. Ord, som annars sllan
brukade trivas p hans tunga, vxte fram naturligt och sakta, och han
knppte hnderna och viskade:

--Kristus min frlsare, varfr slr du mig med en sdan fasa?




10.


Annandag jul, staffansdagen, skulle hstarna svettridas, innan man slog
der och lt deras blod spruta som i hstgudens tid. Valdemar stod med
nyckelknippan i stalldrren bredvid bnken med knivarna och rknade
misstnksamt de tervndande springarna. Vitrimmade som trden kommo de
i backen, och de lnga skuggorna av deras ben ringlade utefter vgen.
Det var det friskaste och rosigaste morgonvder, och djur och mnniskor
andades ltt och blevo glada.

P en sdan morgon mste det bli en vild ritt. Valdemar hade rknat tv
och sextio hstar, d de slpptes ut, men han mrkte, att det icke nu p
lngt nr var s mnga i den tervndande flocken. Han kastade ifrn sig
den hindrande manteln p golvet framfr spiltorna och skyndade upp mot
svalgngen, dr Folkungarna stodo i sina plsar. Han sg, att Jutta icke
lngre var kvar bland dem och att ocks hertigen och herr Svantepolk och
flera av de danska smtrnorna voro frsvunna. D han frgade drom,
begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked. Med
vxande oro ilade han genom tomma sovstugor och hrbrgen och ropade
utan att f svar.

Slutligen sprang han ut p fltet, dr ngra stallsvenner nnu tumlade
sina hstar, men det drjde innan han kunde hinna upp den nrmaste. Det
var den unge Tyrgils Knutsson, som aldrig kunde lockas till en lgn, och
han beknde, att en frusadel under natten hade blivit bortburen och gmd
i ett dike. Valdemar lt honom sitta av och svingade sig upp i hans
stlle med foten i stigldret. Han frstod, att hertigen med list hade
begagnat den stund, d alla hstarna voro ute. Men han sg sig villrdig
omkring, ty bland s mnga hovspr i snn var det ffngt att leta de
rtta. Skogen brukade ju dock vara flyktingars frsta gmsle, och drfr
lt han den svettiga och yra hsten strcka ut t det hllet.

Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte hsten att vdra sina
stallkamrater och frde honom till ett mycket upptrampat stlle. Det var
fr honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. Nr
han red in p glntan fick han se, att dr hade flyktingarna stannat fr
ett gonblick. Det var elva ryttare, och alla sutto till hst, men
frusadeln var tom.

Valdemar drog sitt korta svrd och hgg blint in p herr Svantepolk. Det
gnistrade och skrllde. Herr Svantepolk snkte slutligen sitt vapen,
medan hans hst strk baklnges och satte sig p hasorna.

--Vid helgonens namn, r det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i
ditt jrn n sist vid dysten. Visste jag inte, att ocks detta under
skulle ske med dig!

Valdemar steg av och ryckte upp drren till ladan. Gistre Hrjanson
stod hopkrupen i ena vrn som en svart skugga, men Yrsa-lill hll p att
leta fram under het alla de kungliga gvorna, alla halsband och
guldsmmade kjolar. Hon visade dem fr Jutta, som satt p kubben.

--Av vem har du ftt all den hrligheten, vallkulla? frgade Jutta
fraktfullt och ltsades frst icke mrka Valdemar.

Yrsa-lill frundrades.

--Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och
pekade lngsamt och skande p Valdemar.

--Jag ville sjlv se det fr att kunna tro, viskade Jutta bittert och
vnde sig frn henne. Ingen kan nu frm mig att vnda om. Jag tackar
dig, Magnus, fr att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Lt oss nu
fortstta vr frd.

Nr Valdemar sg henne i sin nrhet, som hon satt dr rdnupen av
klden, brt gldjen fram genom vreden. Fast han varken hade brynja
eller huva, glittrade det om honom som frn de blankaste stlringar. Hon
undvek hans blick, plockade snkulorna frn de ludna skinnskorna och gav
sig fullt upp att skta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon
den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sdant
slammer. Han rckte henne bda hnderna, men hon sg frbi honom bort i
tomma luften och svarade frmmande:

--Hertigen frsvarar mig. Jag har stllt mig under den mans beskydd, som
jag kan akta och ra.

Det sknkte icke en sdan ro t hjrtat att f de orden utsagda, som
hon hade vntat. Under hela ritten hade det rtt ett solsken, som kunde
gra den bittraste glad, och det frefll henne nstan, att den friska
vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid
hade hertigen ridit s nra fram till drren, att hans hst stack in
huvudet och nappade efter h.

--Lt mig flja henne, Valdemar, sade han. Eller r det kvinnor, som
skola rycka omkull folkungatrdet, det skyhga, det lummiga?

--D rmnar det fr ett vstanvder, broder. D faller det tillbaka i
samma famn, dr allt skt upp. Och jord och stjrnor skola sjunga: nu
tappa rtterna sitt fste i bondejorden, nu blommar folkungatrdet i en
enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, s stm upp om
krleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar
vermakten, som mnniskorna bespotta sina egna gudar. De ro lgan, och
vi med allt vrt byggande och lagskipande ro bara vaxet!

--Lr dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett
stelt leende och en bugning fr den dla frnkan. De knna bara en lag:
krleksbalken. Vi mn ha tusen.

Valdemars hr var i oordning och hans rm uppriven till halva sin lngd.
Han talade med svindlande brdska, nra att falla i bde skratt och
grt--ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla
skulle hra p. Hela tiden vnde han sig runt t alla sidor som en
sakfrare p tinget.

--Skda ville jag vra lagmn och kloktnkta, om vra barn en dag kunde
fdas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala nnu
dlare, nnu visare, nnu sannare, men torka ihop utan att lngre orka
hra sig sjlva, n mindre varandra. De skulle sga: tag fram brderna
och spika vra kistor, s att vi ntligen f komma till ro, ty s mycken
torr delhet, visdom och sanning kan nd ingen mnniska uthrda. Eller
lt det ocks bli igen, som det var frut, lt dem komma emot oss igen,
de frsagda och frlgna kvinnorna med sin lngtan efter krlek... S
skulle det g, broder, om vi en morgon nr vi vaknade funno, att
kvinnorna hade dtt ut. Vi skulle bli vnner igen, du och jag, vnner
och sta brder... och till sist hata ljudet av varandras steg...
Lycklig den man, som fr d p en kvinnas arm i stllet fr p en ensam
kudde! Har du knt den unkna lukten i ett hus, dr det inte finns ngon
kvinna? Du har det. Ett helt r har du suttit hemma p ditt
Nykpingshus, och unkenheten har fastnat i dina klder. Drfr r du en
styggelse fr kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade dd hr p
stllet, skulle vr unga frnka skifta hy och slita sitt hr, men vore
det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och
hll upp med frstllningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig
vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi ro i
paradiset, och p mnniskofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet.
Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgrden, och jag
skulle inte vga trotsa en dd rad i en lag! Vad mnniskor skrivit kan
strykas ut med ett mnniskofinger.

Den andlsa brdskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar,
som lekte honom p tungan. Han fll i tankar och spratt upp, nr
Valdemar tystnade.

--Du har talat om krleken mellan man och kvinna, men det stora i
vrlden har aldrig uppsttt ur den krleken, utan ur strid mot den.
Drfr kallas ocks mnniskan frst vis, nr hon blir gammal och ser ned
ver sina forna bjelser som den vita pven ver sina svarta prster.
Lt oss invnta den stunden och d sprka bort en sval vinterdag med
varann. lderdomen r livets sknhet och krona. Lt oss lngta efter att
bli gamla.

--Du har alltid gent till fagra talestt, Magnus.

--Vad lnar det att ska frklara sig infr tv s unga mnniskor. Du
skulle inte hra p mig, inte frst mig, om jag nnu en gng bde dig
att lmna oss. D skulle allt bli vl igen, bli ett lappri, som ni
sjlva om ett r bda skulle le t. Men kanske frstr du ett annat
sprk bttre. Du r ensam, och vi ro elva man hgt. Hr i skogen r
ingen den andras herre, utan vi ro rtt och sltt mn, som frsvara en
kvinna.

Valdemar hjde p axlarna.

--Vallhjonen skola visa oss avlgsna stigar, som ingen annan hittar.
Bjud hertigen farvl, jungfru Lindelv!

Hon kastade armarna bakt och svarade klingande:

--Om du kan visa, att det finns en enda flck p Magnus' riddarskld...
Ja, d, Valdemar! Till dess frlitar jag mig p honom.

Det prasslade i vrn, och Gistre Hrjanson lyfte sitt finger.

--Nu kommer min stund.

--Den nidingen, vad vill han hr? mumlade Magnus.

--Vittna.

--Nr man trampar p en groda, nskar hon, att hon vore en huggorm.

--Jag tnker att jag nd kan stinga, svarade lekaren och strckte fram
huvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. Du har alltid varit god mot
mig, Valdemar, och mitt samvete mste lttas. Undra p att din hst nyss
hade sdan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men s hr
rs ro alla hstar lnghriga och inte att knna igen.

Och s berttade han om hertigens svek p rnnarbanan.--Se nu s han
tiger, hnade han, nsknt han inte kan rodna. Han har ju dvrgablod
under huden.

Hpnare hrare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig,
och det blev oro ute p glntan. Herr Svantepolk, som i sitt menlst
rena barnahjrta aldrig nrt ett frst, skakade sorgset sitt vita hr,
och mnnen ropade till Magnus:

--Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!

--Ja, jag skall rida till mitt Nykpingshus och bota mina kittlar,
svarade han med torr rst, men ringhandsken darrade och glindrade. Nr
de bli frdiga och blanka, skall jag hlla gstabud. Jag brukade list i
vapenleken, det r sant, Valdemar. Men nu nr jag menar rligt och vill
rdda dig frn den strsta olycka, d fr jag mitt straff. D tror du
mig inte lngre. Om du bara trodde p mig... Jag skulle bli din
trognaste man, jag skulle gra allt fr dig, ty ingen p hela jorden har
jag lskat s mycket. Och jag lskar dig n. Aldrig mer skall jag nu
frn dig f hra ett gott brodersord.

Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke sjlva, att han
redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra rckte han t Magnus och
strlade upp.

--Mellan oss r allt gott!

Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned gonen och red bort
under de sniga grenarna.

De bda p bnken slppte genast varann och makade sig frlget t
sidorna. Hade hon d ingen lngre att f skydd hos, ingen som hon kunde
akta och flja med tillfrsikt? Nr Valdemar sg hennes hjlplshet,
blygdes han ver sina ord till henne nyss. Det skedde en frndring med
honom, och han frstod icke sig sjlv. Det blev lugnt och stilla i hans
sinne, och det fanns ingenting lngre, som gjorde honom sorg.
Visserligen hrde han nnu i sin sjl ovdret, som drog bort, men det
var redan vervunnet och lngt p avstnd, och milda och mjuka strngar,
som han icke frr vetat ngot om, begynte darra genom hans tankar. Han
sade sig:--Varfr hyser jag inte lngre samma ngestfulla lngtan att
hlla henne kvar? Varfr fr jag en sdan pltslig lust att bli hennes
bsta hjlpare och inte begra annat n att f rida framfr henne som en
riddare med draget svrd? All lycka, som hon nskar, skall bli hennes,
och intet frtal fr sudla henne. Nu frst skulle min broder p allvar
frukta fr mitt hjrta. Sannerligen detta mste vara krlek.

Han satt och sg i den nedtrampade snn, men hstarna vckte honom med
sitt skrapande.

--Lindelv, Lindelv, viskade han. Du fr inte smyga dig bort som en
rymmerska. Fr vem skulle du fly? Dag fr dag skall jag flja dig till
landamret i hertigens stlle. Om ntterna skola herr Svantepolk och jag
sova p granriset och hlla vakt.

--Jag fr d fortstta min frd? frgade hon hastigt. Du, som befaller
hr i landet, r det du, som lovar mig det?

--Ingenting, som du nskar, kan jag neka dig. Frsk att tnka dig, att
jag r en vn och frnde, som fr dig till klostret.

Hennes gon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste
sig frn bnken med en stillsam gldje, som hade foten redan sttt p
klosterkyrkans gravhllar.

--O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar!
Hur skall jag inte dr f smaka friden... friden, som vi s innerligt
ropa efter, vi stackars betryckta mnniskor. Hur lugnt skall inte doket
kyla ver pannan. Tnk, tnk, att vckas om ntterna av klockringning,
att aldrig mer se vrldens ondska i sin nrhet och att sista gngen
under ottesngen f somna bort p halmen med det tnda vaxljuset mellan
hnderna, rttfrdighetens ljus.

--Knn dig redan i de goda systrarnas armar, tminstone i en broders.
Fr mig r du redan en fridlyst nunna. Det var fr att frska glmma
dig jag satt hr med Yrsa-lill. Det var illa av mig, men nu har jag mod
att sga dig det.

Han fljde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i
frusadeln.

Yrsa-lill var i frd med att rulla det skylande het tillbaka ver sina
dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skrpt hrsel. I hennes
stilla drmliv var det bara en ny och vacker syn, att s hga gster en
stund drjde hos henne och att det var fr att glmma en s nglaren
varelse, som han hade gtt i vnskap med henne. Hon var lycklig ver att
f st s nra den vlfostrade jungfrun, att hon ibland kom t att
stryka ver hennes rmfllar. Nr hon sg, att Valdemars hst hade gtt
undan bland trden fr att nafsa frn grenarna, tog hon en htapp och
lockade honom tillbaka. Men stigldret hade brustit och Valdemar vinkade
p henne.

--Du mste hjlpa mig, Yrsa-lill. Du frstr, att jag har brttom. Jag
skall ju flja min lskade.

D bjde hon sig framt, s att han fick trampa p hennes rygg, nr han
skulle stiga upp p hsten.

--Bliv god mot henne, lekare, sade han, medan han red bort p den
slingrande stigen.

Efter verstndna faror och strider brjade smningom sinnena att sl om
i sorglshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda,
som sjng om sin gldje i det vackra vintervdret. Skratt och oskyldig
lek skallade genom skogen. Nu var allt igen som den kvllen i den
mnljusa svalgngen, och herr Svantepolk nickade segernjd t sina
skyddslingar.




11.


De vernattade i en sjlastuga vid ingngen till Holaveden. t Jutta
bddades p laven, och mnnen lgo i granriset p golvet. Men det blev
icke mycken vila, ty hennes danska smtrnor och mnga av Valdemars
svenner efterskickades frn Bjlbo och anlnde flockvis under hela
natten. Drren gick oupphrligt upp, och de unga mnniskorna kommo in
sniga, muntra och hungriga. D det drfr blev mer talande och
skrattande n smn, brt man upp tidigt. Men det gick icke fort att f
de fyrtio hstarna sadlade, och ngra av dem skulle lastas med sovtjll,
bolstrar, stekpannor, sckar och tunnor med matfrrd. Drfr gingo
Valdemar och Jutta ett stycke i frvg uppt skogen.--Flj bcken!--sade
tavernaren och rckte honom sin stav.

Det var nnu mrkt. Stjrnorna blnkte, och det klara och svala vdret
gjorde de bda vandrarna glada. De mindes den fregende dagens frd som
ngot oskyldigt och vackert och nskade, att det skulle bli en rad av
sdana dagar nda till landamret. De jollrade och smsjngo som den
bck de fljde, men deras osaliga krlek vxte bara dubbelt bakom de
bekymmerslsa orden. Ingen kunde motsga den andra. Vad den ena ville,
det ville strax ocks den andra. De lste alltid varandras tankar, fast
de frstllde sig med sin lek och ltsades bde blinda och dva.

De mrkte, att snn blev djupare och tyngre och att vgen stupade.
Slutligen var det icke lngre ngon vg, knappt en stig, ty de mste
vdja fr granar och stenblock, och bcken strtade sig utfr allt
brantare hllar.

I gryningen kommo de ned till en liten grd, vars lantliga sknhet ett
gonblick frstummade dem. De hade frut gtt och gtt utan att tnka
p, att tiden led och att deras flje kunde oroas.

Ekar, oxlar och himmelshga askar vxte i en sdan yppighet, fast allt
nu var kltt med rimfrost i stllet fr med lv, att dr knappt fanns
rum fr ett plogland. Stenrs och skidgrdar gmdes under sniga
hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i
en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade hga mssor av sn. Ett par
ugglor, som under natten vrmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt
i dagsljuset. Rken steg rakt upp genom den vita lummigheten. Det fanns
ingen vind, inga segel p den ndlsa Vttern, som svindlande djupt
nedanfr klippbranterna n blnade fram, n frsvann som genomskinlig
och tom luft. Lngt borta lgo ngra runda moln, vldigare n fjll och
verst soliga som hgsltter.

Den lilla grden beboddes av en frigiven trl, som varken hade ngon
kvinna eller ngra tjnare. Han stod i drren till nthuset med stvan
och en tranlampa, som han av frvning glmde att blsa ut. Mest hpnade
han ver att den unga kvinnan bar en drkt, som pminde om en nunnas.

Han berttade dem, att de hade rkat vilse genom att flja bcken nedt
i stllet fr uppt, men han bad dem vnligt att stiga in och spisa med
honom.

Treenighetsljuset, som nnu stod kvar mitt p bordet sedan julen, blev
tnt och elden brann p hrden. Valdemar knde sig s vl till mods, att
han brjade leka och gyckla ocks med trlen. Han beskrev vitt och
brett, hur han hade frt bort Jutta frn ett kloster och nnu hade
frfljarna i sina hlar. Hon vnde sig t sidan fr att bonden icke
skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att frvilla honom
nnu mer. Det gick dem som i en springlek, dr man blir ivrigare, ju
yrare allt virvlar omkring, nda till dess man icke lngre vet, var man
str, och d jublar allra mest. En mltid hade aldrig smakat dem bttre
n den tarvliga, som de nu frtrde med trsked.

Innan de hade slutat, hrdes rop frn hjden ovanfr stugan, och de
knde igen herr Svantepolks frskrckta rst.

--Trl, du skall g ut och svara dem, att stugan r tom, sade Valdemar.
Han knde att han pltsligt menade, vad han sade.--Du skall visa vra
frfljare uppt utefter bcken och locka dem att skynda sig int skogen
p den rtta farvgen.

Han sg, att hon ville sga ngot, och tog henne frvirrad om handen.

--Vill du, s g ut med trlen och visa dig. Ingenting hindrar dig...
liksom ju allt mellan oss brjade ur ingenting. Vad vi n lova, vad vi
n frska, alltid r det nd ngot, som fr oss samman. Men vill du,
s slpper jag din hand.

Trlen sg frgrymmad p henne.

--Vem r du, som inte r trofastare mot den, som vgat liv och lemmar
fr din skull? brummade han. Det frefll henne, att hans enfaldiga
frga, som hon nnu nyss skulle ha lett t, hjlpte henne frn att
behva svara. Hon satt alldeles stilla.

Mltiden var just slut. Trlen steg upp, och det var sed bland de
fattiga att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och
skrynkliga trlen gick ltt, men nr de skulle kyssa varann, var det
icke lngre som i svalgngen p jarlagrden, utan bda rodnade.

Han hll henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne p gon och
kinder utan att akta p trlen. Han mindes vart ord frn den fregende
morgonen vid skogsladan, men det var en annans rst. Och hon glmde, att
det var vnner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes
innersta sjl talade nnu lika klart om sin lngtan till friden hos de
goda systrarna, och nd frefll det henne, att allt, som Valdemar nyss
hade inbillat trlen, var den naturliga och enkla sanningen.

Lgorna p hrden ryckte sig frn de sotiga brnderna och svingade sig
vinande upp i den hga luften ver takppningen. Fast hjrtat fortsatte
att sl som en tung sten, fick hela hennes vsen eldens ltta vingar och
genombvades av svallande gldje. Nunneklderna vecklade in sig i
Valdemars mantel, och han hll fram hennes fingrar ver elden och vrmde
dem, nr blodet drog sig frn dem.

Trlen klarnade upp, nr han sg, hur de flyttade ihop sig p bnken och
knappt lngre mrkte honom.

--S vill jag, att det skall vara! sade han, men stod nnu och menade.
Vad ln fr jag, om jag nu hjlper er mot de hjrtlsa frfljarna? Jag
r en utblottad stackare.

Hon for samman med en blick av tervckt besinning.

Valdemar tog kniven, som lg p bordet, och brjade sprtta av ett av
spnnena p hennes skor.

--Det r fr sent nu, mumlade han. Vi skulle aldrig f en ngerfri
stund, om vi fortsatte att fly varann i stllet fr att fly de andra.

D bjde hon sig ocks ned och slet sjlv ut de sista trdarna. Hon
kastade frst det ena spnnet och sedan det andra i trlens frklde.

--Ja, du mste hjlpa oss, gamle man, stammade hon, utan ngon redig
tanke med sina meningslsa ord.

Trlen gick ut.

De hrde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr
Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det
blev tyst.

Frn nthuset ljd ibland ett gllt slag i en sklla, och snn rasade
med buller frn ett tak. Annars lg hela grden som utdd och Valdemar
drog henne till sig i en yra av outsglig lycka.

Frst fram p dagen nrmade sig ter rster. Frn hjderna urskildes det
klingande och hasande, som brukar hras, nr hstar ledas utfr hala
stllen.

Valdemar tog upp manteln, som lg kastad p golvet och hade blivit
sotig. Han sg sig omkring som efter ett vapen, skt upp den lga
drrluckan och bjde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan hstarna p
tunet, men hade blicken fst p sin egen skospets. Var skrynkla darrade
och ryckte i hans ansikte.

--Hr r ingen bostad fr konungar, sade han. Hstarna vnta. Du har
gtt vilse. Den enfaldige trlen tordes inte bertta det. Lyckligtvis
hittade vi slutligen dina egna spr.

Valdemar var nnu yr av lycka. Den virvelvind, som ilade genom hans
ltta sinne, kunde ha lockat honom att p trots kasta sig utfr ett
brddjup eller stta ett spjut genom sin egen hand. Fr honom, som
aldrig kunde sga nej till vad livet bjd, lt den gamle riddarens
stmma sprd och mklig. Han sprang ut ver trskeln och tog ett hrt
tag om hsttygeln, icke av harm utan i knslan av sin makt.

--Du har rtt, din tok, svarade han. Men jag har flera grdar och
befsta hus utmed vgen, och i det frsta bsta stanna vi p allvar.
Jag vill se den, som kan hindra mig.

Jutta satt kvar p bnken. Han mste ropa flera gnger, innan hon kom
ut. Hon gick mycket hastigt, frd framt av hans uppmaning och av sina
egna steg mer n av sin vilja. Den frsagda tystnaden bland de
kringstende tvang henne att tala, och hon steg raskt i sadeln, blek,
med heta flckar p kinderna och glnsande gon.

--Vi skickade trlen fr att kalla p er, sade hon med ett kallt och
ltsat leende.

Nr de hade terfunnit vgen, fortsatte Valdemar att rida bredvid henne
som dagen frut och visade sin krlek ppet fr alla. P det sttet gick
frden framt under tystnad frn fljet och glada rop frn de bda unga
i spetsen. Nr bnderna sgo dem, trodde de, att hon var drottningen.
Herr Svantepolk red efterst, och det var omjligt att f ett ord frn
honom. Vid mltiderna hll han sig undan och lt bra maten till sig
eller njde sig med en bgare mjlk och ett kallt stycke fgel.

P var kungsgrd gjordes ett uppehll fr flera dagar, och Valdemar var
alltid i Juttas nrhet. Hon brukade st i solskenet vid den ppnade
skinnluckan i vindgat och mata sparvarna liksom fr att dela med sig av
sin lycka. Valdemar sknkte slsaktigt t alla sidor sina egna prydnader
fr att f hra ett beltet ord. Det plgade honom att vara ensam om sin
gldje, och i stugorna gav han de fattiga sina sista penningar. Om
aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller ocks
samlade han svennerna och de danska trnorna. Det kunde lekas och dansas
nda till midnatt, men det blev aldrig ngon riktig munterhet. Fotstegen
hrdes, men i vrigt var det tyst.

Vid var ny grd gingo alla i undran, om frden skulle avbrytas, men
alltid kom slutligen ett uppbrott igen, som hade ngon osynlig makt
oroligt drivit dem framt. Och avstndet till landamret blev allt
kortare.

Nr eldar gjordes upp vid vgen och stekpannorna kommo fram, sktte var
och en sitt groml tigande och med ngslig brdska. Ocks Jutta blev
smningom mer fordig och satt ofta tyst och sg t sidan, som om hon
hade lyssnat efter ngot.

Det hade kommit en rad av ljusa dagar, men ofta blevo de nd lnga. Han
uppfann oupphrligt nya tidsfrdriv fr att frstr bde henne och sig
sjlv, ty deras krlek hade blivit ett rus, som anade sin egen
kortvarighet och drfr mste fnga vart gonblick. Men nr han red
bredvid henne p skogsstigen, var deras glttighet icke som frr utan
mer ltsad och frlgen. De kunde icke lngre leka och skmta med varann
om de obetydligaste ting, utan de hade lnga stunder intet att tala om.
Nr de frskte drmma om sin lycka, blev det aldrig om det nrvarande,
utan om de drmmar, som de frr hade drmt om varann, eller om den
frsta resdagen i det soliga vintervdret, d allt nnu var oskrat och
vackert. S fort de brjade tala om den dagen eller om mnskenskvllen i
svalgngen, hade de ter ngot att sga och ofta ngot alldeles nytt,
ty var liten smsak blev framletad ur minnet och frklarad och var gng
frn ngon alldeles ny sida.

De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamret, och en afton
stannade de utanfr ett befst, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste
p dem, men Valdemar tog facklan och hll den under hans gon.

--Om jag slcker ut din syn, kan du nd betjna mig? frgade han den
darrande gubben, som knde igen honom. Inbilla dig, att du redan r
blind, och se inte alltfr nyfiket p nunneklderna bredvid mig utan
blunda!

Fogden slt genast gonen och knde sig fr med handen p muren, medan
han visade vgen fr de ovntade gsterna. Han frde dem genom
spetsbgiga portar till de sm rummen. Dr satte han facklan i
jrnhllaren p vggen och gick sedan ned i kllaren efter vin. Nr han
kom upp med tre tennkannor i vardera handen och satte dem p bordet,
blundade han igen. Smtrnorna skrattade t honom.

--Jag ville bara visa dig min makt, sade Valdemar och satte sig hos
Jutta i spishrnet. M hertigen s lnge styra riket bst det lyster.
Hr har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.

Hon skakade p huvudet.

--Du har inte mitt trots, jungfru Lindelv, fortsatte han. Lindelvet r
fr lent och mjukt att hlla sig rakt i isblsten. Men varfr sitter du
och lyss? r det fogden, som du fruktar?

--Nej, inte honom.

--r det nattstrykarna ute p vgarna?

--Inte dem.

D hon icke svarade annat, slutade han att frga. Det fanns hos henne
ngot osinnligt, s att hon lskade mest med tankarna, och hon var en
lngterska.

Nedslagna och oroliga brjade svennerna att duka bordet. De gingo tyst,
ty nr de skulle fylla bgaren framfr henne, mrkte de, att hon sov.
Pltsligt spratt hon upp.

--Nu hr jag det! sade hon och reste sig, och den hnryckta klangen i
stmman var ter en ung nunnas.

Valdemar lade armen om hennes axlar.

--Vad r det, du hr? frgade han. Det tunga lugnet i frustugan tog
ifrn mig min drottning, skogen behll Yrsa-lill och mnniskofunder
locka bort den enda, som jag verkligen har lskat.

--Nej, inte mnniskofunder, Valdemar. Mnniskofunderna har du lrt mig
att trampa p... Men nu hr jag det! Ja, det var det, som jag under alla
dessa dagar vntat p och lngtat efter och fruktat. Ibland blev min
lngtan s stark, att jag knappt visste, hur jag skulle f timmarna att
g.

Hon pekade mot vindgat, dr skinnluckan upplystes utifrn av ett svagt
gulaktigt sken. Trnorna ppnade luckan, och sjungande barnrster hrdes
frn vgen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till
graven i sin vita kista.

--Jag visste, Valdemar, att s snart jag fick hra ngon av de fromma
sngerna, skulle jag bli liksom kall och dd och allt, som varit mellan
oss, en sdan sorg, att jag inte lngre kunde stanna i den, inte en enda
dag. Jag r fdd till att lycklig g omkring och ansa ljusen p sm
tysta och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott. Jag r fr svag,
Valdemar. Hjlp mig till frid.

Hon frskte att giva honom en smekning, men den blev lika frlgen som
hans egen.

De visste icke vad de skulle sga varann och icke hur de skulle taga
farvl, ty att rcka handen, det var dock fr litet. Det sade dem deras
hjrtan. Nr de tnkte drp och p den frsta resdagen, begynte deras
krlek terigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och
hon ville sl armarna om hans hals och trycka sig till honom med en
fullare hngivenhet n ngonsin. Men den underliga blyghet, som hade
smugit sig in mellan dem, gjorde henne frsagd, s att hon talade med
ett lugn, som hon icke knde.

Om han p nytt hade bett henne att stanna, skulle hon besinningslst ha
gjort det. Det anade ocks han, men hans tunga var lika bunden som
hennes, och han skulle kunna ha talat tio gnger varmare till en annan
alldeles obekant kvinna.

Hon anflls av skrande samvetskval. Varfr hade hon gtt in i
trnsnret? Hade hon d verkligen inbillat sig, att det som brjade ur
ingenting aldrig heller kunde bli ngot annat n ingenting? Fr frsta
gngen tnkte hon med nger p systern. Hade hon d s alldeles glmt
henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit dd fr henne. Och nu
stod hon dr alldeles inp henne som ett mrkt de, mot vilket hon icke
hade ngon makt. Hon nstan skrek till, medan hon drog sig baklnges
utefter vggen.

--Valdemar, viskade hon, du skall stta dig hr p bnken. Vad natten r
stjrnfager och hg, Valdemar! Du skall stta dig hr... bara fr en
stund... s att jag fr g ned med trnorna och lmna en skrv t
fattigbarnen i likfljet. Sedan kommer jag tillbaka.

Han nickade och satte sig ned, fast han mycket vl frstod, att hon icke
skulle komma. Han sg icke efter henne, fast han hrde, hur hstarna
leddes upp till porten och att bara hans egna mn stannade kvar.

Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske mitt i hans brst.

--Jag uppsger dig tro och loven, konung! ropade han. S lnge jungfrun
var kvar, fann jag det hviskt att tiga. Men allt vad jag har lrt dig
om krlekens rtta vsen har du krnkt. Drfr sitter du nu olycklig.
Lev vl. Du r ingen rtt riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte
lngre tjna dig. Min vg gr till Nykpingshus.

Men de andra mnnen samlades omkring bnken och Karl Algotssons ljusa
gon blnkte som blaktiga mjlkdroppar i det rdbruna ansiktet. Han
sparkade till brnderna p spisen, s att glden stnkte ver plankorna.

--Jag nskar, att det brunne ned, hela nstet! Sorg pryder dig inte,
herre. Vakta er nu fr kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land!
Smsvenner, var ha ni hans rda hatt med tofsar och hans kedjor med
silverfalkarna och allt, som en kung behver, nr han skall ut p
ventyr? Dliga svenner, som inte tnka p att medfra sdant. Se hr,
Valdemar. Bgar och pilar, det finns det tminstone, och i dagningen g
vi p jakt.

--Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod, svarade Valdemar och
tog bgen.




12.


Den gngen d Valdemar och Jutta redo bort frn skogsladan vid Bjlbo,
stod Yrsa-lill drmaktigt och tyst lnge kvar och sg efter dem. Hon
skakade bort den jordblandade snn, som hade fastnat p skjortan ver
knna, och brjade locka p getterna. De hade sprungit ut, d drren
blev lmnad ppen. D sg hon, att det kom bevpnade mn frn
jarlagrden.

--I drottningens namn! sade de och omringade henne. Du r vr fnge.

--Den goda drottningen? Skulle hon befalla ngot sdant?

--Hon r inte lngre god. Hertigen talade med hennes tjnare, innan han
red sin vg. Var har du tjuvgodset?

--Gvor ro inte tjuvgods.

Medan de tvistade, lyckades det lekaren, som stod kvar inne i ladan, att
sa in smyckena i Mnegarm och gmma hornet i en grop, som han makade
jord ver. Sjlv stllde han sig ovanp. Fr de smyckena tnkte han kpa
grd och grund t Yrsa-lill, och han stod just och grubblade p, hur han
skulle lgga sina ord fr att nnu en gng vga bedja henne att bli
hans.

Skall jag ocks fngslas? frgade han. Men vaktkarlarna skrattade t
honom och svarade, att han vl icke hade vllat drottningen ngon
hjrtesorg att hmna.

De revo upp het och hittade snart de dyrbara drkterna. De kastade dem
ver axlarna och tnkte, att det var allt.

--Kom nu, du lilla tjuvkulla, sade de och sttte Yrsa-lill i knvecken
med spjutskaftet. Nr getterna sgo, att hon begav sig bort, fljde de
ocks med bakefter. Den, som bar skllan, gick frmst och frskte att
stnga sig fram fr att komma nnu nrmre henne. Det pinglade och
klingade, nr den lilla skaran av mn och getter nrmade sig grden.

Vid sidan om ingngen stod en lg bod, som kallades tjuvkllaren. Den
var nda till takresningen av sten, och ngra trappsteg ledde ned i det
halvmrka rummet. Lngst in var en jrnbur. Dr satte de Yrsa-lill och
lste vl igen om henne, och vaktfogden stoppade p sig nycklarna.

Nr hon hade hmtat sig frn den frsta skrmseln, sjnk hon ter i sin
drmlika dvala, och svarade ingenting p vktarnas mnga hnfulla
tillrop och frgor. Mellan buren och trappan var det rum fr dem att
sitta, och de byttes ut mot nya mn, var gng timmetrlen gick frbi och
ropade ut tiden.

Getterna hllo sig troget i nrheten. De nappade till sig den fda, de
kunde komma t frn buskarna eller under den glesa och upptade snn,
och de lto icke driva bort sig. En gng sprungo de i en vettvill flock
till ladan, men nr de hrde, att det icke var Yrsa-lill, som lockade
dem frn drren, vnde de och skyndade ter till sluttningen utanfr
tjuvkllaren. D gick lekaren ocks bort frn ladan, plgad av saknad
och oroliga tankar, och fljde dem.

Han hade sin lilla harpa vid sidan och satte sig ofta hos vktarna och
spelade fr att Yrsa-lill skulle frst, att han icke glmde henne utan
p avstnd vakade ver henne.

P det sttet frgick mer n en hel vecka. Ibland sg han ryttare
tervnda, som drottningen hade skickat ut fr att speja p Valdemars
lngsamma frd. Vktarna berttade fr varann, att det var slut med
smnen i drottningens sovstuga och att hennes steg kunde hras hela
ntterna. Hon hade slutat bde att ta och att klda av sig. En trna,
som lyssnat vid drren, hade hrt henne utbrista:--S lnge jag hade
honom, frstod jag inte, att det var honom, som jag lskade, men nu vet
jag det!--En annan trna hade sett henne rycka av sig fingerguldet och
trampa p det och hrt henne sga:--Varfr smyckar jag mig med guld? Jag
trodde ocks p min syster som p guld.

Hon hade ocks ett brstspnne med en ametist. Nr hon hll upp den mot
solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och
frjdade sig t ljuset. Trnorna brukade f komma fram och se p.--Hur
kan den lilla danserskan vara s glad? sade nu drottningen och skickade
trnorna med brstspnnet till grdssmeden fr att han skulle sl snder
det.

En morgon kom hon ned i tjuvkllaren, men p de f dagarna hade hon
blivit s frndrad, att vktarna i frstone voro nra att taga henne
fr ngon av trlinnorna. Klderna hngde vrdslst halvppna, den ena
skon var snderbrusten, och det nedfallna hret frefll okammat och
hopsnrjt och hade liksom mist bde frg och glans. Hon gick tungt och
stdde sig p en kpp.

D hon kom ned fr de hala trappstegen, som vllade henne lika mycket
besvr, som hade hon redan varit till ren, stllde hon sig nyfiket
framfr buren. Frst granskade hon noga den fngnas ansikte och gestalt
frn huvudet till ftterna. Sedan blev hon stende och tycktes grubbla
p ngot.

--Grter och kvider hon aldrig? frgade hon, ty det, som frvnade
henne, var att Yrsa-lill satt med gonen slutna.

Vktarna nekade till att ha hrt ngon klagan.

--Vrider hon aldrig hnderna? Gr hon inte ngestfullt av och an p
jrnspjlorna? Det brukar ju till och med ett vilt djur, nr det
insprras.

Vktarna nekade nnu en gng. D gav hon buren ett hrt slag med kppen,
s att Yrsa-lill spratt till och ppnade gonen.

--Du har det gott, du vallkulla, bttre n jag, sade hon med ett
frmmande och elakt lje. Jag kom annars inte hit ned fr att pina dig.
De frsta dagarna kunde jag nog haft lust drtill, men sedan ha mina
budbrare skaffat mig annat att grubbla p. Jag tnkte bara, att det
skulle trsta mig att se en annan, som led och srjde nnu djupare n
jag... Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjlpa
dig och sjlv haft hjlp drav.

--r du inte den goda drottningen? frgade Yrsa-lill sakta. Inte talade
du frr s, d du mtte ngon av oss p vgarna.

--Det r lttare att tala vackert i lyckans dagar n att fortstta
drmed ocks i olyckans.

Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot jrnspjlorna och ftterna rakt
utstrckta. Armarna lgo nedsjunkna utefter sidorna med ppna och tomma
hnder.

--Nvl, drottning, sade hon. Tiden blir mig lng.

--Kan du smma?

--Ingen har lrt mig det. Men sknk mig ett nystan att nysta p.

Drottningen skrattade till igen, hrt och elakt, och vnde sig om till
vaktfogden.

--Tag en spade och grv under den murkna alen, som str nedanfr vgen,
s hittar du nog ett nystan t Yrsa-lill. Kom med mig ut, s skall jag
undervisa dig, hur du skall bra dig t.

Han fljde med drottningen ut, och hon talade en stund med honom, innan
hon gick tillbaka till sin sovstuga.

Det drjde lnge om, innan han kom igen, mer n halva dagen. D bar han
framfr sig en spade, som han hll med bda hnderna, och p den lg
det ett nystan av vintersmniga ormar. Han glntade p buren och kastade
in det.

Det fll i hennes kn och var mjukt och tungt, och hon stelnade av fasa.

D begynte hennes drmvrld att vackla och klarna under ett egendomligt
kallt och tunt ljus, s att hon pltsligt blev fullt vaken och sg
livets knar och mnniskornas hrdhet. Hon sg Valdemar, som sorglst
red bort med sin lskade, och hrde nnu drottningens skratt. Men det
varade endast ett gonblick, ty ljuset var fr skrande klart. Det blev
hastigt mrkt omkring henne, och hon gled ned innanfr jrnspjlorna i
den djupaste vanmakt.

Ormarna, som knde vrmen frn hennes kropp, lyfte dsigt sina huvud och
slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de nnu hrdare t p
knutarna, men lste dem igen och hela nystanet rrde sig. Ett par av de
strsta strckte ut sig till sin fulla lngd, liksom gspande, och runno
trga och valna in mellan vecken i klderna och i hennes rmar. Om hon
det minsta hade rrt p ett finger eller en arm, skulle de ha huggit,
men hon lg lika livlst orrlig.

Gistre stod i drren och vgade knappt tigga vaktfogden om misskund fr
att icke hans rst skulle vcka henne. Det btade heller icke att nu
rycka upp drren, ty ormarna skulle nd hellre stanna i vrmen, dr de
voro. Och faran skulle ha blivit nnu strre, om ngon frskt att draga
ut henne ur buren. Allt fler och fler av ormarna rtade p sig och
brjade leta sig in mellan klderna.

Han knt de starka hnderna utan att kunna hjlpa henne, och det
glimtade i hans gon. Frgves genomgick han i minnet de besvrjelser
och svartkonster, som han var s kunnig i, och han vgade icke frrda
sin krlek till henne fr de andra. Nr de hnskrattade, drog han ocks
p munnen. Men den stunden knde han, att hans gamla lust att se barn
och kvinnor korsa sig av skrmsel fr hans svarta kpa fr alltid
slocknade, att det icke lngre fanns ngot annat fr honom n hon, som
lg dr i ormburen. En enda, tminstone en enda, skulle kalla honom god
och lska honom. Han grubblade fram och ter, hopsatte de ventyrligaste
planer och glmde icke att emellant le ett brett och instmmande leende
med de andra.

Slutligen hettade det till ver pannan, och han tyckte sig ha funnit en
utvg.

Det hade nu blivit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten
eld, p vilken vktarna kokade sin mjlk.

Han gick ut och skaffade sig en klke, och den stllde han i nrheten.
Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och dr bestrk han
strngarna med mjd och hllde ymnigt med skum ovanp. Drefter lade han
harpan p snn ett stycke frn tjuvkllaren och lockade sakta p
getterna.

Nr han kom tillbaka, stodo vktarna nnu kring buren och drevo spe, men
han sade till dem:

--Att st hr kring buren kan ju vara njsamt nog, men nu har det hnt
ngot, som frefaller mig nnu ovanligare att se p. Nyss stllde jag
ifrn mig harpan utanfr vggen. Men nr jag kom tillbaka, hade getterna
tagit den, och nu hlla de p att spela och dansa.

Vktarna trodde honom icke genast, ty det var tyst nnu en stund, men
snart brjade det spela--frst med ett mjukt dragande ver strngarna
och sedan med fasta och hrda grepp. Det var getterna som slickade p
strngarna, och ju mindre det blev kvar av mjdet och skummet, dess
bullersammare gick den vilda lten.

Vktarna sprungo ut fr att se. Som det var ett stycke att g till
harpan och getterna stngades och knuffades, som hade de verkligen
dansat, vgade mnnen dock icke genast taga mod till sig och stiga nda
fram. Hrigenom vann Gistre tid.

Han skt genast in mjlkgrytan under buren, och de ljumma ngorna vckte
ormarna igen, s att de stucko fram huvudena ur klderna och ringlade
sig ned i mjlken. De trgaste, som nnu lgo hoprullade i ett nystan,
sparkade han sjlv ned. Vktarna hade glmt att taga nyckeln med sig, s
att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjlorna krlade av
skllade ormar, men han bjde sig in och viskade:

--Yrsa-lill, det r jag, och jag kommer fr att rdda dig, om du vill
flja mig och fr alltid bli min. Svara, att du vill det!

Men hon svarade icke utan lg i samma ddsliknande orrlighet. Han
skakade p henne, men huvudet fll viljelst t sidan. D lyfte han
frsiktigt upp henne och bar henne till klken. Han knde, att hennes
hjrta slog lugnt och fast.

Som snn hade isat sig efter solbrgningen, behvde han icke frukta, att
medarna skulle lmna ngra spr. Han vek genast av frn vgen utt
fltet, helt p mf utan att nnu veta vart. Han var nra att glmma de
gmda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men s kom han ihg dem och
stannade vid ladan. Vktarna hade dock nnu en gng varit dr och hittat
och tmt hornet, fast de sedan kastat det t sidan som ngot vrdelst.

En suck pressade sig ur hans brst, medan han gick ned till bcken med
hornet och hmtade vatten. Han gned Yrsa-lill med sn och gav henne att
dricka. Ibland trodde han sig mrka under fingrarna, att hon rrde p
lpparna och svalde en droppe. Men hur ofta han n knde p gonen, lgo
de lika slutna, och hon vaknade icke. Han talade blitt till henne och
rknade upp allt, som han skulle gra fr henne, om hon ville bli hos
honom.--Jag r trtt p skogen. Du har tmt vilddjuret, Yrsa-lill,
klippt klorna p lokatten och gjort bjrnen spak. Jag skall lra mig ett
yrke. Jag skall sitta som den tarvligaste skoflickare vid min lst. Och
vet du vad jag lngtar efter? Jo, att vid Helgalekamens ljuvliga vrfest
f se dig g framfr mig bland de blkldda hantverkarhustrurna, som
hlla vaxliljor i hnderna.

Han hngde hornet ver axeln i snret och bddade under henne med h.
Vid grdarna stannade han och lt henne f ngra droppar mjlk eller
vatten, och kvinnorna frskte vcka henne med lften om granna band och
en ny frskinnstrja. Men nr han lngt fram p andra dagen kom till
nunnorna i Vreta, sade de till honom:

--Du skall frjda dig med oss och lmna henne hr, ty just med de
hrdast prvade sker det under, och nr det tckes, skall nog ocks
hennes tunga lsas.

Ingrid Svantepolksdotter smg sig fram till honom och frgade om Folke
Algotsson, och han lovade att hjlpa henne med brev och hlsningar, bara
han emellant fick slippa in till Yrsa-lill.

Nunnorna buro in henne i en cell och vrdade henne mt. De gvo henne
rena klder av vitt ylle, och mnga vallfrdade sedan dit fr att f se
den sovande vallkullan i Vreta.




13.


Varifrn ljuder sngen i en s tidig timme? Vilka sjunga med s djupa
rster om blodsdropparna i kalken Gral p Montsalvage? Hr allvaret, hr
jublet! Det r icke tv eller fem rster, det r femtio eller kanske
ttio. Det r hertigens riddare och hirdmn, som feja sina klder och
drabbtyg vid Nykpingshus!

De stodo i vita ylleskjortor med bara armar och gnedo och blankade,
bjda ver trbockarna, som voro uppradade utmed muren. De voro mycket
varma, ty nyss hade de vat sig med att kasta spjut, hoppa, klttra och
skjuta med bge. Men luften var nnu isande frisk, ty morgonsolen hade
frst nyss brjat glittra i istappar och skarfrusna drivor.

Vart dammkorn mste bort, var flck. Brynjan av lombardiskt smide
glnste redan som klart silver. Och svrdet, det tunga, stora svrdet!
Tv egg hade det, en mot de fattigas frtryckare, en mot kvinnornas och
de svagas frfljare, bda till bvan. Hur lyftes det icke mot solen och
synades, s att ingen rost fick ta sig fast i det skinande stlet.

Magnus log, d han tnkte p broderns ord om den unkna luften i ett hus
utan kvinnor. Han steg just in i det lilla kapell, som grnsade till
sovstugan och dr han frvarade det heliga svrdet Grne. Det lg p
altaret, och nr smsvennerna ibland stulo sig till att f trycka rat
mot stlet, trodde de sig hra ett brus av vntande bragders vapendn.
Var morgon, nr han stngde in sig med sin biktfader i kapellet, sade
de:--Nu prvar Magnus, om han nnu har samvetet s rent, att han kan
lgga handen p svrdet, utan att det faller till aska.

Dominikanerbrodern Martinus frn Skenninge var nnu hans biktfader. Fr
att betunga sina egna steg, s att han icke skulle vandra sina dagar
alltfr ltt framt, bar munken tunga jrnbeslagna sulor under
sandalerna. Sinnligheten brann i hans unga blod och att slcka den i
smrta var fr honom den strsta sllhet. Han var i stnd till allt,
bde att vga allt och beg allt och frsaka allt, och han visste icke,
hur han nog fort skulle f knna spikarna i kttet. Hans sjl trivdes p
helvetets rand just dr brddjupet reser sig s hgt, att man p en gng
hr bde djvlarnas skrik och tronernas krer.--Jag r den farligaste i
hertigborgen, ropade han under sina egna gisselslag, och du, Magnus, du
r min hjlte!

Nr jrnsulorna om morgnarna slamrade i kapellet, steg hertigen ur
bdden, s framt han icke hade vakat hela natten och glmt sig kvar hos
sina teckentydare i tornet. Hans rediga och klara frstnd hade blicken
fast riktad p livets torra verklighet, men dr denna slutade i rymdens
mrker, stod han kvar lika vetgirig och frskte genomskda det
ogenomtrngliga. Allt av vidskepelse, aningar och syner, som fljt med
hans dvrgabrd, drev dr sitt spel med honom och lockade honom att
omgiva sig med stjrntydare och spkarlar. Han var en lrd man och en
misstrogen man. Men ocks spkarlarna hade sin stora lrdom, och han var
aldrig viss, att icke ngon av dem mjligtvis kunde rka att se nnu
djupare in i det frdolda n han sjlv. De vakade, nr andra sovo, och
skte bdden, nr andra gingo upp, och om morgnarna kommo de frn tornet
som en svrm av mss.

S var det ocks i dag. Saturnus hade sttt i Stenbockens hus, innan
Jupiter hjde sig ver skogskammen, och det syntes, att Magnus hade
deltagit i ngon besvrjelse, ty han hll nnu i handen ett blystycke,
som var tecknat med siffror. Han bar alltid grsvart mantel med bruna
kanter, och den enda sten, som fanns i jrnspnnet p hans lderblte,
var en vaxglnsande, grblekt ogenomskinlig onyx. Den skyddade honom mot
sjlsngest och bevarade kroppens styrka. Han lskade blndande
riddarprakt, men han ville se den omkring sig, icke sjlv lysa med den i
vardagslag. Drtill var han alltfr mycket kmpe.

Martinus vntade redan vid altarhrnet, men han var icke ensam. Bakom
honom lutade sig en smal man tankspritt mot vggen och lekte med en
liten tunn guldbelagd stav. Det var junker Erik. Och hjrtlig och blank
och frisk stod Bengt, den andra brodern, bredvid honom i sina mrka och
runda prstklder. Han hade skrivdon vid bltet och minst fem eller sex
pergamentrullar under vardera armen. Men p samma gng som Magnus steg
in, visade sig i den andra drren nnu en beskare, och det var herr
Svantepolk. Han var snig och nyss kommen frn hstryggen, och han hade
bara en handske.

--Du har tappat din ena handske, brjade Magnus och sg p den blfrusna
hand, som rcktes honom.

--Jag har kastat den fr brstet p din broder. Giv mig du ett par nya i
stllet. Det r det gamla sttet att stdja hirdmn, och nu stannar jag
hos dig. I ett r lt jag handen frysa till straff fr att den krnkte
kungahelgden, men ngra... Nej, det kan jag inte.

Munken korsade sig och Bengt skrattade, men Magnus skyndade sig att
svara:

--Godmodigt dra vi ibland p munnen t dig, kra frnde, men ingen
skrattar elakt p din rygg. Det r skillnaden mellan dig och andra.
Drtill r du en alltfr rttskaffens man. Vlkommen till mitt hus. Hr
spela friska vindar genom ppna drrar och vindgon och inga nystan och
askar st i vgen p borden. Hr gr man bitti upp och tidigt till sngs
och sover prktigt. Vi bo hr nstan som prster, jag menar, prster
efter skenningebeslutet, d vi togo frn dem deras kvinnor. En prst med
hustru, det r ingen prst. Det r en lekman framfr altaret.
Krleksvisor fr du inte hra hr, min Svantepolk. Den, som lever fr
krleken, tmmer en bgare, som aldrig slcker trsten och som
oupphrligt mste fyllas p nytt. Det blev min broder Valdemars
frbannelse. Men hr viskas heller inte i ugnshrnet, och ingen frgar
efter, hur det gick kung Valdemar p hans lustfrd till landamret.

--Men ute i landet viskas det, hertig. Det gr som en smygande skogseld.
Minns, det r inte de bsta, som ha de onda tungorna. Det r de listiga
och lurande och alla, som ha gonen p folkungaarvet. Fr var dag vxer
stormen.

Hertigen mulnade.

--Allt skvaller har sin gamla gng. Det futtiga grs honungsstt, det
ltsade hedersamt, det mnskliga brottsligt, det ohyggliga blir det
skrattat t.  fy, att komma till mig med en sdan smuts! Har du d
ingenting annat att sga mig...? Hur gr det min vn, den gamle lagman
Algot? Han r frsvunnen sedan lnge.

--Han fick hat mot dig p Bjlbo och lser nu lag fr sina vstgtar.
Nr tid blir, tr du nog mta honom.

--Och Hulv Skumble, bergmstaren, som kom med jrnet?

--Han har gmt sig i skogarna och skyr att se mnniskor. Men jag tror,
att vi ha annat att tnka p. Jag str hr fr att tala om din broder
Valdemar... Nr hustrussystern kom i klostret, fdde hon en son.

--Jag vet.

--Valdemar har gmt barnet hos sjlva rkebiskop Fulco i Uppsala. Det
var att kasta det mitt i ulvens kftar. Ett vermod, som liknar honom.

--Men det var klokt. Fulco r en man, som frstr faran och vet att
tiga.

Martinus korsade sig.

--Miserere mei Deus!

Herr Svantepolk rckte hertigen ett brev.

--Du knner ngelsvapnet i sigillet.

--Det r frn Fulco.

Hertigen slet upp och lste det hftigt. Glmsk av stllet kastade han
det i vredesmod ifrn sig mitt p altaret. Hans gon blixtrade.

--Det r fr mycket av en broder. Vet du, vad Fulco skrifver? Valdemar
r halvt besluten... alltid halvt... att plocka frn mig jarlamakt och
frlningar, att krnka dd mans skrivna vilja, att... Tv hov har
landet inte rd att hlla, sger han, och mina utlndska riddare vill
han ha ur riket. Men jag r ordningsmannen i vr slkt, och allt gr
snder samma dag jag gr... Nej, det fr aldrig ske. Ngon vinter, nr
han far till distingen, tar jag med mig mina mn och rider dit, och jag
slr till. Jag mste nd ofta till upplandsbygderna p lagfrd. Men den
gngen skall jag komma med storflock.

Bengt fattade om hans bda skuldror och stllde sig framfr honom.

--Folkungatrta, bondetrta om gods och guld, sade han, tar du d aldrig
ngon nde! Spannmlsriddare, riddare av mjlscken, det r vad vi ro,
vi alla av den frbannade tt, som kommit upp p Svitjods gamla
kungastol. Hll frid, och tag allt, som r mitt! Jag r en kyrkans man
och behver bara min svarta kjortel och mitt brd.

Magnus slog handen i altaret.

--Bengt Alltfrgod och Erik Allsintet, mina kra brder! ropade han, och
en ohygglig gldje brt fram ver hans ansikte som ett eldsken ver ett
mrkt svedjeland. Stanna ni i mssan, nr jag handlar. Nu r det tid.
Ulven flyr mnniskor, tills han fr smak p deras blod. Bls under
skvallret. Slpp ut hela sanningen. Fulco, den sluge bispen, ltsas
ingenting veta, men han skall sluta upp att tiga. Ocks jag skall sluta
upp. Lgger man bara en skrv i offerbssan, s blir dr bara en skrv,
men lgger man dit hela folkungaondskan, s blir dr till sist bde
silver och guld. Har jag rtt, Martinus?

Munken bjde den bleka hakan och korsade sig.

--Om inte du handlar, s handlar jag fr dig i lnn. Jag gr i dden fr
dig, hertig. Longa est vita, si plena est.

Herr Svantepolks tunna hr skakade och fladdrade, och han gick upp p
det lilla trappsteget framfr altaret.

--Riddar Magnus, sade han, du har frsttt mig illa. Att tassa kring med
onda rykten om en krlekshandel r nd inte riddarskick. Till sdant
kom jag inte i din tjnst. Sjlv menade du ocks annorlunda nyss, d du
fick mig att rodna, jag gamle man. D var du rligare mot dig sjlv n
nu. Men talas det om makt, d vet du inte vad du gr och sger. D vxer
det eld och nga inom dig och mste ut. Men riddarlagarna, hertig!
Objliga st de dr som klippor, objliga ocks i ndens stund!

Magnus snkte huvudet.

Bakom hans sjls mnga utanverk och frst fanns det en kmpes breda,
godmodiga, omutliga hederlighet. Den tog aldrig ut sin rtt utan strid,
men det var just i sdana stunder, d han stod med den mulna pannan
fylld av skor, som han vxte och vann hjrtan.

--Lr mig att dmma svavelfldet, dr det sipprar fram ur ena hrnet av
mitt sinne, stormade och mullrade det frn hans lppar. Det frpestar
dr inne allt gott och delt. En ljusets riddare framfr sin hrskara
utan flck p sklden, det r den riddar Magnus, som jag drmmer om.
Sjung nnu hgre om den drmmen, stolta ulvungablod! Dig hr jag och dig
vill jag tjna. Men var och nr, ty nu frsmktar jag och tvinar bort?
Att vara fdd till handling och dmd att sitta stilla, det ter hullet
av den tligaste. Giv mig tio fria r, och p min faders stora riksbygge
skall jag stta tak och spira. Huvudet sprngs av planer... Kloster,
kyrkor, riddarvsen, ett stort nytt vlde bygger jag i tankarna... men
ocks bara dr!

Han trevade under vapenrocken p det stycke av Sankta Klaras mantel, som
han alltid bar fastsytt vid fodret, och fortsatte med samma halvt
trumpna, halvt hotande rst:

--Att st hr stark nog att lasta hlleberg p ryggen och bara knna
tyngden av sina egna tomma armar... Plgorna i ddsriket ro vila mot
ett sdant kval.

Han rckte sig fram och tog det heliga svrdet Grne frn altaret och
fste det vid bltet.

--Men jag r ju bara en vild Folkunge. Herr Svantepolk lr mig den nya
seden! Vi mste vnta och tiga, tiga som riddersmn. En tjuv eller
drpare kan framlgga sin btepenning, Valdemar kan gra penitens, men
en frsyndelse mot ridderligheten, det r det enda brott, som aldrig
blir tillgivet. Nr uppfanns en friare och strngare lag n
ridderlighetens! Jag har redan frsyndat mig tillrckligt mot den lagen.

Han avbrt samtalet med ett tecken t mnnen, att de skulle flja honom,
och gick fre dem ut p borgtrappan. Hornblsning frkunnade redan, att
Martinus skulle brja den sedvanliga morgonlsningen.

Mnnen hllo nu p att feja sina skldar. Rtt och bltt och guld och
silver blnkte utefter muren. Alla mjliga ting och djur frn grd och
skog och sj hade dragits fram ur sin vardaglighet och adlats till
mrken. Dr lyftes i solskenet icke bara halshuggna troll och grinande
ulvar och bjrnar, utan dr framtittade ocks bondens oxe med sina lnga
ron och horn, och tuppen krmade sig med sin kam. Bten och gddan och
simpan gingo i sin vgkrusning, duvan flg med sitt skogslv. Rovfgeln
hgg med sin klo, pfgeln prlade, rven lurade, och den visa ormen
hjde sitt huvud. Liljan och rosen blommade, sjbladet och ekbladet
grnskade. Dr felades ingenting alltfrn gillets dryckeshorn och
riddarens vase till smedens hammare och barfotakrigarens klubba. Det var
sgner och minnen och lften i var bild, och hertigen ljusnade, allt som
han gick fram mellan sina tappra.

--Jag nskar er en god morgon, mina brder, sade han. Vi skola fostra
vrt folk till ett riddarfolk, som om det ocks rkar krnka mngen god
lag, tminstone alltid hller ridderlighetens i ra.

Men de hrde honom knappt, ty Martinus hade stigit upp p en bnk och
lste om hertigens blida skyddshelgon Sankta Klara och om storsinta
hjltars vandel.

De tolvriga smsvennerna, som nyss kommit till hovs, blevo d stende
med gnidlappen i handen fr att lyssna. Otligt rknade de tiden framt
mot de r, d de ntligen skulle bli omgjordade med svrdet. Skriva och
lsa var mer fr kvinnor, men de knde prvande p varandras armar, och
nu begynte ett allmnt ropande bde bland yngre och ldre. Tyrgils
Knutsson, som vxt upp till en reslig man med ljusa bl gon, lovade att
han en gng skulle frtjna riddarslaget.--Stndaktighet, uthllighet,
hrsamhet, det r mitt lfte! ropade han.--Vrdnad fr lderdomen,
aldrig dliga rd till kvinnor, det r mitt ord! ropade den nsta. Och
nu blandades de hnryckta lftena till ett jubel frn alla
sidor.--Aldrig bondaktig ddsfruktan!--Aldrig vara i sllskap med mn,
som klaga ver sina olyckor!--Jag skall frikpa trlar!

--Jag skall giva hlften av allt mitt t de fattiga!

--Jag skall kvva min egen grymhet!--Vi skola samla oss till en ljusens
hr, fr fridens skull! Brdraskap, brdraskap!

De utlndska riddarna samlades i en flock fr sig, och ny hornblsning
frkunnade, att dagens vningar p rnnarbanan skulle taga sin brjan.
Alla skyndade sig att ptaga de blodrda vapenrockarna och fattade med
vrdnad om lansen, som ingen ovrdig fick hantera.




14.


Under strmmande ngertrar offrade Jutta de avklippta hrfltorna p
den heliga Agnetas altare i Roskilde. I sin hnryckning glmde hon att
hra sngen till slut och sprang ver gravstenarna fr att som nyvigd
nunna och priorissa f kasta sig till systrarnas brst. Hur klart sg
hon icke sedan i drmmen under den frsta natten i cellen den skna och
milda Agneta, mn, som insprrades i lastens nsten och nd gick i
dden med aldrig flckad oskuld. Och hur lycklig hon satt och lyssnade,
nr systrarna berttade om agnetadagen i Rom, d sm lamm vlsignades i
kyrkdrren fr art man sedan av deras ull skulle frfrdiga det vita
pallium, som pven skickade rkebiskoparna till bekrftelse p deras
vrdighet. Hon tyckte, att allt i hennes egen kldnad, som var av vit
ull, ocks var en gva av helgonet och renade henne frn hennes skuld.
Var timme hade sin stilla och hgtidliga syssla, och jorden lg s lngt
borta. Sju gnger om dagen fick hon sjunga Guds heder, och efter var ton
hrde hon nglaskarornas jubel under valvet.

--Lyckligt det folk, som har kloster, dr den betryckta och trtta kan
f en fristad! viskade hon var natt, nr hon vcktes av klmtslag och
huttrande tnde sitt ljus fr att flja systrarna och hja gldjerop.

Men jorden var nnu icke s lngt borta, som hon hade trott. Mullen satt
fast under sandalerna, och skuggan av det, som skett, krympte icke utan
vxte och blev allt lngre. nnu ratal eftert kunde hon sitta och
stirra i minnet p de dagar, d hennes aningar blevo mer och mer
bestmda och hon darrande och med ansiktet gmt i hnderna anfrtrodde
sig t syster Hillika, den ldsta av nunnorna, som hade att vgleda
henne den frsta tiden. Hon kom ihg, hur hon snart icke vgade visa sig
lngre utan stngde in sig i sin cell och skyllde p sjukdom. Allt, som
sedan hade fljt, frsvann i tcken. Hon mindes bara den morgon, d,
medan den fridsamma matutinan ljd frn kyrkan, barnet, som hon aldrig
fick se, vecklades in i ett hlje och hissades ned frn ett vindga i en
korg.

Hon var mktig inom klostret, och ingen vgade ngot mot den hgbrdiga
priorissan. Men hon kunde icke glmma, hur nrsynt alla bjde sig och
sysslade med sin sygrning, nr hon sedan ter kom ut ur cellen. Hon
frskte nnu intala sig, att de ingenting visste, men hon trodde icke
sina egna ord. Drfr blev det aldrig mer som den frsta tiden, utan hon
var ter lngterskan som sg bortt mot ngot annat. Fast nunnedrkten
aldrig tryckte hennes spensliga axlar, kom det lnga och stillastende
r.

Det fanns i klostret bara ett vindga med fri utsikt till molnflckarna
och flyttfglarna. Hur kunde hon icke st dr och lngta till sin grav,
till nglarna i himlens bl och till mnniskorna, till den ensamma och
frorttade systern, ja, till harpbruset i Folkungarnas lderdomliga
sal, dr hon hade suttit s frmmande och skrmd. Men mest tnkte hon p
barnet, som hon aldrig hade ftt ha hos sig. Hon hade bara sett en skymt
av korgen, d den bars frbi celldrren. Hennes hjrta stod stilla av
lngtan.

--Syster, smma och bed! sade Hillika och skt litet p pallen, s att
det gnisslade mot stengolvet.

D skyndade hon sig genast att arbeta och log vnligt mot Hillika, ty
hon knde, att hennes egen vilja var luttrad och ren.

P sin osaliga krlek tnkte hon aldrig mer, och om hon ngon gng
mindes Valdemar, d var det endast som hon hade sett honom bredvid sig
p den soliga frsta resdagen eller nr de lekte i den mnljusa
svalgngen. Men kunde det vara ortt att tnka p det barn, som var ftt
i synd och levde utan mor? Skulle d icke Gud frlta henne, om hon
ville terse sin egen son och med honom p sin arm kasta sig i stoftet
fr den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en hlsning,
icke ett ord hade hon ftt frn Sofia, och hon sg henne fr sig,
nedbjd, ldrad, frgrten. I allt annat fick hon ofta frid, men nr hon
var ensam med sig sjlv spratt hon upp och viskade kvidande hennes namn.
Var hon sg en grnad kvinna, tnkte hon p henne. Var gng hon lg i
bn, inblandade hon ett ord ocks fr henne. Och under fritimmarna efter
aftonvarden satt hon och smmade med sitt eget hr och med silke p ett
lngt band till hennes drottningsmantel, fast hon aldrig tordes skicka
det.

--Hillika, sade hon. Det skall nu firas en stor hgtid i Uppsala fr
helge Erik. Efter det rder fred mellan landen, har det bestmts att fem
av vra nunnor skola vallfrda dit med ngon enkel gva till hans nya
altare. Lt mig bli en av dem, s att jag fr dmjuka mig i stoftet och
kyssa min goda systers kldningsfll, ty utan hennes frltelse fr jag
varken ro i livet eller i graven.

Hillika flyttade om nlarna p sydynan och teg en stund.

--Vi befalla inte ver vr priorissa, svarade hon slutligen en smula
oskert, men om du kallar oss till rdplgning, fr du vl hra vr
mening. Med din snabba och obetnksamma frnderlighet, som ena stunden
fyller dig med gldje infr ett altarljus och nsta infr sorlet frn en
springlek ute p ngen, kan du nnu hinna att beg mnga drskaper. Guds
tjnstekvinna, hr skydda dig murarna tminstone mot de farligaste.

Men s ngrade hon sig och lyfte huvudet. Nr hon sg den uppriktighet
och det rena samvete, som lyste ur Juttas gon, veknade hon.

--I helgonens namn, g som botgrerska till den, som du har vllat s
mycken sorg!

Det beslts d, sedan biskopen och de andra nunnorna ocks blivit
rdfrgade, att priorissan sjlv skulle anfra vallfrden till helge
Eriks ben. Det lnga band, som hon hade smmat av silke och sitt eget
hr, skulle bli offergvan till hans nya altare.

Nr det led ett stycke in p hsten och de mindre vattendragen i Sverige
begynte att frysa, begvo sig nunnorna stad p den lnga vandringen. De
blevo icke heller ensamma och behvde ingenting frukta, ty de sllade
sig till hemvandrande skaror, som kommo sderifrn. Det var pilgrimer
och det var grnade riddare, som stritt under de sista Hohenstauferna
och sttt kring Ludvig den heliges br p den afrikanska sanden. Hr i
de smlndska skogarna psalmen av klara och hesa rster, hr slamret av
stavar och knarrandet i skrpporna! Palmgrenarna frn Jerusalem
prasslade mot pilgrimsmrkenas blybilder p hattarna, mot den
nyckelbrande Petrus frn Rom och musslan frn Compostella.

Stugor och visthus ppnades med from gstfrihet, men lngterskan frn
Agnetaklostret kunde sllan frms att stanna. S snart hon kom in i en
by eller kpstad, talade hon genast om den nsta, alltid fylld av
hoppfull tro p det, som lg bortom stunden. Omsider anlnde pilgrimerna
i kstockar till Fresns mynning, dr en skyhg kyrka hll p att resa
sig bakom murstllningar och befstningar, och sedan voro de om en stund
i rkebiskop Fulcos gamla Uppsala. Jutta visste, att barnet var gmt hos
Fulco och att drottningen skert mste infinna sig till en s stor
hgtid fr allt folk. Obemrkt och utan att giva sig till knna fr
ngon--och nunnorna hade hon lagt tystnad--tog hon in i
pilgrimshrbrget. Snart satt hon med de andra framfr eldarna p
grden. De begynte att sprtta av blybilderna fr att hnga upp dem i
kyrkan, och en av de ldsta pilgrimerna, som lnge hade sett p henne
med vnlighet, vnde sig till henne.

--Osynligt bar jag egentligen detta pilgrimsmrke lngt innan jag gick
hemifrn, ja, i alla mina dagar, sade han och fll lnga stunder i
tankar. Jag fann ingen ro, frrn jag fick staven i handen och brjade
g. Och osynligt kommer detta tecken alltid att sitta kvar p min hatt
som det stora mrket ver mitt lif. P samma stt har var och en ngot
inom sig, som inte unnar honom lugn, innan det fr flyga ut och bli
mrket ver hans jordevandring, hans pilgrimsmrke. Skall det ocks
kosta hertigen hans salighet, kommer han inte att hlla frid med sig
sjlv, frrn han har makten i sin hand och fr styra och omskapa. Det
r hans pilgrimsmrke. Sedan blir han, tro mig, en stor man och en del
man. Innan en mnniska hinner fram till sin rtta bnkplats vid bordet,
sopar hon mnga skedar i golvet. Och Valdemar uthrdar inte en dag, om
han inte fr frda allt, som blev hans. Det r hans pilgrimsmrke. Och
du, nunna, du lngtar. Det r ditt pilgrimsmrke.




15.


Vinterblsten rasslade dsligt ver ttehgarna och kastade in sn genom
det trasiga brdtaket p den gamla, av brand frhrjade kyrkan. Fast
pven lnge hade utlovat fyrtio dagars syndaavlsning t den som beskte
stllet, infunno sig allt frre vallfrdare vid den rliga
midvinterfesten. Och nd hade den lskade konung Eriks ben blivit
upptagna ur kyrkgolvet och med den lga guldbelagda kopparkronan om
huvudet uppstllts i ett skrin, vid vilket det skedde stora under.
Drfr hade man nu ocks brjat att uppfra t honom den nya kyrkan vid
mynningen, dr skeppen gingo in och handelsbodarna stodo fyllda. Dr
hade Valdemar ocks byggt sig en kungaboning. Sofia och hennes trnor
togo in dr under kyrkfesterna, men sjlv stannade han hellre i det
frfallna drotthus, som nnu stod kvar vid ttehgarna i det gamla
Uppsala. Det var nedtill av bullersten och ovan av timmer, och allt var
bgnat och murket. Trden utanfr den sneda och brckliga svalgngen
voro svedda av eld och ska. Det var knappt annat n ngra vldiga
stammar med snderbrutna, avstubbade grenar. Han trivdes icke lngre hos
drottningen som frr, och hr kunde han sitta fri med sina jaktbrder
och Ingrid Ulvas skogsgngare, hans livkarlar i bjrnskinn med yxhammare
och spjut.

I brjan efter avskedet vid landamret tnkte han bestndigt p Jutta,
men helst endast p den frsta tiden i jarlagrden, d de lekte och
skmtade i mnljuset. Det var en stilla gldje att minnas sdana
sorglsa och oskyldiga timmar. Men mnniskan blir till sist van vid
gldjen, s att hon icke mrker den; endast all oro mrker hon. Drfr
mrkte han vida mer de smsr, som han fick av andra sknheter. Jungfru
Lindelv blev fr honom en tyst och blek ande, som med sitt
framtstrckta huvud fljde honom och vakade ver hans vg. Frst gick
hon vart gonblick alldeles bredvid honom. Sedan blev hon smningom mer
och mer efter, och slutligen drunknade de avlgsna och ltta stegen
nstan alldeles i rens buller. Han trodde, att det var hon sjlv, som
nu ibland flera dagar i rad och till sist hela veckor glmde att tnka
p honom och flja honom i sin genomskinliga och nd alltid frnimbara
andehamn, skapad av krlek och minnen. Och just drfr att hon var
krleken och allvaret i hans liv och betydde s mycket mer fr honom n
ngon annan mnniska, tyckte han, att det var bst s, ty p andra kunde
han tnka med ltt sinne.

Han var heller aldrig stilla utan red frn kungsgrd till kungsgrd p
jakter och gillen. Hnde det nd ngon gng, nr han om julen sg in i
treenighetsljuset, att hon visade sig fr honom, sg han nu bara hennes
fel eller det, som han kallade hennes fel. Varfr hade hon varit s
vacklande och svag och icke stannat och fljt honom? Nej, det mjuka
lindelvet var icke till fr att grnska i isblsten. Han hade dock
velat vga rike och krona och i ndfall lgga jrn i leken mot de
lagkloka och envisa, och hon hade flytt! Han frbittrades och ville
aldrig mer se henne i sina tankar utan vinkade t sina livkarlar att de
skulle stmma upp sina bergslagssnger. Nu hade han kommit till
eriksfesten och fr att bese det halvfrdiga byggnadsverk vid mynningen
som var Fulcos lust och sjlafrjd. Men efter den frstnmnda dagen
mnade han ter stta sig p hstryggen eller karmen och uppska en
mindre dyster ngd.

Fulco bodde i en huslnga vid sidan om kyrkan. Redan frsta gngen Jutta
gick ut ur hrbrget, fick hon i hans drr syn p en liten gosse i grn
kjol, som satt p trskeln och ste sn med en tennsked. Det lockiga,
rika ljusa hret och kanske ocks hennes eget hjrta sade henne genast,
vem han var. Hon skyndade sig fram frbi de andra nunnorna och omfamnade
honom med en mhet, som genast gjorde den lille till hennes frtrogna
vn. Det frvnade ingen, att en from pilgrim smekte ett barn och att
hon sedan under de andra dagarna, s ofta det blev lgenhet, satt hos
gossen eller varsamt och smjollrande ledde honom fram och tillbaka p
snn. Han hade en korg med dockor av tyg och trhstar, som han rckte
henne, och ibland fljde han henne nda upp p den strsta ttehgen,
dr det var vid utsikt ver sltten.

En afton i skymningen, nr hon stod med honom vid den snderfallna
trappan till drotthusets svalgng, kom Valdemar tillbaka frn en utflykt
med sitt hov. Redan p avstnd hrdes ett glatt sorl. Fljternas och
gigornas toner stego allt tunnare och vassare i rymd ver rymd, som hade
de aldrig mer behvt snka sig efter nytt fotfste, medan dremot
trummornas och sckpipornas bockbrkande fortsatte sin tunga dans p
jorden. Hur vl knde hon icke igen, att det var Gistre Hrjanson, som
ledde det spelet! Och bakom musikanterna kommo jgarna med falkar, bgar
och vargnt.

Valdemar hll armen om en ung trna, som han oupphrligt ropade vid
namn.

--Jag kallar dig Glimma, sade han, drfr att det alltid glimmar till i
dina gon och smycken, nr du tnker p njen och dans.

En mrk lock hade halkat fram under hennes ljushriga sknhetsperuk, som
var instrdd med glitterstoft. ronen voro ngot stora och framtbjda
men lika mjllvita som hennes bara hals, och naglarna p fingrarna voro
genomskinliga. P hakan var en liten grop med ett rr, och de tunna sm
lpparna voro ppna och fuktiga, som om hon nyss hade druckit vatten.
Hon kastade en flik av manteln ver nacken, midjan rrde sig, och den
nedhngande grdeln var sirad med venusstjrnans lyckosamma och havsgda
smaragder. rmarna slpade p marken, och yr av krlek och medgng, sg
hon upp mot Valdemar och svarade oupphrligt:

--Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!

Han hade lindat om sig den rda manteln fr kldens skull, men
dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk av guld, och
hattkullen var en enda krona av jupitersstjrnans segerbringande
krysoliter. D han lade handen p rcket och snuddade vid Juttas
huvudlrft, sg hon, att den hade blivit bredare och vitare. Och hans
blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled frbi utan att
knna igen henne i den framtbjda nunnan med det klippta hret och
stannade med strre vlbehag vid de yngre och vackrare i hennes
sllskap.

Han vinkade med handsken t folket, och framfr honom dansade den galne
Karl Algotsson baklnges, rund och rd, och slog takten med en
bjllerstav. Genast svarade harporna inne i salen s tonfast, som hade
de sttt i ring ute i det fria kring spelmnnen i konungens flje.
Svalgngen knakade och gungade under de glttiga stegen, och snart hade
hela skaran nda till de sista svartraggiga bjrnskinnskarlarna
frsvunnit i salen.

En tung beklmning lade sig ver hennes brst. Hur olika, hur dtt allt
mot frr, trots delstenarna och de gnisslande strngarna! Svalgngens
torftighet och det frfallna huset! Ingenting pminde om de strnga
beltena p ekstttorna i jarlagrden. Mnne det fanns en enda lycklig i
den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de
andra? Var det kanske frtvivlade mnniskor, som tmde ver sig en rvd
skattkistas alla hrligheter fr att ska glmska aftonen fre domen?
Eller var det bara hon sjlv, som missundsamt ville tro s fr att
trsta sig?

Slttens blst skar genom mrg och ben. Hon visste icke, om det var
hennes osaliga krlek, som ter genast blossade upp vid frsta
terseendet, eller om det var hat och harm. Hon hade s skert trott,
att de brottsliga knslorna fr alltid blivit utslckta. Och det var ond
kvinnosed att lasta, dr man sjlv varit med om att locka. Det var
livets egen hrda gng ver igenmurade grifter, som skakade hennes
hjrta. Hon hade icke stllt sig dr fr Valdemars skull. Hon hade icke
nskat, att han skulle lgga mrke till henne. Hela tiden hade hon
tvrtom bjt sig s djupt ned, som hon kunde. Och nd grmde det henne
och sargade s svrt i brstet, att han kunde snudda vid henne utan att
knna mer n infr vilken annan som helst och utan att genast frst,
att det var hon, om hon ocks hade betckt sig aldrig s vl med doket.
Var hon d redan s alldeles borta ur hans minne? Skulle hon i flera
dagar andas och rra sig ngra f steg frn honom och hra samma rassel
i trden och se upp i samma vinterntter som han, utan att en enda aning
frmdde sga honom, att de voro varann s nra?

Hon slppte gossen och vnde tillbaka till hrbrget. Men dr fick hon
ingen ro, ty hon hrde hela tiden det vlbekanta harpbruset frn
folkungafesten. Det var det enda, som var sig likt.

D gick hon in i kyrkan med de andra nunnorna. De stannade alla fem
orrliga nere vid drren och flyttade kulorna p sina radband och rrde
hastigt lpparna. Men lpparna bdo om ett och det bultande hjrtat om
ett annat. Om hon bara hade ftt ett enda sakta hjrteord frn honom, en
god blick, som hemligt hade sagt henne, att han knt igen henne!

Hon fll p kn, och fast det vrkte att ligga s, reste hon sig icke.

Kyrkan var full av pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silverskrin p
altaret fladdrade i draget frn det trasiga taket, ofta nra att
slockna. Frn muren bakom altaret hngde de rda och gula flikarna av
hans baner. verallt voro hllarna bortlyfta frn gravarna, som omslto
de forna rkebiskoparnas kroppar, ty lngre fram skulle de ocks flyttas
till den nya kyrkan. Det var hliga gon och kinder och knppta hnder i
halvfrmultnade handskar. Om halsen p var och en bredde sig nnu det
vita pallium, som efter att ha legat en natt p petersaltaret i Rom
sknkts av pvarna. Hon kom ihg systrarnas berttelse om Agnetas sm
lamm, som vlsignades i kyrkdrren, och hon skulle velat f kyssa det
gulnade yllet fr att bttre kunna anropa sitt helgon om nd. Men kedjor
voro uppspnda p bda sidor om mittgngen, fr att ingen skulle komma
t att stjla av de heliga relikerna.

Hon bjde sig ned och tryckte pannan mot golvet och makade sig lngsamt
framt utan att lyfta huvudet. Hon knde, hur stenkanterna repade i
pannan, och fr att plga sig fortsatte hon att krypa vidare nda fram
mot altaret. Men nd hrde hon harporna och sckpiporna frn
drotthuset. Hon frgade sig:--r jag d s mycket oansenligare och
fulare n andra, att han drfr inte ens mrkte mig? Har klosterluften
gjort mig s gul och gammal, har bnlsandet grvt s djupa fror om den
stackars mun, som frr var s lockande? Jag skall tvinga honom att se
mig, tvinga honom, om han ocks har hinnor ver gonen som de dda hr
omkring mig.

Hon steg upp, och hon var s yr i huvudet, att hon mste taga fast i
jrnkedjan fr att icke vackla. terigen knfll hon, men hon var icke
lngre sig sjlv, och hon visste icke, vad hon gjorde. Hon knde blott,
att hon aldrig mer kunde uttala en enda from och dmjuk bn, aldrig g
och g den lnga vgen hem till klostret, aldrig med uppriktig nger
kasta sig till drottningens kjortelfll, om han icke frst med ett fr
andra omrkligt tecken hade visat henne, att hon nnu fanns fr honom i
hans minne.

De andra nunnorna stodo nnu lika orrliga nere vid drren, men hon
hrde icke lngre till dem, och hon glmde att lgga en skrv i
offerstocken.

Dr ute var det redan mycket folk samlat fr att f se konungen, nr han
gick till sovstugan. Lyckskare, som friade efter mbeten och gunst,
hade stllt sig uppe i svalgngen utefter vggen.--Han mste vara
trtt, viskade de, och mltiden blir kort. Han gr tidigt till
sngs.--De fingo ett smilande och mjukt stt, gingo p tspetsarna,
vnde gonen uppt och voro i ett tillstnd av strsta spnning och
salighet. De pminde om gamla gubbar, som gra sig till fr en
flicka.--Nu dricker han! sade de och tittade i drrspringan och klunkade
och visade med munnen, hur han bar sig t. Om de sjlva hade tmt
bgaren, kunde det icke ha smakat dem bttre. Pltsligt veckade sig
deras panna och de blevo allvarliga och betnksamma, ty de knde med
sig, att de skulle g och hnga huvudet i dagar och veckor, om de icke
fingo en nick eller lyckades utfundera ett fint smicker. Det enklaste
var att tala illa om hertigen och rda Valdemar att knappa in p hans
fdernearv och makt och lta allt g vind fr vg. Ordet kittelbotaren
tisslade och tasslade redan p svalgngen, som om de drmed hade stmt
strngarna.

Nedmrkt som det var, behvde icke Jutta frukta, att ngon skulle ana,
vem hon var. Den fullstndiga likgiltighet, som alla tycktes visa den
ensamma nunnan i den blsiga natten, smrtade henne till sist ocks mer,
n om hon skulle ha verraskats av en frundrad hlsning. Om ngon hade
givit akt p henne, skulle han ha mrkt p den hastiga gngen och det
framtstrckta huvudet, att det var ett stundens barn, som sg sig blind
p ljuslgor lngt borta och omkring vilken det drfr alltid klirrade i
fngelsels och bl, men som Gudsmoder i sin himmel bad varmare fr n
fr ngon annan. Tallriksslickarna makade sig emellertid endast litet t
sidan fr henne, och en av dem mumlade:--Hr kommer en nunna fr att
tigga allmosor, men jag har ingenting p mig.

dmjukad, frnrmad och upprrd trngde hon sig in mellan mnnen vid en
av drrarna. Men den gav efter fr hennes rygg, och hon mste taga flera
steg baklnges, allt efter som drren gled undan. Hon sg d, att hon
befann sig just i den loftkammare, som var sovstuga. Sngen stod bddad
med sindalstcke och fgeldunskuddar. Ett par vaxljus brunno p bordet,
och en smpiga hll p att rada upp Glimmas mnga kldnader p en bnk.
Hon strk ver dem och sltade ut skrynklorna.

Jutta fljde en stund det omsorgsfulla pysslandet med drkt efter drkt
och sg villrdigt frn det ena tyget till det andra. S ppnade hon
psen vid bltet och drog upp det lnga bandet, som hon hade smmat med
sitt eget hr och lovat t helge Eriks nya altare.

--Se hr! sade hon och mtte det med armarna. Vilken vacker trnslinga
med rosor och taggar! En aln, tv alnar, tre alnar... fyra och fem
alnar. Det r hela lngden. Den r din, smpiga, om du fr i afton, bara
fr en stund, en kort stund, lnar mig den gula rock med liljor, som
ligger dr ytterst p bnken.

Hon rckte bandet t flickan och slet av sig huvudlrftet och den tunga
kpan med de tarvliga trknapparna. Alltsamman kastade hon framfr sig
p golvet. Vilken sveklig frid hade icke under de klderna omhljt
hennes sinne i tcken, medan vrlden runt omkring fortlevde i sin
ondska. Varfr hade hon spkt sig och fastat och barnsligt lttroget
lyssnat till de fromma legenderna? Den, som hade berett rum i sitt
hjrta fr en Folkunge, kunde aldrig bli en god mnniska. Hon hade redan
glidit ned bland de frdmda och hade ingenting mer att frlora. Hennes
rtta plats var bland de fraktade i skampallen vid kyrkporten. Varfr
gmma sig fr de rena och icke lida en synderskas straff? I hennes sjl
bar den himmelska sdden nd inga blommor. Men en sak hade hon lrt hos
nunnorna, och det var att skriva. Redan nsta morgon skulle hon stta
upp ett brev till klostret och ptaga sig all skuld och skam och avsga
sig renlevnaden och terkrva sina godelar.

Nr hon mrkte, att smpigan stod med bandet utan att rra sig frn
stllet, brjade hennes rst darra:

--Det bandet dr r ett heligt och kostbart verk, som har kommit trtta
gon att svida. Hur mnga timmar och hur mnga tusen stygn har det inte
kostat. Om din matmor fr veta, att du olovandes lnat mig kldnaden,
och blir vred, s klipp bandlngden mitt itu och giv henne hlften. Det
r nog betalning t en sdan som hon... Men vad r det du har dr i de
sm silverbgarna? r det inte sknhetsmjl? Du skall hjlpa att mla
mig, men inte s starkt som hon vant dig, utan som det brukas bland de
hgsta. Vet att jag r av kungabrd och har rtt att sitta verst vid
bordet hos din herre. Men allra frst skall du tv min panna, ty jag har
srat den mot kyrkgolvet och knner, att den blder.

Smpigan hjlpte henne nu att trda p kjorteln, och de ppna rmarna
slpade frnmt p mattan. Sedan tog hon silverbgarna fr att mla
henne, men Jutta grep henne om handen och lyssnade.

--Nej, vi ha inte tid.

I nsta gonblick skyndade hon ut. Hon drog igen drren bakom sig, nnu
halvt blindad av vaxljusen, och stllde sig mellan de andra. Men den
lilla gossen, som sprang omkring i svalgngen, var med ett glatt rop vid
hennes sida utan att skrmmas av den frndrade drkten. Hon hann icke
att frigra sig frn hans smekningar, innan fackelbrarna trdde ut och
konungen kom i drren. Han var upphettad och viftade med handskarna, och
d han sg, hur alla mnnen, s pass det lt sig gra, frskte att bja
ett kn, grep honom en lust att begyckla sin egen makt och det, som var
heligt fr de fromma. Han hjde armarna p det stt, som pvarna
brukade, nr de utdelade vlsignelsen.

Drvid kom hans blick att vila p den praktfullt kldda kvinnan, och
armarna sjnko igen, fast frlget och lngsammare n de hade lyfts. Han
sg genast, vem hon var, men det var icke enbart frundran, som darrade
ver hans ansikte, utan ocks en illa dold misstmning. Nr de, som ha
dtt, resa sig ur sin grav, ro de vlnader, och d skrmma de. Och han
sg genast i full klarhet var frndring, som tiden hade ristat i
hennes drag.

Besinningen svek henne och hon lyfte upp barnet framfr honom.

--Guds frid, kung Valdemar, viskade hon. Knner du igen oss?

Han knt handen och kastade huvudet stolt bakt.

--Guds frid, frussyster. Jag knner igen bde dig och barnet... mitt
barn och ditt.

Om de gamla trden hade brustit frn sina halvdda rtter och fallit
ver hopen, som stod nedanfr, skulle frvirringen och skriandet icke ha
blivit hftigare. Pilgrimsskarorna bljade ut frn kyrka och hrbrge,
och nda bort till ttehgarna skymdes snn av folk. Den dystra
hemlighet, som smugit kring frn grd till grd, gmde sig d icke
lngre utan blottades av vinfuktade lppar och stod dr nu med ktt och
blod mitt i fackelskenet.

--Ddssynd, ropade mngden, firnarverk!

--r det julnatt, efter jag ser spken? frgade Valdemar och skakade
sitt ljusa hr. Af er, som skria vrst, lrde jag mig aldrig, att brott
behva spka. Eller blev min fader jarlen hngd, nr han red hem frn
Herrevadsbro! Han sover gott och lugnt i gamla Varnhem. Giv er till
tls, lt tiden g. Skuld r ett kravbrev mellan mnniskor. I graven
finns det inga gldenrer.

--Till Rom! svarade folket. Till Rom!

De, som voro bevpnade, skakade sina spjut och bgar.

D lyfte han upp gossen och hll ut honom ver deras huvud.

--Ja, ropa, svear, ropa som det hvs kring era fders tingshg. Hj
gossen hr p skldarna. Vlj honom till min eftertrdare. Han skall
fra er till strre segrar n fordom lspe Erik och alla, som fddes er
av kta, ruttet kungablod... han, mitt trotsarbarn, horsbrottets,
blodskammens son. Se hr, hur frisk och rd han blir, nr jag nyper
honom i kinderna.

Han satte ned gossen, men en rysning gick ver mngden. Pilgrimerna
vnde sig bort, och som en suck, som ett djupt andedrag framviskade
kvvda och klanglsa rster:

--Han r Den fallna morgonstjrnan. Lucifer r vr konung. Penitens!
Till Rom, till Rom!

Ett par tysta klttrare hade redan svingat sig upp p rcket med sina
spjut, och en pil ven fram och fastnade sjungande i stolpen. Det hrdes
i stillheten, hur bgarna spndes, frst tv eller tre, sedan allt fler
och fler.

Fulco kom ut ur sitt hus, fregngen av ljus, men de slcktes genast i
blsten. Han bar varken mbetskrona eller stola utan hll endast ett
litet kors, som han ivrigt rckte t alla sidor till kyssning. Han gick
s krokig och sned, som om han med de lnga armarna hade plockat ngot
frn marken, men huvudet var upprtt. Ovanfr den gr skggbotten och
den som en krumstav svngda nsan brunno tv mrka och skarpa gon.

--Misskund, misskund ver alla syndare! Liljan och ngeln i mitt signet
hller jag i ra, men biktens insegel var mig nnu heligare. Jag har
tegat. Nu ropar till och med marken. Men nnu gr det mnga vgar till
Mora stenar, konung, och ortt handlar du. Konung? Din fader jarlen hade
gjort bttre, om han satt sina lagar i helgd genom att frbjuda konungar
och fostra sina sner till hederliga husfder p sina grdar. Kristus r
den rtte hrskaren. Hur ha vi vrdat oss om hans tron, som ltit honom
dela den med er, konungar?

Hans och Valdemars gon mttes. Det blev en kort och tyst tvekamp.

Valdemar drog dolken, men stack den ter i skidan.

--Nej, inte blod. tminstone en enda Folkunge skall kunna g i graven
utan att ha drpt. Hitt, ni arma syndare och understar! Vem har ortt?
Vem har rtt? Sckpipan eller fljten, harpan eller basunen? Jag tnker,
att spelmannen dr ovan rtt hrligt frjdar sig t samklangen. Det r
det prktiga med oss, vi konungar med lejonklor, att vi sen gammalt ro
upprorsflammorna ur jordens inlvor. Kom, mina barn, och lt oss gldja
oss en stund i ondo, om vi omjligt nd kunna vara goda!... Men trng
mig inte in mot vggen, slpp manteln... Lagkrnkare, som sjlva bryta
distingsfrid och kungsfrid! Jag ville tersknka er den forna friheten
och bli en god husbonde, men era axlar orka inte lngre bra den.

Fulco steg fram till trappan fr att skydda honom mot folket. Han hll
korset utstrckt.

--Frvillelserna omtckna hans frstnd. Han talar som en drucken.

--Som druckit s mycket, att han sger sanningen rakt fram, svarade
Valdemar ver hans axel. Kom ut, Karl Algotsson, med vakten och jaga
undan folket! Det var det sista, som jag drmde mig att ngonsin behva
sga... Men varfr hugger du s hftigt, att du stnker ned min rmkant?
nnu har jag inte hunnit vnja mig att sova en god kungssmn med flckar
av det slaget. Jag tror vi hellre stta oss igen vid bordet. Hur mnga
flja mig? S f. Och nyss s mnga!

Han tryckte skakande handlovarna mot sina gon, och ingen visste, om han
grt eller skrattade.

--r d detta ett mnniskode? frgade han och gick hftigt in i salen,
mitt de, trstlst, utan nd och hjlp! Din strsta grymhet, Birger
Jarl, var att du gav mig livet. Spela, Gistre Hrjanson! Det misspryder
kung Valdemar att snyfta. Goda och msinta mnniskor f inte unna honom
en stunds lisa. D blir han fraktad. Han mste hatas fr att hedras.
N, han r lraktig, kung Valdemar. Han skall snart bli, som ni begra
fr att i frjd f hata honom. Spela, Gistre Hrjanson, p de sprdaste
strngarna, de vassaste, de strngarna, som barnet i vr sjl grter
med!

Jutta stod nnu vid vggen i svalgngen, och den frskrmda gossen
klngde sig fast om hennes arm. Glimma hade ocks kommit ut. Hon sg
nyfiket p den forna nunnan och gungade p foten i takt med
strngaspelet.

--Jag knner igen dina klder, jungfru, sade hon. De ro mina. Behll
dem. Och tag dem med dig till ett minne av Glimma.

Sedan sprang hon glatt tillbaka in bland de mnga vaxljusen.

Jutta knde, att en uppstrckt hand skte hennes mellan spjlorna p
rckverket.

--Gud skall frlta dig, stackars arma, liksom en gng ocks honom,
hrdes rkebiskop Fulcos fasta rst. Men din plats r inte hr. I afton
r det gott om sadlade hstar, och jag skall taga ngra bevpnade karlar
med mig och fr skerhetens skull sjlv flja dig det frsta stycket.
Vart vill du hn?

--Helst till min olyckliga syster, svarade hon och gick ned till honom
utan att slppa gossen.

Hstarna buro snart alla tre ver den stenlagda vg, som ledde till
kungshuset p ngen vid stra Aros. Ingen av dem talade, men de mste
rida frsiktigt och lngsamt fr mrkrets skull och lita p hstarna.

Hon mindes, hur tidigt den makliga drottningen frr brukade ska sig
till sovstugan, men fast det var mycket sent, gingo nnu alla
spinnrockarna. Nr hon kom i salsdrren, tvrstannade den mittersta
spinnrocken, sedan nnu en och slutligen alla. Drottningen, som satt p
mittbnken, slppte spinngarnet i knet och hukade sig fr att se
bttre. Det var en gammal kvinna med stora drag och trtta gon.

--Vem str i drren? frgade hon.

--Din fallna syster.

--Min fallna syster br en nunnas drkt och r i kloster.

--Jag var inte vrdig de vita klderna.

--Skert inte.

--Min tanke gick tillbaka hit.

--Vem sker du?

--Dig, syster, fr att kyssa din klnningsfll och bedja dig frlta och
glmma.

--Och vems r gossen?

--Mitt barn, som hdanefter fljer mig.

Drottningen lade handen p spinnrocken fr att ter stta den i gng.
Men d knde hon, att mnga vintrars stickande stjrnljus hade skinit in
i hennes gon och lagt frost ver hennes kval, s att det blivit stilla
och vitt och fagert. Allt blev s smtt och litet, som hon hade grtit
ver, att den vnskap, som en gng varit mellan dem bda, syntes henne
hundra gnger mer vrd att minnas. Hon tnkte:--S klart mste mnniskan
se tillbaka ver livet i ddsstunden, nr evigheten pltsligt lnar
henne sina gon.

--Min klnningsfll r inte till fr att kyssas av en syster, svarade
hon lgt. Men du skall stanna hr med barnet... Kom hit och stt dig hos
mig hr p bnken.

De andra spinnerskorna fingo en fuktig rodnad ver gonlocken, bjde p
huvudet och satte med en darrning i gng sina hjul. Frst var det bara
tv eller tre, men smningom surrade terigen alla spinnrockarna. Det
var bara drottningens, som stod stilla.

Men Jutta lydde henne icke utan drjde nere vid drren och sg p henne
med systerlig krlek.

--Nej, nej, svarade hon och mste hja rsten en smula fr att hras.
Det vore att fresta. Lt mig hellre g nu, just nu, d allt r ljuvligt
och frsonat.

Drottningen tog kryckkppen, som lg p bnken. Hon kom ned till henne
ver enriset och drog henne till sig. De bda systrarna stodo lnge
tryckta intill varann med kind mot kind, och under gldjefulla
snyftningar pminde de varann om gamla hgkomster, om barnsliga sorger
och skenbart likgiltiga ting, som nu fingo en ny betydelse.

Fulco, som hela tiden stannat i det mrka frrummet, nrmade sig
smningom. Jutta vnde sig mot honom och rckte fram hnderna som fr
att lta binda dem. Men han tryckte dem faderligt och frde henne med
sig ut.--Laudo Deum verum!--viskade han och lyfte vnligt upp gossen
framfr henne i sadeln. Hon sg, att hon omringades av de vpnade mnnen
nstan som en fnge.

--Fulco, frgade hon, vart lter du fra mig fr den lilla tid som jag
kan ha igen? Till ngon fridsam borg, sger du, till trakterna kring
landamret... Men, jag lyckliga, jag har ju ftt min systers frltelse!
Var finns d mlsgaren?

--Dr!--Han pekade int grnderna p folket, som hll p att samlas till
distingen. Mnglarna spikade p sina stnd, lekarna kommo med harpan p
ryggen och blosset i ena handen och bjrnkedjan i den andra. Klockorna
klmtade. Vid eldarna framfr hrbrgena, som hade pratande mnniskor i
vart vindga och var drr, pinglade sldarna, fyllda med prster, munkar
och kpmn i tjocka djurfllsrockar med hret utt.--Och hr under
korset p mitt eget brst! tillade han hastigt.

Orden gledo frbi henne i mrkret och hon hrde dem icke utan fortsatte
bara att upprepa:

--Jag lyckliga! Det r som skulle nglarna g framfr hsten och sjunga
och spela. Men det r bara en synderska som jag, som kan se dem. Min
syster, min storsinta syster, i natt har jag terftt bde dig och mitt
barn.




16.


Den sovande vallkullan i Vreta blev emellant utburen i
klostertrdgrden, dr nunnorna lekte och dansade med de unga jungfrur,
som de hade till fostran. S ofta Gistre Hrjanson fick ngra dagars
ledighet frn sin tjnst som spelman, kom han dit p en lddrig hst.
Han stllde sig vl med nunnorna genom att strnga deras harpor och
skriva p bly till bot fr deras tandvrk. Och till den alltid lika
glttiga Ingrid Svantepolksdotter smg han hrringar och andra sm gvor
frn hennes blyga vn i konungens flje. Den enda ln, lekaren begrde,
var att ibland f sitta ngra timmar i Yrsa-lills nrhet.

En sommardag, nr bin och humlor surrade, begynte pltsligt hennes
ddliga blekhet att skifta om i rodnad, och alla nunnorna samlades
omkring henne fr att bevittna det under, som nu skulle ske. De voro
redan vana att frn hennes mun hra frkunnelser och att hon somliga
dagar satt upprtt i sin bdd. Hon rrde en smula p hnderna, och den
drmaktigt tckniga och sjungande rsten uttalade hgt och klart
fljande ord:

  Den man skall varda herre i Sveriges land,
  som fr Sankt Eriks fana ur mannajungfrurs hand;
  men br han in den fanan i femmila skog,
  Gud hjlpe d den broder, som broder bedrog.

Hon slog upp gonen och sg sig yrvaket omkring, och d hon mtte s
mnga goda ansikten, blev hon genast lugn. Men hon mindes knappt ngot
av sitt fregende liv.

--Minns du inte Yrsa-lill, som bodde i skogen? frgade de henne, men hon
skakade p huvudet. Hon tog nyfiket p deras blten och klder, och d
de berttade, att de voro nunnor, trodde hon, att hon ocks var det.

P samma stt hade det gtt till, var gng hon vaknade, men nu blev
hennes blick lugnare och klarare, och efter ngra dagar kunde hon med
systrarnas hjlp sakta g omkring i trdgrden.

Fast hon frn den stunden frndrades och slutligen tycktes nstan lika
frisk som de andra, knde hon likvl icke igen Gistre utan skrmdes i
brjan av hans dystra och bleka huvud med de bandvirade svarta fltorna.
Men vilka lyckliga timmar kom det icke sedan mitt i den blommande
sommaren, nr han mrkte, att hon blev mindre rdd fr honom. Han hade
ftt en ny och mjukare klang i sina strngar, och de ohyggliga dockor,
som han frut trdde upp p fingrarna, omklddes smningom till nglar
och korsriddare. Hon var hans, icke klostrets; det var det enda, som han
sade henne nra nog med strnghet. Men nunnorna svarade:

En lekare har varken hustru eller hem. Blir han bestulen, r tjuvgodset
tjuvens. Blir han drpt, ligger han ogilld. Kom igen och hmta henne, om
du lyckas skaffa dig egen hrd. Till dess mste hon stanna.

Med det hrda beskedet fick han ter rida sin frde till hovet. Men var
han kom, berttade han om hennes spdom, fast ingen blev klok p de
mrka orden. De spriddes frn grd till grd, och nr de hunno till
Nykpingshus, hade de blivit en visa, som flitigt sjngs vid spinnrockar
och vvstolar.

D folket nu samlades i Uppsala till distingen och fr att vara med om
verflyttandet av Eriks ben, kom en gng en flock av bredskuldrade mr
p sandsen framfr det gamla drotthuset. Frst lekte de en stund med
varann p unga kvinnors vanliga stt, men smningom drogo de sig hand i
hand ned mot kyrkan, som hll p att smyckas och drfr var tom p
mnniskor. Dr funnos inga andra n ett par gossar, som hllo p att
fsta upp tapeterna.

Karl Algotsson stod i svalgngen med en falk, som satt i en trring och
som han hll p att straffa.

--Vid Sankt Ovidius, de dvas botare! utbrast han. Varfr sjunga inte
kvinnorna, nr de dansa? De tiga som trbilder. Men aldrig sg jag
sttligare och resligare mr. Kom ut, Valdemar! Det hr r ngot fr
dig.

Valdemar kom ut p trappan. Nr han mrkte att kvinnorna mer och mer
frskte nrma sig kyrkan och bjde sig t alla sidor fr att se in
genom drren, som om de p avstnd letat efter ngot, skyndade han sig
ned och hejdade dem med muntra rop och tecken.

--I dag r dansdag och ingen helg!--Han stllde upp dem till en
springlek, fast de voro motstrviga och fast han knappt kunde rycka dem
frn stllet.--Aldrig har jag knt duktigare kvinnohnder! Men nu brja
vi. I snig skog, i snig skog gr ulven fram...

De gingo nog in i leken, s att marken skakade, men hur mycket han n
sjng, var det ingen, som sjng med. Och hur han n frde dem under
krligt skmt, fick han aldrig ett ljud till svar.

--Stackars barn, sade han, de ro fr blyga att dansa med en s hg
herre. Lt hmta ut mjdhornet! Sl inte ned gonen. En klunk mjd
lossar p tungbandet.

S snart den frsta fick hornet i sin breda hand, tmde hon det genast
begrligt i ett drag. Detsamma gjorde ocks alla de andra, s att hornet
sexton gnger mste bras in och ut. D kastade sig Karl Algotsson med
ett sprng frn svalgngen och frskte att lgga armen om midjan p den
mest hgvxta. Men hon grep honom vid skuldrorna och hll honom s fast,
att han icke kunde rra annat n den hpet ppna munnen.

I detsamma brjade falken att piska ringen med de smala vingarna. Det
var en stor falk, bortt ttio eller nittio r och vitnad som en gammal
gubbe. Han snkte det skarpgda huvudet och hgg efter remmen om benet,
var stund nra att slita sig.

D glmde sig den hgvxta trnan och gick fram och lugnade honom med
ngra kloka visslingar och kluckanden. Till sist blev han s stilla, att
hon kunde stryka honom ver nacken.

--Din fgel har ju inte grnaktiga ftter utan de ro bleka, sade hon
frtrytsamt med den djupaste mansrst. Vad ro ni fr jgare hr i
drotthuset, som inte veta, att en s gammal hk kommer man ingen vart
med annat n med godo?

Hon tvrtystnade och lade handen ver munnen, men det var s dags. I
nsta gonblick voro de alla sexton redan p flykt, och vapen rasslade i
kungsgrden. Nr klderna slogo upp p de springande, syntes det, att de
hade strumpor av blankt brynjetyg. Men nr de kommo upp p sandsen,
kunde de icke motst att nnu en gng vnda sig om. Den spensligaste av
dem, som hade en pfallande likhet med hertigens unga dominikanermunk
Martinus, knt handen mot drotthuset och ropade:

--Det lyckades oss illa, men vi ses igen, kung Valdemar. Med sdana
mannajungfrur dansar din broder p Nykpingshus.

Drefter togo de varann i handen igen och fortsatte utfr sen p andra
sidan.

P kullarna vid grdarna sutto bonddttrarna, linhriga, med klara
pannor och fingrarna om kinden, och sgo bort efter den dende dagen,
som svenska kvinnor bruka aftonen fre en helg. Vad tnkte de p? Vad
drmde de om?

Munken och de frkldda smsvennerna frn Nykpingshus rdslogo en
stund i en skogsdunge. Sedan spridde de sig och gingo in i olika grdar.
Dr satte de sig p kvinnobnken utan att till en brjan sga ngot.

Samma envisa tystnad behllo de ocks, nr maten blev inburen, fast det
hnde, att de glmde sig i annat och to lns p faten. Men nr s
dttrarna i den strsta grden togo upp spvisan frn Vreta, stmde
Martinus i med mansrst. Kvinnorna reste sig frskrckta. D steg han
ocks upp och berttade om sitt rende.

--Ni skola ingenting frukta, sade han, fast vi ro mn i kvinnoklder.
Mer n vrt liv lska vi vr allvarlige hertig, och nu r han p lagfrd
inte lngt hrifrn i sigtunabygden. Drfr smgo vi oss hit och tnkte
p spvisans ord om baneret och mannajungfrurna. Allt r i frfall.
Prsterna skymfas framfr altaret. Maktgiriga Folkungar ro redan i
antgande med sina flockar. Skola de f lyckan p sin sida genom att
ocks bemktiga sig vrt frnmsta baner? Valdemar besvrjer inte
stormen. Det r ju hans egna drskaper, som vckt den. Det finns bara
en, som kan det. Men vi ha tytt visan ortt, d vi trodde, att
kvinnoklder voro nog fr att f spdomen sannad. Hll kvinnoting och
samla er! Det blir en farlig hr. Valdemar kommer att tvrt giva sig
fngen om han mter den. Eller ocks bli ni fngarna. Men det r heller
inte honom ni skola besegra. Ni skola gra, vad vi inte kunde. Ni skola
hmta t hertigen helge Eriks baner.

Nr kvinnorna hrde sdant tal, blevo de n mer frskrckta och ville
icke lyssna utan prisade krleken och Valdemars mildhet.

--Vi f se, svarade de. Ni ha handlat obetnksamt, som unga svenner
bruka. Det tl att begrunda spvisans innersta mening och hra, vad som
har hnt. Det ena ryktet motsger det andra. Vem som helst rycker inte
utan vidare landets heligaste baner frn kyrkvggen.

--Det r vl svarat, menade svennerna och avkastade sina kvinnoklder.
Sedan blandade de sig i folkmngden p marknadsvgen. nda till hundra
dagars avlat hade utlovats, och grdar och hrbrgen kunde snart icke
rymma fler mnniskor.

ntligen grydde den stora dagen, d helgedomsskrinet skulle bras ver
sltten till den nya kyrkan.

Det blev aldrig ngot slut p det lnga tget av hjssor med den
apostoliska hrkransen och av svarta eller vita sljor. Kporna voro
nedstnkta. Det hade varit lng frd frn Sko och Sigtuna, frn Gudhem
och Varnhem, frn Alvastra och Nydala. Slamret av trsulorna, som voro
bundna under skorna, verrstades av pilgrimernas rop.--Kyrieleis!
Kyrieleis!--Det betydde ju Herre frbarma dig! men p de vallfrdandes
mun blev det ett gldjerop. En stund blev vgen alldeles svart av
latintalande magistrar, som nyss tervnt frn kollegierna i Paris. Dr
kom Karl Algotssons broder Brynjulv frn Skara, och den drmmande Petrus
de Dacia gick omgiven av svartkldda kvinnor, som oupphrligt hjde
klingande kyrierop. Srskilt var det en bland kvinnorna, som alla
frskte att f se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, s
tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon tminstone var nra att
bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid frn Skenninge, som
hll p att grunda ett kloster och bereda sig fr en pilgrimsfrd nda
till Den heliga graven. Det blev tystare, dr hon gick fram, ty de, som
fingo plats drtill, knfllo och kysste p hnderna efter henne,
lyckliga att fr en gng ha mtt en av de oflckade, medan hon nnu gick
levande p jorden. Hon ingav dem sin egen rena krlek, sin tr till
allt dmjukt och gott. Mnga rda munnar, som hade bitit i livets
frukter, stammade allvarliga lften. Vildmarken upplystes, s att
brddjupen blottades men ocks den skra stigen.

S lnge hennes lilla svarthljda huvud nnu kunde urskiljas, fortsatte
handkyssandet, och klmtslagen kunde hras frn kyrkan. Men sedan blev
det oro bland folket.

Ett stycke framfr helgedomsskrinet kom Valdemar med Eriks baner. Han
halkade p stenlggningen, s att han sttte banerstngen i marken, och
det tog folket som hn, ty han log hela tiden. Vakten mste omgiva honom
p bda sidor och hlla i vardera ndan av de snkta spjuten, s att han
gick inom ett skyddande stngsel.

Larmet blev slutligen s hotande, att Fulco mste ropa till honom att
hlla sig nrmre intill helgedomsskrinet, ty var det bars fram, spreds
det genast lugn.

Folket strmmade med in i den nya kyrkan, som nnu var utan tak. I
mitten var rest ett trkapell, upplyst med vaxljus och kltt med
tapeter. Dr blev skrinet satt p altaret. Nr mssan var lst och
sngen sjungen, som Fulco hade diktat till Eriks ra, ringde en liten
klocka och det blev en stunds vila. Fulco frde d omkring konungen.

--Tonernas andakt fyller mig med fridsamhet, begynte han. Och det r en
sllsynt hndelse, att du betrder en kyrka. Lt mig visa dig det bygge,
som r mitt livs krlek. Jag vet, att rundelns tecken verallt gr igen
i skapelsen, i himlarnas gng, i solen och mnen, i timmarnas ring p
solvisaren. Ocks bvade jag i brjan fr att bryta den strnga rundeln,
men s hrde jag hymnerna och kyrieropen, som stego och stego. Sjlva
mullen lngtade uppt. D frstod jag den nya andan och lt stenskogen
vxa. Och nu str den hr med sina stammar, sina spetsbgiga grenvalv
och rosverk och korsblommor. Dina skogar ha flyttat hit in, Valdemar.
Det r en kyrka fr dig. Se hr p stenarna, som muntra hantverkare
hlla p att hugga under vardagarna och som skola lggas verst p
stttorna! Jgare och ulvar, riddare med korsfanor, lekare och brottare,
barn, som kasta snboll, feta borgare, sjfolk, lskande, som famna
varann, krigare som dda... alla vilja de uppt, uppt med klockklangen.
Alla kommo de med sin skrv till min kyrka, och drfr frtjna de ocks
att f vara med.

De gingo frn sten till sten, och p var och en fanns det ngon sinnrik
bildgta att tyda.

Nr de kommo tillbaka in i kapellet, fattade Fulco pltsligt om hans
handlove.

--Gud r ver mig och mitt verk, och folket r med mig, viskade han
sakta. Vill du nnu frska att rdda din krona, s lyd. Du mnar bryta
upp redan i morgon. Men vart?

--Till din primas, bisp, fr att f hjlp. Till Lund gr frden.

--Nej, lngre.

--Du menar?

--Den helige fadern vistas i vinter i Lyon.

--Gott! Hos honom skall jag utverka ett varningsord till dig och
hertigen.

--Det r sent att varna, nr golvet redan brinner.

Han tryckte Valdemars hand mot helgedomsskrinet och vnde sig till
folket.

--Vid Vr fru och helge Erik svr konungen och lovar att redan i morgon
dag brja en ngrande botgrares frd. Drabbe annars bannstrlen den
frlorade!

--Du kastar dristigt dina trningar, bisp, mumlade Valdemar mellan
tnderna och hjde sedan ngot rsten. Spela, mina musikanter, en sista
gng fr helge Erik. G sedan hem till vlbehvlig vila, ty i morgon vid
min avfrd skola ni ocks spela. Eller sger inte David om sin gud:
lovsjunger honom till cittra och harpa, lovsjunger honom till puka under
dans!

Med de orden gick han nedfr trappan och lmnade kyrkan, fljd av ett
frvirrat sorl.

Nsta dag blev det liv och rrelse i kungsgrden, ty allt skulle i en
hast ordnas och anskaffas fr den lnga resan. Flaskorna fylldes med
vin, fgeldunskuddar och tcken instuvades i sckar, som bundos ver
klvjesadlarna. Hela marknaden flyttade smningom med sina varor till
platsen framfr drotthuset. De pilgrimer, som, fr att f skydd, mnade
sluta sig till den glada skaran, stodo frsagda och vntade p avstnd
med sina psar p ryggen.

Glimma sprang ut p trappan, lockad av allt mellan himmel och jord, som
kunde fresta. Blodet sjng av levnadslust och hlsa, och livet yrade fr
hennes gon som luften p en het vrdag. Hon hade icke givit sig tid att
ptaga sknhetsperuk och hgtidsklder. P ftterna hade hon ett par
rda halvstvlar. Det rika bruna hret hngde utslaget ver den bruna
rocken, och hon kastade hnderna bakt, s att tyget slog upp frn de
nakna armarna, som hade gropar vid armbgen. Klden knde hon icke.

Frsljarna rullade upp hela regnbgar av tyger och klder.--Kp grnt
tyg, merkuriusstjrnans frg, ger tur i spel! Ngot fr dig, Karl
Algotsson. Men fr dig, Glimma, skna hrliga Glimma, fr dig duger bara
det yppersta. Hr har du en trd ur Sankta Klaras tcke. Botar fr rda
och rinnande gon. Betnk, du blir ensam nu och sorgsen. Eller hur
behagar dig denna saracenska rock och detta skrin frn Damaskus? Knn
s det doftar. Blommor mitt i vintern. Kom och kp! Kp kamelintyg, som
legat en natt p Eskils altare i Sigtuna. Vaxflckarna ro kvar. Hr r
droppar fr dina smtrnor, om de ha trasiga tnder. Kp alfkors, smidda
under tre torsdagsntter av silver frn nio olika hll. Min salighet p
att det r sant. Kp hubertusnycklar! Kp abraxastenar frn det
egyptiska landet! Kom hit och se. Det r skrivet demoner i dem,
mnniskor med ormhuvud. Med en sdan p fingret kan du ta emot en
skstrle i handen och kasta den ifrn dig, som en istapp. Kom och kp!

Glimma trampade och trampade av iver med de sm rda halvstvlarna,
jublande ver att st omgiven av s mnga bedjande mnniskor. Hon ville
lskas, synas, glimma.

Martinus hade trngt sig in mellan skdarna och kunde icke rycka sina
gon frn Glimma. Han nrmade sig henne som i en drm. Smningom kom han
nda fram till henne. Vilken omtlig salighet att f g ut med en sdan
fljeslagerska i vrlden, om ocks med en tiggarstav. Men han hade dmt
sig till sin svarta kpa och till att offra sig fr hertigens sak.
Alltid brottades han med sig sjlv utan frsoning. Hans sjl irrade ter
p brddjupet vid helvetets rand, dr han hrde bde djvlarnas skrik
och tronernas krer. Han nskade, att demonerna skulle sno ett rep om
honom och Glimma och binda ihop dem med mun mot mun och hlla brinnande
beck ver dem, s att han finge jubla och kvida i samma rop. Kyrkan,
kyrkan och hertigen, det var det enda, som han fick tjna. Under kpan
knde han det hemliga brev, som han frde med sig frn honom till Fulco,
men ocks hjrtat, som slog med hastiga slag s att brstet icke kunde
andas. Han drog ned huvan, s att endast den smala hakan och de vita
tnderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knt hnderna.

--Glimma, sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. Du r farlig
fr mn. Du r fruktansvrd, dr du str, och jag skulle lyfta upp dig
och bra dig med mig, om jag inte vore fdd att sarga mig. Men hur skall
du nu f veckorna att g, Glimma, nr konungen lmnar dig fr s lnge?

--Det vgsamma lockar mig, svarade hon med en frvnad blick.

--Vad mnar du d vga?

--Speja, hlla vakt, skicka bud p bud till honom, medan han r borta.
S lnge jag r levande, skall jag hlla lyktan mot hans fiender, s att
de mste sitta lika stilla som hans vnner. Br fram det svaret till din
herre.

--Glimma, det r ett ljuvligt namn! viskade munken. Jag ryser fr att se
en mnniska ha mod att st s fylld av levnadslust och lycka.

Men frsljarna omringade henne, och han trngdes in bland spelmnnen,
dr Gistre Hrjansons harpa klagade. Fulco kom just p vg till salen,
och Martinus smg hertigens brev under hans blte.

--Fader, hr skriver han och frebrr dig strngt att du i en s
ngslig tid har skickat konungen ur landet. S mste en riddare tala.
Men vi andra, vi vlsigna dig fr att du skaffat hertigen fria hnder.
Han kommer att bli herrarnas herre och kyrkans lydiga son. Nu mognar
skrden.

--Om inte Glimma lter frosten glimma. Hon r faran.

Munken svepte om sig kpan och drog sig intill vggen.

--Hon skall g bort ur drotthuset, mumlade han. Hon skall bli tyst och
stilla, om det ocks kostar mitt liv och jag aldrig fr ngon ln. Det
var inte nog att strva kring med ngra yra svenner fr att rva en
fana.

Han fljde med in i salen, och Glimma kom ocks i drren.

Valdemar stod framfr Folke Filbyters skattkista, som han frde med sig
till de olika kungsgrdarna och som natt och dag omgavs av vakt. Locket
var uppslaget, och dr lgo de dyrbarheter, som hade samlats under
slktled efter slktled, n genom ospard mda, n genom svek, n genom
vapenbragder.

--Herre, brjade Fulco, en botgrare skall g barfota och torftigt kldd
med skrppan p sin axel, men du beger dig av som till ett gille.

Valdemar hll p att hkta manteln.

--Jag beger mig av som den enda hederliga i min tt, med mina synder
utanp.

Fulco sg ned i den ppna kistan.

--Min herdestav r av ben med ngra frslitna silverskollor, sade han
efter en stunds tystnad. I mnga kyrkor ute i bygderna f de brnna tran
i stllet fr olja, ja, kalken r i mnget fattigt tempel av tr. Men
hr hos dig dricks porslet ur silver.

--Har jag frbrutit mig, nr mig nog mitt straff, svarade Valdemar. Det
kostar mig kanske min krona, bisp, men mutor har jag inte ens fr
helgonen. Jag kan blott frga: till vem skall nu jag lmna nycklarna,
nr jag far bort?

Glimma gick fram.

--Till den du tror p.

--Sl igen kistan, vakter, befallde Valdemar, och om hr finns en enda
mnniska, som jag kan lita p, s giv henne nycklarna.

Vakterna rckte genast nyckelknippan till Glimma. Hon trdde ringen om
grdeln, men de gammaldags nycklarna voro s stora och tunga, att hon
mste hlla i dem.

--Mnga vackra radband och kors skall jag ha med mig t dig, nr jag
kommer tillbaka, sade han och kysste henne till avsked.

Sedan gick han ned till slden, som redan vntade framfr trappan. Den
var bl, och verst p tjllet satt en guldbelagd sol med storleende
mnniskoansikte. De tre hstarna voro versllade med bjllror, och han
bddades in mellan tcken och fllar. Algotssnerna redo p sidorna, och
trumpeterna smattrade frn svalgngen. Men Fulco kallade p pilgrimerna
och stllde sig hindrande med dem alldeles framfr hsthovarna.--Det
frsta vgstycket ker vr herre och konung i vrdnadsfullt gende,
sade han, och brjade lngsamt att g framt med pilgrimerna.

Glimma stod hela dagen i drren och stirrade p de tomma medspren.
Tidigt nsta morgon var hon ter p trskeln. Det gldde i snn p taket
och istapparna, som droppade fr tvdret.

Hon mrkte, att Martinus hade kommit tillbaka och stod vid en av
stolparna.

--Det rda skenet gr dig blek, Glimma, sade han.

--Jag bleknar, drfr att jag har blivit ensam.

--Du har skl. Jag kan mitt kalendarium. Det var i gr en av de svarta
egyptiska dagarna, d allt, som brjas, slutar illa. Prima et septima
ro dliga dagar i torsmnaden. Och det r en farlig hedersgva du br
vid grdeln. Frestande fr dig, frestande fr andra.

--Den r fr tung. Jag r redan trtt.

--Och nd fr vrdefull att kastas p bnken. Du kommer att f en
orolig smn.

--Visste jag bara ett gmstlle!

Vakterna och spelmnnen bytte en blick, nr de gingo frbi och sgo de
bda samtalande, men det kade hennes lust att trotsa. Hon frstod, att
munken skte hennes nrhet, och det brann ngot i hans gon, som nstan
sg ut som krlek. Det behagade henne, fast han var henne likgiltig och
fast hon med saknad tnkte p sin herre.

--Du vet, sade han och vred och kramade sina gulvita fingrar, att bakom
de mossiga trmurarna mellan kyrkan och bispgrden finns det mnga
gamla straffhlor och instrtade rum, som ingen lngre trs betrda. Har
du hrt om Den heliga kerubens kapell? Hr bodde inte alltid en sdan
rttskaffens man som Fulco. Jag tjnade hr som gosse och hittar drfr
ngorlunda bland ruinerna, som nu f st och ramla som ett sista minne
frn mrkare tider. Men dr lura farorna, och det r ingenting fr dig,
Glimma.

--Det sger du! svarade hon klingande klart och gjorde ls nyckelknippan
och rckte honom den. Br du den tunga brdan och g frut och hjlp mig
att leta upp ett skert gmstlle. Sedan fr du svra tystnad p
krucifixet. Tror du, unga broder, att du kan skrmma Glimma med sagor!

Han strk sig ngestfullt ver pannan, men lydde och gick fre henne
ver grdsvallen.

--Jag har varnat dig.

--Just drfr vckte du min lust.

Han ppnade en liten drr, och de kommo in i trnga rum och gngar.
Vggarna voro av runda stenblock med ojmna ytor, barken satt kvar p
bjlkarna, och tvattnet droppade in genom vassen och grstorven p
taket. En trappa frde ut p en grd, som genom en halvrasad mur var
ppen t sltten. Under ett frsvarstorn borta i ena hrnet befann sig
ett runt kapell, som knappt var tre steg djupt. Han vltrade undan en
lucka, som var stlld fr ingngen. P altaret stod kerubens stenbild
med lejonhuvud och ett hjul mellan tassarna och gon p vingarna. Hon
sg, att altarskivan var hljd av kalkgrus och inblsta lv och att en
spindelvv hngde mellan bilden och vggen. Och icke var den spunnen i
gr, ty den var dammig och lika tt som en gr tyglapp.

--Hur vrdas det altaret? frgade hon och vnde sig litet t sidan, s
att hennes andedrkt strk ver munkens ansikte. Han insp den och
blundade.

--Hr gr ingen mnniska ngonsin in, Glimma. Nr en brottsling fordom
dmdes till en ltt och tyst dd, skickades han hit fr att lgga sina
kedjor p altaret. Men han kom aldrig tillbaka.

Martinus kastade nycklarna p altaret och pekade efter dem.

--Dr ligga de skrare n bakom bde jrn och sten, och du kan inte
lngre n dem, Glimma. Nu skall skattkistan st lst intill upprorets
dag, d hon blir buren till min hertig. Han skall sira kyrkan med
prlorna och guldet och sjlv stlla sig med Mikaels svrd vid ingngen.

--Du drmmare! svarade hon och tog ett par steg in i kapellet, dansande
p foten. Tror du jag lter nycklarna ligga kvar hr i ppen dag!

Hon hann knappt att fatta dem, innan en sjungande knpp som frn en
bgstrng ljd under golvet och en lucka ppnade sig p sin svngaxel. I
en blink skymtade hon gonen p kerubens vingar och halkade sedan ned i
djupet. Luckan blev stende p tvren, ty hennes rmsnibb hade fastnat i
en av nitarna p den snderfrtta svngaxeln och hon hngde ver
mrkret. Men nr nyckelknippan fll, hrde hon, att det plaskade, och
ngra vattendroppar stnkte p halsen.

Martinus strckte fram huvudet fr att se efter, varfr luckan icke
lade sig ned p sin plats, och bdas ansikten voro varann nra. Men hon
kunde icke f fram ngra begripliga ord, knappt en tyst bn i sitt
hjrta. Hon knde bara, att hon skulle ha strtt omkring sig sina
rikedomar som en handfull sand, om hon hade ftt en enda stund till
sknks, om hon fr en enda afton hade ftt stanna hos bonddttrarna, nr
de sutto utanfr grdarna och sgo efter den dende dagen. En rst sade
henne:--Allt annat har du vlats att vinna, blott icke den lilla
solstrimma av lycka, som var ny morgon lg in ver ditt tcke.--Hon
knde sig som ett hjlplst barn, som fallit ur modersfamnen. I ett
snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartkldda nkan, som stod p sin
borg vid en avlgsen havsvik och sg och sg bortt vgkrken och
vntade, om hon aldrig skulle komma.

--Jag vet, munk, att du lskar mig, sade hon och terfick fr ett
gonblick makten ver sin tunga. Om du rcker mig handen och hjlper
mig, skall jag flja dig ut i vrlden, vart du vill, om ocks i
fattigdom och som din trlinna...

Men rmtyget knakade och gav efter. Slutligen brast ocks fllkanten,
och hon frsvann.

--Stackars liten, viskade han, s ensam du var mitt i din stt och s
ensam nu! Ingen att luta dig till med ett: frlt mig! Och hur ensam jag
str hr med mitt brott! Men jag skall flja dig, Glimma. De skola tro,
att vi ha stulit oss bort samman och skratta t oss p vr rygg. Ingen
skall ngonsin f veta, hur allt har tillgtt, och min hertig skall
frakta sin hngivnaste tjnare. Det r gott och lugnt s. Det r
frsoningen, och jag r lycklig.

Han kastade sig efter henne och luckan lade sig ned p sin plats med
samma sjungande knpp som frn en bgstrng. Det blev stilla igen, och
de torra lven dansade p altaret.

Smningom brjade vakterna och smpigorna under spe och kvvt skratt att
leta efter de frsvunna, och det blev oro i drotthuset. Gistre Hrjanson
var den ende, som skte p egen hand. Van som han var att upptcka spr
i skogarna, igenknde han snart i snn ngra mrken efter de spikar, som
Martinus hade under trsulorna fr att de skulle bli tunga. Han fljde
dem steg fr steg nda till Den heliga kerubens kapell. Dr stannade han
och stod och lt fingrarna leka p harpstrngarna, som han brukade, d
han var ensam, utan att rtt veta, vad han spelade. En skara av unga
kvinnor drog frbi ute p fltet, men han kunde icke rycka sina tankar
frn kapellet. Han fljde tonerna och bjde sig t sidorna och talade
halvhgt till den frsvunne munken, som hade han nnu sttt framfr
honom.

--Jag vet inte, vad som har skett, broder Martinus, och det frblir vl
alltid en gta. Men nr jag hrde, vad du mumlade vid salsvggen om att
offra dig, mste jag tnka p en bygdesgen frn min egen trakt. Du har
aldrig hrt den, broder Martinus. Du har aldrig hrt om en gammal from
predikare, som hette Jakob och som talade mot mnniskornas okloka
lngtan efter ln fr sina grningar. Hur olika voro ni inte, du och
han. Irrblosset och stjrnan! Men jag tackar dig, broder Martinus, fr
att jag genom dig lockas att grubbla p de kringstrdda sgnerna om
honom. Medan jag str hr och spelar, knner jag hur de samla sig till
ett klart ljus i mitt hjrta, och jag skall sprida det ljuset genom att
sjlv g ut och predika det bland bde riddare och fattiga. Det skall
bli den forne gycklarens botgring.

Kvinnorna sgo honom ver den rasade muren och sade till varann:--Det r
likt Valdemars hemska spelman att hlla sin andakt vid Den heliga
kerubens kapell.

Sedan tnkte de icke mer p lekaren utan fortsatte med rask gng framt
mot den nya kyrkan. Andra flockar nrmade sig ocks frn grdarna och
slto sig till skaran, som bljade och vxte. Det var unga frida mr med
friska drag, och de mttes av ett beundrande sorl under kyrkbgarna.
Pilgrimerna beredde villigt rum fr dem, s att de snart fyllde hela
koret, utan att ngon annan lngre kunde komma fram.

Fulco, som lmnat konungen och p tervgen stannat en stund vid
helgedomsskrinet, hade nyss rest sig frn trappstegen framfr altaret.
Den resligaste och vackraste av de unga kvinnorna var redan utsedd till
fresprkerska, och hon gick fram till honom.

--Vi komma fr att hmta helge Eriks baner, brjade hon, men blev
frskrckt ver sin egen begran och slog ned gonen. I vra mdrars
ungdom blev det ofta buret av dem ver markerna till god rsvxt.

Han granskade dem skarpt och lnge.

--Blott kvinnomunnar kunna uttala ngot s orimligt, svarade han. Knappt
en konung eller hvitsman skulle vga komma med en sdan begran. Det r
en korsfana, vigd att fras mot hedningar.

--Det, som var vra mdrars rtt, kan du inte neka oss, vrdade fader.

--S fr jag villfara er nskan, sade han aningsfullt och tog ned
baneret och rckte henne det. Jag stter det med tillit i oskyldiga
kvinnohnder. Mer vill jag inte veta. Gn i frid.

Fliken svepte ver deras ljusa hr, nr de buro baneret ut ur kyrkan,
och pilgrimernas rop skallade omkring den vrdade reliken och fljde den
borttagande kvinnohren.

Den drog sig ver bron och gick fram utefter kanten, dr btarna stodo
uppdragna, stttade med vedtrn. Det sken och glittrade i den vta snn,
och fast nnu mitt i vintern, blste det vrvind med ljusbl flckar
mellan skyarna.

P eftermiddagen blev hertigen synlig, dr han red i sin mrka kappa med
sina mn. Han var redan p hemvg sderut, och frundrad hll han in den
stora hsten och reste sig i stigldret.

Kvinnorna samlades omkring honom i en tt ring, och fresprkerskan
rckte honom baneret.

--Tag det ur mannajungfrurs hnder till en god skrd, nr sommaren
kommer, sade hon, och ring, och fresprkerskan rckte honom baneret, nu
slog hon upp gonen frimodigare och tryggare n nyss. Under en s
orolig tid str det inte skert i den nya obefsta kyrkan.

Baneret gled ned mot hans axel, och han slog armarna om det, som hade
det fallit till honom frn hjden. Sedan kysste han duken och vecklade
vrdnadsfullt ihop den.

--Jag tackar er, ni kvinnor, stammade han. Vart han sg ver hela
ngsbacken vxte ringen av linhriga hjssor, och bara armar strcktes i
hjden och viftade med vita huvudklden.




17.


Budkavle skars och skickades mellan grdarna. P de ppnare bygderna,
dr kyrkbyarna lgo ttt, samlades bondemnnen fr att svara, om de
ville hjlpa Valdemar eller icke. Ofta svarade de nej. Jakade de med
slag p skldarna, togo deras hustrur av dem rringarna och alla
dyrbarare knappar och spnnen och lto dem sedan g.

I de djupa skogarna, som skilde landskapen, mste de ibland stanna flera
dagar och jaga med snaror och nt eller stta ut fiskdon i sjarna fr
att icke svlta ihjl. Nr hungern blev fr svr, bakade de brd av
nckrosstockar. De hade mycket att bra, vapen, skor och skrppa, och
deras sm rdbruna hstar hade p vardera sidan om klvjesadeln en tunna
med pilar. Fr att komma ver mossarna, blevo de barfotade krigarna ofta
tvungna att st stilla och flla timmer, och de hade god tid att talas
vid.

De berttade varann, att Valdemar hade terkommit frn sin botgring med
ett hotelsebrev frn pven mot de upproriska och att Bengt Alltfrgod
ohrd talade fr brdrasmja. Ndd att handla snabbt hade Magnus med
stora lften skaffat sig dansk hjlp. Med sin lysande skara och ett
hundratal danska ryttare och alla deras vapensvenner tgade han nu
sderifrn genom Vstergtland mot Hova, dr farvgen upp till svearnas
land ledde in p Tiveden.

Valdemars klubbehr stannade drfr i de magra ngsbackarna och hagarna
vid Hova. Vrdkasarna, som oaktadt de ljusa frsommarntterna flammade
p hjderna sderut, frkunnade, att fienden blivit sedd. Kvinnorna
hllo ocks redan p att utrymma stugorna, rdda att skyttar skulle
klttra upp till ljuren p taket med sin bge och att trvggarna skulle
omgivas med rishgar och antndas. De plockade hop sina tillhrigheter i
sckar, skyndade sig till kyrktornet och halade upp stegarna efter sig.
Men d hrdes en morgon hrblsning p avstnd. Det lt som rmande
kreatur. Gripna av skrck, klttrade de ned igen och ryckte bommen frn
kyrkporten. De flydde, sprungo, halkade, med barnen hngande i hnderna
och sjuka och orkeslsa mellan sig i guldstol. Andfdda hejdade de sig
ibland fr att lyss, men ter blade lurarna i fjrran. ter fortsattes
den vettskrmda flykten int skogen till de sm skyddsborgar, som bakom
trsk och frhuggningar sedan urminnes tid funnos p de otillgngligaste
bergen. De bestodo endast av en lg ringmur, upplagd av s pass stora
stenblock, som kunde lyftas i en mansbrda. Men kvinnorna lastade
trdstammar och grenar ovanp muren och bakom sig lade de igen stigen
med mossa. Deras strsta fruktan var, att de skulle behva trsta, och
de starkaste bland dem voro i en stndig vandring mellan borgen och den
nrmsta tjrnen med mbar och sar. Vattnet tmde de i en frdjupning
uppe p berget och tckte med nver och torv. Det blev unket att dricka,
men de vakade nd ver det som ver en oersttlig skatt. Det skulle
rcka ocks t mnnen, ifall de kommo. Emellant klppte det i klockan
nere vid kyrkstaden och prsten begav sig ut i vit skjorta och stola med
en vgvisare fr att bra sakramentet till ngon dende i skogsfstena.

Kring Magnus samlades frn alla hll de sluga och berknande och de
ffngliga, som lskade utlndsk sed, men ocks de allvarliga och
dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma hnfrelse som de
fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas
stolta hrskara.

Valdemar dremot hade sin klubbehr. Och han fljdes av frrymda munkar
och prster, som ltit sin tonsur vxa ihop, lekare, jgare,
lsvittingar och vilda skogsgngare av alla slag, men mest av sdana som
hade hjrtat varmt under ventyrardrkten och som frtjnade ett
handslag likavl som repet. Dr funnos de mn, som voro de galnaste
under ett upptg, de muntraste p ett gille och de bsta i vnskap, men
som icke dgo till mycket i farans stund, d det gllde att handla
frtnksamt och uthlligt. Hr och var i skogen bodde nnu mnniskor,
som aldrig blivit dpta och aldrig hrt en mssa utan trodde p hult och
hgar och hemligt blotade t kllor och stenar. De slto sig till
Valdemar, som lugnt lg kvar nordanskogs i Ramundeboda och hll
gstabud med sitt hov.--Vi slppa ingen genom skogen, sade de, och
begynte leta efter ett tjnligt samlingsstlle innerst i den djupaste
Tiveden mitt emellan Hova och Ramundeboda.

Tiveden var hedningarnas och hxkarlarnas skog. Hndelser, som till och
med trlgummorna skulle ha skrattat t, om de berttats frn andra
trakter, upplevdes hr av var vgfarare. Lvkvinnor och alfer mtte han
icke ofta, men tjutande och rytande vsen strko omkring p myrarna som
vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor sjlastuga
med tavernare och drngar och en hel by av bodar fr hstar och vagnar.
Dr var ocks ett urgammalt drotthus, utvndigt tckt med skallar av
ihjlslagna vargar och omringat av murar. Konungarna togo in dr vid sin
allriksgata. Valdemar och Sofia vilade sig nu efter resans mdor vid de
dukade borden i salen. Men det, som srskilt var egendomligt fr
Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktat av en ensittare. Det hade icke
bara som andra skogskapell sin offerbssa och drrstolparna fullhngda
med stavar och sm helgonbilder av bly till tack fr lycklig frd, utan
svarta lngskaftade kors stodo utefter vggarna bde inne och utanfr
och voro i stor mngd faststtta i torven ovanp taket. Mnga hundra
sdana kors voro ocks nedstuckna runt omkring i den mrka mojorden, s
att stllet, omgivet som det var av en karg obygd, liknade en dyster
kyrkogrd. Det var de kors, som vgfararna hade burit framfr sig genom
Tiveden till skydd mot hedniska makter.

Hulv Skumble, den gamle bergmstaren frn Ingrid Ulvas tid, bodde sedan
mnga r med skogsgngarna inne i Tiveden utan att vilja se ngra andra.
Han stdde sig p kryckor och gmdes nstan under sitt vita skgg och
hr. Det var en sgen, att den sista jtten nnu levde i det nrmsta
berget. Natten fre drabbningen vid Hova, hrde Hulv Skumble ett hftigt
stenregn. Nr han tittade under drren framfr sin klyfta, trodde han
sig se, hur jtten lg uppe i bergsskrevan och rknade in sina vita
getter. Ju lngre jtten fortsatte att rkna, dess mer blste han upp
sitt huvud. Slutligen var det strre n de strsta klippblocken omkring
honom. Men s snart han hade rknat den sista raggiga geten, slppte han
ut luften genom nsborrarna, nda till dess huvudet fll ihop som en
pse av sladdrigt tyg. Och d drog han sig in i berget efter sin hjord.

Nsta dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut.

--Hur lnge jag n bor hr, lr jag mig nd aldrig att hitta, sade han.
Var dag upptcker jag svarta tjrnar, som jag aldrig fiskat i, myrar,
som jag aldrig vetat om, rter, som jag aldrig plockat. Dr var afton en
s stor hjord av getter gr fram, mste det finnas ett stlle, p vilket
all ungskogen r bortbetad och bara hgskogen str kvar. Och dr br det
ocks vara utrymme fr oss skogsgngare att samla och rusta oss.

Han fortsatte drfr sin vandring runt berget, som helt och hllet
bestod av mossiga, hoprullade block. Alldeles som han hade frmodat, kom
han ocks in under sdana jttefuror, att han aldrig hade drmt sig
slika trd. Stllet tycktes honom mindre likt en skog n en ondlig hall
p skyhga stttor. Inga djur kunde han upptcka, inga myggor eller
flugor, ingenting flygande och ltt, ingen solglimt, knappt ngon
grnska. t alla sidor syntes bara grtt och grtt. Den barriga marken
var jmn och slt som ett golv, men i hjden brusade det och dnade i
kronorna, som knto sina rdaktiga armar och brottades. Det var dock s
hgt dit upp, att suset ibland frefll helt avlgset, och nere vid
marken var det stilla.

Han andades djupt i hgtidlig gldje och ropade ngra gnger till tecken
t de andra. Det gav eko som i en stensal.

Fr att icke frvilla sig slpade han en gren efter sig, som skrapade
upp en fra i den p undersidan fuktiga och mrka barrmattan. Det var
gott rum mellan stammarna, och d han hade fortsatt nnu ett stycke
framt, fick han ofrmodat syn p en klla. Hr lg solen in, och hr
var icke lika dsligt. Nr han makade med foten bland blodnvorna och
lggrset, fann han, att kllan hade rta och jmna brddar med sm
stenskrvor inmurade av mnniskohand. Det stilla och rena vattnet var s
klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren p
botten. Men d han rckte ned handen fr att dricka, drog han den
tillbaka fr den spegelbild, som visade sig ver hans skuldra. Han vnde
sig hftigt. Kryckorna hade han slppt, stdd p dem endast med
armvecken, och han bjde huvudet.

Han stod framfr guden Ti, som de andra skogsgngarna i mansldrar letat
efter utan att ngonsin lyckas hitta. Bestndigt hade de likvl sagt
varann, att han nnu mste finnas kvar p ngot gmt och bortglmt
stlle i sin skog.

Det var en alldeles vermossad stubbe med kornbl vassa spetsar och
omgjordad med ett jrnband fr att icke falla i sr. Ovanfr bltet var
upptljt en mun, som sg ut att ha flera rader av sneda och maskfrtta
tnder. Det var armpipor av offrade mnniskor, ty Ti var en stridsgud
och armen var mnniskans medfdda vapen. verallt i barken, som var
snderborrad av gravstickare, sutto torsviggar, rostiga knivar och
avbrutna spjutspetsar, s att hela guden var kldd med taggar. Mot sidan
hade myrorna stttat en hg stack. Och mitt bland frgngelse och
vittrande mordverktyg klttrade bekymmerslst guldpyttorna, vrgudinnans
skalbagge med sjustjrnans sju svarta tecken p sina gulrda vingfjll.

Hulv Skumble tnkte, att det var en god varsel, d han gjorde ett sdant
fynd. nnu en gng ropade han, men hll fr ronen fr att slippa det
frfrliga terskallet.

De andra hade dock redan hrt honom och brjade smningom att samlas
kring kllan. P ett snre, som spndes mellan stammarna, hngde de upp
sina kappor till ett tjll t kvinnorna, ty det hade varit sen vr och
luften var nnu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte.
Lngre bort arbetade de yngre med frhuggningarna, och klangen av yxorna
och braket av de fallande trden ekade genom den vldiga skogssalen. D
det blev stilla en stund, sade en av mnnen:

--Det ringer i Hova. Slaget har begynt, och prsten str framfr
altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gstabudet i Ramundeboda.
Det gr han rtt i. Han frlitar sig p skogen och oss.

--I dag r det efter alla gamla tecken en av rets lyckodagar, svarade
Hulv Skumble. Men fr vem? Fr Magnus eller Valdemar? Det kan bero p
oss. Mnen, som bestmmer tiden, r i ny, och ni skola tlja upp bloss
t er till kvllen. Det finns bara ett, som skert skall giva segern t
de vra, och det r ett mnniskooffer.

Nr det blev afton och blossen voro tnda, tillsade han kvinnorna att
bland sig utvlja den vackraste och fra fram henne till kllan. Knappt
hade hon likvl nrmat sig, innan en malmklar stmma hrdes frn den
arbetande flocken vid frhuggningen. Det var Gistre Hrjanson, och han
kom springande med sin yxa.

--Vid helgonen, bergmstare, knner du inte igen henne... min kvinna,
som Valdemar nyss tog ut t mig ur Vreta med makt, nr vi redo frbi.
Vr gode Valdemar! I dagar och r har jag stritt och lngtat fr hennes
skull... och nu...

Det var trngsel omkring kllan, och rken och lgorna frn blossen
slogo honom i gonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta
och vikit ned den till grdeln. Hon var ltt gulaktig i huden. Han grep
henne om hnderna, och tv andra mn togo henne om ftterna och hjlpte
till med att lyfta henne ut ver mossbdden och snka henne i kllan.
Hans skgg gmde hela hennes ansikte, s att knappast mer n ett sakta
huttrande hrdes, d det kalla vattnet slog ihop ver henne. Tre gnger
slppte han henne och frskte att trycka ned henne under vattnet, men
var gng flt hon upp igen.

--Ti vill inte taga henne, sade den gamle. Han bryr sig inte om annat n
mr. Men var str en sdan att finna, dr Valdemar hller lger med sin
hr? Stig upp, vallkulla, och g till din spelman. Ni ro bestmda fr
varann, hur mnga prvningar som n kunna vnta er. Men till dig, Ti,
sger jag: Du har blivit orkesls. Ingen har p lnge givit dig sitt
blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjlpa oss, om du inte, nr
solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka? Jag skall sknka
dig mina gon. Jag har levat lnge nog och har inte mer ngon gldje av
dem, bara bitterhet och harm.

Han ryckte ls ett par torsviggar, knde p deras kanter och valde ut
den skarpaste. Sedan lt han binda sig vid stubben med hnderna p
ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans gon, uppgav han anden,
och nr de kastades i kllan, sjnko de genast och blevo liggande p
botten stora och klara och utan att blinka fr elden.

D grepos alla, bde kvinnor och mn, av yrsel och svingade blossen upp
mot nymnen, och hst efter hst blev framledd och offrad under
besvrjelsesng. Blodet strks p trdstammarna och flt t alla sidor i
mossan. Ingen tvekade lngre, att icke de gamla vxtandarna nu i Sankt
Hans tid, d allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista frtvivlad
strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svrd.

Slipdonen framtogos, och skogsgngarna vssade sina yxor. De voro illa
rustade, mnga utan brynjor och ingen med stlhuva. Men de visste sedan
gammalt, att skogen skrast frsvarades genom att frvirra den
intrngande hren och sprida skrmsel. Drfr fldde de offerhstarna
och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utt.
Hstskallarna, som de ocks togo huden av, hllo de ver sig p stnger.
Andra sleto upp sin skjorta nda till naveln och mlade ett grinande
ansikte p brstet och magen. Sedan kastade de ver sig kappan, s att
de sgo ut som kringhoppande stora huvud. Detta hade deras frldrars
frldrar lrt av finndvrgarna, som stridde p det sttet i den tid, d
tuppen nnu allmnt dyrkades som gud. Det var lngt fre Tor och
hstguden.

Ngra bondemn kommo springande p det vassa barret med sm korta steg
och krokiga knn, barfotade, barhuvade och tomhnta.

--Hertigens folk syns redan ute p myren! ropade de. Hela Valdemars hr
r slagen vid Hova! Vi ro frlorade!

Det prasslade och smllde mellan grenarna i den frut tysta demarken.
Uppskrmda fglar och rvar flydde frbi. En frskock rusade fram med
lnga sprng, fljd av en brun ko, vars sklla pinglade ursinnigt.

Skogsgngarna frstodo, att fienden var alldeles inp, och de bsta
skyttarna klttrade upp i talltopparna p sina yxor. De andra stllde
sig med kvinnorna och piltunnorna bakom stammarna. Facklorna blevo
nedstuckna i marken kring kllan i lutande stllning, s att elden
skulle falla i vattnet och icke tnda barret. Fast inga mnniskor lngre
kunde upptckas, frblev skogen drigenom ljus som en upplyst men tom
sal.

Det drjde en stund. Sedan nrmade sig en vgvisare med ngra vpnade
mn. De tittade sig oroligt om t alla sidor, men nr de begynte halka i
blodet, togo de sig om huvudet och flydde. Vgvisaren korsade sig och
stod kvar ensam.

--Gud, min drotten! stammade han. Vi ro i Tis skog. Vi ro p de sista
hedningarnas hemliga offerstlle. Hjlp oss, hjlp oss!

I detsamma strckte en tyst pil honom till marken.

De vpnade mnnen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbrare, men
alla stannade skrckslagna och bleknade. De frmsta veko baklnges och
trampade de andra p jrnskorna. De sgo allting tydligt och klart
framfr sig i den ljusa skogen, blott icke ngra mnniskor, och
oupphrligt stupade en efter en fr tysta pilar.

D var dr en dansk riddare, som ledde fram sin hst till kllan och
sparkade undan ett par av facklorna. Men nr han fick se de tv gonen,
som stora och klara betraktade honom ur kllan, brast han i skratt. Det
lt icke mnskligt, utan vansinnigt och hest, som nr en hund faller i
raseri.

Under tiden stod Gistre bakom en av de tjockaste stammarna. I ett snre
om axeln bar han som vanligt hornet Mnegarm. I handen hll han en kniv,
som han hade tagit frn Ti.

--Det r det underliga med detta horn, sade han, att det ocks kan
brukas till annat n att dricka. Hr i spetsen sitter en trplugg. Hrt
sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni f hra.

Han tljde en stund i pluggen, nda till dess han frvandlat den till
ett munstycke. Sedan satte han hornet till lpparna och blste.

Frst kom det bara ett sakta vsande ungefr som frn en dla, som
vcktes ur en lng vintersmn men helst knde sig hgad att fortstta
den. D frskte han fr andra gngen. Och d hrdes ett smeksamt och
sorgesamt sjungande, som nr dvrgarna fordom i hgen lekte med sina
hustrur och dttrar och lste sejd ver dem fr att f dem tillgivna.

Han insp ny luft i lungorna och lyfte hornet nnu en gng. D begynte
det vissla och skria, frst som ett djurlte men sedan som ett ovder.
Nu hrde han att skogens alla hemliga makter vaknade fr att upptaga
striden. Hans fromma lften och krlekstankar voro fr ett gonblick
sopade ur sinnet, och han glmde till och med att vakta ver Yrsa-lill.
Han var ter besvrjaren frn fordom. Skogsgngarna omkring honom bjde
sig som under ett hrt vingslag och stmde i med ett frfrligt hrskri.
Ett rop p havet flyger bort, men hr lt det som hade de begravna i en
kyrka ropat av fasa. Och nu framstrtade hela spkhren av hoppande
jttehuvud och grinande hstskallar, och bakom fljde i tt fylking
krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som
skulle klyva deras hjlmar. Spikklubborna svngdes, spjuten stungo, och
lnge behll valdemarsfolket vermakten.

Men d strk en gr rad av helt och hllet jrnkldda mn fram vid ena
sidan som en rad av ulvar.

De strckte sig utefter marken. De togo hga sprng framt, trots den
tunga rustningen, och alltid trffade deras svrd. Ingen kunde motst
dem. Yxorna slogos ur hnderna, spikklubborna slungades upp i luften,
pilar och spjut brtos mot deras brynjor som vass. Men nr de sttte p
en ldring eller halvvuxen, hllo de in sitt vapen och slogo honom p
skuldran med orden:--Gack i frid! Jesus Kristus lever.

Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna frn hundratals
munnar--Kyrieleis, kyrieleis!

De ryckte av spkena deras kldsel. Men nr de kommo in bland de
ursinnigt hotande kvinnorna, som hade trngts samman i en flock fr sig,
vnde de svrdsknappen uppt och bjde p huvudet.

Den, som gick frmst, var bde den resligaste och en av de skickligaste.
Han hade en tarvlig slt hjlm med en liten mrk springa framfr vardera
gat. Hans huggande svrd klv Ti nda till roten, s att de murkna
benen och barkstyckena fllo t bda sidorna. Det var ltt att knna
igen, att det var hertigen sjlv. Bakefter fljde hans hst som en
trogen hund, utan att han behvde hlla honom i tygeln.

Smningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt
frn stam till stam. De knde, att besvrjelser och trolldom ingenting
lngre frmdde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna
flydde liksom de sjlva och krpo in under stubbar och rsen som
grvlingar och rvar fr att d eller klaga i de lnga vinterntterna.

--Ve oss, frlorade! ropade flyktingarna. Nu taga riddarna landet. Se,
se, det flyger duvor ver deras hjlmar!

Hertigens skara vxte bestndigt. I mitten vaggade p fyra stnger en
liten himmel av svart tyg. Under den bars sakramentet t de dende och
en hoprullad fana, omlindad med ett frseglat silkestyg. Det var det
heliga eriksbaneret. Men det bl magnusbaneret med det gyllne lejonet
och snedbalkarna frdes av Tyrgils Knutsson. Han var omgiven av riddare.
Knappast ngonsin frr hade s sttliga mn varit sedda i landet, s
vrdiga och nd dmjuka i var tbrd, s fyllda av det dlas
naturlighet. De sjngo p ngra flockar, som Magnus sjlv hade
upptecknat till sin stridssng en stjrnljus natt p Visings.

  --Kristus, hr dina riddares bner.
  Spegla ljuvligt din mildhets stjrna
  i det stl, som vr panna krner,
  faderlsa och arma att vrna!

S snart de hade slutat, fortsattes sngen av de eftersta riddarna nere
vid myren.

  --Kristus, hr dina riddares bner,
  hr oss alla, som ropa ur tiden,
  mnniskors dttrar, mnniskors sner!
  Giv oss friden, friden, friden!

Magnus band av hjlmen. Han hade skrubbsr och damm i pannan, men det
prydde endast en kmpe. De brunsvarta gonen hade ett hgre skimmer n
annars, och i sin tacksamhet gav han sig sjlv tysta lften. Han lovade
Sankta Klara ett kloster. Han skulle g till Heliga graven, om hans r
rckte. Ls skulle han stta fr ladorna, och var och en, som kunde
rusta sig och sin hst, skulle bli hans ryttare och frlst frn skatt
som hans hirdfolk. Lag, lag, det lovade han frst och sist. Men hur
mycket han n lovade, frefll det honom, att det nd icke var nog,
utan att han mste giva sig sjlv ett sr, hmnas gamla dagar, tvinga
sig till det hart nr omjliga. Han vnde sig t alla sidor mot
riddarna, och krvt och buttert kommo slutligen orden som hugg av
trubbiga slagsvrd.

--Jag var den falskaste i jarlagrden. Jag var den trolsaste i
kungsgrden. Nu skall det bli slut p den skammen. Jag ville ofta
ingenting gott eller stort drmed. M Gud frdma mig, m mnniskor
straffa mig. Jag kunde inte annat.

Riddarna, som ett gonblick hejdat sig fr att hjlpa och frbinda de
srade, kommo fram till honom.

--Vi sgo och visste det alla, svarade Tyrgils och rckte honom handen.
Det var vl att det blev sagt. Det skall bli bttre nu.

Magnus knde, att hans hnder trycktes stadigt och fast frn alla hll.
Hans axlar skakade, och trar brjade rinna p kinderna. Det var frsta
gngen han stod som en rlig man och knde rliga handslag frn
mnniskor, som trodde p honom. Han behvde icke lngre lura p deras
viskningar och bedyra, att han var god och menade vl. Han gav dem
tvrtom rtt i deras misstro och onda tankar. Och just drigenom blevo
de med ens hans frtrogna och litade fr frsta gngen p honom. S
lnge det nnu fanns en hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var
mer vrd n guld. Det frefll honom, att om han ocks snart finge st
p Mora stenar och vljas och hyllas, skulle den stunden bli blek mot
denna. Han knde, att nu vxte han s samman med sina brder av svrdet,
att ingenting mer kunde skilja dem t, och nu var det slut p skammen.
Han trodde att ingen sg, hur vta kinderna voro, och han blygdes att
lyfta handen och torka dem. Men hornen brjade ljuda igen, och hans vl
inlrda springare, som visste vad det betydde, spetsade ronen och
stllde sig sjlvmant tvrs framfr honom fr att mottaga sin herre i
sadeln.

Det flyende valdemarsfolket hgg sig fram genom marskogen och spred sig
ver de vida myrarna med snderslitna klder och ansikten. Enstaka lga
klippor stucko upp som holmar. Dr vxte skvattram och stjrnstarr, och
de frstliga svarta krrvattnen med sina dubbla bottnar voro tckta av
snrjande nckrosor. Det var lika omjligt att vada som att simma. Men
ryttarna vgade sig icke ut p gungflyet, och mnga rddade sig genom
att lgga sig ned mellan tuvorna. Luften var alldeles vit utan bde sol
och skugga, och det stack i gonen, s att det var svrt att sikta. De
sista frfljda av huvudskaran frn Hova krpo bakom ngsullen med bgen
p ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppt Nrke. Men de, som
hittades i trden, sktos som fglar. Kvinnorna dremot blevo hopsamlade
i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhgnades med
skinnsnren.

Nr Gistre sg, att hans lskade Yrsa-lill var rddad och i bttre
frvar n hos honom sjlv, gav han sig ingen tid att grubbla p dets
envisa lek med hans lycka, utan kastade sig p en herrels hst och red
det fortaste han frmdde p stigarna till Ramundeboda.

Slutligen urskilde han mellan tallarna de mnga hundra svarta korsen
vid kapellet och steg av.

Dr var en ppen grsvall mellan sjlastugan och bodarna, och
drottningens trnor hllo p att brnna svartkummin och enris mot
myggen. Sjlv satt hon i grset bredvid elden och lekte schacktavel med
den tyste Folke Algotsson. Valdemar lg utstrckt p hennes kjortel med
ftterna bland tusensknor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra
obygder bredde sig t alla sidor, men hr i snkan blommade nd en
yppig vr. Sln och lnnar voro nnu sllade med vitt och honungsgult.
Nedanfr de nyutslagna hasslarna, dr solen sken in, var det bltt av
styvmorsblommor, och nagelrten tecknade sina sm vita kors p
klippmossan.

Drottningen hade vgrat att vara skild frn Valdemar i farans stund, och
den mandeldoftande vrluften frde med sig en flkt av frsvunna dagars
makliga ro.

Runt omkring sov hans vakt med solbrnda ansikten och hnderna under
nacken. Lagman Algot, som skyndat i frvg till Ramundeboda fr att mta
konungen, var den enda, som satt upprtt och vaken. Med fingret ritade
han upp i grset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar slt
gonen. Vad brydde det honom att giva akt p kullar och krr och stlla
upp bnder och lysa som hrfrare. Vad betydde medgng eller otur fr
honom mot att f strva kring som en fri mnniska! Han kunde ha sknkt
bort sin krona t en vacker hirdman lika sorglst som en hjlm, men han
unnade den icke t en frrdisk frnde. Aldrig, aldrig! Nr hans bnder
och skogsgngare hade hejdat det frsta anfallet, skulle han skicka sina
bsta ryttare och lta dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom
skulle han vinna tillbaka fr alltid genom att frlta honom.

Gistre Hrjanson steg fram, snderriven och bldande.

--Vintern r ver och marken i blommor, sade han. Stt dig upp, herre,
och hr hur gken sjunger i sunnanskog.

Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur gonen.

--Du r blodig. Du kommer frn striden.

--Jag kommer frn din slagna hr fr att lycknska dig. I dag kan du f
d en hjltes dd. I afton kan du f sova sknare i blomstergrset n
Magnus i sitt riddartjll.

Med snabba ord berttade han om nederlaget och bad honom att samla de
flyende till en sista strid. Valdemar steg genast upp och drog p sig
ringhandskarna, och de vckta mnnen flockade sig skyndsamt omkring
honom. Men den ene rdde ett, den andre ett annat. Hade de bara varit
tv eller fem, skulle han med ltt sinne ha kastat sig i ett handgemng
fr att stupa. Men de lnga frhandlingarna, de olika meningarna, de
nstan befallande rsterna prvade hans tlamod och slckte hans iver i
stllet att sporra den. Han blev otlig i stllet fr beslutsam och
tystade dem med vrede i stllet fr med skl. Harmset slet han ter av
sig handskarna.

Sofia satt upprrd och varm med fingrarna utbredda mellan kullslagna
elfenbenshstar, biskopar och torn. Hennes krlek till honom blev
hftigare n ngonsin. Som han stod dr framfr henne i vrgrset,
tyckte hon, att allt, som fanns av ungdomlighet och hlsa, samlats just
hos honom. Hon fasade fr den tanken, att en sdan livslust skulle
frgras, att han kanske skulle ligga blek och stel redan till kvllen.
Det var som att brnna upp h och ngar och rtagrdar. Vem som helst
annan kunde hon tnka sig som dd, blott icke Valdemar. Hon kunde icke
tnka sig honom uthuggen i sten p en gravhll med knppta hnder. Och
vem skulle med andakt kunna bedja vid en sdan grav?

--Nej, nej, flmtade hon. De gamla skola d, inte du. Du r fdd att
leva lngt upp i hga r. Ditt rtta rum r inte i graven utan bland
spelmn och glada handslag. Tag vr ldsta lilla son med dig och stig
till hst och rid uppt Norge efter hjlp. S lnge du lever, r
kittelbotarens seger bara halv.

De kringstende mnnen tvekade, men lagmannen, som sg kallt och slugt
p allt, hmtade den yrvakna gossen frn drotthuset.

--Att lyda drottningens rd r det enda, som str oss ter, sade han.
Men varifrn kommer all rken och den sura lukten? Skogen brinner.

--Det var jag, som satte eld p den, svarade Gistre och hngde ifrn sig
hornet p den framledda hstens sadel. De onda andarna i Mnegarm ha
ingen makt ver det heliga svrdet Grne.

Sofia reste sig och omfamnade Valdemar lidelsefullt och tryckte honom
till sin jttebarm.

--Nej, nej, upprepade hon och tervnde till sin frra tankegng. Hur
vore det mjligt att nu samla de flyende? Men jag har inte kraft lngre
att flja dig, Valdemar. Jag har lidit fr mycket. Aldrig ro, aldrig
vila. Lt mig st kvar hr. Ni f inte hindra mig. Sprid er t olika
hll och frsk sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall st kvar hr med
mina trnor, och taga mot drottsvikaren, brodersvikaren, med de
hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta.

Hon frskte med sina omfamningar att tervcka en glimt av hans forna
mhet, men det isade genom armarna. Hon knde, att han icke hade annat
att giva n en sval och vemodsblandad tillgivenhet. Hon lovade honom
obrottslig trohet till det sista.

--Den, som har lskat Valdemar, kan aldrig lska ngon annan, viskade
hon. Jag har felat, men jag har ocks lskat dig, och jag var lycklig,
bara jag visste dig lycklig och hrde harpbruset frn ditt hov.

Bda frgade sig tyst, om det endast var ett avsked fr stunden eller om
deras stackars sargade saga nu brast snder fr alltid.--Han kastar sin
krona fr att leva, tnkte hon. Han gr s, drfr att livet r honom
krast. Men p den sjuka och nedbrutna trycker dden i stllet sitt
mrke. Och drfr tackar jag. Jag gr till skuggorna, och dit lngtar
jag.

Han steg upp p hsten med gossen. Algotssnerna fljde honom med det
hoprullade rda valdemarsbaneret. S lnge han var inom synhll, stod
hon kvar och kastade kyssar efter honom.

Skogen var nu hljd i gul rk, och brandlukten gjorde det svrt att
andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att
g sderut mot fienden, brjade en stark vstan att blsa utefter marken
och klv ett skr i rken.

Karl Algotsson, som red efterst, vnde sig.

--Allt r oss emot, ropade han. Till och med vinden bedrar oss. Vid
jungfru Ingrid, min broders hjrtebrud, har ngon av er en kr vn som
han, s fly, fly! n lever Valdemar!

Inom en liten stund hade alla skyndat till hstarna, och Sofia stod
ensam kvar med sina trnor. Genom skret i rkvggen skymtade rustningar
och det bl magnusbaneret, fast nu snderbrnt till hngande trasor.

S snart hertigen kom fram till drottningen, bjde han djupt p huvudet
och hlsade henne med svrdskorset till tecken, att hon stod under
riddarskydd. Hon stammade och skte efter de hatfulla ord, som hon ville
sga honom, men i stllet blev det han som talade. Han stod med hnderna
p svrdet och sg ned i grset.

--Vem krnker lagarna djupast, frgade han lngsamt och mrkt, min
broder eller jag? Vapenbrder och riddare, hjlp mig att bli en vis och
god konung!

--Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel
och slogo p skldarna. De sgo, att nu stod dr en rlig man framfr
dem, och de tnkte bara p sin lit till hans kmpamod och hans duglighet
i allt, som han tog sig an.--Lmna Valdemar ngra landskap, men svearnas
rike, det r vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora
stenar!




18.


Var det kung Valdemars sista skara, den bedrvliga flock, som kom i
dammande trav p byvgarna sunnan om det svenska landamret? Hstarna
voro inga folkungahstar utan snderhuggna av sporren, oryktade, magra,
med leriga ben, hngande huvud och uppbundna svansar. Livkarlarna, som
skakade i sadeln, voro bttre fotgngare n ryttare och hret var avntt
p deras bjrnskinn.

Frmst red Valdemar p en brunrd bondhst. Det hade varit strid och
flykt med frlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hova. Han
mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbgiga
portarna p Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans fljeslagerska
d. Han kom ihg, hur Ragnild, den forna hovtrnan, stred bredvid honom
i karlklder och fick handen avhuggen. Han tnkte ocks p Katarina av
Gtzkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i slta,
ofrgade tyger, men till sist dukade under fr vedermdorna och gmde
sig i ett kloster. Och han kunde nnu f frg i kinderna, nr han hrde
fr sitt ra Erik Klippings vreda ord ver att Magnus icke lnade den
danska hjlpen. D fladdrade Danebrog utanfr Axevall, d ramlade
murarna vid Ettak, och d brann det i Wxj. Men alltid behll Magnus
segern och gjorde fienderna till bundsfrvanter. Och nu red hans broder
p vgarna som en fredls utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna
hos honom. Han behvde bara se solen lysa och hra ett par drag ver
fidlorna, och allt var glmt.

Lantfolket firade som bst Helgalekamens fest, och hostian bars kring
krarna i ett kar av kristall, omgivet av guldbelagda strlar. Skuggor
av ltta moln ilade oupphrligt ver vgen, och frgkullor och skrvit
kervinda blommade p dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Lngre
bort bakom klipporna trngde sig den odlade jorden in i en dalgng, som
vette mot havet. Dr lg en liten borg omgiven av trdgrdar och hus.

Valdemar hll in hsten mitt framfr festskaran och bjde sig t sidan
och kysste efter strlarna p monstransen.

--En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet, sade han, fast jag r
nedslad av blod och damm. Vgstrykarkungen hinner knappt tv hnderna i
en bck, innan hans forna understar ro efter honom med klubbor och
spjut. Men varfr maka ni er s bestrt baklnges? Dr stiger en i diket
av frfran och dr en annan i sin ker. Snart kan jag inte tmma en
oskyldig bgare vatten, utan att man korsar sig av fasa. Fly inte genast
efter liarna och bgarna. Jag har en frga till er. Lever hon?

Han pekade mot borgen vid havet.

--Nyss levde hon nnu, svarade en av bondkvinnorna.

Valdemar red d till borgporten och lmnade hsten t Algotssnerna.

En gammal rdkindad man, som halvt sg ut som en fngvaktare, stod p
trappan med sin halvtmda kanna.

--Varifrn kommer du? frgade han. Vad heter din grd och vem r du?

--Jag kommer frn alla vderstreck. Mina grdar heta grus och aska, och
sjlv r jag ingenting annat n en broder till svenskarnas konung.

--D r du vntad, svarade mannen. Styrk dig med ngra droppar, kung
Fredls, men stanna inte lnge. Jag vill inte se flckar hr p trappan
av folkungablod. Det r ett ohyggligt blod, och jag vill kunna g
omkring i borgen mitt i mrka natten utan rdsla.

Han tog tillbaka kannan ur Valdemars hnder, satte den p trappsteget
och visade honom upp till en ekdrr.

Ett par nunnor ppnade den och bdo honom att g tyst och p den stora
mittplankan, som knarrade minst. Jutta lg avtrd och blek i bdden med
hret utkammat ver axlarna. Valv och vggar badade i solsken, men ena
sngluckan skuggade henne, och nnu tindrade samma skrpa i hennes
blick, som hade hon sett tvrs igenom murarna mot ngot ondligt
avlgset.

Valdemar lyfte svrdet ur bltet och stllde det varsamt vid drren. Det
hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var
snderhugget utefter ena kanten.

--Vem skulle frr ha kunnat drmma, att detta r kung Valdemars svrd!
sade hon med en darrning ver pannan och ryckte tillbaka tankarna frn
deras lnga frd. Jag knde igen din rst redan i trappan. Du fick d
min hlsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.

Han satte sig p pallen bredvid sngen och skt p luckan, s att han
bttre skulle se henne.

--Alltsedan du hlsade mig, att du knde ditt slut vara s nra, har jag
ridit genom natt och dag. N, det r ju mitt yrke nu.

--Du talade bittert sist.

--Jag talade som en frtvivlad mnniska. Men jag har rvt en smula av
den yra, som satt i bjlbojarlens blod. Ack, jungfru Lindelv! Kung
Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han vl knappast
att skaffa litet foder t sina magra hstar. Men i en sak r han lik sin
far. Han kan inte srja.

--Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju frst en annan.

--Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att kta Helvig frn
Holstein, fr att f bttre hand med danskarna.

Juttas tunna fingrar lekte med ngra vpplingar, som hon hade framfr
sig p tcket.

--Han vergav en kvinna fr ett rike. Och du! r han henne trogen?

--Och det frgar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar
bara mn.

--Mnne det nnu r s, Valdemar? Jag hr bara ros ver hans visdom och
riddardygder. Frtjnar han det?

--Jag fruktar det nstan.

Han drog om sig den dammiga manteln fr att icke brynjan skulle klinga
mot pallen.

Klockringning frkunnade, att hostian ter bars in i byn. En doft av h
och blommor slog in genom vindgat, och havet rullade med jmna slag mot
sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, nr vattnet sjnk
tillbaka, lt som lnga djupa andedrag frn en sovande, och Jutta slt
gonen. Hon sg redan sin egen livsvandring p ett sdant avstnd, att
det, som hade verskuggat vgen som jttetrd, nu icke var annat n sm
obetydliga buskar.

Hon makade handen smningom ver tcket, nda till dess den lg i hans.
Den blyghet och frlgenhet, som hade funnits mellan honom och henne,
var alldeles borta.

--Hon lngtar, sade nunnorna och knbjde vid den tomma spisen.

--Ja, jag lngtar, eftersade hon med klar fast nd tynande rst, men
inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsgliga gldjen
att f d.

--Och din son? frgade han sakta.

Hon lyfte litet p huvudet, och gat sammandrog sig igen fr att kunna
se lngt bort utanfr jordens och dagarnas grns.

--De togo honom ifrn mig, svarade hon, men det fanns ngot, som de inte
kunde taga, ngot, som jag gmde som en sllsynt klenod. Vad tv
mnniskor giva varann av gott hjrta r kanske till sist det enda lilla
sandkorn, som blir kvar, dr vgorna gingo som berg. Vet du, varfr jag
bad dig att komma, Valdemar? Det var fr att f tacka dig fr den frsta
resdagen i det vackra vintervdret och fr att det, ocks mitt under vr
osaliga krlek, alltid mellan oss rdde en sdan god vnskap. Det fll
aldrig ett riktigt hrt ord mellan oss. Det r drfr, jag vill tacka
dig. Det r en vns tack till en vn.

--r det d krlekens sista och bsta ord? mumlade han och kastade sig
ned ver tcket med hennes hnder mot sitt ansikte.

Ett vxande buller nrmade sig under tiden och det glimtade till i
taket. Det var skenet frn liarna och yxorna, som byfolket hade hmtat.

Den ldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.

--Du skall inte stanna lngre, viskade hon, d han hade fljt henne ut i
trappan. Det sista och strsta har du redan ftt. Jag hr, att folket r
i rrelse. Du r en hatad syndare, och du skall inte samla harm och
hmnderop kring det tysta sjukrummet.

Han gick d ned till sitt flje, och snart var han ter p vgen, som
frde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars mitt i den
vildaste flykt ibland stanna sin hst fr att skratta t livkarlarnas
oviga ritt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons
krleksvisor. De stilla avskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur
fjrran som en liten sprd fridsklocka frn en ensittares kapell i
vildmarken.

Han red upp p en hjd och hll stilla. Dr satt han och stirrade p
borgen, som nnu var synlig p andra sidan havsviken som en svart sten.

Ngra veckor drefter bars en kista genom bygatorna till hamnen. Ett
skepp lg just frdigt att avsegla till Sjlland. Det var tidigt p
morgonen, och de sm stugorna lgo nnu i smn med bom fr drr och
lucka fr vindga.

Kistan var hljd av ett svart tcke, skrifvet med ett vitt kors. Framfr
gingo ngra sjungande fattigbarn och tv prster med sina lutande och
utblsta ljus.




19.


Det var i Vreta klosterhrbrge. Svennen, som kom in med fatet, ropade
medan han gick utefter bordet:

--Muskl... nya kakulgen vid var tallrik... Det r stgtarnas lagman,
hvdingen p det frpantade Ldse, vr vrdade konung Magnus' mest
betrodde storman, riddaren av hans rd, vlbrdige herr Svantepolk
Knutsson, som r vrd fr den hr omgngen!

Dr var alltid verfullt av beskande, som hade dttrar eller systrar
under nunnornas ris. Abbedissans pbud, att allt skulle vara tyst efter
nattsngen och att sista ljuset skulle slckas, nr sngklockan ringde,
blev illa tlytt. De mktiga herrarna hade med sig egen kost, som
anrttades i stekarhuset, och var och en bjd alla de andra p en rtt.
Drigenom blev det ofta aderton eller tjugu rtter, och sovldorna fingo
st tomma.

Eftersom herr Svantepolk hade gjort bot i sju dagar med att sopa
nunnornas stall, satte han sig nederst vid drren, ty badstugan var lst
fr kvllen och han var barfota och kldd i en smutsig trja.

Utanfr rdde djup dimma. Ingenting annat syntes n drren till
hrbrget och drren till stekarhuset, som lyste mot varann som tv
brinnande gap.

Just nr svennerna buro in kannorna hrdes ett hftigt ovsen. Det lt
som en marknad, ty somliga rster skrattade och somliga sjngo, och
trumpeter och pipor gnisslade. Hovar snubblade mot trskeln, och ngra
mn kommo inridande i sjlva salen. De lgo framstupa ver sina
utmrglade bondhstar och skrapade nd ryggen mot verbjlken i drren.
Den frstes fagerrda mantel var nra att rivas i stycken, den andra
fick stlhuvan p nacken, men den tredje blev frlgen och steg av mitt
i drren.

Det var Valdemar och de bda Algotssnerna.

Valdemar hlsade vnligt och soligt p alla, fast de voro hans fiender.
Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stlhuvan till rtta.
Men Folke satte sig p trskeln och tvinnade sina ljusa skgglockar.

--n lever Valdemar! ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en
tennkanna. n r hans tid inte frbi. Finns det hr ngra unga, som
lska, ngra modiga, som trotsa, ngra frtappade, som ro med om att
vssa en mordpil t lagmannakungen p Visings, mbetsmannakungen? God
kvll, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?

--Unga, som lska, finns det alltid, svarade herr Svantepolk, fast de
inte ro sdana som den ryttaren dr.

Han drog handen ur sin illaluktande trja och pekade mot Valdemar.

--Nej, tro inte att jag tnkte p ett handslag. Mitt handslag r fr
riddare. Men s lnge den hr rtten bjuds omkring, r jag vrd i salen
och vem som helst min gst. Konungens broder m sitta ned verst vid
bordsndan. Och till dig, unga Folke, som stannar s blygt och hviskt
p trskeln, sger jag, att jag gott frstr, varfr ni kommit. Eller
tror du, att jag inte anar det? Ryktet har berttat dig, att jag i
morgon mnar fra min dotter till den frnma danska man, som jag utsett
t henne. Jag frstr, att du en sista gng vill inandas samma luft som
hon och veta dig i hennes nrhet. Ack, hur ljuv och stor r inte
krleken! Vore min botgrartrja inte oren, skulle jag grna trycka dig
till brstet. Vet du, varfr jag s ofta gr bot? Det r, nr jag
mrker, att jag ngon tid har tnkt alltfr litet p den kvinna, fr
vars skull jag i min ungdom red p ventyr.

--Har du talat med Ingrid? vgade Folke kasta fram och bleknade ver
sitt mod.

--Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsngen, innan systrarna gingo
att frhrliga nglaskarornas jubel ver Guds moder, fick jag trffa
Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att gra sig redo. Gmd i
hrbrget skall du i morgon p avstnd f se en skymt av henne, nr hon
rider bort till sin blivande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjrta,
och du skall spnna krlekens dagglittrande spindelvvar ver ingngen,
s att vrlden inte kan se dit in.

Folke stirrade frskrckt p honom och trdde fingrarna genom skgget
som fr att slita det frn hakan. Men brodern viskade till Valdemar,
medan han hjlpte honom frn hstryggen:

--Fr dig gller det nu att f herr Svantepolks vrdskap att rcka s
lnge som mjligt. Fr mig? Jag mste under tiden hjlpa min broder. Ses
vi aldrig mer, s ha vi tminstone glada minnen att tnka p, herre.

Han tog Folke med sig och ledde ut hstarna. Valdemar satte sig verst
vid bordsndan och tog fr sig med en hungrigs matlust och trst. Han
sg lika ung ut, fast rsten hade blivit litet hrdare, ljet litet
bittrare, och fast ena kinden hade ett lngt rr efter ett hugg. Drfr
att han aldrig grmde sig ver ngot, samlades inga ofriska vtskor i
hans dror. Men manteln var urblekt p axlarna och trasig i kanterna.

--Hll i t konungens broder, rtt vin eller blankt, allt efter tycke,
befallde herr Svantepolk svennerna.

S fort Valdemar hade tmt en kanna, begrde han en ny. Under tiden
brjade han tala med riddarna, som drogo sig litet t sidan frn honom.

--Dden har gtt fram bland frnder och fiender, sade han. Gamle Fulco,
som krnte Magnus, och min broder Erik, som rckte honom
krningssvrdet, vad fingo de fr sin iver! Bda ro dda. Och Erik
Klipping, som n var mot mig och n med, fick mordstten i Finderups
lada. Min drottning r dd, och dd r ocks... hon, jungfrun, som jag
fljde till landamret i det vackra vintervdret. Snart blir det visst
bara jag, som lever kvar och frdas kring nstan som en skogsridare.

--Hur vgade du dig nda hit? frgade herr Svantepolk med en glimt av
hemlig beundran. Vet du d inte, att Magnus, vr store konung Magnus,
har skickat ut ryttare fr att taga dig?

--Jag vet det. Jag vet ocks, att han byggt ett nytt kor p
klosterkyrkan och att han r p vg hit fr att inviga det. Var bygger
inte han p en kyrka? Men hr r ett fridlyst stlle.

--Inte fr Magnus, nr han skipar ordning.

--Jag litar p ditt riddarsvrd, hnade Valdemar skrattande och letade
fram ett par trningar fr att draga ut p tiden. Men han hade ingenting
annat att spela om n guldnaglarna p sitt blte, som han slet loss en
efter en. Slutligen lade han upp sjlva bltet p bordet och spelade
bort ocks det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke
hjlpa, att deras groll smningom brjade tina. Det kndes nd glatt
att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de sttte
ihop bgarna och drucko bjlbojarlens minne.

De ldsta sjnko nickande ihop mot bordskanten, och smnen brjade ocks
att vervldiga Valdemar. Han strckte lugnt ut sig p halmen i sovldan
bakom bnken.

--I morgon f vi se till, att vi bli riktigt goda vnner och... Han
somnade utan att fullflja meningen.

Nr han begynte andas djupt och jmnt, s att alla hrde, att han sov,
reste de sig, men tyst och frsiktigt. De stllde sig i en ring omkring
honom.

--Nattdrycken r bottentmd och ditt vrdskap r slut, herr Svantepolk,
viskade de och pekade och sttte med tummarna ver den sovande som med
knivar. Vi ro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belna oss.

--Har han svrdet hos sig?

--Under den sidan, som han ligger p, svarade de. Vi f hmta hit
snren, s att hnderna fort bli bundna. Det gr ltt. Han hller dem p
brstet.

Drvid mrkte de, att han var utan fingerringar och att mantelfodret var
lappat och stoppat.

D kom det ett ljust lugn ver herr Svantepolks mnga vissna rynkor och
skrynklor, en blid, men fast manlighet.

--Den, som sover, r under en riddares skydd, sade han. Nu r han inte
bara min gst, utan ocks er. Inte ett hr fr krkas p hans huvud.

De veko t sidan fr den vrdnadsbjudande makten i den lilla vitlockiga
riddarens ord, vana att smle t honom utan elakhet och att bja sig med
den uppriktigaste aktning och fruktan.

--Magnus ser klokt p mnniskor. Det visade han, nr han gjorde en s
omutlig riddare som du till sin hgra hand, svarade de, och ngra av dem
kastade sig i sovldorna. De andra satte sig med herr Svantepolk, och
nya kannor togos in.

Utanfr p vallen stod salernet p fyra hga stolpar. Innan mnnen
gingo till sngs brukade de g dit i olika lag, fem i vart, och sutto
dr sedan och pratade och sjngo och dundrade med hlarna. Nr nu det
sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk
med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, s smgo sig Algotssnerna
fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars flje.

Ljudlst lindade de starka rep bde ver taket och framfr drren och om
sidorna. De fste dem med stadiga knutar, nda till dess hela byggnaden
var insnodd i ett nt. Drefter skto de in en vldig timmerklke under
golvet och snodde ocks fast ngra av repen om klken.

Den var frspnd med tre av deras hstar. Riddarna innanfr voro fr
hgljudda och bullersamma att hra ngot, och frst nr hstarna brjade
draga, anade de ord och sprungo upp. De frskte att trycka ut drren
och lyfta av taket, men verallt hllo repen emot, friska och sega. De
tumlade kull om varann fr sttarna och herr Svantepolk dunkade i golvet
och ropade:

--Hade jag bara mitt svrd! Vid linnet p min hatt, vid min ra...

Men Karl Algotsson manade p hstarna, s att det gick med god fart, och
svarade andfdd:

--Knut av Revals son, de danska Valdemarernas okta ttling, du fader
fr vrt ridderskap! Hr kuskar jag landets finaste adel.

Fr att riktigt hras, sprang han upp p bakmeden och strckte sig till
en glnta mellan stockarna.

--Nu skall du knna gadden i ditt tteblod. Men sitt du vackert kvar p
hisken! Nu skall du bli i slkt med de oansenliga Algotssnerna. Din
dotter r ju kanske inte lngre s ung och skn, men jag r trtt p
allt ditt lslte. Och nu skall du dela med oss. Fr pto och hopp, mitt
trespann! I natt rvar jag Ingrid Svantepolksdotter t min broder!

Nr han hade hunnit utom hrhll frn klostret, stannade han s nra
kanten av en strm, att slden skulle glida utfr, om riddarna icke
hllo sig stilla. Sedan spnde han frn hstarna och letade sig tillbaka
genom den tta dimman.

--De farligaste ro nu ur vgen, och de andra sova, sade han till
brodern. Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina
bestmmelser, lovar jag och svr, att innan hanen spelar, skall du ha
Ingrid framfr dig p sadeln.

S fort han sedan hade utdelat sina befallningar, hljde han Folke i ett
svepe och lt tv mn bra honom p en stege till klosterporten. Det
tvade en stund, innan vkterskan ppnade. D hon fick se, att det var
en frolyckad, blev hon hon villrdig. Till sist knppte hon ett par
slag i den lilla klockan, som hngde vid muren, och abbedissan infann
sig yrvaken och missnjd.

--Fromma moder, brjade Karl Algotsson. Det har gtt alltfr glatt till
i hrbrget.

--Ingen aktar p mina frordningar. Drfr kommer ocks straffet.

Karl Algotsson skyndade sig att lsa tre aven. D mste ocks
abbedissan bekvma sig att gra detsamma, fast hon var mkta ond.

--Du sger alldeles sant, strnga moder. Men det var min egen
lsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota fr oss alla.
Han halkade ute i slagsmlet och dimman och brt nacken. Bed fr hans
sjl.

Abbedissan mjuknade en smula och mste ter lsa tre aven.

--Och nu bnfalla vi dig, vr goda moder, att f stta in hans lekamen i
likboden intill morgonen och att den hedersamt mtte f tv rliga
ljus... ett p den hgra sidan och ett p den vnstra... och att ett par
systrar bli tillsagda att vaka vid bren.

--En s rimlig begran har jag ftt villfara frr, svarade hon. Det r
helt enkelt en systerlig plikt.

--Det r en trst i min sorg att hra dig tala s moderligt, abbedissa.
Och jag har nnu en sak att bedja dig om, inte fr min rkning, men fr
den vrdade herr Svantepolks. Du vet, hur hgt han aktar en oskyldig
krlek. Skert vet du ocks, att hans dotter Ingrid och min salig broder
alltid varit i vnskap med varann... ja, p hviskt avstnd! Nu lter
herr Svantepolk dmjukligen hlsa dig, att det skert skulle vara till
stort sjlagagn fr hans dotter, om hon den sista natten i klostret
finge vaka vid bren under allvarliga betraktelser ver alltings
frgnglighet.

--S skall det ske, svarade abbedissan bestmt. Herr Svantepolk r en
god och vis mnniska.

Den dde blev nu inburen i den mrka och hemska likboden, som befann sig
nra innanfr porten. Han skalv p den hrda stegen av kld och rdsla,
medan de bda mnnen stllde den ifrn sig p tv bockar. Och han
tnkte:--Kra jungfru, endast fr din skull kan jag genomg en sdan
plga.

Karl Algotsson och brarna fingo genast begiva sig ut igen. Det blev
noga lst efter dem, och portvkterskan trdde nyckelringen p armen.

Nr Ingrid kom ned alldeles frgrten, hade hon med sig en mycket gammal
nunna, som tnjt abbedissans fulla frtroende. De satte de bda ljusen
p sidorna om stegen och knbjde. Ingrid ville lyfta p hljet, men den
gamla nunnan sade till henne:

--Ingrid, abbedissan frbjd dig att rra vid honom eller se p honom.

Drmed slt den gamla gonen och brjade tumma p radbandet.

Trpinnarna gjorde ont i ryggen, och han darrade, d han hrde, att
Ingrid stod s nra.

--Men syster... han rrde sig! stammade hon.

--Blunda och bed att frskonas frn anfktelser.

Ingrid hade vuxit upp till en hgbrstad och kraftig kvinna. De bruna
gonens glttighet skymtade fram mitt genom trarna, men hade blivit
fastare och klarare. Hur vl mindes hon icke leken p tunet vid Bjlbo,
nr hon icke kunde motst att rcka Folke handen, just drfr, att han
med sin skygghet var s olik henne sjlv och de andra. Den
handtryckningen var det enda. Och nd nitade den en kedja mellan dem,
som ren icke frmtt slita. De lnga ren! Nej, de hade ilat. Var
fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vnd mot ster. Hon hade tit
bjugg kokt med vatten och slagit der p armen tre gnger vart r och
sett det hetsiga sverkerska mderneblodet spruta i trfatet. Och var
timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade ngot rtt sinne fr
sygrning och lsning utan helst skulle ha levat i karlklder, skjutit
med bge och anfrt hrar. Allt detta sade hon sig vid bren. Varfr
hade ocks Folke varit en sdan svag man och aldrig bnt i klosterporten
med ett svrd? Men d hade det icke varit han.

Hon var s upptagen av sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt
gav akt p portvkterskan, som nnu stod kvar. Det var en mycket nyfiken
liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motst att lyfta en smula
p hljet, men hon slppte det nnu fortare och fll med den slamrande
nyckelknippan avsvimmad raklng p marken.

Den gamla nunnan p andra sidan bren sprang ut, oupphrligt kallande
helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra frlgnaste leende.
gonen stodo vidppna och frgande.

--Ingrid, Ingrid, sade han, allt detta har jag utsttt fr att taga dig
ur klostret. Gld dig. Jag r lika sund och levande som du.

Hon blev icke rdd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina
egna sinnen. Hon frskte hra, om det icke knppte och knakade, d han
flyttade benen frn stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i
hans gon. Hon knde p honom fr att vertyga sig, att han var varm.
Men nr han d ville fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt
baklnges.

--Du mste flja mig nu genast, bad han frtvivlad. Min broder vntar
med hstarna.

nnu visste hon icke, vad hon skulle svara eller tro. Hon drog
nyckelknippan frn portvkterskans arm och pekade t honom, att han
skulle g framfr henne genom det mrka portvalvet, ty hon var nnu icke
sker p sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men nr porten
gled upp och hon sg s mnga hstar och mn, blev hon ter den modiga
Ingrid Svantepolksdotter.

--Jag trodde s visst, att jag drmde, sade hon och slungade
nyckelknippan med hela sin kraft i porten. Vakna, kra systrar! Nu rider
jag bort med min brudgum. n leva Valdemar och hans vnner!

Dimman skingrades frst i soluppgngen. Alla hstar voro bortfrda ur
stallet, och den stormande abbedissan mste skicka gngbud till Magnus.

P hrbrgets trskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad
riddarra. ter hade det tempel, som han byggt t krleken, ramlat till
sand med alla sina himmelsstrvande spiror och korsblommor. Hans huvud
darrade, och hans tjnare voro ivrigt sysselsatta med att tv honom och
klda honom i en anstndig drkt. De andra riddarna voro samlade omkring
honom. Ovanfr drren glimmade p timmergaveln klostrets mrke: Den
heliga jungfrun med barnet och en hjd fackla.

Inne vid bordsndan i det halvmrka hrbrget satt Valdemar helt lugnt
bakom tallrikar och mataskar och t med god lust. Han hade icke en enda
kvar av sitt flje. I dimman och villervallan hade hans mn, som trodde,
att han var med, frskrckta kastat sig p hstryggen och fljt
klosterrvarna uppt skogarna.

--God morgon, riddare och drottsvikare! ropade han ut till dem. Jag hr,
att i natt ha mina Algotssner hedrat sig.

Riddarna stodo med dragna svrd.

--Konungens broder sover inte lngre, ropade de om varann. Vi skola
hmnas dig, herr Svantepolk.

--Stick jrnet i skidan, svarade herr Svantepolk och steg upp
frdigkldd. Om konungens broder hade sina mn kvar... om han tminstone
stode fullt rustad framfr oss... Men en ensam man utan brynja! Han r
fortfarande gst under vrt skydd.

De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet p s stort
avstnd frn Valdemar som mjligt.

--Varfr ro ni inte glada som jag ver att veta tv mnniskor lyckliga?
frgade han och sg upp. Inandas det hrliga solskenet och lt hjrtat
hoppa av lust. Finns det inga harpare och fljtare hr i grden? rligt
sagt, riddare, ert sllskap blir trkigt i lngden.

Herr Svantepolk satt utan att rra vid maten.

--Du gjorde bttre att srja din frlorade krona.

--Min krona r mitt ljusa hr, som varken grnar eller vitnar. Den br
jag, antingen jag sover p silke eller halm. Hur mycket, som togs ifrn
mig, har jag alltid mig sjlv kvar.

--Vra svenner f hjlpa att passa upp honom, avbrt herr Svantepolk och
vnde sig bort. Vi kunna inte gra annorlunda. Vi ro ndda drtill,
fast vi ro hans vrsta fiender.

Kanna efter kanna blev inburen, och Valdemar talade oavbrutet och drack
fr sina vrdar. Han liknade dem vid olika fglar eller blommor. Hans
oemotstndliga leende frtrollade dem smningom, utan att de mrkte det.
Liksom kvllen frut flyttade de sig smningom nrmre och nrmre, och
ter kommo trningarna fram. Han spelade bort sitt svrd och till sist
sin urfrgade mantel.

Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar p samma stt i
hrbrget. Utan att ha ngot att betala med, lt han passa upp sig av
sina fiender, som satte fram fr honom sina bsta anrttningar.

Ibland glmde de sig, tryckte till och med hans hand och tvlade om att
f fylla hans bgare. Det var isynnerhet nr han talade om forna
ungdomsdagar. Om han hade ortt eller rtt frgade han lika litet
efter, som en svala frgar, om hon har rtt att flyga.

--dla riddare, sade han, om man lever fr en enda sak, kan man bli
lycklig. Och jag har levat fr krleken. Men om Magnus, som hade annat
att utrtta i livet, hade varit tillrckligt mycket mnniska att ocks
tnka p krlek, skulle frbannelse och ve ha fljt honom till hans
sista stund.

Det var en sllsam hndelse i Valdemars liv, att han satt dr utan
kvinnosllskap. Stundvis knde han oro och ngest. Det fattades det
mjuka och lena i luften. Allting var hrt, kantigt och tungt med lukt av
vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och
stickiga timmervggar. Icke heller var det ngon verkligt vaknande
hngivenhet, som lockade riddarna att stta mot hans bgare. Utan de
gjorde det, drfr att han var en sdan mstare i att frstr och roa
dem. Drfr trivdes de lika vl med honom, fast de voro hans
fiender.--Du har din visdom, broder Magnus, tnkte han, men jag har min
fr mig.

Det kom emellertid mnga offrande till klostret, och bland dem var en
ung nka, som hette Luitgard.

Hon var blaktigt blek med svart hr och en liten skuggning p den tunna
verlppen. Halsen och hnderna voro vl magra, men gonen blndande.
Och hennes blekhet framhvdes vackert av den veckiga svarta drkten. I
handen hll hon ett ridsp.

Han strlade upp, genast som han fick se henne, och utan att frga sina
vrdar, inbjd han henne gstfritt att stiga in till mltiden och sl
sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom p bnken syntes
henne fr hedersamt, men hon satte sig p en pall nedanfr honom. Hon
rrdes ver att finna sin forna konung i en sdan torftighet och
frnedring, fast han uppenbart frlustade hela sllskapet.

D mltiden hade fortgtt en stund och munterheten var som strst, hll
herr Svantepolk upp ett brev ver bordet. Han var den enda som hela
tiden frblev lika allvarlig.

--Valdemar, nu har du gstat oss en hel vecka utan att vi varken ha
kunnat f dig hrifrn eller fngsla dig. Och sjlva ha vi inte heller
kunnat rida vr vg eller frflja klosterrnarna, eftersom de stulo
alla hstarna. Nu mste det bli ett slut. Hr r en befallning frn vr
store ordningsman och konung, vr vlgrare, att du skall tagas och
insprras. Ingrid och Algotssnerna ha sluppit undan t Norge till, men
hela den andra sista skaran av ditt vilda anhang har han redan i
galgarna. Han r knappt en dagsresa hrifrn. Vi bedja dig drfr att
lmna oss och inte utstta oss fr hndelser, som kunde sla vra
skldar.

--Med resan r det inte brtt, svarade Valdemar. Och nnu en gng frgar
jag, om det inte finns ngra spelmn hr i grden?

Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridsp i bordet.

--De elndiga! Har du inte nog p dem? Jag har bara tre ridsvenner med
mig, men jag ber dig, herre, att flja med oss. Och nr en kvinna ber,
svarar kung Valdemar ja.

--Ja, svarade han klingande och kysste henne p rmsnibben och p
hnderna, glad ver hennes nrhet. Han sg ingen annan, och salen skulle
ha blivit tom och kall, om hon hade gtt.

De brto upp efter mltiden, men han gjorde sig ingen brdska. Hon
berttade, att det var lng vg till hennes grd, och de frkortade
timmarna med att rdgra om vad som var klokast.

De redo raskt framt. Nr det blev stjrnklart, upptckte de, att de
nrmade sig en stad. P vgen syntes en lng rad av facklor, spjut,
lansar och hoprullade baner.

--Vill du nnu en gng gra mig till viljes, bad Luitgard, s stanna vi
hr bakom kullen ett gonblick och lta skaran tga frbi. Vilka dessa
ryttare n kunna vara, dina vnner ro de knappast. Stackars herre, dina
vnner hnga med rep om halsen.

Han grep henne om handen s hrt, att hon drog den tillbaka med ett ltt
rop.

--Ser du den ryttaren, som viker ut dr ur raden? frgade han. Jag vet,
vem det r. Jag knde genast igen honom bland de andra. Det var p honom
jag satt och vntade dag efter dag i Vreta.

--P den farligaste av alla? Jag knner igen honom ocks jag.

--Jag trivs inte med mig sjlv, om inte jag gr ut, dr isen r
skrast.

--Men s betnk d, vad det gller. Han har ett hrt hjrta den
ryttaren.

--Det hrda hjrtat kommer att bulta hftigare vid mtet n mitt.

--Och om han stter dig i fngelse.

--Ja, s sover jag inte bttre i sjlastugor och hrbrgen.

Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln t svennerna, men hstarna
strko baklnges, s att han blev stende alldeles ensam. Han hll nnu
fru Luitgards ridsp, som han hade lnat under frden.

verst p kullen flmtade en gldhg med sm lgor, och en skepnad rrde
i den och lste besvrjelser.

Ryttaren red, stor och svart, uppfr kullen, och Djurkretsens
stjrnbilder stirrade ver honom med grnvitt eller rdaktigt blnkande
gon. Han blev strre och strre, ju hgre upp hsten steg, och sklden
och det tunga fladdrande tcket skymde natthimmeln.

--Har du allt frdigt? Begynn! sade han.

Skepnaden vid elden gjorde en avvrjande och bedjande tbrd och steg
sedan med vred hastighet mitt in i lgorna.

--Ja, en sista gng skall jag visa dig, vad jag frmr, du Satan i
riddarskrud, svarade han och stack hnderna i den brinnande hgen. Han
strdde ut elden omkring sig, och den droppade frn fingrarna utan att
sveda dem. De breda och oskra stegen tydde p, att han brjade falla i
yrsel, och en vit rk omsvepte honom smningom alldeles.

Det rasslade i ryttarens jrndrkt.

--Jag vill veta om framtiden, om min kra dotter Ingeborg, som jag har
lovat t Erik Menved, den unge.

Rken stod nu rakt upp i hjden som en fura, och ur toppen sjng en spd
och gnllig stmma:

--Jag ser, jag ser. Hon skall fda elva ofullgngna foster och aldrig f
omfamna en vuxen dotter eller son, och sjlv skall hon frgs av sorg.

Det klirrade ter i rustningen.

--Att jag har tlamod att hra er, elndiga spkarlar, som jag i grund
fraktar! Att vidskepelsen sitter mig s djupt i blodet! Sak samma.
Fortstt! Jag har vl andra barn n flickebarn. Jag har ocks sner.

--Jag ser, jag ser, sjng den gnllande stmman. Jag ser dda unga
kroppar, och din nka gmmer sig av fasa. Allt ont, du gjorde Valdemar,
skall g igen. Men en av dina sner, en enda, vill jag nd prisa
lycklig.

--Det r Birger, min lsklingsson.

--Nej, det r din frstfdde, som redan r dd.

Ryttaren red fram mot rkstoden med knuten hand, men hans rst stockade
sig, s att han knappt frmdde mer n viska.

--Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap... Ser du ingenting mer?

--Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svrd och hr segerrop och
klockringning... Men drom unnar jag dig inte att veta ngot. Gud
frlte mig en sista gng fr min trolldom. Min kraft r slut. Jag kan
inte mer.

Rken slog ned i marken som ett regn.

Valdemar knde ett par starka armar slutas om hans knn, och ett stort
huvud tryckas mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur
rken.

--Min forne husbonde, viskade han, knner du inte igen din spelman
Gistre Hrjanson. Skenet fll nyss hitt ett gonblick, s att jag sg
dig. Hjlp mig hrifrn! Hr hlls jag smre n en fnge och fr blott
livet skonat fr min svartkonsts skull. Men jag har blivit en kristen
man, Valdemar. Och Yrsa-lill... Jag vet inte, var hon lever nu.

Valdemar skte i sin tomma rocksck och under klderna.

--Smyg dig fort bort i mrkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag
ridspet hr. Det r belagt med silver och med stenar och blir duktigt
betalt hos en guldsmed. Mitt r det inte, men allting r ett ln, din
kropp, ditt liv. Ett ln fr ngra r r till och med det stora stolta
Bjllbo.

--Vem dr? frgade ryttaren, som hrde rsterna.

--En man, som frr var din konung och alltid frblir din broder. Bj p
huvudet!

Ryttaren satt orrlig och tyst. Slutligen sade han:

--En dyster mtesplats fr brder. Hr vitna sedan tio r benen av
sklmar, som ha tjnat dig. Vore det inte mrkt, skulle galgarna skrmma
dig.

Valdemar gick upp p kullen.

--Brstkorgarna knastra under ftterna som torra sll, sade han, och
fingrar och tomma sklar ligga kringstrdda. r det lmningar av mina
forna vnner? Arma syndare, jag lovade er ett frihetsrike, som inte
finns. Och ni fljde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat
bort min lekare, skulle han f st och spela fr er hela lnga
stjrnenatten. Det vore vl den enda heder, som jag hade kunnat visa er.
Jag r en fattig ensam man och blir snart ett fraktat stoft som ni. Vi
voro alla av de frdmdas skara, fr vilken ingen frlossning finns. Men
jag fr leda fr mina egna klagoord. De rra andras hjrtan mer n mitt.
Det glder mig att se dig, broder. r du lycklig nu?

Magnus mstrade med hsten, som stampade och frustade under tcket och
jrnhuvan.

--Den frgan har du lrt i frustugorna, Valdemar. Jag lever fr att
slita en hund. Det r min heder. Men varfr kommer du godvilligt till
mig?

--Fr att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina klder.
Och snart har jag inte ett gmsle kvar.

--r du frn dina sinnen? Du str ju ensam och vapenls.

--Vapenls r ingen, som har svar p tal. Jag kommer fr att gsta dig
som i de gamla dagar, Magnus. Vnd om och flj mig till ditt
Nykpingshus, s att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring
vggarna. Jag behver vila ut en tid p stoppade dynor.

Kullen hade smningom omringats av de vpnade mnnen, som bestrt och
medlidsamt lyste p Valdemar utan att hlsa. Men han gick fram till dem
och slog dem ver brstet eller armen. Den ena kallade han en svart
malm, som han nog skulle smlta, den andra ett hjul, som han nog skulle
smrja. Hur det var, blev det livligt i ringen, och ett par av mnnen
erbjdo honom sin rock och sin mantel.

Magnus vnde bort huvudet och red ned till en vagn, dr Bengt satt med
sina pergamentrullar.

--Jag kan inte mta hans gon, sade han, och inte lngre hra den
vlbekanta stmman. Vad lnar det att tala frnuft med honom,
solmnniskan, som aldrig frsttt mrkrets allvar. Allt, som var hans,
har han strtt ut p vgarna. Och nu kommer han, lttrogen, vapenls,
med armarna i kors, fr att besegra mig med ord.

Bengt lutade sig framt och skte bland rullarna.

--Du menar vl nd inte...

--Jo, kansler Alltfrgod. Jag menar, att du skall leta fram det brevet,
som vi bda redan skrivit under. Det brevet, dr det str, att han skall
sttas in i skonsamt fngelse till sedernas frbttring. P Gottland
jser det. Och vad skedde inte nyss vid Vreta! n lever Valdemar! ropa
de oroliga i landet, nr de stta hop bgarna, och lagman Algots hela
slkt r med honom. Frikostig som han r, vr broder, har han lovat ar
och landskap, om han fr utlndsk hjlp.

--Var skall han sttas in?

--Han nskar att f gsta p Nykpingshus. Jag tnker, att det blir ett
mngrigt vrdskap fr mig. Tornkammardrren r av jrn. Rck brevet nu
t hrolden och lt honom lsa upp det. Sjlv tar jag ngra svenner med
mig och rider helst i natt en annan vg, dr det r tomt p folk och
stilla.




20.


Midsommarsolen gassade ver Stockholms torvtak och vldiga borgtorn. P
en liten trng grd, som knappt var strre n en skmma men nd hade
rum fr ett krsbrstrd med en fgelbur, satt Gistre Hrjanson och
sydde skor. Hans Yrsa-lill stod i portvalvet vid ett bord och skar rtt
fodertyg. Huset lg intill stadsmuren, och kvarnhjulens dunk hrdes frn
strmmen utanfr. Genom porten syntes de versta bjrkruskorna p
byggstllningarna kring den halvfullbordade kyrkan t Sankt Nikolaus.

Yrsa-lill hade blivit mer understsig, och i sin snygga och prydsamma
vadmal hade hon ett tycke av vlfrsrjd borgarhustru.

--Vila dig en stund, kra husbonde, och kom hit och se, bad hon. Nu
vnda alla riddarna och fruarna tillbaka frn klosterinvigningen.

--Magnus hll ord. Sankta Klara har ftt grundstenen under sitt hus.

--S det myllrar av folk! Varfr ropar bonden, som str dr och prutar,
efter skoskdarna och vakten?

--Gesllerna hade vl trningarna framme. Det blir att sova i stocken.
Det r lag p det.

--Nej, det r sjlva mstaren, han hytter t.

--Frsker ngon slja dyrare n tillsttt r, gripes han som tjuv. Det
r lag p det. Och skriver ngon lekare nu i bly eller lser
besvrjelser, d blir det hugg och hngning och torv och tjra. Kung
Magnus blev botad den gngen p galgbacken.

Hon gick fram och strk honom ver pannan.

--Den tiden r frbi d du sysslade med sdant. Du har blivit s fagert
sltkammad och klippt som en predikare. Och det r du ju ocks.

--Vore jag ocks vlbestlld gesll! Men det kan jag aldrig bli,
vanbrding som jag r. Varken gesll eller mstare. Det r lag p det.
Finge jag tminstone sitta gmd med mitt hantverk i en stuga p landet,
men det fr jag heller inte. Det r lag p det. Hr skall jag arbeta i
smyg, som om jag gjorde ngot ont, och om natten bra mina skor till
mstaren. Och farligt r det fr honom att kpa dem. Nu r det lag p
allting, Yrsa-lill. Jag fr inte en gng sl knogarna i bordet och
sjunga ut om konungen, fr d blir jag utesluten ur frsamlingen. Men
det gr ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och strvsamhet
ha vi redan hunnit lngt, och jag r den lyckligaste av mnniskor.

Hon fortsatte att smeksamt stryka ver det stora huvudet, som hade mist
sina svarta fltor.

--Jag tror s fast, att allt skall g oss vl.

--Du vet, varfr jag trlar.

--Vi ha redan tv marker silver i kllaren.

--Det rcker inte... Men om ngra r har jag samlat s mycket, att jag
kan kpa oss ett gravstlle p solsidan om Sankta Klara. Det r ocks
fr tanken p det kpet, som jag strvar. Och s har arbetet blivit mig
en sdan gldje.

--Vem kunde ha trott det om Gistre Hrjanson.

--Jag var en ond mnniska d, drfr att ingen gjorde mig annat n ont.
Signe Gud den vlmenande Valdemar, som sknkte mig dig till rlig
hustru. Han gav mig ingen lag att lyda, men det, som var bst fr mig,
frid, hem och ngot att omhulda. Och drfr blev jag god.

Gistre sg upp och tillade:

--Sjlv fick han den tyngsta arvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala
frimodigt till mig. Jag r inte missundsam. Tnker du nnu p honom?

Ett gonblick drjde hon med svaret som fr att reda ut sina halvglmda
drmmar. Hon fick ter ngot smngngaraktigt ver sitt vsen.

--Nej, sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vnt sig t
gatan till.

P andra sidan hngde skomakardttrarna ver den nedslagna bodluckan fr
att komma t att se p de kungliga fruarna och frknarna, som just gingo
frbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det
nya klostret, gick redan hljd i ett vitt dok, men hennes syster
Ingeborg, som var lovad t Erik Menved, skrattade av frtjusning, var
gng hon snavade p sin lnga rock. Mellan sig hade de Erik Menveds
lilla syster Mrta, som redan hmtats fr att fostras till drottning t
den svenske trontagaren. Men hon ville icke hlla dem i handen, hur
ivrigt de bdo, utan sg frn den ena till den andra litet frmmande
och kyligt. Bakom henne kom den hftsmala drottning Helvig, fager,
saktmodig och skygg, som en hustru t Magnus mste vara. Och hon mrktes
icke mycket bredvid sina muntert bullersamma frnder frn Holstein. Herr
Svantepolk, som hade en jttehgt vajande grn fjderbuske p stlhuvan,
ledsagade henne p tvren, nstan baklnges, med hennes mantel och
handskar p armen.

En svrm fromma ensittare frn sandsen p norra malmen sprungo p
sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Dparen, med kors av
hopbundna trdgrenar, djurfllar om hfterna och skgg, som rckte till
naveln. Ett par vilsekomna kalvar, som stannat vid en av brandtunnorna
fr att dricka, kesade i vg och jagade framfr sig hns och nakna barn.
Gmd vid hrnet av ett hus stod en kortvxt ensam man, kldd nra nog
som en munk med en simpel lderrem om livet, men han hlsade som en
hvding. Det var den fredlse Alv Erlingsson frn Norge.

Ensittarna blevo efter i trngseln och skyndade sig att anropa de med
silverlv bekransade borgarhustrurna. Nsta stund omringade de
johanniterna frn Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vnde sina
ttaspetsiga kors av vitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt
annat n att buga och bedja, ty p husknuten vid verskrarnas gata stod
rkengeln Mikael med sin sjlavg, och p guldsmedernas hrn gnistrade
Sankt Loyus' biskopsmssa och hammare.

Men nu blev det rrelse uppe p det trnga torget, dr tiggare och
sjuka lgo p sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om
brunnskaret, oblygt ryckte i sr den rda skjortan ver barmen. Nu
gllde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan brjade fyllas av
rustningar och bljande hsttcken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och
den unge vpnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken
hade nu omsider ftt sitt riddarslag.

Silverrassel i trumpetsmattret, silverklang i klockorna, silverglans
ver brynjorna, silverfjll p tyglarna, som ringlade i solskenet!
Kyrieleis, kyrieleis! Ngra av de utlndska herrarna hade bisonhorn p
hjlmarna eller utstende sprten med sm fanor. Men de flesta
svenskarna voro barhuvade och lto svennerna bra deras hjlmar. Ett
helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och stder. Det var samma
resliga mn, samma klara pannor och ljusletta kinder, men det hrda
vecket kring munnen hade blivit mjukare och oroligare och blicken mer
upptriktad.

--Gistre, kom och se! ropade Yrsa-lill.

--Tyst, tyst! Det r mycket bjlbofolk i staden och man kunde f syn p
oss, svarade han. Och snart stod Yrsa-lill ter vid sitt fodertyg, utan
att ngon av dem nndes spilla mer tid p det ovanliga liv, som hela
dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru
trivsammare och med gladare flit hllit ut i sina sysslor n de bda
avkomlingarna av vld och vildmark.

--Kra husbonde, sade hon, nr det skymde och hon sg, att han reste
sig frn arbetet. Fast ntterna blivit ljusa, har jag inte glmt att
hlla tran p lampan t Sankt Markus. Jag har till och med kltt honom
med friska blommor. Det har varit min lilla krlekstjnst t vr
skyddspatron. Fr hans skull behver du inte oroa dig. Du kan se hr,
hur lampan lyser utanfr porten.

Gistre tvdde hnder och armar och spnde t bltet.

--Det r heller inte p honom, som jag nu tnker. Men jakobsbrderna
skola i natt ha mte. Det r drfr jag mste g. S pass skumt r det
nd, att ingen nu lr knna igen mig. Du vet, hur jag under dessa r
har strvat omkring och predikat och hur vrt brdraskap har vuxit. Nu
bestr det inte lngre av bara timmermn, kyrkspnnare och fattiga.
Sjlva marsken brukar ibland komma till vra hemliga sammankomster. Och
nu i natt skola vi g in i kyrkan och tala fr de nya riddarna. Ser du,
dr komma de!

Han pekade utt gatan. De, som nsta dag skulle f riddarslaget, voro
dr redan p vg frn riddarbadet till grmunkarnas kyrka p Kedjeskr.
De buro vita skjortor och hade mjuka sandaler av ylle, s att det lt,
som om de hade gtt barfota. Den frsta av dem var en liten, mycket
spenslig och mycket blek, knappt niorig gosse med rdaktigt hr och
rda gonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han
redan fadrens medkonung.

Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och fljde
efter dem.

Ngra av stadsborna hade gtt upp p murstllningarna kring kyrkan t
Sankt Nikolaus. Trplankorna och timmermasterna lyste friskt och
blaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt
av stllningar. Vid den kungliga borgen, som med sin vldiga krna
blickade ned p kyrkan, reste sig ocks stllningar med bruntorkade
bjrkar. Vid norra stadsporten och vid grmunkarnas kyrka var det
stllningar. Och dr Klaras kloster skulle uppfras, hade redan en del
virke upptravats. Allt det myckna friska virket sken i halvskymningen.
S sg det ut, dr ett nytt rike hll p att byggas. Det anvndbara blev
hugget och tuktat, det odugliga frgjort, och det kom ls fr ladorna.
Sankta Klara hade hjlpt sin skyddsling kung Laduls, och nu var det
bdas segerfest. Frn en predikstol p kyrkogrden utropades med jmna
mellanrum Sankta Klaras namn, var gng hlsat med basuner, och sjlva
sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuv kvinna, som slt jorden i sin
modersfamn. Hjderna omkring strmmen och fjrdarna sjnko mer och mer
undan i rdaktigt tcken och kunde knappt skiljas frn luften. Men var
kre, som med sitt glitterstim ilade fram ver Mlaren, lyste upp oanade
sund och vikar med mrka holmar och vassar.

Ett sus av sng och jubel steg frn staden. Hantverkarna kommo frn sina
olika gator med lvkransade helgonfanor. Bltare och remslagare,
skinnare och fatmakare, gulddrivare, prlstickare, svrdslipare, alla
hade de sitt srskilda helgon och sin srskilda sng. Vilken surrande
munterhet, vilket dansande, vilket ovsen av fidlare och pipare--och
nd frbands vart ord, var handling med tankar p det, som lg bortom
stunden! Skeppsmnnen, som nyss ftt sin gudspenning i lega, korsade
sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och frsta kannan gllde
Gudsmoder. Fiskarkarlarna frn Sdertrn, som slt ut allt, vad de hade
med sig p skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande p tomma
tunnor, och stllde sina frsta steg till det lilla kapellet vid
stadsporten. De vandrande gesllerna drucko varsamt vid brunnen, fr att
icke vattnet skulle orenas fr andra trstiga gesller. Och de aktade
sig att missbruka heliga namn fr att icke locka de yngre till en sdan
osed. Vilken andaktsfull och glad tillit ver allt det dagliga i en
vrld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och
hgtidlig mening och sjng hans lov i hantverksstugan och bondgrden
likavl som i klostret. Hur utvalda och trygga knde sig icke dessa
mnniskor, som till och med i tyget p sina klder hade slagit in var
tolvte trd under averop. Vaxljuset framfr vaggan och bren hade det
blivit lst ver efter kyndelsmssans ljusgng kring kyrkogrden. Saltet
hade blivit signat p psalmsndagsmorgonen under pilgrimernas gulnade
palmkvistar frn Rom. Helvetets bl dnade nog under gravarna, och borta
p sandsen skymtade groparna sedan helge torsdag, d hxmstarna haft
fullt upp att skta. Men p krarna syntes kors vid kors med den
ddsbleke, fastnaglade frlsaren. P de tjrade, brunsvarta ladorna, dr
sden skulle vattenstnkas p vrfrudagen, blnkte mariabilderna. Det
fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke
nger och bot kunde frsona. Smningom blev luften lik skinande guld,
och p gator och kyrkogrd vndes alla ansikten uppt, hnryckta,
beundrande, sjlva upplysta av skenet.

Nattvandrarna p murstllningen fortsatte frn stege till stege, fast
med bvan, nr de sviktade. De lngtade att komma hgre och hgre. Det
frefll dem, att guldvalvet delade sig ver dem, s att de sgo upp i
kretsande himlar, som oupphrligt ppnade sig fr nya och hgre nda upp
till den rundel av vingar, dr tre eldslgor hoprunno i ett vitt och
stilla ljus. Och fr ingen var det eviga, hrliga ljuset sknare n fr
den, som hade fljt mrksens stigar och lnge sett nedt.

Midsommarvakan sken in i tomma sngar och vidppna stadsportar, hur
lnge natten n skred framt. Till och med de kungliga fruarna och
frknarna syntes emellant p torntaket.

I grmunkarnas kyrka dremot var det mrkt. Blott ngra enstaka lampor
brunno ver de sm sidoaltarna, dr de blivande riddarna lgo frsnkta
i bn. P hgaltaret, som hll p att siras med uthuggningar och sm
pelare, lg stendisken skjuten t sidan. I mitten var en lng
frdjupning fr reliker.

Kyrkvaktaren hll bara en liten sidodrr ppen. S snart ett strre
sllskap nrmade sig, skt han igen den. Men d och d slppte han in en
vandrare, som gjorde ett srskilt tecken. Det var jakobsbrderna.

De hade redan stllt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro
omjliga att knna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och
predikade dmjukt och sakta, fast med flit nd s pass hgt, att det
alltid kunde hras av de bedjande riddarna.

Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp drren.
Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna
stannade styv och rak som en jrnbild med fingrarna utbredda p
svrdskorset, och en stark doft av rkelse slog ut frn hans klder.

--Vem r du? frgade marsken och gick emot honom.

--Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min
marsk? Om vem predikas hr i en hemlig krets av sammansvurna?

--Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid vggen
i dina fders grd. Det utstrmmade ett s krleksfullt och varmt sken
frn honom, att det blev ljust och gott, var han steg in. Hans utplgade
kropp kom aldrig i ngot helgonskrin. Ingen vet var han vilar. Allt, som
fanns kvar, var ngra skrivna ord p vggstocken. Den blev lnge gmd,
men Birger Jarl lt brnna upp den.

--Jag frgar inte efter den utan efter lra.

--Detta skrev han, herre, bland mnga andra fromma tankar. En god
grning, som ingen vet om, r en gldje ver all gldje. Frsk blott en
gng, och du fr svrt att sluta. Om jag dricker av ett friskt vatten,
lskar det mig inte mindre, om ingen ser p. Det goda skall lnas med
ont fr att tindra, men r d en sdan ln s ond? Onda mnniskor klaga
alltid ver andras ondska. De se sig omgivna av frst och falskhet.
Bliv sjlv god, s hittar du ingenting ont.

--Och den lran vill du gra till din.

--S lngt en vrldslig krigare frmr. r det dig emot, s straffa mig.

Det hade brjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om huvudet,
sg lnge p honom och kysste honom p bda gonen. Slutligen sade han:

--Om ngonsin ett ont vederfares detta huvud, d vill jag kalla det en
skam att vara svensk fdd... Lt hmta hit min son, min lsklingsson,
han, som skall rda efter mig, att jag fr lra honom lyssna till en
sdan man.

Ngra av jakobsbrderna gingo bort och hmtade den lille Birger, som
knbjde vid ett av de versta altarna. Vakan hade gjort honom nnu
blekare. Han tassade mycket fort ver golvet och litet krokig. De
irrande gonen tycktes sga:--Jag r mycket, mycket ldre n mina r.

Magnus ppnade armarna fr att taga mot honom, men de sjnko igen, och
han sttte gossen hftigt och omilt ifrn sig.

--Det ljusa hret, de ljusletta kinderna, stammade han och vrjde sig
med handen. Att jag inte har sett det frr. Och honom har jag lskat som
min gonsten. Min samvetsngest gr mig pltsligt klarsynt. S lik
Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jmt frfljde mig
Valdemar i mina tankar. Var afton sg jag honom framfr mig i mrkret i
sovstugan, nr jag strckte armarna efter Helvig. Det r drfr han gr
igen i min son. Led bort gossen, fr undan honom, sger jag! Fortare,
lngre bort... s att han inte hr, vad han nnu inte frstr. Vad skall
det bliva av det barnet, avlat i samvetskval och klokenskap utan krlek?
En dre, men inte en solgd som Valdemar? I det barnet kommer jag att
straffas. Jag ryser fr att tnka framt. Fr Guds skull, mina vnner,
hjlp mig, hjlp mig! Den smrtan som jag har i brstet hr, den
vndan... Och den beska smaken i min gom... Den sjukan lindras bst med
handplggning, handplggning av medlidsamma mnniskor. Jag vill er
intet ont. Tag upp mig i ert brdraskap.

Tyrgils log vemodigt.

--Du i vrt brdraskap! Ja, du har blivit oss en vrdad fader, en
riksbyggare och ordningsman och en riddare utan like sedan mannaminne...

Konungen gick ngestfullt uppt koret, fljd av de andra, och fortsatte
att tala, ibland hftigt tvrtystnande fr att lyssna p honom, ibland
utan att hra p.

--Ja, jag har kat kyrkans domsrtt, friat hennes gods frn skatt. Och
hller jag inte nu p att bygga ocks t grbrderna i Enkping! Fr
frikpande av mitt kors till Heliga graven, mitt lfte vid Hova, har jag
lagt av silver... Nyss sknkte jag bort tre korkpor och ett ciborium av
elfenben... Jag har inte lngre nog fr egen hovhllning. Jag har givit
lngt ver mina tillgngar.

--ver sina tillgngar kan ingen giva, svarade Tyrgils, hela tiden med
samma sorgset lugna stmma. Magnus, ett hnryckt hjrta kan du inte
sknka.

Konungen ryckte otligt svrdet ur bltet och lade det ifrn sig i
frdjupningen p altaret.

--Du sger alltid rena sanningen, min frisprkiga marsk. Jag duger inte
till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor str jag hr fattig
som en tiggare. Svrdsfstet hettade under fingrarna. Jag brjar tro p
sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla
riddarsvrd, hr skall du ligga vl frvarat och vnta in din tid. Ni
ro mnga nog att maka stenskivan ver det nu genast.

Mnnen grepo fatt i stenskivan och tryckte skuldrorna mot kanterna.
Mullrande gled hon tillbaka p sin rtta plats ver altaret.

Tyrgils stdde sin herre under armbgen och torkade ver hans panna.

--Ha ni knt, vad det r att aldrig sova utan drmmar? frgade Magnus
och fortsatte att g framt ver golvet. Att mitt under gstabudet se
blodflckar p duken och trar i skeden? nnu ett lngt r, det hrdar
jag inte ut. Den nymurade kyrkan hr utan gravar tycks er tom och glad
som en sal. Men hr, just hr, dr jag str, skall snart jag bddas ned.
Det blir bttre d. Mitt namn skall nd inte d med klockljudet. Och
jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina
stormn... du sjlv, Tyrgils. Det skall bli hll vid hll nda till
trsklarna och ver hela holmen... Mitt hjrta drar ihop sig, och jag
kan knappt andas. Jag r sjuk, min marsk, och jag har helsot. Lnge har
jag redan knt det, fast jag r i mina bsta r. Jag tl knappt lngre
brynjans tryck. Hr nedanfr det vnstra revbenet sitter det. Det r
dden, som redan spunnit in sin larv i mitt ktt.

Han stannade med handen stdd p en pelare och vnde sig mot fnstret.

--Har ingen gtt till smns dr inne i staden? frgade han. Vem r det,
som r s tidigt uppe och sjunger s bekymmerslst och klingar p sitt
std? r det s brtt att smida ls och nycklar till min kista? Vem r
det, som lter vvstoln dunka p en s vacker helgdagsmorgon? Vva de
redan p min svepning?




21.


Det skoglsa Visings simmade p den hstbl Vttern som ett skepp, och
skummet slog hgt upp om frstammen. De lnga plogfrorna liknade
tiljor. Dcket var tomt, som ett dck brukar vara i hrt vder. Ibland
blnkte dr till, som nr en liten fisk efter att ha halkat ur ntet
brjar kasta sig p plankan. Det var ett plogblad, som trffades av en
solstrle. Sjlva plogkarlarna och deras k syntes knappt mot den mrka
jorden. Jgaren p de avlgsna bergen vntade nstan, att ett
scharlakansrtt hvdingasegel skulle springa i hjden och taga fullt och
fra bort hela synen.

Men det var riddarkonungens och mbetsmannakonungens hemfasta skepp utan
mast. Och i lyftningen akterver stod hans stenmurade skeppstjll. Det
var en tung och tornliknande borg med f och smala vindgon, och de
branta vggarna stupade rtt ned i brnningen. Msarna kmpade om de
utkastade smulorna nedanfr stekarhuset, vgslagen dnade, och
grusbdden utanfr den hga stranden var full med nt och uppdragna
btar. Sderut omslts sjn av den smlndska bergskammen. Men t ster,
dr nckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, brt solen fram
genom morgondimman.

Magnus satt verst i tornet med en hammare i vardera handen och slog en
psalm p ett klockspel, som han hade ftt av en fransk dling. En
frhrjande magerhet kom hans axlar att synas nnu bredare och rakare,
och de svartaktiga gonen voro insjunkna och glnsande. Han lskade
toner, srskilt frn klockor, och var morgon, innan han gick ned i
rdssalen, ljd hans klockspel ver vattnet. Det var tecknet, att han
var uppstigen. Alla, som hade ngot att andraga, skyndade sig d till
sin plats p bnkarna.

Plgad av sina kroppsliga smrtor, lade han ifrn sig hamrarna och
lutade sig en stund i hnderna. Han tyckte, att han hrde klockklangen
ver sin egen kista, som med locket uppslaget nyss blivit nedsatt
framfr altaret hos hans grbrder i Stockholm. Han hrde, hur de
kallade honom en stor konung och hur bnderna, som hade burit honom,
grto och klagade.

Men s gingo de sin vg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och
vaggande. Han var icke strre n en halvvuxen gosse och alldeles luden
utom p de mrka hnderna. Det mjuka tassandet hrdes knappt, men klorna
kraspade mot stengolvet. Den hemske mnniskoplgaren vek i sr hans
skjorta och stack in handen mellan revbenen djupt i brstet och tog i
hjrtat och knde p det. Smningom knt han handen hrdare om det och
hll fast det liksom fr att prva, hur det var beskaffat. Det kunde
icke sl lngre utan stod stilla. Vart gonblick vxte det fruktansvrda
kvalet.

Skulle det fortg s i evighet, fast bara en timme framt syntes honom
omjlig att uthrda? Han ville skrika, men luften flg utan ljud genom
halsen som genom en fljt utan munstycke.

D frskte han att blunda. Men tvrs genom de blodrda gonlocken sg
han, att han redan lg nere vid svavelsjn i ddsriket. Kanske hade det
frflutit mansldrar sedan han levde. Han visste det icke. Han mrkte
endast, att rummet, dr han befann sig, pminde om en frustuga uppe p
jorden. Skillnaden var bara, att svavelfloden vllde fram ver golvet
och att det silade blod och trar genom taket och att det fanns bde mn
och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter vggarna som arbetande kvinnor,
men likbleka och nakna, och synade nrsynt var droppe, som fll i deras
hand frn taket. Det var frbannelsen ver dem, att var synd blev ngot
helt fr sig utan frklaring och utan sammanhang med annat, liksom
taggen i fingret sitter lsryckt frn busken. Den, som hade drpt,
mindes icke varfr utan hrde bara ddsskriket. Den, som hade svikit,
sg bara den bedragnas frtvivlat stirrande ansikte. Och var och en sg
allas pina utan att kunna glmma sin egen.

--Brodersvikare, manbedragare! lspade Satan och tungan fll sluddrigt
ut mellan betarna. Hur vgade _du_ tala om lagar?

Han slppte fr ett gonblick sitt tag, och Magnus terfick andningen,
fast darrande av fruktan, att handen ter skulle slutas om hjrtat.

--Ett r att se ledstjrnorna, frestare, och ett annat att sjlv kunna
flja dem.

Satan runkade och kastade en smula p huvudet, som mycket kloka bruka,
nr de tnka p ngot och tro sig skra p sin sak. Han hade ett svins
sm mnniskogon, och huden rynkade sig till ett leende.

--Vem ser inte ledstjrnorna, som de ro, utsatta av gycklaren dr ovan!
Till och med jag kan se dem och g omkring och sga mycket vackert om de
stjrnorna. nnu kan jag sknka dig ett sista prvor p jorden, men p
ett enda villkor. Sl ned vad du har byggt, och ngra dig! Eller vill du
hellre... Han smg fram handen.--Vlj nu sjlv.

Magnus knde, hur plgoanden bjde sig ver honom, och allt ville han
avsvrja och sl omkull, fr att icke samma kval ter skulle begynna.
Men nd utropade hans lppar hgt och tydligt:

--S tag mig d, Satan!

Genast vid de fem orden lste sig hans frlamning, och han andades in
den friska sjluften.

Drottning Helvig stod redan i torntrappans drr och vntade undergivet
och stilla. Han steg upp frn bnken framfr klockorna, och hon strk
mt och lugnande ver hans huvud.

--Hav tlamod med mig och mina syner, sade han. Satan var den
enfaldigaste av nglarna, den som hade mest av mnniska inom sig. Han
frstod icke Gud. Drfr blev han nedstrtad till sina gelikar. Jag
frstr blott inte, varfr han mister sin makt, just nr jag svarar: tag
mig! Men kom, kra drottning. Vi ha ingen tid att spilla p en sjuklings
anfall. Dagen r full av groml, och jag skall ut p frd. Jag mste
terse min broder n en gng. Den hedrade kung Laduls fr ska upp en
hatad fnge fr att sjlv f frid. Nyss har jag befallt, att han skall
sttas i strngare fngelse. Jag fr ju tnka p vad som kan ske, om jag
faller ifrn. Hur br han nu sitt de, ett storordigt barn som han r
med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blivit gammal och
livstrtt?

Frn sin borg styrde Magnus hela landet. I nedersta tornvalvet gmdes
skattkistan och regalierna. I valvet ovanp lgo rkenskaper och
handlingar packade nda till taket. versta rummet, som han nu hastigt
gick igenom med sin drottning, var ett kapell. Drifrn kom han ut i en
loftsal, som var byggd av tr som ett skrin p ett undre stenhus.
Vggarna, kldda med vvnader, hade knappt manshjd, men det spetsiga
ryggstaket lyfte sig som en kyrka. Allt, nda till bjlkarna, var dr
tckt med skilderier i guld och frger, fast mrkt av rk.

Som han blev synlig i drren, hlsades han av rop och ett hundratal
lyfta hnder. Hr vntades han av sitt rd och de frnmsta, som voro
delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av mn. De slto sig omkring
honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta ver sina mbeten.
Lagmnnen, som nu voro hans talmn och icke folkets, rknade p ett bord
upp hans andel i indrivna bter. Fogdar och bryter kommo med rkenskaper
ver skatterna, och sndemn och andra utlndska herrar skyndade fram
fr art mta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.

Men lngst ned vid drren stod i kedjor en vithrig gubbe, frkrossad,
oigenknnelig, med vassa drag och sammanbiten mun. Rocken var flckig av
mgel. Fuktig fngelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den
ldrige Algot Brynjulvsson, och kedjorna skallrade, medan han rckte
fram ett brev.

--Det r frn min son Brynjulv, skarabispen, sade han med lg rst. Gmd
i ett kloster ber han dig frlta all den skam vr slkt har dragit ver
dina lagar.

--r det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de
norska fjllen! svarade Magnus och lade brevet t sidan. Dina andra
sner nr jag.

--Dina forna lekbrder, dina ungdomsvnner...

Rsten svek den gamle, och bortvnd krp han ihop i vrn med hnderna
framfr gonen.

Men en av vakterna skt undan locket frn en trlda, som halvt var
fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.

--Hr, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina
barn. nnu r han lika rdaktigt mrklagd i skinnet.

Magnus stllde sig vid vindgat.

--ngrade han sig, nr han omsider blev gripen? frgade han och sg
blint ut i luften.

--Nej, herre. Det var vid Lind, som vi togo honom efter hans trotsande
terkomst frn Norge, och han sjng en munter nidvisa om kung
Kittelbotare, nda till dess...

Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.

Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en bnklik
uppbyggnad med trappsteg och sm bgar och torn, spiror och korsblommor.
Allt var guldbelagt och versllat med delstenar, och dynorna voro
gulddragna med baldakin. I sin mrka drkt mrktes den tystltna
drottningen knappt bredvid en sdan prakt. Fr att icke gna hela sin
uppmrksamhet och hyllning enbart t Magnus, mste sndemnnen
pminnande viska till varann:--Dr kommer hans drottning.

Nr hon mrkte, att Magnus drjde vid vindgat, drog hon sig smningom
ned genom salen, nda till dess hon stod bredvid honom. Krlek lyste
icke ur hennes lugna gon, men vl en mild och fast nskan att lindra de
plgor, som trde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut p den
stora trappan. Nedanfr fyllde vgorna luften med brus och stnk.

--De ddstankarna, vad de gra allt frvnt och svart! sade han och
stdde fingrarna p hennes grdel. Men en krigare, som klagar! Nej.
Marsk, lt stta ut btarna. Och stm s mnga riddare, som du kan n
med bud, att nsta sndag fre mssan mta mig vid Nykpingshus. Jag
vill nnu en gng se dem samlade omkring mig.




22.


Fljd av endast ngra f ryttare anlnde Magnus obemrkt till
Nykpingshus. Han ville icke genast bli igenknd utan sjlv vertyga
sig, hur brodern hade det.

Han lindade manteln ett varv om hakan och nacken, och handen darrade en
smula vid tanken p det frestende mtet. I trappsmygen hejdade han sig
ett gonblick, ty drren stod p glnt till borgarestugan. Smsvennerna
trtte dr inne.

--Blygs att skryta ver din egen matmors gunst! ld det frn ena sidan
av bordet.

--Skryta? Det skulle du nog ocks kunna, om du hade mod att sjunga ut,
kom det frn andra sidan.

Magnus sttte upp drren.

--Vem tala ni om? frgade han. Hur vga ni?

En av svennerna, som upptckte riddarsporrarna, vinkade t honom.

--Kom med, skall du f se ngot, sade han och frde honom ver golvet
till en lg drr. Hr i jrnbeslaget ha vi plockat bort en av nitarna,
och du kan titta i hlet. Vi bruka st hr och se p.

Frn fngelset innanfr hrdes en kvinnorst och bullret av en bnk, som
fll i golvet. Magnus bjde sig och sg in genom hlet.

Det var en stor vlvd tornkammare utan sol med vindgat mot norr.
Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och brdat och
rett med ngra sklar och ett dryckeshorn.

Som det blivit honom frbjudet att ha ngot eggjrn i sin nrhet, hade
han p lnge varken skurit skgg eller hr. Bda vxte fritt och yvigt.
Fast nnu knappt ver femtio r, var han mycket vitsprngd. Drfr sg
han ut som en gubbe, men ansiktet var nnu lika friskt med samma frg av
skra rosenblad.

Olyckorna hade blst frbi ver honom som tomt vder. Fngelseluften
hade icke stadkommit annat, n att han blivit frusen och satt i en lng
djurfllsrock. Den hade den vita frullen utt och var fasthllen om
livet med ett stickat rtt band. De stora, men tarvliga tofsarna hngde
nda ned p golvet, dr ett halvtet brd lg i enriset.

Han hade vnt sig litet t sidan. Framfr honom stod den bleka Luitgard,
som frivilligt hade fljt honom i hans fngenskap och som han drfr
ltit viga sig vid. Ptagligen hade hon nyss rest sig frn den
kullslagna bnken. Hon bar fullt med hngsmycken och knppen av silver
p den svarta drkten. Ett kallt och otligt veck lade sig mellan hennes
tunna gonbryn. Han hll fast henne i rmen utan att vilja slppa henne.

--Jag vet ju, att du har lov att fritt komma och g, sade han bedjande
och sg sig ngsligt omkring. Men tiden blir s lng, nr du r borta.

Hon gav med sin hoprullade ridpiska ett slag ver hrnet p hans
djurfllsrock, och smsvennerna skrattade ute i borgarestugan.

--Ls upp drren! befallde Magnus. Fort. Jag r en budbrare frn
Visings.

Han stngde den efter sig, s snart han hade kommit in.

Valdemar slppte Luitgard och mtte broderns blick. Tummen fljde
utefter bordskanten, och ett par gnger ppnade sig lpparna fr att
sga ngot.

Magnus gick fram och reste upp bnken och satte sig p den. Luitgard
knde rkelsedoften frn hans klder.

--Jag har ngot att tillst fr dig, broder, brjade Magnus och slog ned
gonen. Minns du, hur frsonligt du rckte mig handen den gngen vid
skogsladan? Jag knde, att hade jag d mottagit den, skulle du ha haft
mig igen fr alltid. Och s red jag bort.

Valdemar makade sklarna frn den ena sidan till den andra utan ngon
mening, sltade p duken, strk ihop brdsmulorna, sg efter i hornet
att det var fyllt och skt fram stolen.

--Jag minns ocks vr frsta tvist, svarade han efter en stund. Det var
p arvsstmman. Den gllde detta vrdelsa horn. M det st kvar hr.
Nr dina sner en gng hlla gstabud p Nykpingshus, skola de dricka
Folkungarnas minne ur det hornet.

Han sg forskande och liksom uppvaknande p Magnus.

--Varfr red du hit? Vad vill du hr?

--Trffa dig, innan du dr.

--Jag d! Jag med min hlsa. Jag, som aldrig haft en dlig natt och inte
vet, vad en krmpa r. Jag blir gammal, gammal.

Han rckte armen efter Luitgard, och hans rst blev varmare.

--Du skall stta dig hr, Luitgard, som du brukar, nr allt r vl
mellan oss. Hr i min stol, s att jag fr ha huvudet i ditt kn. Bara
medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig r lugnet. Du gr
allt gott och ljust omkring mig. S, nu r det, som jag vill. Nu skola
vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och f tiden att g.
Tag fr dig. Du r trstig och hungrig.

Valdemar strckte ut sig p golvet med nacken i hennes kn. Hon strk
kallt och frnvarande genom hans hr.

--Men rck fram dina hnder, Magnus, bad han pltsligt. De ro fuktiga.
Och se hr. Naglarna brja krka sig. Undrade jag inte nyss p din
magerhet. Du r sjuk, och ditt blod r i onaturlig kokning. Mina
skogskarlar lrde mig att frst sdant. Du r en mrkt man, och du
verlever inte ret.

--Du ser det d. Du ocks.

Magnus vek undan manteln och visade p en rundel, som var uppskuren i
brynjan nedanfr vnstra revbenet.

--Jag tl inte lngre tyngden av jrnringarna. Det r ngot hr inne i
min sida. Kunde jag bara ppna den och slita ut det, skulle jag bli
sund igen.

--Men det kan du inte, och drfr mste du d. Det r ingenting att
blekna fr, Magnus. En gng mste det ske. Det har du alltid vetat.
Varfr skulle det d skrmma dig just nu?

Magnus lutade sig ver honom, lgmld, nstan viskande.

--Befall, och jag skall lsa upp fngelsedrren fr dig.

Valdemar fick ett frskrckt uttryck. Han sg sig frvirrat omkring och
rckte sig efter Luitgard.

Magnus mrkte hans oro.

--Men om du r mig en god broder, fortsatte han lika sakta, s nskar du
inte ngot s draktigt. Utan d lter du mig n mer frstrka vakten,
s att ingenting hnder, nr jag inte mer finns till.

--Jag g ut! svarade Valdemar med samma ngslan ver sina drag. Jag
stred ju i det lngsta fr min sak, men nu! Vart skulle jag g? Mina
forna understar skulle kasta sten efter mig och riva klderna av mig.
Nej. Jag har det bttre hr. Murarna ro tjocka, och det r vitt skinn
fr vindgat. Bara jag fr behlla Luitgard. Och lt mig ibland som frr
f sitta ute i borgarestugan. Den r t solsidan.

--Jag skall sga till drom. Bara jag nu inte glmmer det, s mycket som
jag har att styra med... Och mycket borde vi vl ocks nnu ha att tala
om med varann. Svara mig p en sak, men helt och fullt. Nr du grubblar
p ditt liv och p frflutna dagar, blir inte kvalet till sist s stort,
att det vill sprnga brstet?

Valdemar lg nnu med nacken i Luitgards kn och sg upp i valvet.

--Du glmmer ngot, svarade han. Jag r en mnniska, som har frid med
vrlden.

Magnus mste le.

--Vr saga r fullskriven, Valdemar. Den ene kan inte lngre rubba den
andres de. Men frst mina ord. Nr det r mrkt... nr du sitter
ensam... Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plgas du
aldrig av samvetsngest?

Valdemar slog med tofsen p sitt blte. Nr han tappade den, tog han
ter upp den och lg lnge och tnkte.

--Kanske var jag fr vnlig mot mnniskorna. Drver rodnar jag ibland.

--Och det r allt, du har att sga? Du str fr ditt och jag fr mitt.
Nu, broder, brjar jag frst, varfr Satan mister sin makt, nr jag
svarar: tag mig!

Det kom en glimt i Magnus' gon, och tankspridd tmde han hornet till
hlften.

--Ett mannaord intill dden, sade han och reste sig upp, det r en
nyckel till himmelrikets port, till och med fr tv frtappade!

Han tog upp manteln, som hade glidit ned p bnken, och hktade den.

Det ringde redan till mssan, och hovtrampet p torget frkunnade, att
hans riddare samlades.

Blndad av solskenet steg han ut i borgarestugan. Frst smningom vande
han sig att se. Han stllde sig vid det ppna vindgat, och de svartgr
flikarna fladdrade i draget.

Det tog aldrig ngot slut p den oupphrligt vxande skaran. Det var
landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur
de vilda hoparna och fyllt med del vilja. Dr lyftes handsken, som
aldrig fick hjas till en kvinnas krnkande. Dr blnkte ringen och
bltet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen p sulan under
jrnstrumpan minde var stund den vermodige om gravmullen. Och mrket p
sklden tillt icke lngre ngon frstlig strid i det frdolda. Alla
ryttarna voro barhuvade och sgo tryggt och tillitsfullt framt. De hade
slppt tyglarna och hllo svrdet upprtt mellan hnderna som vaxljus,
och verst i spetsarna lyste stlets lgor till krigets och vldets
utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljd i den klara
hstdagen segersngen frn Hova.

  --Kristus, hr dina riddares bner,
  hr oss alla, som ropa ur tiden,
  mnniskors dttrar, mnniskors sner.
  Giv oss friden, friden, friden!






End of the Project Gutenberg EBook of Folkungatrdet, by Verner von Heidenstam

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKUNGATRDET ***

***** This file should be named 13371-8.txt or 13371-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/1/3/3/7/13371/

Produced by PG Distributed Proofreaders.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
